Nedrevidering

Den senaste månaden har verkligen inneburit radikalt roligare och mer utmanande uppgifter på jobbet – mer av eget produktion, till och med ett par hela tal. Man får låtsas att man är med i West Wing för en stund. Arbetet på EU-kansliet kan annars bli ganska administrativt; ibland känner man sig mest som någon slags kontaktförmedlare som bara ska se till att hjulen snurrar, rätt dokument hittar fram till rätt person och inget trillar ner i gliporna.

Imorse knackade min hyresvärd på vid halv sju och ville ge mig en hejdåkram, men jag förklarade artigt att jag var naken så hon fick nöja sig med ett helt verbalt avsked. Trevlig kvinna. Gav mig mat ibland. Spelade ”Night nurse” med Gregory Isaacs när man kom hem från jobbet. Hoppas hon hittar en skötsam efterträdare till mig.

Två timmar till Hässleholm nu.

Diskretionär diskretion

Vi har ingen uråldrig tradition av julklappsrim i vår familj - och ingen nyinrättad heller - men själv tycker jag att det är ett ganska trevligt pyssel. Formatet passar mig. Allt som krävs är egentligen att man har ett hyfsat ordförråd. Rimmandet blir en slags ventil för alla överblivna formuleringar jag samlat på mig under året, de jag aldrig lyckats infoga i ett någotsånär naturligt sammanhang. Med rimmen är det liksom bara att gå loss.

Mamma brukar spara hela grejen tills själva julklappsutdelningen, där hon år efter år tror sig kunna improvisera fram något medan man själv sitter där och väntar på att få slita upp pappret. Det går sådär. Oftast blir det obegripligt, men vill det sig illa försäger hon sig och avslöjar innehållet.

En glugg glögg

Dagens dyrköpta erfarenhet: när du varit på gymmet en timme och cyklat och sprungit som en tok, och svettats en massa, och sen bara tryckt ner dina sjöblöta träningskläder i en plastpåse - häng då inte upp dem på elementet i ditt sovrum när du kommer hem. För det kommer, rent ut sagt, att lukta förjävligt.

Annars är det sådär lagom gött och sävligt på jobbet nu. Sitter och pular med ett tal och leker Sam Seaborn. Har dessutom tid att träna på riktigt bra; knät har inte protesterat på nästan tre veckor, trots stadigt ökad löpdos. Idag över 30 minuter för första gången. Varvet 2013 inom räckhåll trots allt, God willing and weather permitting.

Ni posörer

Ah, det var fint att ha syrran och svågern i stan i helgen. Vi började med gigantiska schnitzlar på Moldau i fredags kväll, där utan överdrift nio av tio gäster var män. Servitrisen var lagom hårdhudad och bastant, liksom i samklang med inredningen av rejäl, mörk furu. Ölen kom i stora sejdlar för dem som gillar sånt.

På lördagen lyckades jag beställa in en hel termos kaffe bara till mig själv när vi satt på café String, men övning ger som bekant färdighet och fyra, fem muggar i en sittning är inget som längre rör mig i ryggen. På kvällen åkte jag ut till Hökarängen och åt paj. Kallt var det, där som överallt. Mycket förlossningsprat, sådär som det gärna blir när en tredjedel av middagssällskapet är gravida.

När vi inte pratade om barn kretsade diskussionen mest om planerna för jul och nyår. Även om de kommande två veckorna (eller, elva dagarna egentligen) är ganska lugna och behagliga vad jobbet beträffar, längtar jag bara mer och mer hem för varje dag. Efter att baka, spela mina gamla julskivor, rimma, glögga, göra korv med morfar, läsa Norra Skåne, krama katten.

The audit society

Ah, som jag längtar till jul nu. Vädret blev lite mildare idag, minus fem snarare än femton grader, och snön började falla igen. Tror till och med att SMHI gått ut med någon slags varning. Kanske kryper jag till korset och tar tuben till jobbet imorgon bitti, även om tjugominuterspromenaden längs en pyntad och ändå ganska tom Drottninggata är ett fint sätt att börja dagen.

Idag var det dessutom dags för statsrådsberedningens traditionsenliga julfika. Själva fikat var fattigt, någon form av torra saffranssnäckor som smakade noll och inget. Men statsministern höll trots allt tal. Han skojade om de många vägarbetena och ombyggnationerna runt Rosenbad; alla skrattade igenkännande och artigt. Sen satte han sig med informationsavdelningen och fikade. Men det kunde vi på kansliet unna dem. De har väl inte så värst mycket spänning på jobbet resten av årets dagar.

I julklapp vill jag ha en jäskorg (till bröd) och så lagom långa strumpor.

Treacle

Socialistiskt forum idag. Hela kalaset hålls i ABF-huset här på Sveavägen, så jag behövde bara promenera knappa fem minuter i snöKAOZET för att ta del av härligheten. Först såg jag alltid underbara och knivskarpa Lena Sommestad prata om spänningen mellan demokrati och kapitalism. Det var trevligt, men de kunde ha skippat de andra två gubbarna i panelen och låtit Lena köra sin grej.

Sen diskuterade Liv Strömqvist, Nina Björk och Jonas Sjöstedt utrymmet för systemkritik i svensk politisk debatt (med utgångspunkt i Björks nya bok). Den jättestora hörsalen var smockfull. Strömqvist fick mest applåder när hon konstaterade att miljöpartiet förde samma politik som moderaterna - bortsett från att man sa "hen" och "grön" lite oftare.

Efter lunch kom Jens dit och vi skulle ha gått på en grej om vinster i välfärden, men det var fullt till sista plats. Drack lite kaffe istället och pratade om somalier, om det finns något hållbart sätt att förhålla sig till Stig Larsson på, och när man egentligen vill bli pappa.

Söndagsliturgi

Det blev inget firande, eller åtminstone inte av den anledning jag hoppades när jag först skrev det. Såhär var det: för några veckor sen ringde chefen för utbildningsdepartementets internationella sekretariat och frågade, out of the blue, om jag möjligtvis kunde vara intresserad av ett ettårigt vikariat som handläggare. Tja, sa jag. Kan jag kanske.

Så jag gick på intervju, och det gick väl hyfsat, men det fanns ett krux: de ville att jag skulle hoppa av praktiken, hux flux, och börja jobba direkt. På vilket jag svarade att jag nog ändå ville slutföra praktiken först. På vilket de svarade att jag inte var helt ute ur bilden och att de skulle höra av sig - vilket de inte gjort. Så, inget jobb, vad det verkar.

Men ärligt talat gråter jag inget blod över det. Jag har hela hösten varit inställd på att flytta tillbaka till Malmö i januari och skriva uppsats, och även om jag blev smickrad av att bli uppringd, sådär liksom nästan headhuntad, kändes det mindre och mindre lockande att stanna i Stockholm ju mer jag tänkte på det. Till slut satt jag nästan och önskade att de inte skulle ringa, bara för att jag skulle slippa ta ställning. Låter väldigt, well, jag.

Så nu ska jag fira att jag inte fått nåt jobb.

Korinter till ögon

Det händer då och då, ja, rent av ganska ofta, att jag ångrar att jag inte läst mer ekonomi. Men så tänker jag tillbaka på hur urbota tråkig och världsfrånvänd jag tyckte att Nationalekonomi A i Uppsala var; alla dessa kurvor, dessa BNI-funktioner och marginalnyttor och komparativa fördelar (handelsteori var ändå den roliga biten), detta helt medvetna ihjältigande av kritiska perspektiv. Då minns jag att det aldrig fanns en chans att jag skulle orka traggla mig igenom trettio poäng till av den skiten.

Nuförtiden är jag ganska intresserad av ekonomi, läser en del bloggar och så, men det kom egentligen först när jag praktiserade i London och min handledare hade ansvar för de ekonomiska frågorna. Vilket även min nuvarande, här på EU-kansliet, har. Skillnaden är förstås att det på båda ställena handlar om politik lika mycket som ekonomi - det vill säga, att man tillåts erkänna att det handlar om ideologi och idéer och inte bara om vilka siffror som kommer ut på andra sidan en formel. Att kurvor inte korsar varandra i ett vakuum.

Annars är jag förresten väldans glad, för nästnästa helg kommer min trinda syster och hennes man till Stockholm.

Och vad firandet beträffar...

... så har det skjutits upp på obestämd tid. Men jag återkommer i frågan.

Yuzu

Det går bra nu, med knät och så. Jag sa farväl till min naprapat efter vår femte dejt och känner att de styrkeövningar jag blivit ordinerad, som mest rör höften och sätet, faktiskt börjat ge resultat. I veckan har jag sprungit på löpband på gymmet två gånger. 15 respektive 18 minuter, helt utan smärta vare sig under eller efter passet. Och så cyklar jag som en tok för att inte helt tappa flåset.

Just som jag kommit igång ordentligt med "Buddenbrooks" började jag och Hanna prata om våra Tolkienperioder, och jag var tvungen att gå bort på Drottninggatans Bok & Bild på lunchen och spontanköpa "Hobbiten". Snart filmpremiär ju. Så nu blir det kort uppehåll i det tyska 1800-talet till förmån för dvärgfrossa och folk som förvandlar sig till björnar.

Åhej vad jag ska tvätta imorgon.

I retain my pivotal role

Nyss var Jimmie Å på Agenda och försökte för sitt liv förklara varför han inte uteslutit SD:are som förmedlat partiets åsikter på ett sätt han nyligen deklarerat "nolltolerans" mot. Nota bene, som en gammal lärare skulle sagt: nolltolerans mot uppförandet, inte åsikterna, för annars skulle såklart en person som Ekeroth varit borta för länge sedan. Han är nämligen rasist.

Men det värsta var nästan när Åkessons agerande efteråt skulle recenseras av två statsvetare. Då ställde nämligen programledaren en bisarrt ledande och korkad fråga, som precis som debaclet under partiledardebatten rakt av köpte SD:s premisser och problemformulering. Den gick ungefär ut på att SD ändå tillfört något i svensk politik, eftersom övriga partier nu "tvingades diskutera integrationsfrågan" - en gryende (lovande!) debatt som alltså riskerade drunkna pga SD:s implosion.

Och Jenny Madestam från Stockholms universitet nickade allvarligt och menade att ja, det är en stor förlust för svensk politisk offentlighet och ja, det är ju en fråga som övriga partier inte VILL prata om för den är ju så INFEKTERAD. Skjut mig.

1. Knappast någon politisk fråga diskuteras så oproportionerligt ofta, utförligt och öppet som "integrationsfrågan".
2. Det görs i 95 % av fallen utifrån helt fel (läs: SD:s) premisser.
3. De övriga 5 procenten avfärdas i 95 % av fallen som försök att "tysta" meningsmotståndare, helt enkelt eftersom man inte vill köpa att debatten varje gång måste utgå från att invandrare är ett problem som Sverige, för att citera Agenda, tvingas "tåla".

Entyd

Jag var i Älvsjö igår och träffade Erik Williamson på perrongen. Han skulle gå hem. Vi hann prata i högst en minut, och en tredjedel av tiden gick åt medan jag försökte stänga av min mp3-spelare (podcast från LSE om Tysklands plats i Europa, från Bismarck och framåt). Han hade en liten, liten totte i håret och var fortfarande jättelång.

Älvsjö var jag senast i när jag var 10 år och följde med pappa på skomässa. Det ligger ju ett gigantiskt mäss/konferenscenter därute, fult och oformligt, hopbyggt med pendeltågsstationen och ett jättestort hotell. Igår kände jag att jag behövde fira lite (återkommer med detaljer om den biten) och bestämde mig för att ge matmässan "Mitt kök" ett par av mina timmar.

Och herre min skapare vad mycket folk där var. Totalt inferno. Medelålders par provade Lasse Stefanz-amarone. Mat-Tina och Paolo Roberto hade cook-off på storbildsskärm; Paolo fick spel och började gasta över hela hallen när Tina drog fram sin mozarella gjord på jämtländsk fjällkomjölk. I en monter där de sålde oliver satt en enorm grek med Homeros-skägg, en slags hellenisk Hagrid, och spelade harpa. Jag åt så mycket smakprover jag kom över, köpte lite glass och åkte hem.

Handrygg

Jag kan inte nog understryka hur glad och lättad jag är över att ha hittat det rum jag bor i nu. Toppenläge med femton minuters promenad till jubbet, stort och välutrustat kök, och en hyresvärd som jag springer på precis lagom ofta. Hon är dessutom riktigt trevlig och lättpratad. Igår fick jag ta del av hennes spännande teorier kring kost - hon slutade bl a äta griskött "efter att ha sett en film på Youtube". Om jag blir politiker ska jag rättfärdiga alla mina beslut på det viset.

Hundra och några sidor in i "Buddenbrooks" av Mann lever den upp till förväntningarna och mer därtill; just nu är unga fröken Tony Buddenbrook på ferie hos familjens vänner i Travemünde, där hon ska insupa havsluften och vila upp sig och äta korintbröd med smör och honung till frukost. En herr Grünlich, inställsam köpman från Hamburg, vill gifta sig med henne men hittills har hon lyckats stå emot.

Lite livsrum har ingen dött av

De här långa dagarna som tjänsteman gör något med en. Man pysslar med politik och ändå inte. Jag får se hur det blir till våren, men just nu är det ganska skönt att ha partibiten på sparlåga.  

Jag är, på det stora hela, ganska optimistisk i min syn på politik och livet i stort. Det är framför allt därför jag tilltalats av socialdemokratin. När man läser Henrik Berggrens Palmebiografi är det den biten som etsar sig fast; Palmes helt fanatiska framstegsoptimism, hans övertygelse om att utvecklingen (undantaget några smärre hack då och då) följde en stadig kurva uppåt, framåt.

Själv har jag mina reservationer. Dels eftersom jag är lite postmodernistiskt skadad, impregnerad med en grundläggande skepsis mot stora berättelser, myten om Upplysningen och en så linjär, ickeproblematiserande historieskrivning. Och dels på grund av vad vi vet idag om vad en ständig tillväxt gör med klimatet.

Det finns få saker som gör mig så genuint nedstämd som människor som rycker på axlarna i ett "det tjänar ändå ingenting till" åt politik. Det är en helt begriplig reaktion, men för egen del skulle jag aldrig kunna känna så. Sen betyder det absolut inte att jag handgripligen engagerar mig i varje, eller ens särskilt många, frågor - men min grundinställning är liksom alltid att saker går att ändra på.

Med det sagt var såklart en del saker bättre förr. Vi hade ICQ. Fotbollsskor tillverkades inte så många gräsliga färger. Melodifestivalen avgjordes på en (1) kväll.  

Storvulet

Sitter i skrivande stund på Espresso House på Sveavägen och äter smuliga torra scones och nyttjar deras fria wifi, eftersom mitt nya mobila bredband inte riktigt kommit igång än. Lite irriterande. Innan var jag ute och gick en lång runda, längs Valhallavägen nerom Östermalm och så upp norrut igen, och luften var klar och hög men jag frös om händerna. Köpte messmör och ekologiska ägg på vägen.

Kandidaterna för att ta över min och Hannas praktikplatser på kansliet har varit på besök i dagarna för intervjuer. Samtliga pol kand:are från Uppsala. Vi befolkar världen. Annars har jag fått höra att regeringskansliet generellt kryllar av skåningar - utom försvarsdepartementet, där norrlänningarna huserar. En annan iakttagelse är att säkert 80 procent av alla (25 pers ungefär) anställda på EU-kansliet är kvinnor. Lite utav ett mysterium. Fast chefen är såklart man.

Om natten är alla änkor grå

Nej, jag har verkligen ingenting att skriva. Tar bara upp en massa plats nu. Och tid. Eller - en massa plats rör det sig ju knappast om. Ett blogginlägg kan inte ta särskilt många kilobyte i anspråk.

Personen i lägenheten under spelar en vidrig, baktung version av "Heart of gold" på väldigt hög volym. Annars har jag verkligen trivts otroligt bra här i Jens lägenhet på Lilla Essingen; utsikten är helt fab, det är kul att laga mat med gasspis, duschen är jätteskön. Men på måndag tar jag mina pinaler och flyttar till ett rum på Sveavägen 110. Där blir jag fram till jul. Håller tummarna för att min nya hyresvärd är något renligare och något mindre öppet rasistisk än den förra.

Nu kan jag koncentrera mig på att hitta nånstans att bo i Malmö till våren istället. Ur askan.

Cheesesteak

Hela dagen har det gått ”fyndiga” interna mail på jobbet med anledning av att EU fått fredspriset, så när chefen skrev att det var bubbel i fikarummet klockan fyra trodde jag mest att det var ett skämt, men icke sa nicke. Inget billigt skit heller. Och ostbågar! Ett fint sätt att avsluta en ganska arbetsintensiv vecka innan jag satte mig på tåget söderut. Har försökt lyssna på VM-kvalet på Radiosporten, men SJ:s anslutning håller inte direkt sydkoreansk standard. Hackigt och dant. Som det svenska spelet, vad jag kunnat uttyda.

Jag har alldeles snart (innan Hässleholm, förmodligen) läst ut Borges ”Alefen”. En liten behändig pocket som kompletterar ”Fiktioner” och samlar en del tidigare utgivna texter på svenska. Jag har en ”Collected Works” på engelska också, tjock och fin från Penguin, så några av historierna var inte nya, men det är ändå en fin läsupplevelse. Och de båda utgivningarna förstås en fantastisk kulturgärning. Härnäst vet jag inte riktigt vad som står på tur, men Zadie Smiths nya verkar lovande. Eller något historiskt av Hobsbawn.

Om lite mer än en vecka har jag ingenstans att bo. Igen.

Klockan halv åtta på morgnarna när jag går till jobbet längs Norr Mälarstrand kommer en äldre man gående ner till vattnet, tar av sig morgonrocken och sänker ner sig. Speedos och badskor.

Bjällra

Efter mitt andra besök hos naprapaten fick jag en bunte styrkeövningar och några stretchgrejer att göra, så ofta jag vill och orkar, de kommande tre veckorna. Men ingen löpning. Häromkvällen märkte jag hur skrämmande fort det gått att tappa allt vad kondition heter; växlade upp på motionscykeln och trampade på lite extra i tio-femton minuter, varpå pulsen åkte upp som den inte gjort sen backträningen på Bulltofta i våras. Sen körde jag till på köpet knät i styret och började blöda som en skäktad get. Blod och svett, blod och svett rann längs min vad och ner i skon.

Så det blir ingen vinst i Kyrkloppet. I år heller.

Annars är jag så vansinnigt glad och lättad över att ha flyttat från mitt kissluktande rum. Igår baxade jag min stora väska tvärs över stan och installerade mig i Jens lya på Lilla Essingen. Hur fin som helst. Och, framför allt: jag kan gå naken som jag behagar, laga mat helt efter eget lynne, slipper tränga ihop mig på en ynka hylla i kylskåpet. Tror jag stannar här. Sorry Jens. Du göra som du sagt och skaffa en sugar mama i Staterna.

Gilgamesh

Helg shmelg. Gick en tvåtimmarspromenix runt Söder och lyssnade på Godmorgon världen! i P1, åt kålrot med fetaost, satt en lång stund på Café Vurma vid Nytorget och drack kaffe. Dessa thirty-something södermänniskor med sina barnvagnar, surdegar och utstuderade tredagarsstubb; så lätta att göra narr av, så provocerande icke-reflekterande kring sina egna privilegier, så miljöpartistiska. För den ytlige betraktaren, dvs. Brunchandes, skvallrandes om veckans provinsiella pseudokulturdebatt eller nya rön om barnuppfostran.

Veckans antropologiska fältstudie härmed avslutad.

Nästan. För igår var jag i Östermalmshallen. Det är naturligtvis en grav förenkling, och en inte oproblematisk romantisering, men: jag längtade tillbaka till Malmö. Där kan folk åtminstone inte leva hela sina liv i någon slags Axesskonservativ, Svenskt Tenn-parfymerad parallell verklighet där sjuåringar går till lekplatsen i Ralph Lauren och vuxna män kallar varandra Dodde och Pirre. Malmö är mindre, visst. Och folk är precis lika fattiga. Men möjligheterna att retirera till sin egen lilla bubbla är mindre när man inte gömt underklassen i en förort fem, tio kilometer utanför centrum.

Veckans klasshatstirad härmed avslutad.

Sans cesse

Igår satt halva kansliet tillsammans i fikarummet och såg (efter att ha genomlidit kungens jobbigt obekväma och stolpiga anförande) Reinfeldt läsa regeringsförklaringen. "Investera i människor". "Det ska löna sig att ta ansvar". "Investera i Sverige". Och så. Några menlösa, till intet förpliktigande rader om jämställdhet; ytterligare några färre om klimatet. Mage att hävda att man för "en politik för full sysselsättning" bara för att man "stärkt drivkrafterna till arbete". Och så givetvis det oemotståndliga talet om att "därför behövs ALLA jobb". Så fan heller.

Min vän Jens ska åka på några veckors semester och har varit vänlig nog att låta mig passa hans lägenhet. Så nu har nedräkningen inletts: blott nio nätter kvar av att somna med kisslukt stickandes i näsan. Karaktärsdanande, men liksom ändå en erfarenhet jag gärna varit fattigare.

På tal om Jens så kom han med den lysande idén att jag borde ägna första halvan av nästa höst, när jag ändå bara går och väntar på att min sista 15-poängskurs ska börja, åt att resa lite. Ju mer jag tänker på det desto vettigare låter det. Funderar på Alperna.