Aisthesis

Tydligen är Uppsala bara landets fjärde blåsigaste stad, slagen bl a av Malmö, men efter min löprunda i fredags vivlar jag starkt på den uppgiften. Det kändes inte som att jag rörde mig ur fläcken. Mitt högra knä har varit lite tjurigt på sistone av okänd anledning, men nu verkar det ha gått över. Satsningen mot Göteborgsvarvet i maj kan således börja! Det smärtade mig att inte kunna vara med när anrika Kyrkloppet gick av stapeln. Enligt rapporterna försvarade Viktor och August och Gustaf familjenamnet med den äran.

Två observationer om fotboll:
1. Ljungberg till Seattle. Seattle. Vet han ens var det ligger? Typ i Canada. Alla är kroniskt orakade och går runt i bylsiga flanellskjortor. Det känns spontant som väldigt annorlunda verklighet för en man som vant sig vid att kunna ta en eftermiddag på Bond Street när han känt för det.
2. Ramos sparkad från Spurs. Inte mycket att säga om det, och vinst direkt igår mot Bolton. Men snälla, snälla - inte Redknapp. Jag hatar den människan. Han personifierar allt som är fel med engelsk fotboll: den röda näsan, det uppblåsta egot, den illa dolda xenofobin. Den totala bristen på stil i ordets vidaste mening.

Imorgon kommer mor min upp och hälsar på, så förhoppningsvis blir det en del uteätande på ställen min skrala studentkassa annars inte uppmuntrar till.

Problemformuleringspriviliegiet

Man kan säga vad man vill om svenska mediers bevakning av det amerikanska valet; själv retar jag mig på att de flesta journalister som rapporterar "on sight" egentligen bara upprepar det som sägs i amerikansk media, fast i grovt förenklad och oproblematiserande form. Väldigt få verkar veta vad i hela friden de pratar om - och då menar jag inte att jag vet mer själv, men jag vet åtminstone vad jag inte vet. Om ni fattar.

Samtidigt älskar jag USA och är politiskt intresserad (tro det eller ej), så jag läser mina bloggar och ser mina debatter och gör så gott jag kan. Det bästa just nu är alla dessa gamla svarta människor som röstar i förtid och bara kollapsar efteråt i ohejdad gråt, när de inser att de faktiskt lagt sin röst på en svart kandidat. Om man levt i den amerikanska södern pre-medborgarrättsrörelsen är det nog ganska svårt att ta in. När jag läste det här och det här var jag själv ungefär så nära tårar som jag någonsin varit sedan första säsongens sista avsnitt av OC.

Klass, klass, klass

Habilt seminarium idag. Jag var trött, så trött, och ryckte bara till när en sympatisk kille med mild röst eldade upp sig en aning. Först hade han en lång utläggning om Per-Albin Hansson (han hade läst biografin), och sen hytte han varnande med fingret och förkunnade: "Marxismen är inte död!" Ingen sa emot. Vår estniska lärare skruvade på sig i stolen.

Letar med ljus och lykta efter lägenhet till våren. Kvinnan jag hyr av planerar visserligen stanna i Ukraina ytterligare en termin, så i nödfall kan jag nog bo kvar till april, men om möjligheten uppstår flyttar jag gärna lite närmre centrum. Vidare: Daniel ser ut att komma upp för att läsa engelska (jag är vådligt avundsjuk) och vi har kommit överens om att leta treor. Men det löser sig säkert på nån vänster.

Dekadent deliberation

Det här måste vara det bästa jag sett på länge: Lil' Wayne bloggar om sport för ESPN! Ett lika briljant som oväntat tilltag, kan tyckas. Men vi som har varit med ett tag och har lite bättre koll minns såklart "Sportscenter" på mixtapen Dedication 2. Där rappar han bl a om Federer. Dessutom har killen sedan tre månader "ESPN" tatuerat på armen...

Just nu är Albin på SVT24.

Mot en positiv frihet

Sedan 1919 har tidpunkten för de allmänna valen varit den tredje söndagen i september. Man ansåg att det var en lämplig tidpunkt att anordna val eftersom skörden då var bärgad och hela landet var snöfritt.

Visst är det romantiskt! Visst är det vackert! Citat ur min nya fina bok "Mellan folkhem och Europa - svensk politik i brytningstid". Där får man också reda på att en tredjedel (1/3) av de 1400 folkomröstningar som hållits i världen de senaste 200 åren har genomförts i Schweiz. Inte friskt på något vis.

Where the stress falls

Jag klarade mig med nöd och näppe genom morgonens seminarium om politiskt deltagande, trots att jag bara läst en av tre böcker på listan. Knepet? Osakliga angrepp funkar alltid. Gärna gällande omstridda begrepp: "Fast jag går inte med på din definition av demokrati. Är det i själva verket inte klassiskt liberala värden du pratar om? Måste vi alltid likställa demokrati med liberalism? Va? VA?!" Det var också gångbart att ifrågasätta miljön som ett postmaterialistiskt värde. Nåja.

Och så har jag klippt mig på en riktig salong för andra gången i mitt liv. Inte alls otrevligt, om man bortser från kostnaden såklart. Och frisörens pliktskyldiga pladder om sin svärfars båt i Torekov. Nu kokas det mungbönor för fulla muggar, de där små gröna gynnarna som nog ska bli goda med lite couscous eller kanske i en gryta eller mosade och formade till nån sorts biffar. Mångsidiga.

Rapport från osthyllan

Alltid gött med partiledardebatt, och särskilt som nu i nästan två hela timmar. Sammantaget tycker jag att de goda krafterna skötte sig ganska bra. Jag antar att Sahlin ångrar veckans rabalder om Vänsterpartiets vara eller icke vara i en framtida koalition; det var liksom bara onödigt, och gav regeringspartierna nytt vatten på sin lilla kvarn. I alla fall, tre bra grejer:

• Ohly såg nästan ut som en riktig politiker! I skjorta och kavaj! Jag blir lika glatt överraskad varje gång. Tror inte man ska underskatta klädernas betydelse för det samlade intrycket, och en småsäckig kavaj trumfar den grovstickade fiskartröjan alla dagar i veckan (åtminstone i tv-sammanhang).
• Att Sahlin inte drog sig för att trycka på de normativa aspekterna av den ekonomiska politiken. Själv är jag övertygad om att de har allt att vinna på att poängtera hur omfördelning handlar om solidaritet, och att det inte räcker att ropa "valfrihet" och luta sig tillbaka. För min del får hon gärna prata ännu mer om rättvisa.
• Det var kul att se Hägglund svettas när könsneutral äktenskapsbalk kom på tal. Det framgick hur sorgligt ensamma han och hans menlösa parti är, och jag tycker synd om Reinfeldt som måste försöka försvara Kd. Det lät som om han talade om en liten pojke med bokstavsdiagnos: "Han är inte som vi andra, han klarar inte av förändring, ge honom lite mer tid!"
  

Sluligen: nästa gång jag hör någon, oavsett politisk färg, använda sig av uttrycket "pengar i plånboken" osäkrar jag mitt gevär. Fattar ni inte att det är en fälla?

Auteur

Helt snabb lägesrapport: har påbörjat omläsning av Woolf. Jag såg en grej i DN för en tid sen, om att nya undersökningar inte visade några som helst belägg för teorin om att litteratur gör folk till "bättre" eller mer empatiska människor, men "To the lighthouse" bara måste utgöra det lysande undantaget; varje mening sjunker in i mig, liksom berikar mig, och inte sällan måste jag läsa om samma rad tre fyra fem gånger av ren lust och glädje---

Fursten

Alldeles nyss fick jag ett mail av min morbror. Först gratulerade han mig på namnsdagen, som vi delar, och sen berättade han triumfatoriskt att han grävt fram sitt gamla resultat från Lidingöloppet. Och ja, han spöade mig med åtta minuter.

Seminarium om demokratisering under förmiddagen, repris av nattens amerikanska presidentkandidatsdebatt i eftermiddags och nu ser jag på tv om alla dessa varsel i Göteborg; det har varit en lärorik och lite oroande dag. Då och då slås jag av en väldig upphetsning över att leva just nu, i den här tiden, med allt som händer - klimatet, Kinas uppgång och Västerlandets presumtiva fall, Mellanöstern, för att nämna några. Det eventuella införandet av målkameror i fotboll. Och så försöker jag förutse min roll i det hela, vilket såklart inte tjänar någonting till, eftersom jag som bekant kommer bli grundskolelärare, men ibland mår man bra av att drömma.

Såg Palme på tv, det där berömda talet där han jämför bombningen av Hanoi med Treblinka, och fick gåshud. Jag är så sentimental. Men också optimististisk. Ibland.

Shuffle boil

"The accidental" av skotska författaren Ali Smith närmar jag mig slutet av, och den har hittills gjort sig förtjänt av en klar rekommendation. Inspirerad och fyndigt skriven men ändå inte utan djup. De senaste veckorna har jag känt en växande... jag vet inte, skyldighet nästan, att läsa om "To the lighthouse" av Woolf. Av någon anledning verkar det viktigt. Minns den som helt fantastisk. Time will tell.

Lördag i Stockholm med Albin. Först var jag i Eriksdalshallen och såg Bajen slå ett högst medelmåttigt litauiskt lag (mina baltiska fränder) i Champions League. En av litauerna var ungefär lika lång som jag men vägde 130 kg och kunde inte springa. Elitidrott var ordet. Sen var det förfest i en lägenhet vid Gullmarsplan med några ur laget, varefter vissa tvunget skulle till Stureplan men jag och Abbe och Jens (från Trelleborg, i Johnny Cash-skjorta) tog en taxi till Medborgarplatsen och försökte ta oss in på Kvarnen.

Vi var egentligen för unga, och då särskilt Tingsvall, men han var inte rådlös utan drog fram sitt grönvita medlemskort. Öppnar vissa dörrar på Söder. Till slut blev det ganska sent, men i vanlig ordning vaknade jag ändå efter ungefär fyra timmar. Tog ett tåg till Uppsala. Bryggde kaffe. Placerade mig i sängen och stannade där.

Sui generis

En bok som heter "Demokratiseringsprocesser" är dagens projekt. Och så ska jag vika tvätt och köpa äpplen. Men mest läsa, läsa, läsa - våra nya lärare gjorde omedelbart klart att den här delkursen kommer att innebära mycket av den varan. Så helgen vigs åt "Comparative Government and Politics", med ett lysande undantag: imorgon vankas det förhoppad heldag i Stockholm. Shopping, handboll och kanske kanske utgång. Lord knows I need it.

Det var kul att komma hem ett par dagar och fira syrran. Alla såg ut att klara sig förvånansvärt bra i min frånvaro. Jag gav henne bl a en bok om grönsaksodling och växtnäring godkänd för ekologisk odling - hon har ju vissa planer på en framtid som självförsörjande bonde. En sympatisk tillvaro i mina öron. Det känns bra att hon så fint anpassar sig efter mina strävanden; ju mer makthungrande och penningkåt jag verkar bli, desto mer modesta blir hennes ambitioner. Ying, yang.

Fast i slutändan blir hon såklart ledarskribent på Aftonblaskan medan jag ruttnar bort som desillusionerad samhällslärare på någon gudsförgäten grundskola i Sydsverige---

Transition

Jag börjar från början, som Aristoteles hade sagt, och ger er loppet bit för bit.

Uppvärming: Jag joggade runt lite mållöst och försökte hitta några kändisar. Till slut såg jag Johanna Bohlin, den 18-åriga boxaren som sprang 10k i Finnkampen. Hon såg inte ut att vara en dag över 12. Efteråt läste jag att hon avverkade de tre milen på under två timmar.

0-13: Starten gick (de avfyrar en luftvärnskanon som skrämmer livet ur en) och vi i grupp 5 pilade iväg. I början sprang vi på en åker så det fanns gott om plats, men snart blev det trångt och jävligt och farten sjönk. Kollade på klockan vid andra kilometerskylten och försökte att inte gripas av panik av att det gick så långsamt. Drack sportdryck. Kände mig ganska fräsch. Första milen gick på lite mindre än en timme, vilket var ok med tanke på trängseln.

13-18: Första biten var småbackig, men den här halvmilen invaggade mig i en falsk trygghetskänsla. Solen sken, havet glittrade. Höstfärgerna var bedårande. Jag älgade förbi en gubbe i t-shirt med texten "Jag har sprungit Lidingöloppet 41 gånger".

18-22: Och så kom de, backarna. BAM! BAM! 20 meter rakt upp och sen lika rakt ner igen. Jag gjorde mitt bästa för att hålla god teknik, med höjd blick och kort steg, men nedförsbackarna slet något sanslöst på mina framsidor hur jag än bar mig åt. I efterhand inser jag att jag borde tagit det ännu lugnare uppför.

22-26: Fy fan. Runt den 24:e kilometern var jag tvungen att börja gå i vissa backar. Vaderna började krampa lite smått. Ett tag trodde jag att jag skulle spy när det kändes som att magen revolterade mot sportdrycken, men den känslan övermannades snart av andra, betydligt mer akuta smärtor. Jag tänkte på krig och på döden.

26-30: Med fyra kilometer kvar möttes vi alla av en gigantisk banderoll: "Välkommen till Abborrbacken - stärker benen!". Jag gick precis hela vägen upp. Tryckte i mig en halv banan som en snäll funktionär bistod med. Någonstans hade jag läst att den sista biten var flack och lätt, så jag tröstade mig med det för att inte bryta ihop fullständigt. Men det visade sig vara en lögn. Det blev aldrig lättare. Det blev bara som en dimma, en fullständig tomhet, och jag stapplade fram och jag såg målgången kanske 500 meter fram och uppbådade mina sista krafter och sprang sista biten in. 3.03.15.

Nästa år under 2.45. Men herre min skapare vad jobbigt det var, gränslöst mycket jobbigare än nåt jag gjort tidigare.

Little things I should have said and done

Visserligen sägs det att man ska trappa ner och vila sig i form, men en och en halv veckas totalt löpuppehåll är knappast optimal uppladdning. Nåväl, inget att göra åt saken nu. Bara att bita i det sura äpplet. Dåliga ursäkter tar mig inte över Abborrbacken (den mytiska) och klagade Gunde Svan nånsin över futtiga förkylningar? Han åt sin gröt, torkade snoret ur näsan (eller lät bli) och körde järnet.

Skönt i alla fall att ha tentan ur världen. Tre frågor, strax över tre timmar, två toabesök. Jag var bra påläst så det kom inte som någon överraskning att det kändes lätt, men jag stör mig på att det inte kom någon fråga på Hegel och Marx. Satt och plågade mig igenom "Arbete och alienation" igår helt i onödan. Ingen njutbar resa direkt. Sen har jag packat, tryckt i mig en försvarlig mängd pasta (med vitlöksfräst zucchini, en bra kombo) och fått några uppmuntrande ord från mamma per telefon. Det ska bli kul att komma hem ett par dagar och träffa hunden.

Mustafa Mohamed ska springa imorgon! Jag och Musse i samma lopp!

Motlägg

Alla som inte läser Carl Bildts blogg borde göra det. Stundtals helt obetalbart underhållande. Det som verkligen imponerar är hans förmåga att förmedla så mycket av sin egen personlighet i sitt sätt att skriva, att han liksom lyckas få meningarna på skärmen att drypa av samma odrägliga dryghet som han utstrålar i tv... Just nu rapporteras det från en massa viktiga möten i New York:

I kväll bär det så av till president Bushs sedvanliga mottagning på Waldorf Astoria. Alla brukar vara där.

Bas och överbyggnad

Jag vill inte, för att citera en gammal kurskamrat, måla fan på väggen; det finns oändligt många därute som har ofantligt mycket mer att klaga på. Men ibland måste man få tycka synd om sig själv. Och nu är jag förkyld. Gäller bara att ha is i magen och ta det lugnt så man hinner bli kry till lördag.

Efter lunch masade jag mig ner till ICA (flera hundra meter!) för att hamstra vitlök, för det sa mamma att man ska äta med mina symptom. Det slutade med att jag kom hem med en flaska flädersaft, naturell yoghurt och en stor burk konserverade päron. Vitlök? Glömde jag. Men varm flädersaft är godare. Kröp upp i sängen och njöt av Chelsea-Man U, som verkligen infriade alla upptänkliga förväntningar, även om det var synd att Scholes blev utbytt innan han hann bli utvisad.

Dialektik

Smått overklig föreläsning idag. För det första led jag hela tiden av brutal koffeinbrist, så allt utspelade sig liksom i ett slags töcken, och ibland trodde jag till och med att jag skulle somna. För er som inte vet det så sover jag på nätterna och är vaken på dagarna.

Nu satt jag i alla fall där och halvslumrade i en gigantisk sal. Läraren hette Jörgen och jag hade en liten misstanke om hans politiska agenda - andra lärare har hintat - men när han sen drog igång drunknade jag i en störtflod av oförblommad marxism. Föreläsningen hade titeln "Socialismens rötter" och han förnekade sig inte. Särskilt minnesvärd var resonemanget där han liknade genomdrivandet av en kommunistisk politik med uttåget ur Egypten. Uppbrottet från förtryck, vägen via stora umbäranden, slutmålets frigörelse. Lenin och Moses, liksom.

Det var ganska sött att han fick något glansigt i blicken när han talade om "tiden då tanken på ett klasslöst samhälle fortfarande kunde sätta världen i brand". Det fick mig att tänka på min syster, som är i Malmö i dagarna och är idealistisk och lite arg. Lycka till!

To love somebody

Var nyss ute och promenerade lite i omgivningarna och möttes av säkert tjugo löpare på lika många minuter. Jag slogs av hur löpning, eller åtminstone deltagandet i lopp och tävlingar, är en på samman gång solitär och kollektiv företeelse. När man springer t ex Göteborgsvarvet blir man ofrånkomligen en del av en gigantisk, framrullande massa; tusentals människor sinsemellan olika men förenade av ett gemensamt mål. Och ändå: alla måste vi ta oss dit på egen hand, och vissa kommer att komma fram före de andra.

Man springer oftast ensam. Att löpträna med andra kan vara vanskligt, om man inte är säker på att man ligger på ungefär samma nivå konditionsmässigt. Och även om så är fallet måste man tydligt komma överens i förväg om passets natur och syfte. För mig har det alltid funkat bra att springa med Viktor de gånger vi fått tillfälle till det. Hans pappa däremot... vi kan ju nöja oss med att konstatera att det är ganska värdelöst att springa i grupp om man är en utpräglad tävlingsmänniska.

Om ungefär tio dagar ska jag springa Lidingöloppet. Tre mil över stock och sten, ensam men tillsammans med andra, så att säga.

Hets

Rousseau, Hobbes, Platon; man blir lätt fartblind på den här delkursen när alla visa gamla gubbar valsar förbi i sån hastighet. I morse hade vi seminarium och diskuterade bl a begreppet "allmänvilja". Kände att jag hade åtminstone lite mer att bidra med den här gången, inte som i måndags när jag mest var tyst och yrvaken, men det är banne mig inte lätt. Ganska fyndigt formulerat av Hobbes om andliga ting:

Ty det är med vår religions mysterier som med de hälsobringande pillren för de sjuka vilka om de sväljs hela har läkekraft, men om de tuggas mestadels kastas upp igen utan att göra någon verkan.

Tre bra saker:

• Mellberg såg stabil ut mot Udinese igår
• Min egen form verkar vara på väg, såhär ett par veckor innan Lidingö
• Gratis DN en vecka framöver!
  

L'Archéologie du savoir

För första gången på tre veckor såg jag idag en levande människa i min korridor. Har träffat gott om folk i hissen, i soprummet, i tvättstugan (där jag hade ett långt och givande samtal med en äldre asiatisk kvinna som gillade Skåne), men fram tills idag har alltså min egen korridor förefallit stendöd. Nästan kuslig. Den här mannen undvek visserligen min blick och smet illa kvickt in i sin lägenhet igen, men jag ser det ändå som ett fall framåt. Som om jag hittat vatten på Mars.

Fler framsteg, om man nu tvunget ska framhålla dem: deltog i ett planeringsmöte för Polmagasinet i eftermiddags. Det är vårt programs egen tidning. Vi satt på Norrlands nationscafé, kanske åtta pers, och jag sa inte så mycket men verkar vara inne i systemet. Väntar på ett mail från redaktören om vad jag ska skriva. Vår lilla skrift går ut i 300 ex, så Jens som är publicerad i mer spridda sammanhang kanske fnyser, men jag är glad åt det lilla - någonstans måste man ju börja.

Och Albin skänkte mig 1,5 kg havregryn igår. Vänskap är en vacker sak.

Formexperiment

Rubrik på svd.se ikväll: "Gotland måste försvaras". Nej, det måste det inte. Gotland måste bara försvaras om vi vill ha Gotland kvar som en del av Sverige. Och mig veterligt gör de inget därute för att bidra till BNP:n, annat än att arrangera en och annan förkastlig medeltidsvecka med jämna mellanrum. Usch. Det vänder sig i min mage av blotta tanken ---

Vilja till makt

Satt i godan ro på Märsta station i torsdags runt 20.15 och väntade på tåget tillbaka till Uppsala. Hade precis köpt fina äpplen på ICA. Uppsala är en gravt efterbliven äppelstad, har det visat sig; överallt möts man av ynkliga, patetiskt små skrumpna tingestar till hutlösa överpriser.

I alla fall satt jag där, och plötsligt börjar en full skäggig man högljutt diskutera med två poliser. Först hörde jag inte riktigt vad de sa - det var något om "grabbarna på anstalten" - men sen höjde han rösten ytterligare, som om han adresserade hela perrongen, och basunerade:

Jag ska skicka ett brev till Frankrikes president, Nicholas Sarkozy. Vet ni vad jag ska skriva? Såhär: "Has France declared war on me? And, if so, why?" Sen ska brevet publiceras i Le Monde också.

Flyfotad

I vår kursbeskrivning står det att vi ska läsa utdrag ur Nya Testamentet eftersom det är "ett viktigt element i snart sagt allt senare västerländskt politiskt tänkande". No further comments. Jag motsätter mig inte påståendet, inte alls, men jag hoppas (och antar) att dess förekomst i litteraturlistan problematiseras och diskuteras vad kursen lider. Precis som allt annat! Problematisera, ibland känns det som att det är allt universitetsstudier går ut på. Och att använda orden "diskursivt" och "implicera" så ofta man bara kan. Det är jag grym på.

Så nu ska jag ägna ett par timmar åt bibeln.

Igår pratade jag med min syster i telefon. Hon anförtrodde åt mig sina senaste framtidsplaner: att utbilda sig på folkhögskola ett par år för att sedan leva som självförsörjande bonde. Två veckor hann jag alltså vara borta innan allt rämnade.

Bakelser

På begäran kommer här en kort guide till hur du ser livestreamad sport på datorn, något jag själv är utlämnad till nu när jag inte har Canal+. Bildkvaliteten varierar men är för det mesta klart acceptabel.

1. Gå in på MyP2P.eu och klicka på "Software". Där laddar du ner de visningsprogram man behöver. Det finns flera olika, men det verkar som att Sopcast och TVU är populärast.

2. Klicka på "Live Sports" och välj den match/evenemang du är intresserad av. Väl inne på en specifik match finns det ofta flera olika sändningar att välja mellan. Ta en som a) använder sig av något av de program du har, b) sänds i minst 300 Kbps, c) har en grön lampa framför sitt namn. De med engelska kommentatorer har (ENG) i titeln.

3. Förhoppningsvis startas ditt nerladdade program automatiskt och sändingen startar. Ibland tar det några minuter innan det flyter bra eftersom den måste buffra och ha sig.

Utfall, anfall, fritt fall

Första veckan avklarad. Min sinnestämning är fortsatt högst ombytlig. Ibland är jag rusigt optimistisk och skönt smånervös inför framtiden, och ungefär lika ofta undrar jag vad jag håller på med och vill gå till Simon och kolla Chelsea-Spurs och dricka mjölk. Skönt då att skriva av sig lite. Eller läsa Murakami, som jag började med igår.

Reccegasquen (dessa namn) i fredags, som avslutade insparksveckan, var en lärorik och mestadels njutbar tillställning. Av någon anledning hade jag blivit placerad vid någon slags honnörsbord, uppe på en scen tillsammans med toastmastern och UPS-ordföranden och en massa andra. Men de var väldigt snälla. Det är mycket att hålla reda på: man ska skåla på rätt sätt (och ofta), veta när man ska vika en hatt av sin servett och lära sig melodin till en massa nya sånger. De flesta på temat "vår egen odiskutabla förträfflighet".

Jag äger bara en kostym som sitter någorlunda, och den är sydd i ett ylletyg som passar bäst vid vakttjänst i Boden. Så jag svettades ganska ymnigt under hela middagen. Dessutom tror jag att jag håller på att bli förkyld. Positivt: att jag får studiebidrag imorgon, och att föreläsningarna börjar. Ska bli intressant.

Threshold pace

Efter åtta avklarade nationer under gårdagskvällens pubrunda, och ungefär hälften så många glas vin (det gick bra och jag var inte den enda!), lyckades jag med konststycket att tappa bort mitt tillfälliga kårleg. I hällande regn och genom mörka gränder gick jag ensam tillbaka till Norrlands nation. Mirakulöst nog hade vakten hittat legget så jag fick det tillbaka, men vid det laget var jag både blöt och trött och kände att kvällens dryckesbudget var sprängd. Så jag messade min fadder (Leif) och cyklade hem och åt yoghurt.

Över lag var det annars en trevlig kväll. Fyra av åtta i min faddergrupp är utbytesstudenter (från Tjeckien, Lettland, Frankrike och USA), så jag pratade förmodligen mer engelska igår än jag gjort under resten av mitt liv hittills. Det är kul (åtminstone efter ett par glas) och nyttigt. Idag har vi demonstrerat. Vår grupp heter Wonderland och har Alice i Underlandet-tema, så jag var lite utklädd till spelkort. Och bar en obegriplig skylt där det stod "It's straight to be queer". Vi tågade genom stan och skanderade olika skumma grejer, mest med Aliceanknytning - "Off with her head!", exempelvis - och sen var det över och jag satte mig på biblioteket och läste amerikanska Runner's World.

Lissabon

I princip sedan första morgonen jag vaknade här i Uppsala har jag dragits med en underlig, liksom tryckande huvudvärk. Dricker kaffe, vatten och Treo, äter ordentligt, sover bra - inget verkar hjälpa. Ibland är det mindre påtagligt men det försvinner liksom aldrig helt. Kanske behöver jag bara lite mänsklig samvaro, och det ska förhoppningsvis dagens aktiviteter förse mig med. Först "polympiad" (kan sluta hur som helst) i Ekonomikumparken och ikväll pubrunda.

- Öl till alla då va?
- Eh... nej, alltså, jag gillar inte öl... kan man få ett glas rött?
- VIN?!!!

Igår skrev jag in mig på Östgöta Nation. Deras slogan är "Som i Motala fast i Uppsala". Nationsbyggnaden var från mitten av 1600-talet och såg ut som ett litet palats.

Voodoo

Det är spännande att bo i lägenhet. Lite som hotell. Varje gång jag låser upp dörren förväntar jag mig att sängen ska vara nybäddad och handdukarna utbytta, men än så länge lyser servicen med sin frånvaro.

On being black

För er som inte redan visste det så bor jag numera i Flogsta. Det är ett slags betonggetto, men inte av den traditionellt etniskt segregerade sorten - det talas visserligen en massa språk som inte är svenska, men det beror på alla utbytesstudenter som dumpas här och knappast på en hög procent invandrare. Flogsta är annars mest känt för det så kallade "Flogstavrålet". 22.00 varje kväll, och med särskild inlevelse i tentatider, öppnar folk sina fönster och skriker ut sin ångest. Tydligen drogs området under 80-talet med en extremt hög självmordsfrekvens, och ett rejält vrål är väl i så fall att föredra som metod för att lätta på trycket.

Annars går det ingen nöd på mig. Uppsala är en fin stad. Jag var ute och sprang en kort runda nu ikväll, förbi Studenternas IP (Sirius hade hemmamatch inför halvtomma läktare), sjukhuset (där det landade en helikopter på taket, verkligt spektakulärt) och slottet. Sen gjorde jag pannkakor och kollade på sammandrag från OS. Imorgon: skaffa gymkort, köpa på sig huvudvärkstabletter, leta med ljus och lykta efter en snygg kaffeburk, och eventuellt skriva in sig på en nation.

Innan jag glömmer det vill jag också tacka alla som var med i fredags. Det var ett fint sätt att avsluta på. Och även om jag drog hem först av alla så kändes det inte så när mamma väckte mig 04.45 igår morse...

Anapest

(kommer du ihåg versfötterna, Daniel?)

Har traskat runt på Söder och i centrum och lite i Uppsala också de senaste tre dagarna. Har blåsor på lilltårna. Och så har jag tillbringat nästan tio timmar på tåg, vilket faktiskt inte var så jobbigt som det låter, främst pga min följeslagare Belaño och hans vindlande berättelser. Tiden går inte nödvändigtvis fort när man har roligt, men den blir just roligare.

Nu: en jäkla massa kläder och böcker att sortera och packa. Ser simultant på Frankrike-Kroatien i handboll. Innan dagen är slut finns det samtal att ringa, mejl att skicka, människor att besöka, kaffebryggare att köpa och, om tid finnes, fläskkotletter att äta. Detta blir mitt sista blogginlägg som hässleholmsbo. Ena sekunden är jag uppspelt och förväntansfull och faktiskt längtar - för att i nästa bli så nervös att jag kan spy. Men men, det är väl så det ska vara.

Hemma igen till syrrans födelsedag.

Estridentópolis

Viss intressekonflikt i eftermiddag: 16.45 är det final i herrarnas 10000 meter. 17.00 avspark mellan IFK och Lunds BK nere på Österås, och jag hade liksom tänkt se Simon spela en gång innan jag tar min säng och går (norrut), om inte annat så för att jag inte sett en IFK-match på över tre år. Men kan jag offra Bekele? Får grunna på det under Kallurs försök. Nu på förmiddagen: långpass för egen del, runt 17 km.

Han luktade konstigt. Jag vet det, jag kan påstå det och gå i god för det, eftersom han badade hemma hos mig vid två oförglömliga tillfällen. För att vara exakt: han luktade inte illa, han luktade konstigt, som om han just stigit upp ur ett kärr och samtidigt ur en öken. Extremt fukt och extrem torka, urvattnet och den ödsliga döda slätten. Samtidigt, mina herrar! En verkligt oroande lukt!

Ur "De vilda detektiverna" av Roberto Bolaño, som visat sig vara något av ett evighetsprojekt. Ett lustfyllt och rikt sådant, ska tilläggas. Väldigt bra bok. Men lång.

Navarra

Inför gårdagskvällens match mot Hallifax ställdes vi inför trevligt problem: vi var för många spelare. På varje matchrapport finns bara plats för 10 anmälda, men igår kunde plötsligt alla utom Johan, som är Bulgarien (och vad som driver människor till såna ställen ska vi inte ens spekulera i). Som president kände jag att ansvaret befann sig på mina axlar. Initiativsbördan var min. Och eftersom jag är född med en instinktiv konflikträdsla utan motsvarighet i länet, såg jag bara en vettig utväg. Snörade av mig skorna. På torsdag blir det dock inga såna gentlemannatakter, eftersom det är min sista match i den ärofyllda rödsvarta tröjan. Mot Axfood dessutom.

Det blir en hel del OS för min del den här sista hela hemmaveckan. Det är naturligtvis friidrotten vi väntar på, men jag har för mig att den inte drar igång förrän fredag, så innan dess nöjder jag mig med handboll, simning, gymnastik och lite fussball såklart.

Bäst hittills:
1. Herrarnas 4x100 fritt. en av de distanser där Phelps inte bara kunde lita till sin egen förmåga, där han var utlämnad till sina lagkamrater. Såg ju inte heller så jävla bra ut inför sista sträckan. Men så gör Lezak sitt livs två längder, för Laget, och slår fransmannen med 8 hundradelar. Det var så vackert.
2. Herrarnas lagtävling i gymnastik. Tvekampen mellan Japan och Kina - rivalitet, ryggtavlor och räck. Inget kan göra mig så avundsjuk som en välbyggd gymnast. Det är något med kontrollen och perfektionen som ger mig så sköna antika vibbar.
3. Emma Samuelsson. Inte nog med att hon var galet charmig i intervjun igår, imorse slog hon ryskan Logunova (som är duktigt välmeriterad) med 15-6. Jag fattar ingenting om fäktning. Men jag gillar Emma.

Sämst:
1. Idioten som leker expertkommentator under basketmatcherna. Helt obegripliga utsvävningar, mestadels på hemmasnickrad "amerikansk" slang, och en brutalt påfrestande dialekt.

Saint Etienne

Det slår nästan aldrig fel; så fort jag genomför ett långpass (planerat dagar i förväg) öppnar himlen sig och Regnet kommer. Alltid av den obönhörliga, smattrande, särskilt blöta sorten. Jag kramade säkert ur en halv liter vatten ur min t-shirt efter dagens runda. Och knappt hann jag in förrän solen sken igen. Någon vill mig ont, det är jag övertygad om.

Lite mer än två veckor kvar av 21,5 år i Hässleholm. Börjar bli... nervös ---

Dina bröst är som svalor som häckar

Ehum... inte för att det ligger i min natur att framhäva mig själv, men...

(andra antagningsbeskedet kom idag och jag börjar min första termin på pol. kand.-programmet i Uppsala om ungefär två veckor!)

Sfoglia

Eftersom sortimentet i Maxis köttdisk fortsätter att vara generande dåligt lyckades jag inte få tag i något hjärta innan lunch igår. Istället: runt ett kilo hel karré, med ben och allt. Såhär kan man göra om man har en bit gris över:


1. Samla ihop ingredienser och verktyg, det vi i branchen kallar mise en place. Själv är jag tämligen nitisk på den fronten. Pallar inte med ett stökigt kök.




2. Stavmixern är din vän. Blanda vinäger, chili, dijonsenap, ketchup, tomatpuré, vitlök och vanlig gul lök till en slät fin massa. Ser inte särskilt gott ut, men väx lugn!





3. Bryn köttet omsorgsfullt, runt om, i en rejäl gryta. Häll över den mixade purén och ungefär en liter vatten. Det ska täcka ungefär halva. Låt det koka upp, sänk värmen tills det bara småsjuder lite stillsamt och sätt på locket.




4. Ta det passivt i cirkus tre timmar. Läs med fördel en god bok. Njut av att din boning fylls av doften av gris och chili. En gång i halvtimmen får du gärna lyfta dig från stolen och vända köttet, men det räcker nog att göra det hälften så ofta. Hetsa inte upp dig.




5. Efter tre timmar (min karré var ganska liten och nöjde sig med två och en halv) lyfter du upp köttet ur sin underbart aromatiska chililag. Det är nu så mört att det formligen faller sönder vid minsta beröring. Man kan naturligtvis skära det i fina skivor, men jag kände mig mer rustik och drog isär stycket med en gaffel. Under tiden höjer du värmen på grytan och kokar skiten ur spadet, så att det reduceras i valfri utsträckning.

6. Efter genomförd reduktion återbördas köttet till sitt välgörande bad. Servera i exempelvis tacos. Eller, som undertecknad: kör en traditionsenlig North Carolina pulled pork sandwich, där köttet placeras i ett bröd (som en hamburgare) som på ett förtjänstfullt sätt suger upp de härliga safterna.


(tänk på att du kan klicka på bilderna, så blir de härligt stora)

Sonderweg

Extremt sporadisk aktivitet härinne, je sais, och jag har egentligen inget annat att skylla på än min egen lathet. Men: idag ska jag springa 25 km från Kivik till mina föräldrars stuga i Nyehusen, och när jag kommer hem på onsdag hade jag tänkt köpa ett grishjärta. Lovar att dokumentera hela tillagnings- och förtäringsprocessen. Hang in there.

Återhållsamhetens horn (blåser jag i)

Sedan senast: tre underbart välgörande dagar i rurala omgivningar, med dagar av frisk luft och kroppsarbete. Vi pratade en hel del om framtiden (både min och Viktors) - moster övertygade mig nästan att sadla om och söka in på journalistprogrammet, men det faller såklart på geografin, för till Göteborg tänker jag aldrig flytta. Fick även en hel del läst i "De vilda detektiverna" av Roberto Bolaño. Efter det gäng halvdana - bra, men knappast omskakande - böcker jag slukat hittills under sommaren är det skönt att äntligen få njuta av något verkligt lysande.

Till råga på allt fick jag springa en runda i de galet vackra omgivningarna. Böljande fält, Vombsjön i fjärran, gårdar och hästar och hela köret. Ett tag trodde jag att jag var vilse, särskilt när jag passerade en liten stuga med en hissad tysk flagga i trädgården, men det ordnade upp sig.

Och så fest hos Kristina i lördags. Det slog mig hur trevligt det kan vara att umgås med folk i sin egen ålder; Viktor var yngst på hela tillställningen och ingen gång kom det ett tjog 92:or invällande med giftgrön cider och det där paketet. Inget ont om 92:or såklart. Fantastisk årgång. Men omväxling förnöjer, som flickan sa.

Urstoff alles Negativen

Ryktet om min bloggs (och min egen!) död är, om inte kraftigt så åtminstone orättvist överdrivet. Röster har höjts, åsikter yttrats, omdömen fällts - och jag kan inte dementera riktigt allt. Jag har varit en smula, ehum, innesluten och asocial den senaste tiden. Även med mina mått mätt. Förmodligen blir det ändring framöver. Ett steg i taget.

Till och med fredag ska jag dock ta isoleringen till nya höjder. Jag och Viktor ska hjälpa till några dagar på min mosters gård utanför Sjöbo, precis som på den gamla goda tiden; måla lador, bära möbler, gräva gropar etc. Danande och välgörande för våra unga kroppar. Sen på lördag blir det fest.

To taste your tender charms

Inga långa haranger (underligt ord, men användbart) nu. Nyss hjälpte jag pappa att lasta det hyrda släpet fullt med foppatofflor som han hoppas kränga imorgon, för imorgon och på torsdag är det marknad i Hästveda; sommarens kanske största begivenhet och en pålitlig freakshow utan like. Givetvis kommer även jag att vara där. Ämnar springa upp precis som ifjol, det blir ett lagom långpass om ungefär 19 kilometer.

Har bokat 95-kronorsbiljetter till Stockholm i augusti. Upp den 19e och hem den 21e, för att träffa kvinnan med lägenheten och gå genom lite detaljer. Och käka på några bra restauranger, hade jag tänkt mig - någon som har tips?

Supinerat grepp

En liter blod, förpackat i sterila småflaskor: 29,90. Ett jävla kap ju! På söndag ska det svängas ihop en sjusärdeles blodpudding efter recept i "Husmanskost" av Tore Wretman.

Nån som vet var man kan hitta ister?

Vänster vinge

Fortfarande har de inte hört av sig från Coop, där de påstod sig kunna skaffa fram min liter svinblod - jag anar att jag blir tvungen att fråga på Widerbergs i Lund nästa gång jag har vägarna förbi. Det är ett pålitligt ställe. En gång i början av min akademiska karriär, när jag stod och väntade på att få köpa en tekaka med rostbiff, kom det inrusandes en man med något vilt i blicken och famnen full av flådda kaniner. Då känner man sig trygg.

Fjärde juli är det också. Ikväll blir det grillade revben.

Allt renare fraktaler

Den som hade vägarna förbi Maxis charkdisk idag runt halv tre kunde dra på smilbanden åt nedan återgivna ordväxling, där vårt samtids mer generella förflackning ställs i bjärt kontrast mot den oskuldsfulle ynglingens strävan efter det allmängiltiga och rena:

Expedit (i ful mössa): Kan jag hjälpa dig med något?
Ung man: Ja, jag undrar om ni har något svinblod.
Expedit: Ursäkta?
Ung man: Blod från en gris, alltså; har ni det?
Expedit (stressad): Naeeee... Jag ska kolla. (Går bort och frågar sin överordnade, som stegar bort till frysen, som den unge mannen redan vittjat)
Överordnad charkansvarig: Sånt här, nötblod?
Ung man: Fast från en gris.
Charkansvarig: Nä, det har vi inte.
Ung man (märkbart desillusionerad): Tack ändå.

Soft as a Tijuana hooker

Känner en verklig pepp inför premiären av den nya Narniafilmen 2/7. Och inför Bruce på söndag, såklart; om det blir en tiondel av det som Ullevispelningen var hade jag gladeligen dubblat biljettpriset. Tack vare en viss fogde har vi dessutom fixat övernattning i Malmö och slipper därför oroa oss för hemfärden - sånt är värt mycket, inte minst när man en gång fått (bokstavligen) springa genom halva stan från Malmö Reggaefestival för att hinna med sista tåget till Höör.

Idag var jag med mamma i Malmö en sväng och hade lite seriös mor/son-bonding. Käkade knorrhane (det är en fisk, dummer) på SMAK, vilket kan ha varit en av de tre bästa luncher jag ätit, och scoutade rean en smula. Kom över en handfull strumpor på Spirit nedsatta med 70%. Sen köpte jag ekologiska nötter på Astrid & Aporna, där jag även hittade KRAV-märkt råsocker som jag för ungefär en timme sedan använde när jag bakade "oatmeal raisin cookies". Såna där stora, sega saker de har i Staterna.

Ganska spis på utgång imorgon också måste jag erkänna.

Pirater

Sommarlov, och vandringslustan griper mig i vanlig ordning. Jag intalar mig själv att den är ett uttryck för en djupare drift, och inte bara produkten av idogt Chatwin-läsande, men egentligen har det ju ingen betydelse; suget finns där i vilket fall. I år blir det nog något mindre anspråkslöst företag än fjolsommarens tredagarstur på Österlen. Kanske tar jag tåget någonstans, promenerar en dag och åker hem igen. Kanske tar jag med mig sovsäcken. Det kan få bero på vädret.

Måste köpa ett nytt vätskebälte för jag skar sönder det gamla (av misstag då).

Andra projekt, små och stora, som ska realiseras under sommaren:

• Följa med Killer Zeus på utflykt
• Laga mat med inälvor
• Besöka Olof Viktors bageri i Glemminge
• Läsa Roberto Bolaños "De vilda detektiverna"
• Se någon allsvensk match
  

Ingenting fastnar

Det bär mig verkligen emot att säga det, men en av de spelare som hittills gjort störst intryck under EM är Ruud van Nistelrooy - ett av mina absolut främsta irritationsobjekt i hela idrottsvärlden. Det jag har sett av honom i matcherna mot Frankrike och Italien har verkligen imponerat, inte minst arbetsinsatsen och löpandet. Sämst? Jag är oändligt besviken på Frankrike. Förstår inte varför man envisas med att spela Malouda från start. Eller varför Trezeguet inte är med. Men så är jag ju också bara en lekman, och borde förmodligen hålla min söta mun stängd och överlåta tyckandet åt experterna... Typ Hedman och de andra lemurerna med bristfälliga slipsknutar på TV4.


Läser gör jag också, för tillfället "Ökenbrevet" av Göran Tunström. Ljusår bättre än den där lättviktigt valpiga experimentlådan till roman av Dave Eggers jag avverkade i förra veckan. Den glimtade visserligen till, men alldeles för sällan för att rättfärdiga sina 400 sidor. I sammanhanget framstår den som en litterär motsvarighet till filmen "Garden State" - trivsam och vilsam och med bra soundtrack, men lite väl hög ambitionsnivå.

Stinn som en flött

De illmariga surikaterna på studera.nu har, helt oförhappandes och utan att först rådfråga mig, sänkt mitt medelvärde till höstens intagning. Ganska surt. Tack vare att jag nu tydligen måste räkna in mitt (allt annat än glamorösa) Matte C-betyg hoppade snittet ner 0,38 poäng, och jag är ärligt talat lite nervös. Det hade varit just snyggt att ha skaffat lägenhet, sagt förväl till nära och kära, förlikat mig med flytt och sen hepp! inte kommit in på utbildningen... Men det löser sig nog.

Än värre är min förkylning. Har bakat en hel långpanna focaccia med rosmarin idag och satt i mig den alldeles på egen hand; om inte det gör mig frisk vet jag inte vad. Slängde ihop ett par knubbiga små italienska lantbröd med russin också. Om jag hade fått välja tre livsmedel att leva på resten av sommaren skulle de förmodligen bli ljust bröd, fläskkött och äpplen. Snittar minst två äpplen om dagen nu.

Så jag har stannat hemma från jobbet på Kobia nu i två dagar. Andra dagen där gick ganska värdelöst och jag kände mig nerstämd en masse mest hela tiden. Kunde inte sluta tänka på att jag kunde varit ledig, kunde ha hälsat på Albin i Stockholm eller fiskat med morfar eller spelat fotboll i någons trädgård, eller bara suttit på mitt soldäck och läst Göran Tunström --- det känns som att jag är fast, liksom snärjd av förpliktelser och åtaganden, när jag borde hänge mig åt min sista sommar som hemmaboende. Jobbet i sig är det inget fel på, men på ett mer generellt plan vet jag att jag måste ut.

Crying while eating

Första arbetsdagen avklarad. Inget dramatiskt att rapportera om - eller, rättare sagt hände det en hel del minnesvärt, men intrycken slipas ner och allt flyter liksom ihop till en len smet (ungefär som innehållet i sextonkiloshinkarna med kanelfyllning jag packat). Det mest bestående är en obestämbar känsla av att personalchefen Tomas ogillar mig. Och den lätta paniken när jag, med en kvart kvar av dagen, dammade handtrucken rakt in i en pall med socker och det gick stora hål i två av säckarna. Då fick jag sopa.

Jag är med i Tyringe skolas EM-tips och det går åt helvete.

Long snake moan

Och ett tips till nästa gång är att inte, jag säger inte, ta sig för att springa 17 km när det är 800 grader varmt och vindstilla och man får skav i armhålorna halvvägs och svetten svider i ögonen. Det tog nästan en timme och femtio minuter, dvs lika lång tid som 21 km tog i Göteborg under betydligt mänskligare förhållanden. Tur att mamma fixade omelett när jag kom hem.

Idag börjar EM!

*Update, tio minuter senare: pissar blod. Förmodligen mest vätskebrist, det har hänt förr, men ändå knappast ett sundhetstecken. Ska dricka en massa saft nu.

Ärevördiga erövringar

I fjol kändes det nästan som att jag själv tog studenten, om igen, eftersom Viktor gav mig kontinuerliga insiderapporter från Linné om alla upptåg och tillställningar. Senare på kvällen följde jag med honom och hans vänner in på någon fest vid Grönäng. Redan där kände jag mig gammal, men det var ändå kul (med en Colin på bästa whiskeyhalsarhumör), så jag hängde på till Björket efteråt. Var förmodligen inte svårövertalad. Men väl där blev jag inte särskilt långvarig - alla hade såna där vita mössor och gratulerade varandra och jag förväntade mig att se Sonesson bakom varje soffa. Hade varit skönt att slippa sånt i år. Och samtidigt är jag tillräckligt vis och erfaren för att avhålla mig från löften.

I alla fall: den senaste månaden har jag mest suttit på mitt rum och jobbat med uppsatsen, så när jag varit nere på stan nu i veckan kom all sol och all hud på alla glada människor som en överraskning. Har liksom inte levt med det på samma vis som i fjol. Plötsligt pekar folk på en och vrålar något om att de ogillar tvåor. Vet inte riktigt vilken reaktion som förväntas, så jag brukar le lite försiktigt och nicka.

Jay-Z, kaffe, kiwi. Receptet för en behaglig eftermiddag. Efter besöket på Linné i förmiddags (se bilddagboken) drog vi till det nya skinande Systemet, och jag köpte bl a ett Côte du Rhône som jag har höga förhoppningar på.

En höna av en fjäder

Ah, Lund. Idag var det fantastiskt. Vi hade ventilering av uppsatserna i ett litet rum i Lingvisthuset, fem glada studenter och två lärare. Tänk om kvoten alltid kunde se ut så. Från 08.15 till 14.45 (med en timmes lunch) har vi suttit där och dunkat varandra i ryggen. Ibland kommit med små kritiska synpunkter, i all vänskaplighet.

Det bästa var en helt osannolik diskussion om poststrukturalism kontra marxism - huruvida basen determinerar överbyggnaden, eller om de är ömsesidigt konstituerande. En tredje väg gick ut på att distinktionen är analytiskt irrelevant, åtminstone ur ett socialkonstruktivistiskt perspektiv. Sånt snackar folk såklart om i Uppsala också, men just idag kände jag att jag nog kommer att sakna Lund, åtminstone i sommar. Vill inte knega. Vill bara sitta i min akademiska bubbla, och ibland kolla på EM och grilla en bit kött.

Speak when spoken to

För att jag vet att ni vill, och för att jag trots allt är ganska nöjd med den:

Att tala är att träta - en analys av debatten i det brittiska underhuset kring Turkiets EU-medlemskap

His story, not history

Vaknade med ett ryck klockan sju, fortfarande smålullig, och slogs direkt av insikten att jag måste måste måste beställa "Songlines" av Bruce Chatwin på Adlibris, den om aboriginer (har jag för mig), och sen tog jag en huvudvärkstablett och somnade om en timme, och sen åt jag müsli. Fattar inte hur jag rimligtvis, någonsin, ska bli människa igen.

Trevlig festival de skakade ihop. Det mest bestående minnet är fortfarande Anna Järvinen - inte för att spelningen var något speciellt, publiken pratade hur högt som helst och hon själv sjöng med slutna ögon lite för ofta för att det skulle vara helt bekvämt - utan pga att hon, av någon outgrundlig anledning, fick mig att längta efter att bli pappa. Jag såg mig själv sitta i en designad lässtol i vårt bibliotek i det gamla (men nyrenoverade) stenhuset strax utanför Kivik, läsandes någon genuskorrekt barnbok med vackra illustrationer för vår tvåårige son. Sen går vi ut i trädgården och fångar gräshoppor. Just Anna Järvinen fanns ingenstans i den här visionen, hon bara framkallade den, och kvinnan jag har en son med är hittills anonym fast har sandaler på sig och avklippta jeansshorts och är minst fem år äldre än mig.

Neuromancer

Först skulle jag vilja rekommendera boken "A heartbreaking work of staggering genius" av Dave Eggers. På sina håll kan man skönja en viss tendens till effektsökeri, men på det hela taget (och jag har läst ungefär halva nu) är det en fin roman, vacker och rolig och med hög igenkänningsfaktor. Om man som jag är en sucker för uppväxtskildringar är det bara att kapitulera.

Men den verkliga grejen... är att familjen Rauer ska fira jul i New York och nyår i Puerto Escondido, Mexico. Sug på den.

Kig ha farz

Satt uppe till halv ett i natt och pulade med innehållsförteckningen, som vägrade uppföra sig som jag ville, och sen var det korrläsning men jag var för trött så det fick göras om igen nu på morgonen. Kvart över nio laddades uppsatshelvetet upp till Xerxes, universitets databas. När den har passerat besiktningen länkar jag till den här på bloggen. Tills vidare får ni njuta av mitt fabulösa abstract.

The prospect of Turkish accession to the EU has sparked controversy in many of the member countries. It has highlighted the different ways in which European as well as Turkish identity is being defined in the debate, with some politicians seemingly trying to draw on old prejudices in order to make the case against membership. By utilising discourse analysis as advocated by Thomas Diez, this thesis seeks to explore the debates regarding the Turkish accession bid in the British House of Commons. Its purpose is to analyse how ”EU” and ”Turkey”, understood as contested concepts, gets described in different ways. It continues by relating these descriptions to existing theories concerning the enlargement process, discussing the possible implications of the various discourses. Some of these, it is argued, might lead to counterproductive results unless articulated cautiously.

Löst och ledigt

Idag återvände jag tillfälligt till Lund för att gå på gästföreläsning. Bröt mig ur min isolering. Joseph Runzo, en liten tjock amerikansk religionsprofessor, pratade otroligt fort (och ganska intetsägande) i tre kvart om krig och etiska dilemman. Sen var det frågestund. Eftersom 95% av publiken bestod av folk som läste A-kursen kände jag mig både beläst och våglig, så jag räckte upp.

Oscar: What's your opinion on that report issued by the UN, "The responsibility to protect"? Does it deal sufficiently with the criteria for just war that you talked about earlier?
Rundlagd professor: I'm sorry, but I haven't read that report. Could you perhaps sum it up? What's it about?
Oscar: Well... eh...

Fuck. Där får man för att man försöker vara duktig och främja den akademiska debatten. Jag räddade situationen hjälpligt, och han var snäll och låtsade åtminstone att han förstod vad i helvete jag pratade om. Sen gick jag och köpte kaffe, och sen åkte jag hem, och snart är det match.

Svavel och aska

Sex tappra gossar gjorde en liten utflykt till Götet och sprang en halvmara. Jag, Viktor och min morbror (som i vanlig ordning påstod att han knappt kunde gå pga alla krämpor) gav oss iväg runt halv åtta. På vägen plockade vi upp Gullberg, Håkans brorsa och prästen i Bjärnum. A merry bunch. Vi stannade vid tio och åt.

Väl inne på området hade vi nästan olidligt gott om tid, så vi la oss en timme i gräset. Morbror Micke somnade och fick hoppa över uppvärmningen för att hinna till sin startgrupp; jag hade en kvart till på mig och joggade lite och gjorde ett sista toabesök. Vädret kunde knappast varit bättre med 13-15 grader, växlande molnighet och måttlig vind. Mannen precis framför mig i startfållan hade leopardmönstrade tights på sig.

I början var det i vanlig ordning ganska trångt, och jag kände paniken komma smygandes, men lyckades ändå hålla 5.30-tempo de första fyra. Ökade lite. Älvsborgsbron gick i ett nafs och självförtroendet ökade med varje passerad Volvoanställd. Topp tre töntiga råd att följa vid långlopp:

• Ta det lugnt i början/i backarna/när du dricker (lugnt kan man ta det på träning)
• Bär en sopsäck som vindskydd när du väntar på starten (ser ju sjukt fult ut)
• Delta i den organiserade uppvärmingen (motivering överflödig)

I efterhand kan man se att jag sprang lite snabbare för varje 5km-passering. Jag drack ungefär vid varannan station, ett par klunkar, och inte en gång efter 16km. Kollade på klockan och insåg att jag skulle vara tvungen att springa de fem sista på runt 25 minuter för att komma under 1.50. Kände mig hyfsat fräsch efter Götaälvbron, så jag la på ett kol Avenyn upp. Kollade klockan. La på ett par kol till. Gjorde high five med några glada ungar. Ökade. Pressade mig förbi killen som sprang i kanindräkt. Gick i mål på 1.49.46.

Riktigt nöjd med loppet. Ännu mer nöjd sedan det stod klart att jag spöat Viktor med fem (5) sekunder, lite mindre nöjd efter att ha fått reda på att morbrodern överträffat sig själv och sina skador och sprungit på 1.44. Han är faktiskt helt sjuk. Prästen i Bjärnum blev bäst i bilen med sina 1.34. Efteråt var det kollektiv dusch utomhus, och jag tror aldrig att jag sett så mycket blekt kött på så liten yta innan. Slappa, taniga gubblöparrumpor. Kallt som fan var det också.

Kaskader

Vid den här tiden imorgon närmar jag mig förhoppningsvis Avenyn, sliter åt mig en sista mugg dricka (ungefär fem kilometer kvar) och låter massornas vrål bära mig framåt. Passerar - nej, flyter förbi - först Peter Larsson och sen min sege morbror. 4.30/km sista tre. Lätt, lätt.

Idag har jag chillat, plitat lite på uppsatsen och lagat en helt sanslös ragú bolognese efter konstens alla regler. Inget malet kött här inte. 1,3kg prima högrev som har puttrat i snart sju timmar med en flaska rött och lite annat smått och gott. Eventuellt kompletterar jag med lite pasta, men kolhydratladdning inför långlopp känns ganska nittiotal. Sen blir det tidigt sänggående. Skjutsen går 08.00 från Hästveda imorgon.

• Bun B ft. Rick Ross och några till - You're everything (bra låt med underbart malande bas)

Nytt nummer av Offside idag också. Kan det inte bara bli lov så man kan läsa utan dåligt samvete? Och varför är jag inte i Cannes nu och sippar skumpa med Gérard?

Une machine puissante

Jag gör bönbiffar och lyssnar på P1 i min ensamhet. Alma är i Kristianstad, mamma med sin klass i Magnarp (ah, the memories) och pappa förlustar sig på något obskyrt möte. Åt förresten lunch med honom på Bistro Glashuset idag - kotlettrad med ungsbakad potatis och bearnaise, mycket gott - och sprang därefter på Peter Jansson på Stortorget. Inte igår. Han hade precis skaffat lägenhet och jobb i Helsingborg.

- Vad gör du nu då?
- Tja, jag pluggar i Lund.
- Vaddåförnåt?
- Mänskliga rättigheter.
- Haha, såna har inte Matthias Malm!

Sen berättade han att han sett Albin på tv i samband med SM-finalen och konkluderade att alltsammans var "helt sjukt", men att Albin ändå borde studera för att inte slösa bort sitt intellekt. Det är väl ungefär den insikten Abbe själv kommit till också. Själv har jag skrivit teoriavsnittet till min uppsats under eftermiddagen. Kom på en klatschig titel också, men den har jag glömt nu.

Till Simon:

Kevin Davies = Mark Viduka = Brian McBride.

Centrum och periferi

Jag solade ute på mitt nya däck i säkert 25 minuter idag. Försökte kombinera det med att läsa "Speaking 'Europe': the politics of integration discourse", men det var ju så förbannat ljust att det sved i ögonen. Retirerade till min skuggiga krypta.

Uppsatsen borde egentligen stressa mig mer än den gör, men efter gårdagens handledningsmöte med Rouzbeh känner jag mig riktigt calm och composed. Han stöttade mig i mitt beslut att slopa den komparativa delen (dvs de danska debatterna) och fokusera på Storbritannien. Så huvudfrågan jag jobbar efter är nu något i stil med:

Hur framställs Turkiet i den politiska debatten i Storbritannien, och hur kontrasteras det mot en eventuell europeisk identitet?

samt, som en liten bonus:

Skiljer man mellan brittisk och europeisk identitet?

Känns riktigt bra. Nu ska bara skiten skrivas också. Helst utan att kompromissa med min "akademiska hederlighet" (ja, det är ett uttryck som används) i allt för stor utsträckning...

Borta med vinden

Well, vi kunde ju ha önskat oss en bättre seriepremiär. Åtminstone resultatmässigt. Simon påstår att siffrorna aldrig ljuger, men så lät det inte efter Degerforsmatchen i förra veckan... Hur som helst: 6-0 var onödigt. Till nästa möte slipar vi positionsspelet och ser till att inte halva laget är i Lund. Bara ett förslag.

Beroende av:

• Karina Paisan - 16@War (överjävlig låt)
• Amerikanska primärvalet i The New Yorker
• Sötmandel
  

Ziti

Det här är, för att citera Hysén, kuken. Varken mer eller mindre. I ett anfall av hybris och bristande självkännedom kom jag otejpad till dagens fotbollsträning, vilket straffade sig efter ungefär 28 minuter. Min svaga fot hamnade under mig och stukningen gjorde sig påmind. Erik var påpasslig och slet av mig skon och lindade mig med min ena strumpa, men det gör likförbannat ont nu och känns allt annat än stabilt. Fuck, fuck, fuck.

Ny utvärdering imorgon.

Politik som vanligt

Onsdagens rester utbjudes till försäljning:

• Simons jacka, Chelseaflagga och Sambuca
• Daniels vattenpipa
• Äppelskrutten någon strategiskt placerat vid badrumsspegeln

Bra kväll annars, även om det kom folk i linne och King's Head var smockat och Sahlins kvarlämnade vin helt höll på att sänka mig på bara ett par klunkar. Vidrigt.

Dagens runda bjöd på 6 km uppvärming i lätt men spänstigt tempo, följt av 4 km i fort-som-satan-fart och 2 km nerjogg. Pyttipanna på det. Formen är oförskämt god såhär två veckor innan Göteborg, och det enda jag oroar mig för nu är att jag ska stuka foten på nytt (eller ådra mig någon annan skada) på tisdag. Jag och Viktor har förresten anmält oss till Malmö 10k, ett millopp i stadens centrala delar den 14/6. Fler får gärna haka på.

Quit hatin' the south

Faaan, stekte köttet säkert en minut för länge. Vissa delar blev underbart rosa och fina och smaken rent generellt var det inget fel på, men det retar mig ändå att jag inte hade mer is i magen. Var tvungen att terapibaka ett dussin bullar. Snart bär det av ner på gymmet, och jag har en känsla av att jag kommer vara osedvanligt stark. Ett halv kilo lamm.

Den stora valen

Jag hittade två rejäla lammkotletter i frysen, och nu kan jag inte för mitt liv sluta tänka på vad jag ska göra med dem när jag tillagar dem till lunch imorgon. Så lite som möjligt, förmodligen: ta ut ur kylen i god tid så de får rumstempereras, klappa in med olivolja, salt och peppar och whack! ner i en olidligt het stekpanna. Bara precis så länge så att de inte springer iväg sen.

Vet inte hur friskt det är att tänka så mycket på mat. Är det en ätstörning även om jag äter ordentligt? Allt jag vet är att jag inte kommer att kunna somna ikväll, eftersom min hjärna kommer att vara helt uppslukad av de där underbara, fettsprängda köttstyckena---

Valborg? Någon?

Glad tidings

Mycket CNN för min del nu om dagarna, när jag mest slår dank och läser in mig till uppsatsen. Det är inte utan att man saknar tiden då TV8 sände Fox News - "real news, fair and balanced!" - främst eftersom det alltid var så vansinnigt underhållande. CNN är lite smågrå. Ibland vill de vara riktigt crazy och då tar de kanske med en dansande prärievarg som nån tittare filmat. Larry King borde de sälja till CBS 60 Minutes illa kvickt. Där han kan blenda in med de andra pensionärerna.

Beställde skivor på Cdon för första gången på en liten evighet:

• Prefab Sprout - Steve McQueen
• Marvin Gaye - Let's get it on
• Raekwon - Only built 4 Cuban linx
• PJ Harvey - To bring you my love
• Jay-Z - Reasonable doubt

Classics only, således. 285 pix för hela härligheten! Man måste älska en bransch i kris. Igår var det "Darjeeling Limited" med Daniel på bio. Fick mig att längta tillbaka till Indien. Jag blev förresten olidligt ressugen i största allmänhet, särskilt av det myckna tågåkandet. I kostym då. Nu: grilla revben och göra coleslaw, som ska avnjutas tillsammans med baguetterna (på vildjäst) jag bakade i eftermiddags.

Som X förhåller sig till Y

Jag har numera ett soldäck utanför mitt fönster, och meningen är att fönstret ska bytas ut mot en mer ändamålsenlig dörr, så att jag kan spankulera ut och in obehindrat när andan faller på. Idag har jag legat därute och läst artiklar om den turkiska utrikespolitikens utveckling efter murens fall. Känns som att jag fått en överdos sol.

Champions League-semifinalerna i veckan har varit intressanta snarare än bländande. Igår var jag hos Simon och såg Barca-Man U, och det bästa var som vanligt Glenn Hyséns festliga omdömen om olika spelare. Evra var "otroligt bra" (trots att han upprepade gånger blev piskad till underkastelse av Messi) och Tourés succésäsong var "överraskande"; det senare inte så förvånande med tanke på att Hysén förmodligen aldrig hört talas om honom innan. Bosse Pettersson var såklart katastrof och ävde ur sig den ena grodan efter den andra, men han är ju inte ens kul. Bara ond.

Min stukade fot läker fint men känns fortfarande allt annat än stabil. Eventuellt står jag över träningen på söndag och kör lite rehab på egen hand, Ibra-style, men jag ska utvärdera på lördag.

Dérangement

Nu tänker jag börja läsa "Orientalism" av Edward Said, och jag förväntar mig inget mindre än en uppenbarelse.

Inälvsrealism

Nu har vi kört två träningar på Grönäng med SSB. Vädergudarna har välsignat oss med strålande sol båda gångerna, uppslutningen har varit föredömlig och om man skrapat lite på ytan har de rätta intentionerna funnits i spelet, även om skärpan i avsluten lyst med sin frånvaro. Dillenz.

Det var för övrigt i kamp med just Dillenz som jag stukade min vänsterfot igår. Först gjorde det ont som fan, sen kändes det bättre men under eftermiddagen svullnade den upp kontinuerligt och blev ordentligt öm. Smörjer den med Voltaren idag och kör lite rehab.

Jag måste ringa till Kobia, min arbetsgivare för sommaren. Men jag vågar inte. Det är läskigt. Och personalchefen ser ut som Stephen Ireland, den haklösa mittfältaren i Manchester City. Och jag har en känsla av att de hatar mig för att jag
a) läser vid universitet
b) inte gillar öl
c) suger på att köra handtruck
dvs någon slags omvänd Jens-paranoia. Förmodligen smickrar jag bara mig själv---

400 inlägg i och med det förra.

Ett tunt lager av modernitet

Jag har köpt ett par så kallade löparshorts, dvs den där obehagligt korta Anders Gärderud-modellen som lämnar ytterst lite kvar åt fantasin. Man känner sig fri. Man känner sig lätt. Man känner sig som Per Carlén under OS i Barcelona.

Obehaglig iakttagelse: jag sitter i godan ro och spelar Football Manager, och möter i en betydelselös Champions League-match det israeliska korpgänget Beitar Jerusalem. Vinner med 3-1. Israelernas mål görs av en nittonårig mittfältare med det karikatyriskt judiska namnet Yoel Goldstein, men det är inte det värsta. Det värsta är att han är från Argentina.

Hegemoniska interventioner

I senaste numret av det brittiska fotbollsmagasinet FourFourTwo, som f ö nyligen även kommit i en svensk version med en butter Ibrahimovic på omslaget, listas de 100 bästa importerna någonsin i Storbritannien. Ljungberg kvalade in som 33:a. På fjärde plats, slagen enbart av Cantona, Bergkamp och Henry: Henrik Larsson. Tycker faktiskt att det är ganska stort.

Och i morse satte jag gröten i vrångstrupen när jag skummade Nsk, och möttes av en Johanna Ekelund i nära nog naturlig storlek. Hjälp. Tydligen var merparten av dagens tidning producerad av tvåorna på Internationella. Mest märktes det på den långa raden av spektakulärt tråkiga artiklar om ungdomars bristande (parti)politiska engagemang. Och en ytterligt förvirrad text om skolmaten, som inte påstods vara tillräckligt "energirik". Hon den där tjejen som påstår att hon heter Madicken var på bild.

Dagens Ricky Ross-fix:

• Yo Gotti ft. Rick Ross - Miami

Att måla med breda penslar

Jag har alldeles glömt att förmedla en underlig sak som hände mig i förra veckan. Ibland är jag inne och läser bloggar och sånt på Rodeo, och nu ville det sig så att det vankades tävling på sidan. Frågan löd: "I vilken stad föddes författaren Michail Bulgakov?" - Kiev såklart, och jag plitade ner min adress i all hast. Vinsten bestod av ett halsband (för flickor, mind you) som påstods "inspirerat" av boken "Mästaren och Margarita" av sagda författare. Förbannat bra bok som alla borde läsa.

Nåväl, jag hade annat för mig och tänkte inte mer på saken den dagen, eller nästa. På den tredje dagen fick jag ett litet paket innehållandes ett väldigt speciellt halsband, plus ett handskrivet vykort med gratulationer från Rodeos redaktion. Bums gick jag in på tillverkarens hemsida och lyckades utröna att min vinst i handeln betingar ett värde av 2190 pix! Vad är det nu mormor brukar säga? Just ja: åt den som har ska det vara givet...

Bonuslänk: grisslakt i Moldavien.

Twinkle

Produktiv dag än så länge (handlat mat på Maxi och fotbollsskor på Intersport, bakat bröd, gjort tzatziki) och värre lär det bli; Viktor kommer hit och först ska jag rasta honom en 11-12 km och sen ska vi se "Sweeney Todd" på bio. Han som spelar Snape är med och han sjunger.

Tre kvalificerade kulturtips:

• Erykah Badu - New Amerykah (cd). Jag antar att den är hennes "What's goin on", och visst är den politisk och så, men framför allt är det det bästa hon gjort sen debuten.
  
• Klas Östergren - Gentlemen (roman). Något så ovanligt (för min del) som en bra historia, rakt upp och ner. Ibland är det allt man behöver.
  
• No country for old men (film). Vacker, brutal och Tommy Lee Jones.
  

Exkursioner

På schemat för dagen stod egentligen historisk metodövning i Lund, men eftersom jag inte lyckats lägga vantarna på den nödvändiga litteraturen stannar jag hemma och läser. Om andan faller på kanske jag smygstartar arbetet med min uppsats. Annars blir det "Gentlemen" av Klas Östergren, mycket kaffe och en promenad med hunden.

Liverpool-Arsenal igår var ju galen. Tidigare på dagen var jag på Europaforum i Kulturhuset; kanske inte fullt så galet, men sammantaget helt ok och maten var i vanlig ordning riktigt bra. Tråkigt att så många av de inbjudna gästerna lämnade sena återbud. Behållningen blev som vanligt alla de kufiska typer som begär ordet när det är dags för publikens frågor... ur vilka hålor i skogen grävs de fram? Förmodligen är det samma genuint underliga människor som skriver 70% av insändarna i Nsk.

Måste tjacka fotbollspjucks.

Gangsta rap made me do it

Idag var jag inne på Très Bien Shop i Malmö och provade skjortor (ah, den satt så bra och var så snygg, men alldeles för trång i halsen - en verklig tragedi) och vem spatserar in om inte Sara H, aka Crunk-Sara, aka DJ Teacha (eller vad det nu var)? Hon verkade vara ute på en rejäl shoppingvända i sällskap med en väninna. De såg mig inte och jag gav mig inte till känna. Men hon såg sund ut, liksom rosig. Undrar om hon fortfarande lever i synd med den där reggaesnubben.

¤ The Re-Up Gang - 20k money making brothers on the corner (bra låt)

Det blev alltså ingen skjorta, men väl ett par grå byxor på Spirit och Erykah Badus nya platta. Stod och höll i Håkans nya också men ångrade mig i sista stund. Det var inte en sån dag. Byxorna lär utiliseras ikväll, när jag ska spatsera ett kvarter bort och attendera Daniels lilla bjudning.

Tentan gick förresten bra. Truismer, plattityder, illa underbyggda argument och substanslösa luftslott till haranger; you name it, jag fick nog med allt. Spände verkligen musklerna den här gången.

Det signifikanta andra

Imorgon 14.30 ska jag maila in det som förhoppningsvis är min sista hemtenta i Lund. Hade kunnat skriva att det känns vemodigt, men det hade naturligtvis varit en smärre lögn. Hemtentan som format passar mig egentligen som hand i handske, det är mest det att jag under snart fyra terminers studier avlagt sammanlagt två (2) salstentor, och omväxling är tydligen något som förnöjer. Kanske gäller det inte i den akademiska världen.

Morfar har varit här och kollat på handboll. Bl a hann han med att ondgöra sig över Patrik Ekwall, lasagne i största allmänhet ("det är inte mat") och marksänd digitaltv. Jag försökte koncentrera mig på en text om intersektionella perspektiv på kulturbegreppet. Han sjunger i kör och har en väldigt stark röst.