Anglicistisk angst

Nu har föräldrarna lämnat mig och katten till vårt öde. Mats-Arne har noll och inget sinne för att upprätthålla sitt revir, med den följden att allsköns ljusskygga kvarterskatter stryker runt i trädgården medan han ligger och jäser obekymrat på verandasoffan som en annan pascha. Igår fick jag jaga ut en som vågat sig ända in i köket. Måste lära honom att stå på sig bättre, kanske genom en kurs i felinaesiskt (googla!) självförsvar.

Men de Episka Hemmafesterna kommer att lysa med sin frånvaro till helgen, trots ff. Eftersom jag ska springa ett visst maraton på lördag. Kvällen innan står kolhydratsladdning och tidigt sänggående på schemat; då min support crew/skjuts flytt landet är jag hänvisad till Skånetrafikens välvilja, vilket innebär nära två timmars tågresa med början 06.44. Och på lördag kväll räknar jag kallt med att vara så pass invalidiserad att alla förflyttningar längre än sträckan mellan köket och tv-soffan omöjliggörs. Får inte glömma att bunkra glass innan.

Men imorgon: kostymjakt i Malmö. Både med tanke på höstens jobb och syrrans bröllop.

Ottomanska otyg

Inatt har jag sovit oroligt och drömt om höstens Stockholmssejour; att jag åkte upp utan att ha ordnat något som helst boende, inte ens på vandrarhem, och sedan vandrade tröstlöst vilse på Norrmalm i jakt på ett kebabställe med gratis wifi. Hungrig och ensam. Upptäckte dessutom att jag glömt min bankdosa hemma. Så, idag ska jag börja bli lite mer proaktiv och skanna Blocket et c.

Marathontoppningen påbörjad med tio dagar kvar. Sista långpasset i söndags (runt Finjasjön och sen hem, ca 29 km och en fästing) och igår vankades 10 stycken tvåminutersintervaller med en minuts joggvila mellan. Övervägande positiv känsla från båda passen. Jag har varit exceptionellt stel i mina baksidor de senaste dagarna, men mamma masserade mig i förrgår och smorde med tigerbalsam och det verkar ha gett resultat.

Tom kväll utan fotboll på tv. Åker ut till Hovdala och går på teater istället.

Automatiska stabilisatorer

Alma och Fredrik är hemma ett par dagar, först och främst för att åka ner till Tyskland med pappa och handla dricka till bröllopet. Vilket ombesörjdes idag. Med eftertryck. Själv cyklade jag ut till Hovdala och sprang en timme i de fantastiska bokskogarna, bort mot den gamla biblioteksruinen till. Börjar känna mig duktigt nedtränad och sliten nu. Vilket är enligt planen; imorgon blir det sista omgången långa intervaller (med partiledardebatten i lurarna, såklart), sen ett långpass om tre timmar till helgen, och först efter det ska nedtrappningen inledas.

Midsommar: löser sig väl.

Armod

Nu mindre än tre veckor kvar till maran i Båstad. Som ett led i uppladdningen anmälde jag mig för ganska länge sedan till ett 21 km långt terränglopp i Bockeboda utanför Önnestad (del av samma serie som det i Kullen). Igår var jag ganska bakis efter Johans student och hade (i vanlig ordning) inte sovit alls så länge som jag behövt, men anmäld var jag och springa skulle jag. Således. Joggade ett par kilometer som uppvärming; huvudet sprängde, magen protesterade. Föräldrarna kastade oroliga blickar där de satt och drack kaffe i solskenet. Men när starten väl gick visade sig benen förvånansvärt villiga.

Så, jag sprang på så gott det gick den första milen, utan att titta på klockan. Det var ändå så obanat och knixigt att allt över femminutersfart var omöjligt. Milen passerades på 51 minuter. Visst var det jobbigt, men ansträngningen förde det positiva med sig att jag glömde huvudvärken. I vissa våldsamma nedförslöpor rapade jag dock gin. Sen mosade jag bara på, plockade ett dussin placeringar på andra halvan och kom i mål på just under 1.45. Inget man skrämmer barn med, men med tanke på banans beskaffenhet och min grundliga G&T-laddning kvällen innan måste det betraktas som något av ett styrkebesked.

Idag: lite stel i höften. Bakar bröd.

Ersatz

Istället för den där tråkiga Tony Judt-boken har jag nu börjat läsa "Kroppens geni" av idéhistorikern Sverker Sörlin. Helt fakking lysande. Det är en mycket intressant och, framför allt, välskriven sammanvävning av skidsportens historia i Norge och Sverige, Sörlins egna minnen från barndomens skidtävlingar, och hans nutida jakt på hemligheten bakom det norska skidundret. Bland annat hänger han med Björgen och övriga norska damlöpare på träningsläger. Jag har aldrig läst någon som så på pricken fångar det livsbejakande i att verkligen spänna bågen och testa sina fysiska gränser, den oförställda glädje som då och då belönar den som tar ett kliv ut i det för den egna kroppen okända. Själv är jag inte särskilt bra på att våga såna kliv. Jobbar på det.

Igår, 19.00, Björkvallen: Farstorp derbyslog Hästveda med 1-0 i damernas division fem. Hästveda hade chans att ta säsongens första poäng (på nio spelade matcher), men brände en straff. Knott. Okristligt kallt för att vara juni.

Utanför HTS var de i färd med att testa megafoner och dekorera ett stort släp med björkgrenar. Kanske vågar jag mig bort till Linné imorgon eftermiddag för att se Johan Brink springa ut; man får då kalkylera in risken att träffa på Ingmar eller Bert eller, gud förbjude, Bibliotekarien. I vilket fall blir det studentfest chez Brinks på kvällen - och en halvmara i skogen utanför Kristianstad dagen efter. Men den är ändå mest tänkt som träning.

 

Smöra och bröda

Igår cyklade jag lite mer än tio mil, från Möllevångsgatan 33 i Malmö till Trebackalånggatan 16 i Hässleholm. Trans Scania, nära på. Man får åtminstone se mycket av Skåne på en sån tur; allt från Sydsvenskanhuset på Segevång till djupgröna bokskogar norr om Höör, via böljande blommande fält mellan Flyinge och Kungshult. Det svåraste på hela biten var att hitta ut ur Lund när jag skulle till Södra Sandby. Fast jag pluggat sex terminer i stan hittar jag fortfarande knappt utanför en femhundrametersradie från Domkyrkan räknat.

Rullade iväg strax innan tio på förmiddagen, med "Godmorgon, världen!" i lurarna, och var hemma kvart över fyra. Egentligen skulle jag ätit lunch i Stehag, men hela samhället (eller vad man nu ska kalla det) låg i fullständig dvala. Hittade en byakrog och en pizzeria; båda öppnade först till kvällen. Matbutiken hade obegripligt nog (klockan halv två!) redan hunnit både öppna och stänga för dagen. Så det fanns inte mycket annat att göra än att cykla vidare den dryga milen in till Höör, där jag fick mig en köttbullsmacka och en dammsugare och två koppar kaffe. Med utsikt över torget.

Tar tillbaka det där om att allt av Tony Judt är så jäkla bra. "Thinking the twentieth century" är hittills tyvärr mest pratig och nostalgisk och, etter värre, skriven i en tröttsamt mästrande ton.