Frihet under ansvar

Yes, äntligen åter efter umbäranden i fjärran länder.

Jag börjar i onsdags, då jag gick upp kvart över fem och yrvaket slafsade i mig en stor skål gröt. Nere på stationen mötte vi sedan morföräldrarna och mina kära kusiner från Hästveda med familj. Längre fram på vägen till Kastrup anslöt även den tredje familjen Rauer, och så var skaran samlad. I kön till incheckningen var det en man som försökte tränga sig. Han såg klart schweizisk ut.

Flygresan var snabbt avklarad. I bussen ut till Pedase (i skogen) fick man se landet i genomskärning, så att säga. Först välordnade villakvarter med tjocka sommarlovsbarn på grönbete, sen några hundra meter därifrån monstruösa sovjetiska betongkomplex som hämtade ur "Lilja4Ever". Verkliga kontraster. Ute på landsbyggden fanns det mest stora fält och då och då ett enormt nedlagt kolchosjordbruk från en inte särskilt svunnen tid. Vägarna var fläckvis asfalterade och vår busschaffis hade mått bra av en handfull teorilektioner med Niklas.

Stället vi bodde på låg mitt ute i ingenstans, precis bredvid mormor och morfars mark. Vi märkte det inte först, men när solen började gå ner kom myggen fram i horder. Det var omöjligt att vistas utomhus. Till andra natten fixade vi myggnät, men första fick vi ha förnstren stängda vilket medförde extensiva svettningar. Folket på hotellet var hur som helst väldigt trevliga och servicen total. God mat också.

Andra dagen hyrde vi en buss och tog oss in till Tallin, där vi shoppade och beundrade de äldre delarna av staden. Jag och Viktor köpte en del sprit. Vi kollade efter kläder också (faktiskt!), men jag fick en distinkt känsla av att alla butiker låg minst ett par år efter. Så att säga. Det bästa med hela trippen var ändå en liten butik vi hittade precis innan hemfärden. Längst in i ett hörn i en galleria inte långt från hamnen, fanns en gudsförgäten affär som verkade ha specialiserat sig på naziprylar. Helt ogenerat skyltade man med Hitlertröjor ("European tour 1938-1945"), SS-bindlar, järnkors, Hitlerbyst osv osv. Det tog aldrig slut. Väldigt fascinerande.

På kvällen satt jag och Viktor uppe länge, länge och spelade kort, pratade och drack vin.

Nästa dag hade jag och Agnes bestämt oss för att ta en liten löprunda. Efter knappa fyra timmars sömn var jag måttligt sugen, men hängde ändå på. En liten runda. Morbror Micke, som sprang för första gången sen sin knäoperation, hängde på och vi joggade i sakta mak några kilometer in till affären i Vihtepalu. Där fanns lite otippat en dator med internetanslutning, och vi kollade resultaten från de VM-matcher vi missat. När vi skulle därifrån hade andra, som gått, anslutit och jag och Micke bestämde oss för att prova en annan väg hem.

Utan att överdriva: det gick åt helvete. Vi sprang med gott mod i ungefär en halvtimme, lite på chans eftersom det inte fanns tillstymmelse till skyltning, innan vi förstod att vi kommit ganska fel. Att vända fanns dock inte på kartan. Vi hade ändå inte hittat tillbaka. Så vi malde på, djupare och djupare in i de estniska skogarna. Efter ytterligare en timme började undertecknad tröttna ganska rejält. Mickes knä gjorde att vi fick pausa med jämna mellanrum och gå, och fortfarande hade en endaste liten skylt synts till. Då såg vi plötsligt havet, och hoppet tändes åter. Vi stapplade vidare och träffade på en est som pratade utmärkt engelska och som vänligt berättade att vi var minst sju kilometer hemifrån, förutsatt att vi följde stranden. Vi tackade och gjorde så. Benen började bli stumma, fötterna ömma och munnen klibbade ihop av törst, men vi var åtminstone på rätt väg.

Två kilometer hemifrån blev vi upplockade av mormor, som hyrt en bil med chaufför och körde runt och letade efter oss. Nästan tre timmar efter att vi skilts åt vid affären träffade vi de andra och kunde berätta om våra missöden. Jag åt soppa och dog i min säng ett par timmar.

Hotellägaren hade gnetat ihop till ett hejdundrande midsommarfirande samma kväll. 500 personer sökte sig till vårt lilla gömställe ute i obygden. Folk kom från när och fjärran. Ägaren satte upp öltält, hyrde in folkdansare, byggde en vansinnigt stor brasa och arrangerade en massa tävlingar. Dragkamp och ölbacksstapling, som visade sig vara en estnisk specialité, tex. Människorna var fantastiska. Familjefäder gick omkring med färdigblandad grogg i en petflaska (som på en sämre förfest i Ballingslöv eller nåt), medelålders kvinnor i alldeles för små, knallgula träningsoveraller vaggade runt, skogshuggartyper skrek och gav allt i dragkampen. Traktens ungdomar gled in i utstyrslar man vanligtvis bär med en rejäl portion ironi. Nästan alla var väldigt fulla. Hela spektaklet var underbart underhållande, men till slut fick myggen oss att ge upp.

Lördagen blev lugn. Efter lunch sprang jag och Viktor bort till affären. De andra cyklade. Det var länge oklart hur vi skulle kunna se åttondelsfinalen, och jag hade nästan gett upp hoppet, men fem minuter innan avspark lyckades vi få fatt i en tv och kunde se matchen med finska kommentatorer. Med facit i hand var det ju inte mycket att vila ögonen på, men man hade ogärna missat matchen i vilket fall. Vilken jävla pissinsats. Jag var ledsen, arg och väldigt, väldigt besviken när jag efteråt satte mig till middag, men fick lägga såna tendenser åt sidan eftersom vi skulle fira mormor. 70 år leker man inte bort.

Senare gick vi ner allesammans till den enorma brasan, som fortfarande brann sen gårdagen. Mer försiktigt nu dock. Vi staplade kvarglömda backar, hoppade säck och drack champagne. Sen kom myggen.

Bäst på resan:
¤ Det fina sällskapet
¤ Uppesittarkväll med Viktor
¤ Mormors underbara estniska, grymt flow
¤ Naziaffären
¤ Billig vodka
¤ Trevliga sms hemifrån

Sämst på resan:
¤ Myggen
¤ Min och Mickes irrfärd
¤ De eftersatta klädbutikerna
¤ Motbjudande klasskillnader

I've got sunshine (on a cloudy day)

Kort briefing innan jag påbörjar den långa resan tillbaka österut.

I förmiddags tränade jag hårt i Åkerbergs gym. Skönt att vara själv, utom när man kollapsar på bänkpressen och måste låta stången rulla längs hela kroppen för att klara livhanken. Svettigt. Kom sen hem och åt pasta och packade lite oengagerat. Halv två tutade Jens utanför och han, jag och Daniel körde mot Lursjön. Agnes, Viktor, Lotti och mina småkusiner anslöt.

Det var kallt och eländigt på beachen. Solen gömde sig och det blåste nordtyska hamnstadsvindar. För att inte duka under av köld spelade vi fotboll innan och efter doppen.

När jag kom hem vid femtiden var jag verkligt trött och svag, men tanken på kvällens batalj i kombination med ett par rejäla portioner fiskbullar fick mig åter på benen. Det var länge väldigt oklart var vi skulle kolla på matchen. Till slut enades vi om Gloria's. Jag cyklade inom och hämtade Danielskij på vägen ner, och väl där mötte vi upp med nästan alla. Utom Simon, som skulle avnjuta drabbningen i lagets sällskap.

I halvtid skulle jag och Albin ner till Korv-Erik och köpa Cocio, men han hade stängt, och vi gick till Freds. Där var Ingmar och köpte kebab. Han uppehöll oss med prat om Viktoriasjön och Pelles eventuella hantverkardyslexi, så till den milda grad att vi missade 1-1-målet och Henkes ribba. Vi hörde vrålen, dock. Härlig match. Det satt en alkis bredvid Albin. Jens försökte dra igång en "Vem saknar Zlatan?"-ramsa men fick inget vidare gehör.

Rapporteringen från Estland kommer att bli mustig, spritdränkt och finsk-ugrisk.

Shaolin shadowboxing

Idag har jag tjänat välbehövliga pengar genom att assistera morfar med vedklyvningen. Med motordriven klyv visserligen, men det var tunga stockar att langa (halvsur björk). Solen gassade, svetten lackade och flugorna svärmade. Efter varje fylld container svalkade vi oss med vinbärssaft. Jag hade på mig min sedvanliga arbetaroutfit: t-shirt från Siesta 2004 och lagom säckiga, håliga och fläckiga Levi's. Såg ut som en gud.

Jag blev hämtad halv åtta i morse och kom ganska nyss hem, så det blev en lång arbetsdag. Vi hann med nio containrar, vilket enligt morfar motsvarar en hel årsförbrukning. Och då fanns det ändå mer att klyva. Under de små pauserna fick jag i vanlig ordning ta del av morfars visdom i små utläggningar om ditt och datt. Till exempel att han gärna hade skjutit förra vd:n för Apoteket (som misskötte sitt jobb men ändå har 80 papp i pension). Och att "hela den tillgjorda släkten Bernadotte" borde grävas ner.

Vad händer med Ukraina egentligen? Först 4-0, sen 0-4. Ungefär som jag när jag spelar bordtennis.

I övermorgon ska jag söka mina rötter i österled.

Skaka

I can't believe life's so complex
when I just want to sit here
and watch you undress

I wanna be with you

Tänkte att det kunde vara lämpligt att flyktigt redogöra för kvällens, nattens och morgonens eskapader innan de höljs i ett moln av glömska och ånger.

Först var jag i Önnestad, eftersom min farbror (Bertil) nyss fyllt 50 och anordnade en liten fest. Folk pratade om zigenare. Jag drack vin. Folk som inte visste nåt alls om fotboll pratade om fotboll, och jag drack whiskey. Sen pratade folk om allt möjligt, som tex vädret i Hässleholm och utelivet här och vilka flickor jag eventuellt ville hem till (fanns inga, de är alla bortresta eller förlista), och jag drack en hel massa olika drinkar. Min äldsta kusins man jobbar som bartender ibland. Sen fick jag och mamma äntligen pappa att slita sig och vi körde hem. Då var klockan tolv.

I stan skjutsade sedan mamma mig och Jens till Malin G, någonstans strax till vänster om Ljungdalas hjärta, där det skulle vara fest. Fest. Vi var nio pers. Tre stack ganska omgående. Vi kokte i alla fall pasta och arrangerade falska släktförhållanden och hade efter omständigheterna ganska kul. Jens kallade Pierre Salas "zigenaren" hela kvällen. Efter en ganska lång stund kom Anna, Oskar, Lotten, Jossan och Micke inom och hälsade på helt flyktigt. Det var fint. Jag försökte få Jens därifrån och lyckades till slut, men vi hamnade omedelbart inne hos Anders i huset bredvid där alla de redan nämnda satt och åt ost. Brorsson var redlös. Vi satt där en tid, tills det ljusnade, och sen gick vi hemåt. Nu sitter jag här.

Imorgon är det meningen att jag ska spela b-lagsmatch i Tjörnarp. Det ser jag fram emot lika mycket som ett rejält ozonhål, ungefär. Hade varit trevligt att komma till Mellbystrand om inte annat.

Upp över mina öron

När jag röjde lite på mitt rum (det ska tydligen komma en massa folk hit ikväll och göra gud vet vad) hittade jag, under alla studentpresenter, Linus Bengtssons haschflagga. Vilket kärt minne den blir. Tänker på Linus varje gång jag ser den, alla hans glada tillrop och vrål från lastbilen under studentdagen: "Aaaah, Weasle är så jävla ful! Jag hatar henne! Kom upp hit ska jag strypa dig!" och (till små, små barn) "Haha, kom upp hit så ska ni få lite godis av mig!" och (till kvinnor med barnvagn) "Aaaaaah (helt okontrollerbart), MILF!!!".

Vilken lirare.

Vaknade 10.30 idag och gick raka vägen ut i köket till yoghurt och kaffe. Gött med en mamma med sommarlov. Är det så här det ska vara hela sommaren? Inte mig emot. Tråkigt att alla andra ska jobba bara. Efter frukost joggade jag bort till Åkerbergs casa och nyttjade hans gym en timme eller så, och när jag kom hem gjorde jag en sallad med mor. Så sanslösts idylliskt! Eftermiddagen har ägnats åt teoriplugg inför näst sista lektionen på JCH (om en timme ungefär). Snart dags för färsbiffar. Vad man äter egentligen.

Inför kvällens match lyssnar jag på:

¤ Three 6 Mafia - Official crunk junt
¤ Bruce Springsteen - My love will not let you down (tar mig tillbaka till Ullevi)
¤ E40 ft. The Federation - Go hard or go home
¤ Ying Yang Twins - Pull my hair (så oanständigt det blir)
¤ Wu-Tang Clan - Da mystery of chessboxin'

Och lite mer blandad Bruce. Känner att jag inte riktigt greppar situationen: ska Kim starta? För guds skull, låt det bli så. Och låt Zlatan göra en grym match, det behöver han. Jag är ganska orolig. Måstematch. Det låter illa.

Rättvänd med fart

"Vänd om eller dö" står det skrivet i gatan utanför HTS, och varje gång jag ser det på väg hem från stan blir jag på så oförklarligt gott humör. Så även idag.

I morse var man alltså tvungen att gå upp i ottan igen, precis när sommarlovsrytmen börjat infinna sig. CAE på HTS. Många bokstavskombinationer där. Efter alla skräckhistorier trodde jag faktiskt att proven skulle vara bra mycket svårare, men det var ungefär som förra gången. Lite klurigare. Framför allt var jag ordentligt seg i huvudet. Har verkligen gått ner mig de senaste dagarna, inte gjort många knop utan mest degat framför tv:n. Fotbollen blir min undergång, min och er.

Spanien slog precis Ukraina med 4-0 och jag missade nästan hela matchen. Puyol är kung.

Igår var jag, Jens och Åkerberg nere vid Finjasjön och friterade oss, med den följden att jag är lite rödare än önskvärt idag. Björkviken överraskade dock positivt. Jag badade där en gång, för säkert tio år sen, och sen dess har det inte blivit mer av den varan. Lursjön är ju tämligen överlägsen. Synd att det ska vara så långt. Hur som helst; vattnet var helt ok, glassen god och vädret alldeles ypperligt. Vi sparkade lite fotboll också, såklart.

Slutet på allt och början på resten

I lördags var det ju, som bekant, bal. Det var också väldigt, väldigt varmt och min smoking var gjord av något som tyska armén förmodligen haft stor nytta av vid Stalingrad. Vi män led obeskrivligt i hettan.

Samling skedde 17.30 hemma hos fröken Green, efter att jag och en bländande vacker Tuva hade irrat runt på Ljungdala en kvart eller så och letat efter rätt hus. Det bjöds på champagne och delades ut komplimanger, samt togs gruppfoton av oss sju-åtta par som samlats. Omkring 18.30 kom min käre far i sin nyputsade Ford och hämtade mig och Tuva. Även Allison och Patrique klämde in sig. Vi tog en vända om Lottens hus innan vi ställde oss i den monstruösa bilkön. Järnvägsgatan tog cirkus tre kvart att avverka. Värmen var tryckande.

Vi började bli oroliga. Skulle vi överhuvudtaget komma fram? Bilen var nära överhettning. Smilfinken Nord trängde sig misstäksamt i kön. Efter ungefär en timmes rent helvete var vi äntligen framme vid avstigningen. Kändes som värsta galan. 85 % av alla som tog kort på oss hade jag aldrig sett förr.

Jens var på fruktansvärt dåligt humör (mest pga 0-0 mot T&T, antar jag) och Fajersson verkade inte helt nöjd med sitt platsval när han gastade om maten och servicen... När den ansvarige dansken tog in en satans massa cider och sa att "huset bjuder" skedde dock en total humörsvängning. Snart hölls det tal till höger och vänster och Jens tackade, i tur och ordning och i separata tal: Klassen, dansken (för cidern), tjejerna i klassen, skolan och alla våra lärare. Jag vek mig av skratt och drack upp även Joels vin.

Maten var god men inte häpnadsväckande. Mätt blev man i alla fall. På något underligt vis lyckades Malm (och i viss mån även Jens, Albin och Simon) hetsa den ariske servitören till att försöka däcka dem med whiskey och cognac. De fick in nytt hela tiden medan jag inte ens lyckades snylta en bailys. Dansgolvet öppnade och Jens var givetvis först. Själv räknade jag till sammanlagt sju danser med fyra olika damer, der måste betraktas som mer än godkänt.

Baren öppnade vid tolvtiden (har jag för mig) och jag slog nytt rekord i drinkköp. Mest på grund av att Lina tog sån faslig tid på sig med sina öl. Det blev inte särskilt mycket dansat på discot, men det kändes inte som att det gjorde så mycket. Utanför, efter stängning, utbröt sedan det obligatoriska gråt- och kramkalaset. Reimer utmärkte sig, föga förvånande. För mig kändes alltsammans mest konstigt och lite overkligt, och jag kunde inte riktigt få grepp om situationen. Jag och Lina och Emil (ny och ganska trevlig bekantskap, hans moderata tendeser till trots) sökte oss mot Freds för lite pommes. Vi tog en vända upp på stationen, varifrån Emil gick hemåt mot Grönängsplan. Jag följde med Lina upp på en arraksboll och mellanmjölk, efter att hon först skrämt livet ur sina kusiner som tältade på gården. Trodde jag skulle kollapsa av trötthet när jag vandrade hem strax efter sex. Fåglarna kvittrade och jag svettades återigen som en beduin i morgonsolen.

Det är svårt att vara rationell

Det mesta gick underbart bra igår och jag hade stundtals hur kul som helst, men jag orkar bara inte redovisa dagen särskilt detaljerat nu. Kanske kommer det en liten berättelse längre fram. Istället nöjer jag mig med att berätta att efter att Simon följt mig hem, precis som han gjort nästan varje dag sen vi var sju, stod jag en lång stund på gatan utanför vårt hus och bara grät. Och jag gjorde det för att jag älskar er allihopa så himla mycket. Vissa lite extra dessutom.

Vi ses.

Less skill, more passion

Jaaaaaaahopp. Student OCH VM imorgon. Helt osannolikt.

Gårdagen var ju synnerligen lyckad och inleddes med lunch på skolan. Efter det bar det hemmåt igen för att byta om till väldigt små shorts (även om Simons var hälften så korta och tighta, pluspoäng där) och våra "Sätt dit den jäveln"-tischor. Och så återsamling hos Åkerberg, där krigsmålning och annan utsmyckning väntade.

Eftermiddagens första timmar ägnades åt tävlingar i bänkpress och frivändningar, varvat med drickapauser och bättring av solbrännan. Svällande muskler, sprit och en portugisisk flagga; vad mer kan man begära av en uppladdning? Pepp på hög nivå. Vi drog oss sedan ner mot Göingevallen där det stora slaget skulle utkämpas.

Själva matchen: regelrätt gammal sparka- och springfotboll. Inget skönspel. HTS Tog det hela oroväckande seriöst, kändes det som, och det kan man väl inte säga om oss. Men vi höll i alla fall 0-0 till full tid. Straffar har ju som bekant inget med fotboll att göra. Sjukt att hela matchen spelades med min medhavda boll, som egentligen bara skulle vara med på uppvärmningen. Den är nämligen helt värdelös; väldigt kul att lattja med men alldeles för lätt och plastbollsaktig för riktigt spel. Det kan ligga bakom de sanslöst dåliga straffar som slogs.

Jag fick åtminstone två ägg, två tomater, en hel del mjöl, några vattenballonger och en gräddbulle på mig under drabbningen. Elias gjorde en tjurrusning in på plan och jag fällde honom, men skadade mig själv samtidigt. 100 kilo HTS:are rakt in i knäet. Är lite svullen. Hur som helst så var jag väldigt kladdig efteråt och begav mig hemåt för en välförtjänt dusch och lite mat. Förfestproblemet löstes i sista stund genom att Åkerberg offrade sin veranda åter en gång. Vandrade dit vid kvart över åtta.

Kvällen lyckades hålla samma höga nivå som dagen i övrigt. Stämningen var hög. Någon gång innan halv tio gick vi mot stan (först inom Statoil, där vi förmodligen skrämde livet ur personalen... Albin försökte stjäla senapen och Jens var bara väldigt högljudd). Efter en hel del om och men kom vi ner till Björket. Vi och resten av stan, verkade det som. Aldrig sett så mycket folk där. Vi ställde oss i alla fall i kö, och där stod vi. Och stod. Och stod. Några vakter började gasta: "Backa en meter! Det finns folk med ASTMA här framme!!!". Astma? Det har jag med, men ser ni mig gnälla? Nä, precis. Plötsligt ringer min nya fina mobil, och nån snackar om att nån står och spyr vid staketet och att jag ska komma. Lämnar motvilligt mitt sällskap och letar upp källan till samtalet, vilket inte tog särskilt lång tid. Tjugo meter från kön, med ena armen om Oskar Sjöström och andra om Jeppe Thurn, står gode herr Tingsvall med benen brett isär och mår precis som han förtjänar. Min goda mor gör årets insats och hämtar hem honom innan den ondskefulla Fältgruppen hinner slå klorna i hans veka kropp. Åter till kön, som nu hade minskat betydligt.

Som sagt, det var bisarrt mycket folk där. Man kunde knappt gå. Jag höll till en del inne på lilla discot, eftersom det var lite glesare med folk där och närmre till baren (var på ohälsosamt generöst humör, som vanligt). Träffade många trevliga människor. Kvällens mest oväntade var Sandra Antonsson, som jag typ inte träffat sen Lufsarna (för er som inte vet: typ som scouterna utan den hjälpsamma och töntiga mentaliteten, mer hardcore). Kvällens roligaste var Skarpings underbart avmätta och överlägsna min (den som verkar finnas genetiskt i hela familjen) på dansgolvet, jag kunde bara skratta rakt ut. Vilken lirare. Kul att Kristina kunde masa sig dit också.

Raw like cocaine straight from Bolivia!

Såhär i efterhand hade jag tänkt kompensera för allt uteblivet skrivande under helgen, men det blir inget överdrivet.

I fredags hade jag huset för mig själv, och Simonon och Jens och Åkerlund var här och kollade Sverige-Chile. Matchen gjorde ju ingen människa glad (Anders Svensson, "mannen som tappar bollen"), men det var ändå en trevlig kväll. Vi spelade lite fotboll på vår nyklippta gräsmatta och åt jordnötsringar. Jens följde med ut på en sen runda med hunden.

Lördagen var överdådigt passiv, verkligen. Dagen ägnades åt just ingenting alls, kvällen tillbringades i H-veda med ännu mer fotboll och god grillad mat. Börjar det skönjas ett mönster? Fotboll och mat, det är så totalt 2006.

Söndag så. Mormor firades (som någon sorts försenad Mors dag) med sjukt välsmakande lunch på Hovdala. Sen: brottningsmatch med alla småkusiner i gräset, kaffe och hem. På kvällen drogs jag med till biografen och såg "Da Vinci-koden", som inte gjorde någon människa glad. Forcerad, övertydlig, ospännande och Tom Hanks. Den funkade väl som underhållning, men det som verkligen räddade föreställningen var Audrey Tautou i all sin utsökta franskhet. Inte för att hon var bra, men ändå liksom.

Igår (måndag) köpte jag mobil! En verklig milstolpe, en epokgörande händelse. Ungefär som när jag fick dörr till mitt rum. Hade ju vissa fåfänga planer på att inte lämna ut mitt nummer, men så blev jag full och sen var det ju kört. Om man säger så. Är i alla fall väldigt nöjd med telefonen. Grym kamera. Senare samma dag var det dags för match i Norra Rörum, denna alla hålors heliga moder. Absurt avlägset ställe. Viktor debuterade i andra halvlek och jag och Jens spelade hela första. Jens gjorde ett mål (efter årets mest solklara hands) och spelade fram till ett. Själv hade jag ingen särskilt rolig match, samspelet med Olle funkade inte alltid helt optimalt. Måste bli bättre på att skrika och kommunicera i största allmänhet. Vann gjorde vi i alla fall med 3-1.

storm och trängtan

Why. nu när jag har så mycket att bekänna får jag inte fram ett vettigt ljud.

Bekänna färg liksom.

Keso.

Jag har ju lovat, men ändå; keso är gudarnas nektar och alltets moder; något att ta sin tillflykt till i mörka stunder som denna.

Vad dumt. Att kalla denna stund för mörk, menar jag. Borde jag inte glädjas? men å andra sidan, åt vad? Vad har egentligen gjorts? Rien. Rein, mon amor.

Det ständiga, det evinnerliga. What have I, what have I, what have I done to deserve this?

Hela, jag menar hela kvällen, har jag haft den där Lisa nilsson-låten på huvet: "men hur säger man till någon..." osv. Hur säger man det? Jag vet inte.

Nu sitter jag här och hör fåglarna kvittra och pratar stilla med Pillan på msn, egentligen utan subtstans men ändå väldigt trevligt.
jag vågar inte

jag satt så länge, så hemskt länge, och bara våndades. Till ingen nytta. All denna vånda. Vånda.

Kan det tänkas att... ? Nä, det hade varit för bra för att var sant.

Hon har ett sätt

När jag kom hem från Siesta i lördags morse var radion på och jag hörde i förbifarten: "Jag är onanist, för jag tror på alla människors lika värde". Vad i hela friden det betyder har jag grunnat på sen dess, men sov gjorde jag gott och länge.

Vilken trevlig kväll! Kallt, rått, tämmeligen värdelös musik och garanterad förkylning. Why, oh why? Dum fråga. Jag hade vissa intentioner. Jag hade det trevligt. Jag ska vara best man på Simons bröllop (kärlek!). Jag dansade för jävla fult men en hel del i alla fall.

Lina, snälla. Sluta äta pommes om nätterna.

But there's no love
as true as the love
that dies untold

Förmodligen inte särskilt sant men ack, ack så vackert och tilltalande. Från makalösa "It makes no difference" med The Band. Musik som säger allt till mig om mitt liv.

Lina, snälla. Keso är gott.

Snett inåt bakåt

Jag sjöng ledighetens lov idag och gick upp vid 09.30. Gick en lång promenad, duschade och satte i mig en bastant brunch bestående av:
¤ Tre vändstekta ägg på lika många grova skivor bröd
¤ En skål keso (kan inte sluta äta keso)
¤ En banan
¤ Två stora koppar kaffe
¤ Ett rejält glas mjölk

Efter den livgivande starten på dagen (jag kände mig som nån i "Sound of music", eller som jag kan tänka mig att Carolina Klüft känner sig varenda jävla dag) slängde jag mig på cykeln och trampade ner på stan. Lämnade tillbaka några böcker på biblan och läste lite tidningar när jag ändå var där. På Euronics träffade jag Viktor, som precis var på väg ner till JCH för sista smörjelsen innan uppkörningen. Följde honom ner och önskade honom all lycka. Gick ju sådär, skulle det visa sig, men nästa gång kör han i alla fall inte mot gult...

Jag lever för såna här dagar, när man kan ta det lugnt och metodiskt i allt och bara slappna av. Inte så att man inte gör något, snarare att man låter alla moment ta den tid de behöver. När jag kom hem gick jag ut med hunden och fikade på en skål gröt och en banan. Tränade i Vinslöv, åt en massa pasta och nu sitter jag här.

Ikväll är det "Indian runner" på tvåan som gäller, 22.30. Har stora förhoppningar på den filmen av två anledningar: 1) Sean Penn har regisserat 2) den bygger löst på en Springsteen-låt, nämligen helt fenomenala "Highway patrolman". Låten (och filmen) handlar om två bröder. Den ene är skötsam och plikttrogen; han gifter sig, skaffar familj och får så småningom jobb som polis. Den andre blir inkallad och får åka till Vietnam, och när han kommer hem därifrån ställer han mest till bråk och orsakar en massa problem för sin bror. Bruce skriver genom den ordentlige broderns ögon:

Yeah, we're laughing and drinking
nothing feels better than blood on blood
taking turns dancing with Maria
as the band plays "Night of the Johnstown flood"

Han älskar sin bror, och ser därför mellan fingrarna på många av hans småförseelser och krogslagsmål:

I'll catch him when he's straying
just like any brother would
man turns his back on his family
well, he just ain't no good

Från helt överväldigande, nattsvarta, brutala plattan "Nebraska". Köpköpköpköp.

Summan av kardemumman

Som utlovat: ett kort sammandrag av också lördagens aktiviteter.

Efter att ha sovit sorgerna av mig under eftermiddagen, anlände jag och Simon till festivalområdet vid femtiden. Mötte där upp med Daniel.

¤18.00 - Timo Räisänen
Jag och Daniel och Simon satt på behörigt avstånd, vid trappan som leder ner till fotbollsplanen, och missade därmed det som vissa kallat "festivalens spelning", "bäst hittills" osv. Ja ja. Klarar inte av honom.

Vi stack och åt pizza på No. 1, eftersom varenda övrig pizzeria i stan var belamrad med raggarpack och mustaschprydda män insvepta i sydstatsflaggor. En Volvo 240 körde förbi, målad som en polisbil och med "TJUV" skrivet med stora, trotsiga bokstäver över sidan. Ännu fler sydstatsflaggor, uppblandade med svenska och skånska diton. På en bil satt folk på taket och heilade för glatta livet.

¤20.00 - Peps
Det kändes nästan befriande att komma tillbaka in på området, och särskilt då eftersom det vankades Peps. Jag och Daniel försökte förgäves göra våra späda röster hörda och önska "Ronny du e rå", men vi stod för långt bak och det fanns en hockeyklack mellan oss och scenen. Grym spelning i alla fall. Säga vad man vill, men något särskilt publikfrieri ägnar han sig inte åt: långa, instrumentala Skatalites-covers körde han inte ens på reggaefestivalen i somras. "Liten såg" kom också, personlig favvis. Men vilken tid det tog att få in honom för extranummer.

¤21.00 - Blood Music
Återigen var det jag och Daniel som släntrade inom inomhusscenen, lite på måfå, och fastnade framför något riktigt intressant. Jag hade hört en låt innan (på en Sonicskiva) men visste annars inget och hade inte direkt planerat att kolla. Men det var asbra, riktigt kul. Ganska lite folk, förbannat varmt och väldigt catchy låtar. Sångaren var väldigt glad dessutom.

Här inträdde vi i ett sysslolöst vakum, skulle man kunna säga. Kvällen tappade fart. Vart man än såg sprang fulla trettonåringar omkring och vrålade; möjligtvis kul om man själv är på samma nivå men knappast annars. Vi vandrade planlöst på campingen, övervägde att slänga ett öga på Henrik Berggren men glömde sen bort det. Några stack hem. Till slut hämtade Daniel sin frisbee och räddade tillställningen.

¤23.15 - Advance Patrol
Perfekt att ha dem i tältet tycker jag. Stämningen på topp, fint sväng och föredömligt intensivt (dvs ganska kort, om jag inte missminner mig). Lotti uppenbarade sig och drog mig ganska långt fram, så jag fick en fin titt på Gonza också. Alltid gött. En fin avslutning på festivalen, helt enkelt.

Jag hittade Jens, och vi gick ner till Daniel och Agnes som höll på att packa ihop sitt tält. Tillsammans drog vi ner mot stan och Korv-Eriks för lite falafel och Cocio. Inte helt oväntat var centrum fyllt till bredden av vitt patrask, människor i jeansväst och keps med valfritt motorcykelmärke på; den sorten. Den sorten finns ju också. De flesta var väldigt fulla. En man i M90-ställ (just det, Joel) raglade in och ut ur kön för att sedan slutgiltigt kollapsa mot en vägg. En tjock kvinna i jeansjacka erbjöd oss ett cykelställ. Vi tackade för oss och vandrade vidare hemåt genom natten.

Spice up your life

Två dagar avklarade, utan större snedsteg eller missöden. Det regnade inte ens.

I fredags kom vi dig vid tresnåret och jag och Daniel började med att försöka sätta upp våra tält. Gick åt helvete. Pinnar saknades, grejer var för korta och det var hål på olämpliga ställen. Men vi gjorde så gott vi kunde och fick tak över våra förväntansfulla små huvuden. Gick sen upp, fick våra fina armband och rekogniserade området.

¤16.30 - Hello Saferide
Inte så värst mycket folk, lite för tidigt antar jag, och jag vet inte hur lyckat det var att sätta henne på stora scenen. Kändes som att låtarna försvann ut i rymden på nåt sätt. Hur som helst: riktigt bra spelning. Retade mig på gitarristen, som stod och såg rent ut sagt oförskämt nöjd ut genom hela setet. Han satt väl och kalkylerade på hur många minderåriga han skulle bjuda in till sin loge, typ.

¤17.15 - The Tiny
Vi gick in och kom mitt i The Tinys spelning, som ärligt talat kändes ganska malplacerad. Grym sättning med cello och kontrabas (om jag minns rätt) och så hon, sångerskan, vid ett keyboard. Problemet var att hon verkade helt livstrött och bitter på allt; klagade på publiken, var överdrivet ironisk mellan låtarna ("Ja, det här var ju roligt") osv. Dessutom sjöng hon hela tiden med slutna ögon och grimaserade jättemycket, vilket bara såg teatraliskt och dumt ut. Synd på så rara ärtor.

Efter den uppvisningen i trist inställning gick vi och köpte pizza på Montenegro (alla pizzerior borde ha geografiska namn), som vi tog med oss till campingen. Träffade Joel Å, Jens och Ebbe. För andra gången kom en snubbe och klagade på att vi ställt vårt tält mitt i brandgången, där utryckningsfordonen tydligen skulle plöja ner allt om det krisade sig. Couldn't care less, eftersom tältet ändå skulle slängas så fort jag kom hem. Kunde ju bli tråkigt om nån låg i det, dock. Den illasinnade tanten som tilldelade folk tältplats hade dessutom gett oss den mest gräsbefriade plätten på hela stället. Det var stenhård, packad, fuktig jord. Usch.

¤20.00 - The Radio Dept.
Dagens mest emotsedda spelning, och visst var det bra. Men om stora scenen var lite för stor för Hello Saferide, var den det definitivt för The Radio Dept. Tror definitivt att de hade gjort sig bättre inomhus. Fast där hade kanske å andra sidan inte alla fått plats. Deras musik är kanske inte optimerad för festivaler med stora utomhusscener, menar jag. Tycker ändå att det var riktigt bra, och framför allt verkade de så hemskt snälla och försynta allihop. Jag och Daniel och en annan kille (som jag retat mig på sen åttan) försökte förgäves få dem att spela "Falafel", men utan resultat. När de sen var klara tog det hur lång tid som helst att få ut dem för extranummer, eftersom de "inte hade förberett något". Hallå. Så kan man ju inte göra.

¤20.45 - Spånka
Förmodligen festivalens konstigaste. På väg ner till campingen släntrade vi inom tältscenen och kollade lite på Spånka, ett gäng rultiga, kritvita män i de övre trettio som påstod sig göra house. "This is house music... from the city of Norrköping!" skrek han som verkade hålla i det och spattade sen loss totalt. Sångaren var tre meter lång och trodde han var svart. Det var verkligen helt, helt underligt.

Efter många om och men kom äntligen Simon, Chiffe och Joel A vid niotiden. Allmän förvirring och stort kramkalas utbröt. Wilmertältet, i all sin trasiga hudlösa förlorade skönhet, blev den självklara samlingspunkten. Trots att vi hade glömt att ta med stolar och sånt. Orutinerat.

¤22.00 - The Sounds
Ok, jag kollade på typ två låtar. Var upptagen med att bli fotograferad tillsammans med Dansken (som hävdade att han skulle tillbringa natten i ett träd). Upptäckte i samma veva (och till min stora lättnad) att jag hade glömt leg hemma och således inte kunde komma in i öltältet. Bara bra.

¤00.00 - Mew
Jag hade vett nog att sätta i öronproppar. I övrigt tyckte jag faktiskt att volymen på spelningarna var föredömligt låg, men någon verkade höja ju längre kvällen led. Jag är fortfarande lite smått ångerfull för att jag inte lyssnat in mig bättre på Mew, som ju faktiskt var skitbra. Å andra sidan gör det att jag inte kan klaga på låtval, vilket är ganska skönt, och var glad när de spelade åtminstone en låt jag kände igen ("Snow brigade"). Kan tänka mig att Pernilla var nöjd. Daniel höll på att stryka med. Han är inte byggd för sånt.

¤01.15 - Familjen
Vad var grejen med allt underligt som pågick på tältscenen? Kändes som att alla excentriker hade samlats där och hade någon slags frizon. Precis som tidigare på kvällen var jag egentligen på väg ner mot campingen, när Lotten plötsligt drog med mig in på nåt som jag absolut inte fick missa. Vi stod längst fram (staketet var kallt) och så drog det igång: en speedad, tanig man hoppade runt på scenen, tryckte på en massa syntar, dansade, sjöng, drack lite öl, hoppade; han gav verkligen sitt allt. Väldigt fascinerande och dansant. Han sa att han skulle spela sju låtar, men rastlös som jag är stannade jag bara till den femte.

Jag ska alltid nånstans, hur bra jag än trivs där jag är. Så dumt. Nu fick jag en plötslig lust att leta upp Lina och Pernilla och höra vad de hade att säga om Mew, så jag vandrade runt på området (som började avfolkas) en stund men gav sen upp och gick ner mot campingen. Som vanligt var det gott om folk vid Wilmertältet. Vi hängav oss åt lite dåligheter, sen stack de som inte skulle tälta hem och vi tappra friluftsmänniskor började förbereda oss för den inte särskilt långa natten. Kallt var det också. En man med skägg och luva kom och ville slå nån, och kallade Daniel "mongo", men han tröttnade och vi kröp till kojs. Nån hade snott mitt liggunderlag. Jens tog min kudde. Har lite ont i nacken nu.

Fortsättning följer.

Orakad, småskitig och förväntansfull

Pepp för kvällens övningar: intensivlyssnar på gamla Sonic-skivor och allt jag kunde hitta på min hårdddisk. Retar mig att ha hört så lite med tex The Tiny och Hello Saferide. I fjol hade jag haft koll, då hade jag haft varenda jävla ep och nedladdad singel. Men men. Det är priset man får betala för att lyssna så mycket på arga/kåta/nostalgiska svarta män.

Vårt tält heter tydligen "Wilmertältet".

Hoppas, hoppas, hoppas verkligen att det inte regnar. man kan ta det mesta så länge det är uppehåll. Hade ju varit skönt om det inte blåst så förbenat också, men man kan ju inte få allt. Hoppas det säljs falafel, förresten. Lyssnar på "Falafel" med Radio Dept. just nu.

Om Finlandsmatchen: inget att säga som inte redan har sagts, i princip. Vad tandlös man är. Källström var bra, Elmander hyfsad men borde ju såklart ha gjort ett par mål, Hansson var väl också godkänd. Micke Nilsson är högerback och Alex mittfältare, svårare än så är det inte. Sidleds-Danne klarade ju sin uppgift med den äran!

Nu ska jag springa en runda, duscha och äta lunch på stan med mamma och mormor. Optimal uppladdning.

Pastorala utflykter

Inte skrevs det något religionsarbete igår heller. Kom hem, sprang en runda och kollapsade i soffan framför "Martha". Bara jag som tycker att hon är obehaglig, liksom elak? Jag blir illa till mods när jag ser på henne i alla fall, och igår var dessutom hennes lika ondsinta mamma med och gjorde nån slags biffar.

Åt pasta med en massa stekt kassler och parmesanost och drog sen ner till min andra teorilektion på JCH. Hade i princip spikat instuderingsuppgifterna. Det hela avlöpte utan komplikationer, som man säger, ända tills Niklas började prata om vikten av att hålla tillräckligt avstånd till bilen framför. Olämpligheten nådde nya höjder: "Ja, vissa ligger ju så långt upp i häcken att man undrar om de inte är homosexuella!"

JAAAAAAAHOPP!

Herre min skapare. Jag kramade stolsitsen som besatt för att inte gapskratta åt hela spektaklet, mannen framför mig (som förövrigt ser ut precis som Flamini i Arsenal) skrockade belåtet och bönderna bakom fnissade förtjust. Hihi, homosexuella, usch! Näää! Bögar med körkort, liksom, vad väntar härnäst?

Helt bisarrt. Jag tog mig i alla fall hem igen och kollapsade för en andra gång i soffan, denna gång framför "Matchen" (som var ännu bättre igår) och senare "OC". Bra avsnitt. Åt keso och banan och drack kaffe.

Du vet hur mellanvästern är...

...ung och rastlös!

Givetvis skrev jag inte ett jota på religionsarbetet igår, utan slökollade på "Matchen" på fyran och åt Risifrutti istället. Har lite dålig koll på när arbetet skulle vara inne. Britta är ju dansk, så hon har ju av naturen en lite mer avslappnad attityd mot deadlines och sånt. Då får man ta att man inte kan förstå ett ord hon säger.

Nu när jag borde peppa för Siesta och lyssna på band som ska spela där, är min Winamp-playlist smockad med en massa Bakersfield och Nashville och annan hillbilly music (som de säger). Emmylou Harris har fått en liten revival, men mest är det Dwight Yoakam som ljuder och får de talrika håren på mina armar att stå... Hur som helst, fem mest spelade igår och nu på morgonen:

¤ Dwight Yoakam - You're the one (HELT makalös)
¤ Emmylou Harris - Boulder to Birmingham (sorglig)
¤ Dwight Yoakam - Guitars, Cadillacs (svängigt värre)
¤ Emmylou Harris - Wayfaring stranger (grym version)
¤ Dwight Yoakam - South of Cincinnati (geografisk country är bäst)

Eller hur mycket jag älskar dig

Tisdag betyder ju gymdag, men Elias hade tydligen ett fysikprov av monumentala proportioner imorgon och var tvungen att plugga. Han framtid hänger på det provet, och då kan jag väl vara så storsint att jag kör lite curls med mina hantlar här hemma istället. Kolla på OC-repris + styrketräna = klart underskattad kombo.

Ikväll hade jag tänkt inleda mitt religionsarbete om Dödahavsrullarna i Quram (eller vad stället hette). Känner att det börjar bli svårt med motivationen; huvudet ställer så smått in sig på sommarlov och VM och festligheter i allehanda former. Efter Siesta kommer den omställningen förmodligen vara slutförd. Ingen återvändo.

There's something happy and there's something sad
about wanting somebody, oh so bad

Förr eller senare händer det alla

Gårdagen var en typisk söndag. Gick upp lite för tidigt med tanke på den sena filmkvällen hos Lina på lördagen, åt extremt mycket till frukost och brände en skiva till Kristina. Sen promenerade jag bort till henne och hade lite quality time, vilket var nödvändigt eftersom det var ganska länge sen vi sågs och kunde prata. Bengt gav mig en del visdomsord om kriminaliteten i vår lilla stad.

När jag kom hem vid fyratiden var jag duktig och tog ut min cykel för lite service. Pumpade däcken, fixade kedjan som hoppade i förra veckan och höjde sadeln några centimeter. Har mina ben blivit längre? Känns snarare tvärt om. Eftersom cykeln kändes som ny, tyckte jag att det kunde passa med en nyinvigning. Så jag gav mig ut på en äventyrlig runda i skog och mark. Fick ännu mer ont i mitt högra knä efteråt. Förbannat.

Idag var jag bara i skolan i ett par timmar, eftersom svenskan tydligen blivit inställd och jag inte hade vidare lust att sitta i över tre timmar och vänta på Sörens lektion i eftermiddag. Hade räknat med att mamma skulle vara hemma nu, men bilen var borta och det ser ut som att jag kanske måste fixa föda på egen hand. Steka ett ägg eller nåt. Lyssnar på Pet Shop Boys och sänder en tanke till min syster, som är på väg till Stockholm på klassresa. Inga snedsteg nu. Håll dig i skinnet.

Bis bald in Berlin

Livet är en hynda. När jag nyss satt och mumsade på thailändsk hämtmat passade en hel del sås på att rinna ner över mina nya shorts. Jag borde kanske inte sitta i shorts och äta. Inte bra. Fläckarna såg illasinnade ut.

She's made you some kind of laughing stock
because you dance to disco and you don't like rock

Den sämsta musiksmaken

Istället för ta revansch för den onödiga hemmaförlusten mot Finja, blev det på nytt 1-0 i baken idag i Hörja. Fan vad tungt den var. Planen var heldämpad på något sätt. Det regnade en del. I första halvlek hade jag en jättetjock och ganska ofarlig kille på min kant (utan överdrift: han var den långsammaste spelaren jag mött), men i andra gick han ner som back och det kom in en ny, snabbare snubbe. Lite jobbigt eftersom jag började bli ganska trött. Men men. Kul att Jens fick debutera i alla fall, och han skötte sig helt ok. Fick inte så mycket att jobba på, och när han väl fick det påstod domaren att det var offside. Tveksamt. Själv slog jag bort alldeles för många passningar och fick ett knä i ryggen.

Igår var jag ock Albin en vända i Malmö, landets stolthet och port mot kontinenten. Där nere mötte vi upp med Lady Di, som vi hjälpte välja doftljus. Åt även kinamat med Lollo och en av hennes små vänner (som jag lurade i att jag redan hade träffat, ganska nöjd med den), innan de skulle vidare och frossa i kakor med nån Disneyfigur. Jag höll god min och åt mitt ris. Efter maten drog vi bort till Myrorna och var där hur länge som helst. Albin köpte en kavaj, jag tipsade Di om Hemningway men inhandlade inget själv. Tog ett gemensamt tåg hem vid 15.48.

Jag köpte en lite för dyr slips med matchande näsduk på Slipsgossen (gaaaay). Tyvärr så visade det sig att näsduken inte gick särskilt bra med min mycket vitare skjorta, så det blir att hitta på något annat där. Förvärvade även ett par shorts på Zara för en billig peng, och den eminenta plattan "Pet Grief" med The Radio Dept. Börjar ladda för Siesta nu ju. Först Siesta, sen student, sen VM. Inget jobb. Smolk i glädjebägaren. Smolk, vad är det egentligen? Inget bra i alla fall.

"Dirty Dancing" ikväll, äntligen.

Vi ber om ursäkt för kolonialismen

Jag valde helt sonika att ta bort inlägget från natten till idag. Det var ganska meningslöst. Man kan inte både ha kakan och äta den, även om det är något vi bör sträva efter.

Hur som helst: Henke! Vilken sjuk avslutning på utlandskarriären. För en gångs skull behöver inte Aftonbladet dra till med några rena lögner för att framhäva svenska spelare; både Larsson och Ljungberg var riktigt, riktigt bra igår. Bäst i matchen var annars vid Barcas 1-1-mål, när Henrik Strömblad bara tappar allt och vrålar "LARSSON!!!" som om det var Henrik som gjorde målet och inte Etoo. Hoppas det var på grund av framspelningen, för det hade verkligen varit extremt opassande om han inte sett skillnad på de båda.

Idag var det en kvinna (en praktikant!) från Amnesty på skolan och pratade om deras verksamhet. Klart sevärt men oundvikligen lite småtråkigt mot slutet. Ingmar fick väcka folk till höger och vänster.

Khaki suit

Hur jag än vrider och vänder på det: VM är i princip det enda jag tänker på just nu.

Ok, kanske inte det enda. Det hade varit omänskligt. Jag är trots allt en slav under mina drifter, min mors ende son, men faktum kvarstår: Jag tänker betydligt mer på högerbackskrisen än på, säg, studenten. Studenten känns trivial. Studenten är behäftad med så mycket obehag och ångest att jag snarare väljer att förtränga den så länge som möjligt. Förpassar den till de bakre labyrinterna i mitt huvud och tar med mig det röda garnet på vägen ut.

Alltså, VM. Vad är det vi längtar efter då?
¤ Leo Messi. Hoppas han gör en riktigt överjävlig turnering, avlastar Riquelme och bär Argentina till semi på sina låga axlar. Han är ju så bra, och ser ut lite som en hobbit.
¤ Zidane. Zizous sista show, liksom. Man hoppas ju att han får en bra avslutning på karriären, att han hittar tillbaka till gammal god form och får oss att glömma två-tre halvtaskiga säsonger i Real där han väl mest glimrat till lite då och då.
¤ Brasilien. Jag vill ha ett VM där de bästa är bra, och då ska brassarna vinna. Fan om vi får ett nytt Grekland. Inga överraskningar, tack. Förutom Sverige till semi då.
¤ Tysklands kollaps. Jag kommer att stå och skratta, Klinsmann får sparken, Ballack sitter uppe hela nätterna och spelar Nintendo, Huth flyr till Brasilien som alla andra tyskar verkar göra när det krisar. Utslagna av Polen i gruppspelet.
¤ Henke. Om han bara gör ett par-tre mål har det mindre betydelse vad han tar sig för i allsvenskan sen. La Larsson (på bästa TV4-manér) har ju förmågan att tända till när det gäller. Gör det då! Han måste göra Zlatan bra.

Din stråtrövare, din slusk

Igår presenterade många länder sina trupper till VM. En som lite överraskande inte fick åka med till Tyskland var Bayern Münchens argentinske bollvinnare Martin Demichelis. Han verkar inte ha tagit beskedet särskilt bra. Hans spontana kommentar på petningen:

I have no desire neither to play, nor to live.

Den maltesiska pudeln

Igår spelades det fotboll på Röke IP och Finja stod för motståndet. Vilken jävla plattmatch från vår sida, om uttrycket tillåts. Våra anfallare måste börja sätta sina chanser. Rent objektivt borde vi gjort minst två mål. Själv började jag som högerback, men utgå efter en olycklig armbåge som kom blodet att rinna i min mun redan efter fem minuter. Ut på toa och skölja. Tillbaka i spel relativt omgående. Deras mål var sjukt onödigt, han bara rann igenom mig och Anton och så kom Johan inte ut ordentligt och så satt den mellan hans ben. Fan. I andra blev jag utbytt efter en halvtimme, men fick komma in igen efter max fem mniuter eftersom Tobbe var trött. Inte jag. Känns tryggare nu, jag springer inte så himla mycket utan väljer mina strider. Ganska nöjd med min insats trots allt. Hoppas Jens och Viktor kan vara med på lördag.

Har precis varit på tandregleringen och spänt käften, så nu gör det ganska ont. Ingenting mot vad det kommer känns som imorgon, dock. Ska bli ganska skönt att slippa rälsen när det är över. Dock så är tanterna på regleringen tysta som möss och ger inga som helst ledtrådar om när det skulle kunna vara, utan släpper bara ifrån sig saker som "jaaa, det ser ju verkligen bra ut" och "du ligger klart före i planeringen". Jaja. Jag ger mig till tåls.

Ont i knäna. Fotbollsinvalid efter 7-8 träningar?

Onsdagen verkar onekligen lovande: först träning, sen Champions League-final, sen studentfest. På UD, visserligen. Känns inte helt optimalt. Men men. På torsdag är det dags för första teorilektionen, det ser jag inte direkt fram emot.

History makes poverty

Inga lektioner idag, så jag satt på biblioteket ett par timmar och försökte plugga spanska inför stora provet på torsdag. Kommer gå käpprätt, kan jag avslöja redan nu. Till slut pallade jag bara inte mer utan gick och lunchade med pappa på Cats (god kyckling). Hem sen och pluggade historia. Historia är i princip bara kul när det handlar om krig, annars får jag koncentrationssvårigheter. Sörens oändliga utläggningar om sociala missförhållanden i 50-talets Ungern gör mig så dåsig. Lite kommunism har väl ingen dött av?

Kort om VM-truppen: det var en bra trupp. Skönt att slippa oroa sig över Östlund, men ganska synd om honom ändå. Shaaban kom bara med för att han har haft en så konstig karriär (se Micke Nilsson, Lagerbäck har en fäbless för oväntade klubbyten). Kalle Svensson verkar sympatisk. Petter Hansson ser ut som bögen i "Pensionat Oscar". Det känns bättre nu än efter Irlandsmatchen, men helt avslappnad är jag inte förrän vi har slagit T&T med 3-0.

Konsumerade mitt presentkort på JC/Brothers igår genom att inhandla en nästan onaturligt blå pikétröja. Sommar, sommar.

HELT sjukt bra låtar just nu:
¤ Dead Prez - I'm a african
¤ Elvis Costello - Alison
¤ Pet Shop Boys - I want a lover
¤ The Radio Dept. - The worst taste in music (Flow Flux Clan remix)
¤ Nas - NY state of mind

Mycket retro där. Vilket påminner mig om att jag måste be Daniel bränna en skiva till mig snart. Behöver input.

Inga stormar än i våra sinnen bo

Värmen är ihållande. När Hässleholm (jag, Simon och Jens) tvålade till Vinslöv (Chiffe, Joel och Chiffes polisbror) i Chiffes trädgård i lördags var det så hett att vissa fejkade skador, allt för att få spelavbrott ;)

Tidigare i lördags besökte jag min systers klass loppmarknad nere vid Willys. Ganska sparsmakad. Bokutbudet var dock utmärkt, och jag gick därifrån med famnen full av klassiker: Goethe, Shakespeare, Camus, Platon, Faulkner, Strindberg osv. Tio fina skrifter för överkomliga 25 spänn. Just nu har jag visserligen precis börjat läsa "The bonefires of the vanities" av Tom Wolfe, men sen har jag så jag står mig hela sommaren. Något jobb lär jag ju ändå inte få.

Englands mittfält ska ju givetvis formeras enligt
Cole---Lampard---Carrick---Gerrard

A pair of Nikes, size ten

Så blev det då helg igen, mot alla odds. Det överdådiga vädret till trots känner jag mig helt slut. Kan inte förstå vad vi hade i skolan att göra idag; på religionen gjorde vi absolut ingenting, på svenskan kollade vi bara på en värdelös dokumentär och historian blev inställd. Inte direkt, såklart. Vi fick först sitta och vänta (i gassande sol, men ändå) i över en timme innan vi kunde ta vårt pick och pack och dra. Varmt var det i bilen dessutom.

Imorgon vankas det fotboll i den Hälleforska prunkande trädgården. Vinslöv, där allt händer. Och helst samtidigt.

Jag lånade en bok på biblioteket igår, "Äventyrets stigar" av Claes Grundsten. Classe har haft det avundsvärda jobbet att vandra i olika berg och naturparker runt om i världen (han verkar verkligen ha varit precis överallt), skriva några rader om det och ta en bunte kort. Fantastiska bilder, sanna mina ord. Just nu är jag extremt sugen på att åka till antingen Marocko, Kanada eller Chile för att vandra och bestiga berg. Berg är fina. Älskar berg.

Ikväll ska jag gå och lägga mig jättetidigt, så lyder åtminstone planen. Brände precis ut den underbara "Annie Hall" på dvd, så det blir kanske en titt på den. Woody är kung. Nu ska jag dock ut och springa i det slösande vackra majvädret. Fridens liljor!

Preteritum

Jag har börjat promenera på morgnarna innan frukost. Det låter vansinnigt, men för mig innebär det faktiskt i princip ingen extra ansträngning. Jag går ändå alltid upp kring halv sju (dvs alldeles för tidigt) och sitter med tidningen i säkert en halvtimme. I vanliga fall har jag alltid en massa dötid på morgnarna, och trött är jag nästan aldrig. Nu går jag upp tio minuter tidigare, går en vända, är hemma vid sju och kan då ändå äta i lugn och ro. Fan vad man är duktig.

I morse lyssnade jag faktiskt på lite Jay-Z ("the 8th wonder of the world, flow of the century" om han får säga det själv) när jag promenerade. Gillade särskilt biten i "Takeover" där han dissar Mobb Deep med de fyndiga raderna:

I don't care if you Mobb Deep, I hold triggers to crews
you little fuck, I've got money stacks bigger than you
when I was pushin weight, back in eighty-eight
you was a ballerina, I got your pictures, I seen ya

What you seek

Antar att jag är så illa tvungen att redogöra även för gårdagen.

Jag vaknade i vanlig ordning alldeles för tidigt. Tryckte motvilligt i mig ett par mackor och en kopp varm O'boy framför CNN, och satte mig sedan vid datorn. Surfade runt och kollade efter snygga slips/näsduk-kombinationer, det blir förmodligen något blått. Kände att det skulle bli en dryg dag.

La mig och sov i ett par timmar på eftermiddagen, vilket bara gjorde mig ännu segare. Vid 17.15 ringde det från Röke och lagledaren (jag glömmer altid vad han heter, den kedjerökande typen) frågade om jag hade glömt bort att det var match idag. Fan. Nä, det hade hade jag ju inte. Men jag trodde att vi skulle samlas sex, inte att matchen började då. Drog i mig en skål yoghurt med skivad banan och fixade linserna.

Jag hann upp till halvtid, och vi låg under med 1-0. Jag klargjorde med all önskvärd tydlighet att jag inte alls behövde spela idag om de inte ville, men Skorstenen ville inte lyssna på det örat. Jag fick komma in som vänsterytter en kvart in i andra halvlek. Efter ungefär 10 meter kände jag att det här nog inte var min dag. Det kände som att jag sprang mer än alla andra tillsammans, och att jag ensam skulle täcka upp hela deras högerkant. De hade en skallig jävel som aldrig ville stå still. Jag var helt slut efter 10 minuter och bytte ut mig själv efter knappt en kvart. "Jag gick in i väggen".

Vi gjorde i alla fall ett mål när jag var inne, och sen ytterligare ett när jag gått av, så säsongens första trepoängare är bärgad. Matchens höjdpunkt var annars när Peter Bruno, inte fullt så passningssäker sisteman i Vankiva, blev brutalt överkörd av tre Rökespelare på en gång. Bänken jublade. Olle skrek nånting om att "mangla tjockisen". Bruno var inte riktigt i balans.

The woman in me shouts out
the man in me just smiles

Allt går igen

Valborg, du nyckfulla.

Festligheterna inleddes, enligt traditionen, med stor brasa uppe hos morföräldrarna i Algustorp. Efter en hel del spillolja och idogt fläktande från min sida fick vi fyr, och en munter eld sprakade i det dystra duggandet. Vi grillade och gick en liten tipspromenad som jag och Jens kom tvåa på. Efter ett tag hade de flesta tröttnat på regnet och skaran sökte sig inomhus, där vi fikade innan det var dags för oss ungdomar att bege oss.

Jens hade bränt en ny skiva till bilen.

Hem så, duscha och byta från inrökta kläder (med hö överallt) till nya fina. Pratade med Albin i telefon och fick det beklagansvärda beskedet att han var indisponibel för kvällens övningar; han lät utsökt ynklig. Drog därefter till Daniel för lite uppsamling av trupperna. Vi hade en del spännande diskussioner, Jens dansade engagerat till Samatha Fox och plötsligt kom Rolf och Eva hem. Ingen fara på taket, dock.

Efter en del fördröjande faktorer kom vi äntligen iväg till Festen. Mötte även Ida S på vägen. Hon var på väg därifrån, åt motsatt håll, men jag var inte i rätt sinnesstämning för att reflektera närmare över det hela. Kvällen avlöpte dock utan större skandaler. Mycket folk, och fler blev det hela tiden. Glada miner.

I was happy in the haze of a drunken hour
but heaven knows I'm miserable now

Riktigt så illa var det inte. Men hur jag än försökte jag kunde inte skaka av mig känslan av att jag var på helt fel plats, vid helt fel tillfälle. Jag försökte delge några klasskamrater min oro, men utan större framgång. Shakira på stereon. Korf med mos. Ju längre natten led, desto mer påtaglig blev känslan av att jag var, så att säga, misplaced. Till slut fick jag nog. Emil från Röke och en del annat löst men underhållande folk kom men verkade sticka lika snabbt igen. Jag joggade hem.

these hips don't lie

på allmän (nåja) begäran: ett rgelrätt fylleinl'gg.


det började med att jens danseade till samatha fox, soch sen bara urartade det hela till ettt enda inferno.

Ok, ska försöka stava som en människa i fortsättningen.

Albin, du ska veta att jag gör det här för din skull. och kanske en till.

jag kände mig vilsen hela kvällne, som om jag alltid var på fel ställe. ungefär som vanligt, dvs. särskiöt sen lotten försvann, hon var lite utav en fast punkt i tillvaronndenna kväll. inte som du, men du fattar.

vart tog daniel vägen?

prisa gud, nu kommer skatteåterbäringen. match med b-laget imorgon.
kul

spindelfisk.... jag vet vad det är, inte du, lite lagom mallig för det...

Spänst och styrka

Trots att alla mina jämnåriga kusiner plus min förtappade syster systematiskt svek mig igår, hade jag det ganska trevligt. Var på Tofta gård och firade min mosters mans 45-årsdag och min kusin Hugos sjuårsdag, all wrapped into one. Lars fick en sovsäck och Hugo en pannlampa.

Morfar var på sitt sedvanliga civilisationskritiska humör och jämställde bl a alla former av datorspelande med alkoholism. Han gick sedan vidare och liknade Lars föräldrar vid en zigenarfamilj från hans hemtrakter, med anledning av hur tätt de fött sina barn... En kort sekund trodde jag faktiskt att måttet var rågat och gömde ansiktet i händerna, men de tog anklagelsen med en klackspark.

Kvällens höjdpunkt var annars när min stundom totaltförvirrade men alltid älskvärda mormor uttryckte sina åsikter om taxar. Strävhåriga i synnerhet. Vem kunde gissa att hennes späda kropp bar på så mycket hat mot en enda hundras? "Missfoster!" utropade hon och hennes främsta argument verkade vara att "de minsann inte kan gå i snödrivor".

Själv underhöll jag mig med en liten bok jag hittat i min mosters tilltagna litteratursamling. Den hade titeln "Bänkpress" och utgav sig för att försöka vara en guide för den intellektuella människan i den oborstade gymkulturen. Lät som något för mig. Då och då tog jag en paus och spelade lite congas för Maja, som dansade vilt och vrålade "spela mer, spela mer!" varje gång jag slutade. Ibland tog jag upp tamburinen och höll den i min vänstra hand.

Som en kanonkula

Tror fan ta mig att jag har funnit mitt kall.

För att få söka till Diplomatprogrammet måste man först och främst ha en akademisk examen om minst 120p och ha väldigt goda kunskaper i engelska, plus goda kunskaper i ytterligare ett språk. Sen är det bra om man kan ett språk till, men inget krav.

Ca 2000 söker varje år, och av dem går 100 vidare och får göra ett skriftligt test. Där ombes man skriva en insiktsfull text på svenska om något av tre givna ämnen. Sen en likadan på engelska, som man efter det sammafattar på ett tredje språk. Jag var inne på UD:s hemsida och kollade ett gammalt prov, och allmänbildningstestet som följer på skrivuppgifterna var något av det värsta jag sett. Exempel:

Vad är kammakollegiets huvuduppgift?
Vad innebär det att "gå igenom ekluten"?
Vad avsåg Torekov-kompromissen?
Nämn en stor dagstidning i (jättemånga länder).
Vad är en inkunabel?
Nämn två fransmän som fått nobelpriset i litteratur. (kunde jag, kunde jag)

30 väljs därefter ut och går vidare till ytterligare tester, där de undersöker hur bra man är på att lösa krissituationer och konflikter etc. Efter intervjuer återstår 20 pers som får en plats på utbildningen. En jävla procent! Jag går igång på sånt. Själva utbildningen är bara på lite mer än ett halvår, sen är man diplomat och kan bli placerad precis var som helst i världen. Man får visserligen önska, men det är långt ifrån säkert att man hamnar där man vill, och det är väl lite av charmen. Bäst av allt är ändå den diplomatiska immuniteten. Felparkera veckan lång.

Dress up or step back

Nu var det ett tag sen jag tog mig tid att skriva här. Säger inte mer än så.

I söndags var jag och pappa och morfar utanför Råå och fiskade. I en båt, alltså. Gå upp fem en söndag=inte fullt så gött. Dessutom var det fruktansvärt kallt, en helt obscen kyla som åt sig in i ben och märg, tills man bara var tvungen att söka skydd i kajutan intill ett element. Jag fick i alla fall fem torskar (varav två fick följa med hem till frysen) och 15-20 sillar (som donerades till farmor). Pappa fick nästan ingenting, mest noterbar var den oidentifierbara fisk han drog upp som knappt var större än hans tumme. Jag och morfar skrattade rått och värmde oss med kaffe.

Samma eftermiddag spelades b-lagsmatch mot Tyringe, på gräs. Fint väder men spelet var en regelrätt besvikelse, både sett till min egen och lagets insats. Spelade kanske halva matchen (blev utbytt med fick komma in igen) och det kändes mest som om motståndarna var en eller två fler på plan hela tiden. De hade tydligen dessutom flera a-lagsspelare med. Cowards. Våra anfaller brände alldeles för många chanser, men det blir det ändring på när Jens får sin licens... Förlorade gjorde vi hur som helst med 5-1.

Vid de viskande skuggiga träden

Idag var vi i Danmark och njöt av vår ledighet, våren, röda korvar och en alkoholpolitik som kommer att skicka det landet i fördärvet. Sanna mina ord. Inkonsekvent som jag är har jag dock inga problem med att först fördoma den danska modellen, sedan skamlöst utnyttja den och gå bak ryggen på vår goda svenska stat. Bevara monopolet säger jag, men sänk skatten på färjetrafiken.

Tåget gick 10.35, vi var på dansk mark kring tolvslaget. Mången vinbod besöktes, priser jämfördes måttligt, lätt lunch avnjöts i all hast och ryggsäckarna fylldes långsamt, långsamt. Med axlar som smärtade under trycket av diverse jästa och förädlade drycker tog vi oss mödosamt tillbaka över sundet och, till allas lättnad, genom tullens grovmaskiga nät. Nästan alla, ska jag säga. Vår gycklare och stämningshöjare (som beviljats tillträde på resan blott pga sin roande uppsyn) Daniel infångades likt en vit val och hamnade i en livstrött tulltjänstemans handskprydda klor. Nu ville det sig så väl att han genast därefter, som genom ett under, släpptes på fri fot. Utan vare sig plumpar i protokollet eller rusdrycksförluster.

Om man nu hittar en liten syndare i stil med Daniel, och ser att han har sprit i sin väska som han på olaglig väg försöker föra in i vårt fosterland, varför inte ta den ifrån honom? Tullaren frågade om vi hade lov. Ja, sa Daniel och fick gå. Vilken ytterlig förslappning.

Köpte sedan en blå tröja i Helsingborg. Och en McChicken med pommes.

Jehova!

Så var då första matchen med Röke avklarad, och vilket fyrverkeri det bjöds på. Not. Skämt åsido, jag är nöjd med min insats.

B-laget rörde det sig alltså om, och vi mötte Tjörnarp (i Tyringe, av någon anledning). Redan i matchens första skälvande minut lyckades Henning, som vanligtvis är anfallare men för dagen vaktade vår bur, boxa bollen bakåt och in i eget mål. Kändes lite onödigt. I övrigt var första halvlek ganska tråkig, med få målchanser och trassligt spel. Jag fick den tveksamma äran att ta de flesta inkasten från min vänsterbacksposition. Vi höll åtminstone tätt bakåt och gick till halvtidsvila med resultatet 0-1.

Tränaren placerade mig på bänken inför andra halvlek, något han säkerligen ångrade bittert när ett något slappt försvar släppte igenom Tjörnarp till ytterligare ett mål, 0-2. Tio minuter senare var det dags för mig att åter göra entré, denna gång som högerback. Vet inte varför, men jag trivs bäst till vänster. Kom inte riktigt i rätt position till höger och kände mig lite vilsen. Stämningen blev allt mer hätsk ute på plan ju längre halvleken led och mina medspelare verkade frustrerade. En skallig idiot i motståndarlaget var på särskilt uppviglingshumör. Den något antike domaren hade lite svårt att kontrollera matchen och fick dela ut ett par varningar för svordomar. Det började hagla, sedan regna och så var det slut.

Nere för räkning

"Somebody told me" med The Killers är ju en riktig dänga, tack Lina.

Fredagskvällen riskerade hela tiden att urarta, men vi lyckades hålla oss i vårt kollektiva skinn och förhindrade en katastrof. Jag hade helt glömt vilka sjuka frågor man kan få på Trivial Pursuit, särskilt såna som handlar om djur. Kul när man får den typen hela tiden, och det "vinnande" laget får uteslutande Kalle Anka-frågor.

Och så fick vi helgens dos av nära döden-upplevelser när Jens såg ut att vilja ramma ett gäng väldigt massiva stolpar och jag vrålade "gasa, gasa!" och Simon trodde det var kört. Och Albin som siktade i bästa Åhusstil och fick in en clean hit. Tur att militärer nästan alltid viker ner sig. Färden fortsatte sedan till Vittsjö (som aldrig sover) för avstjälpning av Tingsvall och allmän vandalisering.

Det är din framtid

Och jag höll nästan på att glömma: ansökan till Lund postades idag. Jag vet inte alls om jag är särskilt sugen på att läsa mer just nu, mest likgiltig, men någon gång måste man ju bestämma sig. Och nu har jag skjutit upp det beslutet ytterligare ett tag. Sökte, i tur och ordning:
1. Freds- och konfliktvetenskap
2. Spanska
3. Islamologi

Just nu lyssnar jag en del på Four Tops.

But every time I see your face
I get all choked up inside

Irreversibla illdåd

Igår: första träningen med Röke IF. Gick finfint. Vi kom dit alldeles för tidigt, 25 minuter innan någon annan, och knackade först på i luftgevärsföreningens lokaler. En rundlagd herre öppnade och förklarade läget för oss. Efter ett tag så kom då de första av våra nya lagkamrater, och vi hälsade och blev visade in. Strategiskt nog hade man börjat riva alla omklädningsrum lagom till seriepremiären, så vi fick byta om i själva klubbstugan. Gemytligt. Killen som såg ut som Alexander Östlund upplyste oss om den stundande porrfesten, (låter som en tänkbar löpsedel för Expressen) med besök på erotikmässan i Malmö, som skulle företas längre fram.

Vi lyckades (till Jens totala missnöje) pricka in den enda träningen på året när de faktiskt körde lite konditionsträning. Tränaren visade sig dessutom vara förtäckt marockan, han sprang som en idiot och knäckte även undertecknad till slut. Fick gå sista backen. Sedan lite kvadraten och hela kalaset avslutades med småmål. Ganska avslappnat. Kände att jag gjorde ett respektabelt första intryck och spelade efter min förmåga. Efteråt bjöds det på mackor och saft. Eftersom de inte var helt säkra på om Viktor och Jens var spelklara (licenser, papper osv) dröjer det ett litet tag tills de får debutera i det röda stället, något som jag blev ombedd att göra redan på måndag... B-lagsmatch i Tyringe, på grus. Kommer inte ihåg vilket motståndet var. Kan bli spännande, med tanke på att jag aldrig spelat elvamannafotboll förr. Sist jag var medlem i en klubb var för 11-12 år sen, i IFK. Och det gick ju som det gick.

Modifiera med modifikation

Planen för lovet är definitivt att tillbringa mesta möjliga tid i det nilssonska huset, som ju som bekant står nästan tomt. Redo att tas i besittning. Som barmhärtig samarit (eller har jag missuppfattat det uttrycket?) kom min far hem från Tyskland i förra veckan med åtskilliga skålpund rödaste vin, som han under ett infall av temporär sinnesförvirring/givmildhet helt sonika donerade till lilla mig. "With great amounts of wine comes great responsibility, son", tillade han. Och putsade lite på några skor.

Planen är alltså att dessa monstruösa mängder druvsaft ska konsumeras hemma hos Daniel, samtidigt som vi trummar och bänder och bankar och sjunger, och förhoppningsvis inte glömmer att spela in kalaset. Always record, som sagt.

Imorgon är det meningen att första träningen med anrika Röke IF ska fullbordas. Vi är medvetna om att det inte bara är för oss korpspelare att komma in och tro att vi ska dominera; vi har ju sett vad som hände med Anders Andersson och Matthias Svensson, för att ta två exempel. Man är aldrig bättre än sina medspelare. Spännande ska det bli, hur som helst, och på hemsidan stod det uttryckligen att det skulle bjudas på fika efteråt. Då så.

Trummisar är onda

Igår fick vi tillbaka våra projektarbeten, jag och Daniel och Albin. MVG:na regnade således. Känns skönt att ha det avklarat; även om jag inte var orolig fanns det ändå där hela tiden, malandes i bakhuvudet. Men nu är det alltså äntligen ur världen.

Just nu KAN jag bara inte sluta lyssna på "Love comes quickly" med Pet Shop Boys. Det är den perfekta låten i alla avseenden.

Say this is all you want
but I don't believe that it's true
'cause when you least expect it
waiting round the corner for you
love comes quickly, whatever you do

Jag välsignar annars våra företagsamma lärare som haft den goda smaken att åka till Ryssland, nästan allihop. Vilket fått den följden att jag hade min sista lektion innan påsklovet idag. Alltså har jag påsklov, rent praktiskt. Vad att göra med all min lediga tid? Jag vet vad jag borde: fixa i ordning alla papper som ska skickas till Lund innan den 15:e. Freds- och konfliktvetenskap, spanska, jag vet inte.

Hur snart är nu?

Pernillas rallypappa hämtade oss i sin ståndsmässiga Volvo och tog oss kvickt och lätt till Baltiska hallen (fyndiga kommentarer rörande mitt ursprung undanbedes), där vi ställde oss i kö. Jag frös. I kön såg (och hörde) vi de första danskarna, som för att verkligen bekräfta alla fördomar var väldigt högljudda och hade en hel back Tuborg med sig. Där fanns också en hel del hardcorefans, alla med rockabillyfrilla och vissa med liljor. Som Daniel så vackert frågade sig: "Hur känns det egentligen att vara en stereotyp?".

Hänga kläder i garderoben, äta falafel, sista toabesöket och så ta plats på golvet. Själva hallen var egentligen bara en gympasal med väldigt stora läktare, där alla tråkiga människor satt. Hur fan kan man vilja ha sittplats? Eller så hade de kanske inget val. Lina anförde vår framryckning genom den täta massan. Det gick bra fram till en 45-årig kvinna, 1,20 lång, som bara vägrade flytta sig. Vresigare människa får man leta efter. Och alla hennes polare var likadana (och, för att uttrycka sig takfullt, ingen av dem verkade ha alla läsk i backen). Vi körde alltså fast på tantmaffian, och blev stående där kanske fyra meter från staketet.

Förbandet påstod sig stamma från London och hette något som jag inte kommer ihåg. Ganska menlösa pojkar. De stod och manglade lite med gitarrerna och försökte dra igång publiken, som av naturliga skäl bara ville att de skulle packa ihop och lämna plats åt vad vi kommit dit för. Som alltid med förband, dvs. Sångaren var skallig och tog drickapauser mitt i låtarna. När de äntligen var färdiga kom det en massa män i svarta kläder och påbörjade historiens längsta soundcheck. "Judy min vän" med Tommy Körberg ljöd ur högtalarna.

När Moz äntligen äntrade scenen, inledningsvis i svart skjorta, utbröt tumult som jag trodde skulle vara övergående men som mer eller mindre fortsatte under hela spelningen. Hela publiken gungade fram och tillbaka, vi stod packade som sillar, fulla danskar försökte tackla ner mig från alla håll och samtidigt försökte man koncentrera sig på själva musiken. Lina fortsatte målmedvetet framåt och kom lite närmare scen. Daniel hamnade lite för sig själv, bredvid en skrymmande typ som anklagade Daniel för att sparka honom på benen, och jag och Pernilla drevs snett bakåt av de fanatiska danskarna.

För det mesta var det dock väldigt trevligt. Trevligt men varmt. Han inledde med "First of the gang to die", körde en del gammalt och en del nytt. Bäst allsång i "Girlfriend in a coma", lite drygt enligt min mening under "I will see you in far-off places" (vilket mest beror på att jag inte är särskilt förtjust i själva låten). Och så fick vi både "Still ill" och "How soon is now". Varje gång han bytte skjorta kastade han den gamla i publiken, och det utbröt regelrätta slagsmål varje gång. Det blev som chockvågen efter en atomexplosion; man kastades hit och dit som en vante. En dansk slog mig i ansiktet men bad om ursäkt. Efter ungefär 70 minuter var det över. Folk stannade kvar och brottades om den sista skjortan hur länge som helst, och vi letade efter Daniel som med sitt fina lokalsinne hade förirrat sig. Till sist kom vi ut och fick tag i en taxi.

Vi åkte in till centralstationen, kollade tågen och gick sen till McDonalds för påfyllning av vätskedepåerna. Behovsprövat. Jag hade svettats som en beduin genom hela akten. Strax innan ett tog vi sedan tåget till Höör, där Linas dalapappa väntade och körde oss hem (blandad kvalitet på musiken...). Extremt trevlig kväll i mina ögon. Allt klaffade tidsmässigt, spelningen var grym, sällskapet uthärdligt och falafeln klart godkänd.

Tack Jens

Sätt dit den jäveln!

Förorter i brand

Imorgon, imorgon smäller det. Borde man köpa en bukett vita liljor? Just nu tänker jag dock mest på Jens, som väl sitter och skakar av nervositet någonstans djupt inne i SVT:s högkvarter... Snart kommer det hit lite folk för att avnjuta hela spektaklet. Gissa om det ska spelas in.

Studentfest på Cats igår, överträffade klart mina förväntningar. Åkerlund och Albin och lilla jag gick först till Reimer, där det var väldigt crowded men ganska trevligt. Uppsluppet. Mitt vin var inte särskilt gott, dock. Den påkostade frisyren skördade stora framgångar. Heingard började i vanlig ordning planera klassfest. När vi slutligen begav oss därifrån greps jag av en häftig hunger, och var tvungen att stanna inom på Statoil och köpa potatismos med bostongurka. Nu har jag snart skämt ut mig inför hela personalstyrkan där. Ner till Cats kom vi i alla fall.

Som sagt, det var över förväntan. Inte många stillasittande stunder. Till nästa gång ska jag dock antingen skippa skjorta med tryckknappar, eller ta på något under... Det är livsfarligt, sanna mina ord. Roligast var killen från Stockholm som var typ 12, men ändå bodde på Göingehof och påstod sig vara inköpschef på en Vivo-butik. Fet chans. Han och alla i gänget med 40+folk, som helt plötsligt invaderade lokalen och stod väldigt ensamma och dansade. En som jag träffade på toa påstod att han var 26. Det var han inte. Han var däremot väldigt obehaglig.

Åt en hel del naturell yoghurt när jag kom hem. Och popcorn.

Det står skrivet över hela mitt ansikte

Som utlovat:

Ju mer jag funderar på det, desto klarare framträder 80-talet ur dimmorna som det absolut mest intressanta och nydanande årtiondet för allt vad populärkultur heter. Särskilt den senare delen. Jag tror inte att jag orkar gå in på detaljer eller djupare analyser, men sug istället på de här skivorna ur min samling och kom till insikt.

¤ Pet Shop Boys - Please (1986)
Perfektion ut i sömmarna, i minsta detalj. Så brittiskt men ändå så själfullt.

¤ Michael Jackson - Thriller (1987)
Kan mycket väl vara den mest helgjutna popskivan i min ägo. Möjligtvis är inte "The girl is mine" fullt så objektivt fantastisk som resten av plattan, men jag är ändå svag för den.

¤ The Jesus and Mary chain - Psychocandy (1985)
Jag ska villigt erkänna att det inte är en av de skivor jag lyssnat mest på i mina dar, men enbart "Just like honey" gör den värd sina pengar. Särskilt om man tänker på slutscenen i "Lost in translation". Och det gör man gärna.

¤ Whitney Houston - Whitney (1987)
Ännu ett veritabelt mästerverk från det makalösa popåret 1987. Nästan allt är bara klockrent, och särskilt produktionen med de monumentala stråkarna. Och så rösten, rösten.

¤ The Smiths - The queen is dead (1986)
Jag är inte ens särskilt säker på att detta är den bästa Smithsplattan ("Meat is murder" flåsar i nacken), och det säger en hel del. Marrs fantastiska låtbyggen och Moz texter som säger (eller så ville jag bara att de skulle säga, vad vet jag) allt till mig om mitt liv.

¤ The Pogues - If I should fall from grace with God (1988)
För att den låter som något ett gäng irländska fyllon kunnat spela in i en hamn. Och det är väl också ungefär vad det är. Riktiga sjömansdängor med ganska flippade instrument. Balladerna är finast.

Lägg därtill den närmast bisarra mängden fullträffar som manglades ut av Bruce Springsteen, Public Enemy, Run DMC, N.W.A, Prince, Bob Marley (för helvete) osv osv i oändlighet. Släpptes inte "London calling" 1980? Har för mig det. Ni fattar.

När du är ensam är du ensam

Jag älskar resurseftermiddagar. Gårdagen var underbart avslappnad. Först engelska, som för en gångs skull var riktigt underhållande, sen ledigt. Följde med till Coop Forum och fyndade duktigt i korgarna med dvdfilm (en för 59, två 99): "Fist of fury" med Bruce Lee! Vilken man. Vilken obetalbar dubbning, vilken total avsaknad av underhudsfett. Och vrålen, ah. Jag och far njöt i fulla drag. Ner på stan sedan och lunchade på Casablanca med föräldrarna. Stockmätt. Sen köpte jag "Please" med Pet Shop Boys och "Ringleader of the tormentors" med Moz. Peppningen inför fredagens extravaganta övningar har inletts!

I eftermiddag tänker jag rasera er inskränkta världsbild genom att lansera 10 starka argument till varför 80-talet borde upphöjas till "Historiens bästa årtionde".

Något i natten

Det är verkligen fruktansvärt. Hur mycket jag än anstränger mig kan jag inte få "Jag ljuger så bra" ur mitt runda huvud. Och varje gång jag sluter ögonen står Malin Green där och kör alla steg och rörelser, inklusive "...och en säng som är bred". Det driver mig mot vansinnets rand. Jag kan klara mig själv, kan gå ut varje kväll, komma hem när jag vill. Herre min skapare.

Tre album med grymma stråkarrangemang:
1. Dusty Springfield - Dusty in Memphis
2. Neil Young - Harvest
3. Scott Walker - Scott 4

Gud vad det var varmt igår. Grillen invigdes i det rauerska huset (kycklingfilé). När jag inte låg utslagen framför tv:n joggade jag runt i trädgården med en fotboll och bara njöt av våren. Gick en lång promenad med föräldrarna. Kastade lite frisbee med Albin innan hans buss kom.

Jens ska vara med i tv!

Väck mig

tyckte också att det var skönt att se Henke vråla igår, när han missade.

Istället för vår; förvirring

Igår var Albin alltså här, och Joel A också en liten stund (och åt pizza), och vi hade världshistoriens minsta och mest interna förfest. Vinet flödade, i korta drag. Senare (alldeles för sent) tog vi oss i vår gemensamma krage och pallrade oss ner till Emils casa.

Det var en intensiv en och en halv timme. Sammanfattningsvis: "Jag ljuger så bra".

Det jag vill komma fram till: Jag låg på sängen och stönade fram brottstycken, fragment, och Albin kände sig tvingad att skriva ner dem i min blog. Det får stå kvar.

SANNINGEN i VITÖGAT- DELUXE (skrivet av Albin)

Jag älskar dig, och det vet du...elelr det gör du förmodligen inte alls, å det beror på att jag är en förbenad å förbanandfe gis av sällan s kådad rang. " Det är alltid så äckligt alltihopa"..."för att liksom, man vilöl så muycket å man kan så lite", man vill få ut allt liksom...man lkigger där å...bar hoppas...på nått do maldri gkan hända....och dy gör gål i nub sjäk ..."takfläkt!"..hämta kex"..2det är alltid allvar fast man kasne inte alltid kanvia´´sa det"-..."å sen då?" "publicera det!"!"..jg älskar henne".."å du med..."ja"

Där själen möter kroppen

Mitt favoritcitat från "Notting Hill", Örjans odiskutabla favvofilm: "I'm terribly drunk!", sagt av kvinnan i rullstol när de sitter på den nedlagda restaurangen. Jag vet inte, men det känns bara så ärligt. Funderar på att använda mig av den repliken inom en snar framtid.

Annars? Jag vet inte. Fråga nån som vet. Jag lyssnade lite på en halvgammal blandskiva från Daniel i eftermiddags. Kan säga följande: Ice Cube visste vad han sysslade med. Kan också säga detta: rött vin känns lite som framtiden. Lite.

Mörkret i stadens utkant

Eftersom jag var befriad från alla skolrelaterade plikter idag, besökte jag Europaforumjippot i Kulturhuset. En smula motsägelsefullt kan tyckas, men ack så givande!

Jag var alltså inte inbjuden (det var bara EU-klasserna), så när jag frågade kvinnan vid ingången om det bara var att knalla in fick jag en misstänksam blick och ett nej till svar. Hon gick igenom några papper: "Du är inte med på mina listor... varifrån kommer du?" Jag började känna mig lite svettig. Nils Lundgren (Junilistan) stod ett par meter bort och tittade surt på. "Jag..." började jag, men blev avbruten: "Kommer du också från Linnéskolan kanske?" Lättnad. "Ja, det gör jag" fick jag fram. "Det ser ut som att du får göra en egen namnbricka i så fall, för här finns ingen."

Seger.

Pelle såg ganska förvånad ut när jag spatserade in. Under förmiddagen debatterade tre EU-parlamentariker (från Kd, S och C) och en obehaglig gubbe från DN om EU:s roll i det internationella sammarbetet. Livligt och intressant var det. Gubben från DN drog en del smaklösa, liberala skämt men i övrigt var nivån behaglig. En lokal politiker (tror jag att det var), en skallig man, högröd i ansiktet av någon osynlig ansträngning, bjöd på stor underhållning när han skulle ställa sina frågor till panelen. Jag hörde inte ett ord han sa.

Men all debatt överskuggades helt av lunchen. Jag hade ärligt talat inte räknat med mat utan tänkt sticka efter ett par timmar, men nu var jag inne och banne mig om jag inte skulle utnyttja det. Det var catering från Stadshotellet, fina grejer, och jag tog för mig med god aptit. Politik kräver ett visst näringsintag. Toppade sedan målet med tre koppar kaffe och en banan. Nu började celebriteterna strömma in: först kom Bosse Ringholm (med Säpokvinna i ständigt släptåg, som glodde misstänksamt på min improviserade namnbricka), sen Lars Ohly och med ett försenat tåg även Peter Eriksson. Vi minglade för glatta livet. Drack Ramlösa. Precis innan rasten var slut anlände även Jonte med hela sitt Nürnbergska MUF-följe. De hade en massa plakat med sig (hade de inspirerats av de fackliga protesterna i Frankrike?), med hejdlöst fyndiga texter som "Ohly, har du Castros msn?". Till deras stora förtret hade två fullt uniformerade poliser ställt sig i ingången och de fick vackert lämna sina skyltar utanför.

Efter maten var det dags för ny sittning. Tyvärr kunde inte Maud Olofsson komma, så EU-kvinnan från förmiddagen tog hennes plats i "partiledardebatten". Bosse R inledde med ett ganska tråkigt och intetsägande tal, som handlade mer om hur bra det gick för den svenska ekonomin än om EU. Sen äntrade centerkvinnan scenen och pratade en stund om ditt och datt. En positiv överraskning tycker jag att hon var. Särskilt i kontrast till nästa person i talarstolen, Peter E. Mannen verkade helt disträ. I ena sekunden pratade han om koldioxidutsläpp, bara för att helt plöstligt attackera Irakkriget och Bush (Jonte skruvade på sig i sin stol och såg förbannad ut) osv osv. Hans anförande saknade helt röd tråd. Näste man till rakning var Nisse L från "partiet" Junilistan. Han pratade. Och pratade. Och pratade. Det tog aldrig slut. Han var orolig, sa han, för den odemokratiska atmosfär som fanns i EU-debatten när man talar om att folk inte "vet sitt eget bästa" (angående folkomröstningarna om konstitutionen). Själv var jag mest orolig för syretillgången i Röda salongen, så som han malde på. Lars Ohly fick inte många minuter på sig, men gjorde ett lugnt och behärskat intryck i mina ögon. Han och centerkvinnan får bäst betyg.

Det fanns tydligen ingen hejd på generositeten, så nu var det fikapaus. Kakor och kaffe. Daniel höll på att krocka med Ohly när han skulle ta en brownie. Nils L hade helt tagit slut på våra krafter, så vi bestämde oss för att söka oss hemåt, trots att de återstod ett par timmar av debatten. Palla. Vi snyltade varsin tygpåse med "Hässleholms kommun"-tryck och gick hem.

En jävla höjdardag.

Jag sköt dig

I en tråd på dagensskiva.com (se länk till höger) hittade jag tips på grejer av LL Cool J, ett stort hål i mitt musikaliska medvetande. Lyssnar i detta nu på "Doin' it", som föga förvånande handlar om han skinkar på sin flickvän (?). Samtidigt som hon stönar "doin' it, doin' it, doin' it well" om och om igen, och han kallt konstaterar: "I represent Queens, she was raised out in Brooklin". Är det inte poesi, så säg?

Jo, det är det.

Igår var jag ute och sprang, kom hem, stekte några ägg och formligen kollapsade sedan på soffan framför Arsenal-Juve. Jag var helt utmattad, orkelös, ledbruten. Mamma kom hem och bryggde mig en kopp kaffe, vilket tog mig ur den värsta svackan, men det kändes som att bota symptomen snarare än själva åkomman. I slutändan beror allt på att jag inte sover tillräckligt. Och på att jag tar ut mig med allt skolarbete...

Habsburg, där männen var män

Måste säga att jag är innerligt glad över att vi har fått en utrikesminister som kan sin sak, åtminstone på pappret. Har aldrig förstått idén med att ge ministerposter till folk som bevisligen inte har en gnutta kompetens på området. Läs Leni Björklund. Eller Pagrotsky, som jag visserligen gillar, men som snart har haft vartenda jobb som finns i regeringen. Borde det inte vara logiskt att den med bäst kunskaper i ämnet får uppdraget? Givetvis måste man se till vederbörandes förankring i partiet, praktiska erfarenhet av det politiska livet osv, men kompetens måste vägas högst.

Därför är jag glad att Janne E ble utrikesminister. Han jobbade med Palme, är ärrad diplomat och kommer direkt från FN. Låter ju skitbra.

Nu har jag precis förätit mig på våfflor. Livsfarligt. Och om en kvart kommer Elias och hämtar mig till träning, jag kommer att må så illa. Värdelöst. Ikväll är det mycket bra på tv: Tottenham-WBA klockan nio (sju kronor satsade), Vita Huset på ettan 22.00 och sen konsert med Leela James på tvåan en halvtimme senare. Blir nog att spela in.

I bet you even went to college

Nyligen (i sanning nyligen) hemkommen från ett givande biobesök. "Brokeback mountain" under luppen. Rekommenderas å det grövsta. Extremt vacker och estetiskt tilltalande på alla sätt, bra soundtrack, härligt sävligt tempo och en överdos amerikansk vildmark. Jag känner mig lite hög. Heath och Jake jagade och knullade och drack så det stod härliga till.

Jag vill ha alla deras skjortor, Jakes fru och Heaths häst.

En man som satt framför oss hade telefonen på genom hela filmen. Den ringde tre gånger. Högt. Sen tyckte han tydligen att det var en bra idé att sitta och plita ner ett långt jävla sms mitt under filmens mest laddade scen. Mobilen lyste upp salongen som en sökraket. Kul. Eftersom jag är en man och inte har något emot att säga ifrån, hostade jag ganska högt andra gången det ringde. Tredje gången lät jag undslippa ett halvkvävt "för helvete!". Varpå min burdusa syster vrålar "DET FINNS NÅT SOM KALLAS LJUDLÖS!"

Such a subtle little girl.

Kaninpälskappa

Yes yes, fick mina skivor igår och lyssnar för fulla muggar. Måste säga att mixarna på Radio Dept-singeln är riktigt fina. I detta nu snurrar Jenny Lewis, också hon väldigt lovande så här långt. Laddade ner första och andra säsongen av "Six feet under" och kollade på de två första avsnitten. Nostalgi. David är smyggay, Brenda bara mystisk, Claire är ihop med killen med världens fulaste skägg (och som dessutom gillar när folk suger på hans tår) osv osv.

Planerna inför helgen är något vaga.

Köpte nya jeans igår. På MQ. Förmodligen det första plagg jag köpt därinne. Tycker att atmosfären är ganska fientlig. Det är lite för högt i tak. Hur som helst känns det som ett bra köp; Levis 506 Standard. Väldigt vanliga, som sig bör. Jag har en tendens att alltid köpa lite för stora byxor, men den fällan gick jag inte i den här gången. Tvärt om.

Funderar väldigt starkt på att börja läsa "Den unge Werthers lidanden". Egentligen har jag redan börjat, i alla fall om man räknar förordet. Den känns lagom euforisk för mig just nu, och så är den ganska kort. Jag var på ett Goethe-museum i Italien för ett par år sedan.

Ute på golvet

Lista, lista, lista... Kom på att jag aldrig listat mina favvoartister, bara låtar och plattor. Here we go.

1. Bruce Springsteen
2. Bob Dylan
Inspirerande början, inte sant?
3. Michael Jackson
Jacko var typ det enda jag lyssnade på hela mellanstadiet och en bra bit in på högstadiet. Han definierar en epok för mig. Han är underbar.
4. The Smiths
5. The Band
6. R Kelly
Bara lyssna på "I wish" från TP2... Barnkören, det paranoida mässandet. Eller "U saved me", som gör vem som helst till born again christian.
7. Bob Marley & The Wailers
Man kommer liksom inte runt Marley. Särskilt inte Rastaman vibration.
8. The Clash
De kommer med på gamla meriter. Mitt första rockband! Ja, jag vet att "Lost in the supermarket" inte är deras konstnärliga höjdpunkt. Whatever. De två första plattorna är så bisarrt bra.
9. Pet Shop Boys
Vet inte om jag kvalificerar mig som PSB-fan med tanke på att jag bara har en fjuttig samling, men skit samma. "Go west" var min första favoritlåt.
10. James Carr
Bästa soulgubben.

Sjukt tråkig lista. Fattar inte varför jag gjorde den.

Här, där och överallt

- Gillar alla era vänner Darin? frågar jag.
- Inte killarna i vår skola. De tycker han är bögig, säger Emma.
- Vad säger ni då?
- Då säger vi håll käften.

Fan ta mig det mest klockrena på länge. Taget ur "Fans" av Fredrik "Munnen" Strage, som jag lånat av Jens. Tack Jens. Lyssnar på Wilmerskivan nu.

Dagen ägnades annars mest åt att dikta ihop någon slags CV, så att jag och Albin kunde söka sommarjobb. Nämnde bl a att jag har "administrerat ett korplag i fotboll" och att jag "inte är rädd för att ta i". Vilket ju naturligtvis är ren lögn. Men jag är bra på att veta vad folk vill höra. Det är en av mina starka sidor. Hela min exempellösa framgång bygger på det.

Festivus

Hoppsan. Nitton.

En behaglig födelsedag, på det hela taget. Sprang en runda, kollade på Newcastle-Liverpool, tog emot presenter och åt äppelkaka, såg "Six feet under". Avslappnande och upplyftande på samma gång. Synd bara att Claire inte kunde vara lesbisk åtminstone för syns skull. Bara lite.

Jag fick alltså en del cash ikväll, och därför gick jag omedelbums in på cdon och beställde:
¤ Dusty Springfield - Dusty in Memphis
¤ Jenny Lewis - Rabbit fur coat
¤ The Radio Dept. - Worst taste in music (singel)
¤ Rickie Lee Jones - Rickie Lee Jones

Antar att denna plötsliga vurm för vän pop och småjazziga singer/songwriters kommer av att jag har lyssnat nästan uteslutande på arga, svarta män det senaste halvåret. Ombyte förnöjer. Snart måste jag börja lyssna in mig på Morrisseys sologrejer också.

Golden streams

Jaaaaaaaaaaaaaaa Carola vaaaaaaaaaaaannnnnnnnn

Man blir ju glad. Har kollat lite från och till under kvällen (under tiden som jag pulat med alla dessa skivor jag ska bränna till folk), och måste säga att jag är oändligt lättad över att inte Rednex vann. Rednex eller Pelle Svanslös, för han kan verkligen inte sjunga.

Såhär dagen innan min födelsedag fick jag plötsligt ett akut behov av gaypop i allmänhet och Hidden Cameras i synnerhet. Så totalt 2002. Just nu ljuder "The man that I am with my man" i mina högtalare och jag bara njuter:

"I sit while he stands
over me, I can hardly see
that he is peeing on my shoulders and knees
a warm, yellow breeze"

Klockrent. Annars var jag i Kristianstad i eftermiddags och firade ett av mina många kusinbarn. Det var en massa mysiga människor där som pratade om att "köra ihjäl utlänningar" och som använde jude som synonym till snål. Men när jag var hemma hos dem en gång såg jag en dvd med Stefan & Krister, och så hade de en Eddie Meduza-poster på toa, så jag borde väl inte direkt vara förvånad. Fan alltså, fan.

Ditt böhmiska stycke

Efter många om, och inte helt få men, är Svejk äntligen avklarad. Nu återstår alltså bara ett tal och en fem sidor lång skrivuppgift. Men det är ju just inget, ingenting alls. Eftersom jag trodde att jag skulle behöva ligga vaken hela natten och läsa drog jag i mig flera muggar kaffe, och nu kan jag alltså inte sova. Ligger med fåfänga grubblerier och skriver ner små, meningslösa dikter i en av mina 326 anteckningsböcker. Jag hatar att vara vaken såhär dags, mitt i veckan, med kaffe i kroppen, utan något på tv, utan vettiga planer för helgen dessutom. Längtar verkligen efter påsklovet nu. Det känns som om mitt liv och min sinnesro helt är beroende av ett lyckat påsklov, så där får vi inte tveka. Pang på, ända in i kaklet. Sätt djävulska fotavtryck!

Jag fyller fortfarande år på söndag, och just nu känns det väldigt fint. Ska bli trevligt att ha hit släkten och äta och få saker. Inget går upp mot att få saker utan krav på motprestation. Bara tacka, bocka och säga välkommen. Det kan ju i alla fall inte skada att fylla år. Har jag kanske en liten nittonårskris? Ingen kan påstå att den inte hade varit befogad.

Lejonets kula

Det mest arbetssamma för tillfället är utan tvekan "Den tappre soldaten Svejk". Why, oh why, lät jag mig luras av Sörens listiga manöver och milda tal? Igår läste jag 260 sidor (och det är inte Harry Potter vi pratar om), vilket innebär att jag har minst 300 sidor kvar att läsa tills imorgon, då jag även tyngs av geografiprov. Vad har jag gjort för att förtjäna detta? Kanske borde jag börjat i tid. Kanske.

Ikväll hoppas vi att Roma slår M'boro och Liverpool tvålar till Fulham (denna avskrädeshög till fotbollslag), så att jag får lite klirr i spelkassan. I'm throwing rocks tonight!

Blott fyra dagar till min meningslösa födelsedag. 19, vem vill vara 19? Farmor ska i alla fall baka äppelpaj i överflöd, och så får vi hoppas att någon vänlig själ ger mig "Rabbit fur coat" med Jenny Lewis. Varför kan det inte bara vara lite varmare, så vi hade kunnat spela fotboll i trädgården? När jag var mindre var det alltid 15+ och strålande sol. Sydfrankrike, here I come.

Synd att Zidane inte är åtta år yngre, då hade Frankrike haft ett riktigt bra mittfält.

Bra Brucelåtar just nu (gör som bäst en samling till Jens)
¤ So young and in love
¤ Lost in the flood
¤ Loose ends
¤ The price you pay
¤ Where the bands are

Endast för förryckta

Och sen, för att ytterligare spä på alltsammans, som om det inte räckte

And that joker, standin' in the street
sellin' dreams that never come true
I laughed at you, baby
but that night I bought 'em too

Emphasize the fun

Fan vad bra "Six feet under" är egentligen. Och äntligen blev det något av detta tåtrippande, detta gående likt katter kring het gröt som varit Claire/Eidie de senaste avsnitten. Och jag bara satt där med ett stort, fånigt leende och en kopp kaffe i handen. Jag blev så glad att jag var tvungen att sätta på Bruces cover av "I want you" från -75 och vagga fram och tillbaka i fåtöljen.

Just nu "New York City Serenade" från samma spelning. Maaaagisk.

Jag är så outsägligt pirrig.

I vårsolens glans

Gårdagskvällen tillbringades framför tv:n med ett paket näsdukar och en hel del pasta. Förkylning fördrivs lämpligast med hjälp av kolhydrater och "Let's dance". Orkade inte hålla min uppmärksamhet vid liv genom hela finalen, men Anna Book grät i alla fall. Igen. Känns som om hon gråter i varje program.

För er som inte visste det spelades sista omgången av osannolikt prestigefyllda Glasbollen idag i Osby. Hästveda P10 spelade som Juventus, dvs kontrollerat, ganska tråkigt och vägvinnande. Om man sedan ska likna mina småkusiner vid Juve-spelare bli August förmodligen Nedved, medan Gustaf får liknas vid en liten men naggande god Thuram. Ett insläppt mål på fyra matcher talar sitt tydliga språk.

Tyvärr blir det ingen andra säsong för omåttligt populära Shoeshine Boys. De ondskefulla, reaktionära, neofascistiska, krigshetsande tomtarna på Pliktverket tog de flesta av våra spelare ifrån oss. Egentligen borde man ta det som en liten komplimang att så många SSB:are ansågs vara i bra fysisk form. Men de tog å andra sidan inte mig, så där föll den teorin. Nu börjar hur som helst jobbet med att hitta ny klubb för oss vapenvägrare. För fotboll måste det spelas.

Skydda din nacke

En hel halvdag i Vittsjö avklarad, inte helt utan följder. Vi kollade Monty Python, åt pizza och brottades i snön. Albin sparkade Daniel i huvudet, jag fick ett litet träd i munnen och Joel misslyckades kapitalt med att spy av all julmust. Chiffe hade en rolig rock på sig. Efteråt var jag väldigt blöt och kall, och väl hemma fick det bli ett par rejäla muggar kaffe och digestive med philadelphiaost (lightvarianten) på. Framför CNN.

Är lite rädd att jag sträckte mig i höften när jag sprang ikapp med min syster ikväll. Vi var ute med hunden. Det var förmodligen inte särskilt genomtänkt att kuta som en galning i fem minus helt utan uppvärmning. Jag vann. Hon fick försprång.

Gå och berätta det på berget

Nej, Henke avgjorde inte. Däremot fick vi, i vanlig ordning, en hel del obetalbara grodor från herr Runheim i studion: "Rijkaard väljer att starta med Messi istället för Henke, det förvånar nog många svenskar". Förvånar möjligvis de helt utan intresse för fotboll. Retar mig en hel del på honom.

Ett par hus längre upp på min gata i riktning mot skolan bor en mycket underlig familj. Modern är polack. Det påståendet har jag inga som helst belägg för, hon bara strikes me as somewhat Polish. Hon är dessutom uppseendeväckande fet. En polsk version av Babben Larsson. Fadern ser ut lite som en tunnhårig Gustav Vasa, fast utan skägg. Trätofflor, alldeles för korta jeans, Volvo 240; ni förstår vart jag är på väg. Pricken över I är ändå sonen, Kristoffer. Han går i tvåan (eller möjligtvis ettan) men måste väga minst dubbelt så mycket som sina klasskompisar. Han är lika stor som jag var när jag gick i femman, och då var jag ändå ingen nätt sak. Modern verkar ovilig att prata något annat är polska, vilket fått följden att Kristoffer snackar som inget av denna världen, en slags flegmatisk, överartikulerande Krakow-göingska. Han brukar komma fram till mig på gatan och sälja låtsasmjölk ur tomma förpackningar eller bjuda in mig till motorcrosstävlingar i sin trädgård.

Dessutom älskar de ballonger. Vid alla omöjliga och omöjliga tidpunkter på året hänger de upp en massa ballonger, både inne i sitt vardagsrum och ute i sin häck mot gatan.

Kyla och självdiciplin

Ikväll är det alltså dags för Barca-Chelsea. Henke avgör inte.

I söndags höll jag mig ganska horisontell, med undantag för en lång promenad ut mot Kärråkra. Jag fick svåra nostalgianfall ute vid järnvägen. Sentimentaliteten tog liksom över. Det är ju något vansinnigt romantiskt med järnväg, fast kanske inte i Sverige. Vi har lite för nya vagnar. X2000? Pyttsan. Det var hur som helst väldigt fint väder, och jag bröt av en stor björkgren som jag sedan bar med mig bara för att se folks ansiktsuttryck. En kvinna med terrier såg vettskrämd ut. Pinnar är ju också något som hör barndomen till.

Gårdagen spenderades delvis på gymmet, som tyvärr befolkades av pojkslynglar som spelade Metallica på okristlig volym. Nu har jag träningsvärk. Kul när det är 17 minusgrader om morgnarna och man måste ner till det jävla folkrörelsearkivet. Verkligen underhållande. Nu visar plötsligt vår termomenter 10+, men så står det också i solen.

Dagens lista behandlar därför de fem roligaste grejerna just nu.
1. Rimfjälls gula tröja
2. Jesus/Dansken
3. Seinfeld, säsong 6
4. Hundra höjdare, repriser
5. HPs missöden i Göteborg

Skåpmat och rim

Efter moget övervägande har jag kommit fram till att ryktet om min bloggs död var kraftigt överdrivet. Jag har inte hjärta till det.

I detta nu sitter jag och skriver min projektredovisning, som alltså ska mailas senast 23.59 inatt. Livin' on the edge liksom. Det är lögn och förbannad dikt alltsammans, naturligtvis. Om jag hade jobbat lika ambitiöst med arbetet som jag försöker tuta i Gunilla att jag gjort hade jag förmodligen haft 150 sidor nobelprismaterial i mina händer vid det här laget. Istället för 14 sidor löst sammanhängande dravel om måsar, byråer och strumpor. Det enda jag är riktigt nöjd med är just att Gunilla verkar sluka allt med hull och hår. Nu är jag i och för sig självkritisk i överkant. Texten är kanske inte direkt dålig, men det hindrar ju inte mig från att vara missnöjd. Nåväl. Fåfänga.

Frossade på småkakor och nyponsoppa till fikat. En nobel sysselsättning. Läste samtidigt en intervju med Alexander Bard, där det avslöjandes att han egentligen är döpt till Bengt och att han har prostituerat sig i Amsterdam. Det vill inte jag. Han påstår också sig ha kunnat hela postnummerkatalogen vid sex års ålder, men det tror jag inte en sekund på.

Bura in samerna på livstid

Ok, jag lägger nog ner nu. Sista posten. Om inget oföutsett händer. Palla.

Stop crying and fight your father!

Jag är nästan färdig med filosofin nu. Målade in mig i ett hörn som jag inte kan ta mig ur. Fan. Hur som helst är det landskamp mot Irland ikväll, och det ska bli intressant att se Elmander kuta förbi Ian Harte. Han är ju jättegammal. Hoppas också att Källström visar framfötterna och att Östlund har blivit 300 gånger bättre sen han kom till Southampton. Annars får Duff nog en rolig kväll.

Detta kommer alltså att innebära att jag missar "O.C." även ikväll. Vilket kanske inte är hela världen, eftersom det går utmärkt att ladda ner eller vänta till reprisen på fredag eftermiddag. Spänningen är ju olidlig.

Fem bästa grejerna på tv nu:
1. O.C.
2. Six feet under
3. The daily show
4. Desperate housewives
5. KU-förhören