Fria radikaler

När jag skrivit detta hade jag tänkt börja packa, för imorgon kväll lyfter planet från Kastrup mot Saigon. Efter fyra nätter där åker vi vidare till Phu Quoc för tio dagars kvalificerat degande innan kosan åter styrs mot Sverige. Jag har inte alls läst på och planerat lika mycket som jag brukar inför såna här resor, och det kanske leder till att tiden i Saigon inte utnyttjas helt optimalt, men samtidigt ska det bli ganska skönt att mest strosa runt, äta vårrullar och försöka undvika att bli överkörd.

Så: god jul, gott nytt år och god fortsättning. Förhoppningsvis kan jag bjuda på lite fina bilder runt den sjätte januari.

Ett batteri av åtgärder

Om det inte varit för att deras kris (alla verkar vara i, eller på väg mot, "kris" nu: EU och euron, Socialdemokraterna, Den Seriösa Kritiken, USA:s politiska system, Manchester United efter CL-debaclet, svensk äldrevård, et c, et c; 2011 måste gå till historien som krisernas år) innebär en försvagning av Alliansen skulle jag nog tycka ganska synd om Kristdemokraterna. Odell på P1 igår talade om att man var "på väg mot djupet". Hägglund verkar helt förvirrad och byter profilfråga en gång i kvartalet, väl medveten om att det knappast har någon betydelse vad han (eller resten av KD) tycker, eftersom man helt saknar inflytande i regeringen - om inte moderaterna råkar tycka samma sak, d v s. Och då är det ju knappast någon kristdemokratisk profilfråga längre. Håhåjaja. I ett större perspektiv tror jag att svensk politik mår bra av ett brett spektrum av partier och åsiktsrepresentationer, så för min del skulle jag föredra om KD tog sig i kragen och slutade tävla om samma allmänborgerliga medianväljare som resten av Alliansen verkar sikta på. Oklart dock om det då finns väljarunderlag för en riksdagsplats...

Hade en hemsk dröm inatt. Jag var hemma hos min moster och kom ner i köket, där Viktor satt och åt kaka. Flera kakor stod uppdukade på silverbrickor på en lång disk. De såg ungefär likadana ut, huvudsakligen chokladbaserade, men vid en närmre titt såg man att de innehöll olika fyllningar och Viktor berättade att det fanns en med hallon, en med jordgubb, en med blåbär o s v. Problemet var att ju närmre man kom, desto fler olika sorter kunde urskiljas. Väl framme vid disken var utbudet helt oöverskådligt. Jag kände paniken och beslutsångesten stegras. Rimligtvis kunde jag bara välja fyra-fem olika kakor; fler bitar fick liksom inte plats på tallriken, och det skulle se dumt ut om jag tog ett dussin pyttebitar, och dessutom är kanske inte chokladkaka något man ska stoppa i sig bara för sakens skull, helt utan tanke på morgondagen. Det var hemskt. Vaknade, och öppnade dagens lucka i chokladkalendern för att lugna mig.

Timely interception

I morse vaknade jag och kände mig lite hängig; näsan rann, ljumskarna värkte efter gårdagens styrketräning och när jag slog på tv:n intervjuade Kristin Kaspersen en förnumstig unge som överlevt en björnattack. Så: det fick bli två timmar löpning. Laddade mp3:n med veckans missade P1-program och mosade tre varv på långa slingan på Bulltofta.

Sen begov jag mig till Stadsbiblioteket för att hitta något lagom lättsmält och strandvänligt. Allt av Sebald var utlånat, så det fick bli mitt livs första av John le Carré, "A perfect spy" från 1986. Utöver den får "Löwensköldska ringen/Charlotte Löwensköld" av Selma och Marie Ndiayes Goncourtprisbelönade "Tre starka kvinnor" hänga med till Vietnam. De, två par shorts, löparpjucksen och inte så värst mycket mer.

Breda slag

Helt i enlighet med min nya "går det så går det"-taktik har jag nu 1) anmält mig till vårens upplaga av Wigforssakademin (tre helgers drillande i politiskt arbete på en folkhögskola utanför Borås), och 2) nominerat mig själv som s-studenters representant vid partiets distriktskongress i Helsingborg i april. Jag och en lycklig följeslagare ska åka dit och förhindra att klubbens motioner urvattnas, avfärdas, begravs och glöms av gubbväldet. Alla är så påfallande tacksamma över att man ställer upp. Min strategi består i att först och främst vara kongressens bäst pålästa deltagare, eftersom det oftast är det (känslan av att inte ha tillräckligt kött på benen) som avhåller mig från att begära ordet.

Igår var det två veckor till Vietnam. Alltjämt 28 grader varmt i Saigon.

Skalenlighet

De senaste veckorna har jag känt mig stadigt mer rådvill och osäker på precis vad det är jag egentligen vill med mitt liv. Måste bero på det konstanta underskott av politisk stimuli som min innevarande juridikkurs innebär; den är, kort sagt, skittråkig. S-studenter verkar däremot vara en bra grej. Ordförande Hanna tipsade mig om en halvfartskurs med tre fysiska träffar under våren, "Wigforssakademien", som främst verkar vara någon slags indoktrineringsläger för arbetarrörelsens framtida påläggskalvar. Fast ämnena och föreläsarna ser onekligen intressanta ut. Kanske är det dags att vara lite ambitiös, att ge efter en smula för sin slumrande inre streber, om så bara för att se varthän det barkar. Hur lätt det går och hur långt det räcker.

27 timmar och 15 minuter löpta under november månad. Mängdrekord.