Lite livsrum har ingen dött av

De här långa dagarna som tjänsteman gör något med en. Man pysslar med politik och ändå inte. Jag får se hur det blir till våren, men just nu är det ganska skönt att ha partibiten på sparlåga.  

Jag är, på det stora hela, ganska optimistisk i min syn på politik och livet i stort. Det är framför allt därför jag tilltalats av socialdemokratin. När man läser Henrik Berggrens Palmebiografi är det den biten som etsar sig fast; Palmes helt fanatiska framstegsoptimism, hans övertygelse om att utvecklingen (undantaget några smärre hack då och då) följde en stadig kurva uppåt, framåt.

Själv har jag mina reservationer. Dels eftersom jag är lite postmodernistiskt skadad, impregnerad med en grundläggande skepsis mot stora berättelser, myten om Upplysningen och en så linjär, ickeproblematiserande historieskrivning. Och dels på grund av vad vi vet idag om vad en ständig tillväxt gör med klimatet.

Det finns få saker som gör mig så genuint nedstämd som människor som rycker på axlarna i ett "det tjänar ändå ingenting till" åt politik. Det är en helt begriplig reaktion, men för egen del skulle jag aldrig kunna känna så. Sen betyder det absolut inte att jag handgripligen engagerar mig i varje, eller ens särskilt många, frågor - men min grundinställning är liksom alltid att saker går att ändra på.

Med det sagt var såklart en del saker bättre förr. Vi hade ICQ. Fotbollsskor tillverkades inte så många gräsliga färger. Melodifestivalen avgjordes på en (1) kväll.  

Storvulet

Sitter i skrivande stund på Espresso House på Sveavägen och äter smuliga torra scones och nyttjar deras fria wifi, eftersom mitt nya mobila bredband inte riktigt kommit igång än. Lite irriterande. Innan var jag ute och gick en lång runda, längs Valhallavägen nerom Östermalm och så upp norrut igen, och luften var klar och hög men jag frös om händerna. Köpte messmör och ekologiska ägg på vägen.

Kandidaterna för att ta över min och Hannas praktikplatser på kansliet har varit på besök i dagarna för intervjuer. Samtliga pol kand:are från Uppsala. Vi befolkar världen. Annars har jag fått höra att regeringskansliet generellt kryllar av skåningar - utom försvarsdepartementet, där norrlänningarna huserar. En annan iakttagelse är att säkert 80 procent av alla (25 pers ungefär) anställda på EU-kansliet är kvinnor. Lite utav ett mysterium. Fast chefen är såklart man.

Om natten är alla änkor grå

Nej, jag har verkligen ingenting att skriva. Tar bara upp en massa plats nu. Och tid. Eller - en massa plats rör det sig ju knappast om. Ett blogginlägg kan inte ta särskilt många kilobyte i anspråk.

Personen i lägenheten under spelar en vidrig, baktung version av "Heart of gold" på väldigt hög volym. Annars har jag verkligen trivts otroligt bra här i Jens lägenhet på Lilla Essingen; utsikten är helt fab, det är kul att laga mat med gasspis, duschen är jätteskön. Men på måndag tar jag mina pinaler och flyttar till ett rum på Sveavägen 110. Där blir jag fram till jul. Håller tummarna för att min nya hyresvärd är något renligare och något mindre öppet rasistisk än den förra.

Nu kan jag koncentrera mig på att hitta nånstans att bo i Malmö till våren istället. Ur askan.

Cheesesteak

Hela dagen har det gått ”fyndiga” interna mail på jobbet med anledning av att EU fått fredspriset, så när chefen skrev att det var bubbel i fikarummet klockan fyra trodde jag mest att det var ett skämt, men icke sa nicke. Inget billigt skit heller. Och ostbågar! Ett fint sätt att avsluta en ganska arbetsintensiv vecka innan jag satte mig på tåget söderut. Har försökt lyssna på VM-kvalet på Radiosporten, men SJ:s anslutning håller inte direkt sydkoreansk standard. Hackigt och dant. Som det svenska spelet, vad jag kunnat uttyda.

Jag har alldeles snart (innan Hässleholm, förmodligen) läst ut Borges ”Alefen”. En liten behändig pocket som kompletterar ”Fiktioner” och samlar en del tidigare utgivna texter på svenska. Jag har en ”Collected Works” på engelska också, tjock och fin från Penguin, så några av historierna var inte nya, men det är ändå en fin läsupplevelse. Och de båda utgivningarna förstås en fantastisk kulturgärning. Härnäst vet jag inte riktigt vad som står på tur, men Zadie Smiths nya verkar lovande. Eller något historiskt av Hobsbawn.

Om lite mer än en vecka har jag ingenstans att bo. Igen.

Klockan halv åtta på morgnarna när jag går till jobbet längs Norr Mälarstrand kommer en äldre man gående ner till vattnet, tar av sig morgonrocken och sänker ner sig. Speedos och badskor.