Nothing to fret about

Det regnar, så jag drar mig för att gå ut och gräva upp den där roten (förmodligen till allt ont, men man kan aldrig veta säkert), en halvtimmes arbete som jag skjutit framför mig i drygt tre veckor. Dessutom kom precis första numret av London Review of Books. Man gör vad man kan för att behålla, ehum, skärpan. Och jag har börjat läsa "Händelser vid vatten"; redan efter femtio sidor känner man sig helt omsluten, uppslukad, utelämnad; stämningen är hotfull och liksom kvav. En ål är med.

Har hittat en helt fantastiskt god äppelsort på Maxi: Jazz. Tyvärr hitskeppade från Nya Zeeland, vilket verkligen känns som i längsta laget. Och så läser jag i tidningen att årets svenska skörd riskerar bli mindre än ifjol, på grund av några olycksaliga frostnätter i maj. Längtar mig fördärvad efter svenska Aroma - i höstas snittade jag säkert två om dagen så länge tillgången var god och priserna facila.

Imorgon: Röke loppis. Dags att vinna den där grisen.

Cikador

Nu har jag gett mig fan på att äntligen börja läsa Kerstin Ekman och lånade "Händelser vid vatten" på biblioteket i fredags. Hade visserligen precis kommit igång med sista delen av "På spaning..." (som börjat urarta ordentligt nu på sluttampen; var och varannan karaktär avslöjas som sadist eller pederast eller bara allmänt förtappad), men det fina med Proust är att han inte tar skada av ett litet avbrott. Det finns ingen direkt intrig eller andra billiga trick för att dalta med läsaren och hålla intresset uppe. Man kan utan problem hoppa in efter en månads uppehåll, läsa tre sidor med stor behållning och sen lägga boken ifrån sig igen.

--- lite för het på pluntan på inflyttningsfesten igår, så jag mådde stadigt mer och mer illa och när Elsa sa att hon skulle ta sista tåget kändes det som en bra idé att hänga på. Med tanke på att jag slumrade till nånstans strax efter Stehag var det tur att jag hade sällskap. Idag: viss skallavärk, hjälpligt motad av löpning och marängtårta för att fira mammas namnsdag. Imorgon Liseberg!

Märgfull

Malmö Halvmarathon går av stapeln den 13/8, och planen är att träna ner sig ordentligt, långt ner i källaren, juli ut för att sen släppa upp de sista tio dagarna och låta formen "komma till mig" som det så vackert brukar heta i amerikanska löpartidningar. Hur som helst: det är riktigt gött att köra skiten ur sig med gott samvete, både mängd- och kvalitetsmässigt. Idag 65 minuter distans i kvav klibbig värme. Bra tröck i påkarna. Träningsvärk i rumpan efter alla utfall och andra kreativa benövningar på gymmet igår.

Var på Systemet i eftermiddags: ett vitt Nottage Hill Riesling (Australien, nr 16426), ett lättare rött George Dubeuf Morgon (Frankrike, nr 5106) samt en halvflaska bubbel i form av Dopff Brut Cuvée Julien (Frankrike, 7410). Sen är man hemma, som kidsen säger. Fest i Malmö imorgon.

Onglet

Nästan månadslångt uppehåll, men nu kliar det lite smått i fingrarna igen. Lägesrapport: antagen till MEA (Master of Science in European Affairs) i Lund till hösten och lägenhet i andra hand fixad åtminstone till och med mars. Sen kanske jag annekterar pigkammaren hos Viktor och Filip och Mikael på Möllevångsgatan fram till sommaren.

Och vildjästen jag satte, på lika delar russin och aprikos, strax efter hemkomst verkar äntligen ha börjat ta sig. De första tre-fyra bröden jäste dåligt men det kan såklart delvis bero på vädret. Bättre resultat med värmen. Det förra med favabönor och solrosfrön blev precis lagom syrligt och höll väldigt bra, men antog en (inte helt aptitlig) svagt grön nyans.

Delft

Jag har en känsla av att bloggandet blir av det lite mer sporadiska slaget under sommarlovet. Överlag är det skönt att ta en liten skrivpaus, för det har blivit en del ord under våren, både här och i arbetet. Tänk om man bara har ett bestämt antal bra meningar i sig, menar jag; då känns det ju dumt att slösa dem på ouppbyggliga haranger om Maud Olofssons avgång (hoppas på Eskil!), vilka Tottenham borde köpa innan nästa säsong, eller hur underbart det är att kunna läsa Norra Skåne varje morgon igen. Men vi får se.

I lördags sprang jag i alla fall Malmömilen på 38:51, vilket jag är väldigt nöjd med. Har ju sprungit mycket under våren, men nästan aldrig särskilt snabbt, och jag var väldigt osäker på vilka förväntningar jag borde ha. Satsade på att lägga mig strax under 4min/km-fart. Passerade halvvägs på 19:24, så disponeringen kan man knappast klaga på, och nog fan var jag trött och hade tydlig blodsmak i munnen när jag kom i mål. Fin formbesked, således. Banan var platt och lättlöpt med undantag för lite jobbig kullersten på torgen och starka vindar i hamnen.

Åtminstone till och med onsdag ska jag vara i Sjöbo och hjälpa mostern. Sen blir det till att börja fila på bidraget till Midsommar.

Oprecisa opiater

Min praktikutvärdering, som skickades in igår, blev nästan överdrivet okritisk och smått sentimental; jag orerade om alla underbara arbetskamrater, den fina stämningen, de stimulerande uppgifterna osv. Men det hade ju känts dumt att ljuga, och jag njöt faktiskt av nästan varje minut. Fick dessutom med mig en hel knippe riktigt bra referenser för framtida arbetssökande.

(Nu ringde morföräldrarna och ville äta lunch på Norra Station imorgon. Jag är den lättövertalade typen)

Övrigt värt att notera: var i Malmö igår och inspekterade Emmas (Evas kompis) lägenhet, som jag ska hyra medan hon är i Japan september-mars. Såg förjävligt ut, eftersom de totalrenoverar stället över sommaren, men till terminsstart kan det nog bli fint. Emma var en rolig bekantskap; vi träffades visserligen som hastigast i Uppsala ifjol, på Valborg, men då var hon full och stimmig och det enda jag mindes var att hon av oklara anledningar visste vem Micke Gullberg var. Igår: "Asså, det är så roligt, för du pratar PRECIS som Albin!" Nja. Sen mötte jag Viktor på Möllan och åt falafel.

Malmömilen på lördag! Be för mig, och uppehållsväder.

Däst, jäst

Det slog mig idag, under gruppmötet när alla satt inne på Andreas kontor och gick igenom vad de hade inbokat de närmaste dagarna, att jag nog kommer att sakna livet på ambassaden en hel del; att det blivit en så naturlig del av vardagen; att det kommer att kännas konstigt och tomt de första veckorna utan morgonresa på tunnelbanan, blaskigt kaffe, cricketdiskussioner med Edward i fikarummet, och ett kontinuerligt pling från mailboxen när rapporter trillar in från världens alla hörn. Det ska verkligen bli skönt med sommarlov, men omställningen tar nog ett tag.

Avskedslunch med Ami imorgon, och sen med resten av avdelningen på fredag. På lördag morgon hinner jag förhoppningsvis med en sista löprunda nerom Finsbury Park innan jag baxar mig fram genom kollektivtrafiken, tar Heathrow Express från Paddington och till sist landar i Köpenhamn vid sjusnåret på kvällen. Prio ett vid hemkomst: av med håret.

The folly of it all

Vid den här tiden i fjol bloggade jag en lista på saker jag absolut skulle hinna med under sommaren; jag orkar inte leta fram den nu, men poängen är att motsvarande lista i år förmodligen skulle se ganska snarlik ut. Jag säger det utan bitterhet. Förra sommaren var hur trevlig som helst (vill jag minnas), men den kommande har ett bättre utgångsläge. Istället för att åka upp till Uppsala till hösten och låta arbetet med uppsatsen kolonisera varje vaken tanke ska jag flytta till en ny stad och (förhoppningsvis!) börja läsa på ett nytt program. Och när man nästan ser fram emot hösten får sommaren naturligtvis betydligt mindre press på sig. Så: jag ser fram emot en avslappnad, kravfri sommar där vissa saker gärna får strykas från den där listan, men absolut inte måste hinnas med.

Under våren har jag lagt av all växel mindre än tjugopencemynt i en burk, och det säger sig självt att det blir en ansenlig summa efter ett tag. 6,53 pund närmare bestämt. Nu ska jag bara komma på ett smidigt sätt att bli av med all denna koppar innan lördag - helst ett som inte innebär att jag hivar en tung påse metall över disken på Selfridges och mumlar något om att "it should all be there".

To the point

Det enda jag behöver göra för att få mina 30 poäng för praktikterminen är att skriva en fyrasidig utvärdering om vad jag gjort, vad som varit bra och vad som kan förbättras. Så det borde jag såklart ta tag i snarast möjligt. Som det ser ut nu är mitt främsta problem att texten inte blir lång nog, eftersom jag inte kommer på någon vettig negativ kritik. Alla är snälla, jag får göra en massa roliga grejer, min handledare är snygg. Skulle väl vara det där med kaffet då, det är verkligen inte gott.

Det börjar som sagt dra ihop sig nu. På fredag ska jag, Jonas och Christoffer ha vår sista praktikantlunch (lammshawarma på Edgware Road, som vanligt), och nästa fredag, alltså min sista arbetsdag, är det vår tur att ansvara för fredagsbullen. No laughing matter. "Bulle" är UD-språk för fika i allmänhet, och fredagsbullen specifikt är en smått helig ritual på svenska utlandsmyndigheter vart man än kommer i världen (och i Stockholm då). Folk på ambassaden har en tendens att försöka bräcka varandra med ständigt mer luxuösa bakverk från närliggande bagerier. Vi hade tänkt köra en lite annorlunda tvist på det hela och bjuda på baklava, hoppas det går hem.

Kontracykliska kontraktioner

Sol och värme gör väl de flesta platser ännu lite behagligare, men på ett sätt åker jag verkligen härifrån vid helt rätt tidpunkt för nu kommer turisterna. Jag märkte det förra helgen när jag tittade inom Borough Market som hastigast; det var Somme, fast med systemkamerabeväpnade japaner. Man kunde knappt röra sig. Idag var det samma visa på Brick Lane och Spitalfields, fast där är japanerna i regel utbytta mot svenskar, lätt urskiljbara i sina upprullade chinos och korta jeansshorts och allmänt dashing good looks. Och på att de pratar svenska då. Överallt är det i alla fall märkbart mer människor nu än i, säg, februari. Så det ska bli ganska trevligt med lite omväxling - att sitta i hembygdsparken och äta glass med bara ankorna som sällskap.

Åt brunch på Hawksmoor vid Spitalfields idag. Egg and sausage muffin med ost, stekta ägg och bacon och dessutom ett par skivor blodkorv (som smakade mer gris och mindre kryddpeppar än i Sverige) vid sidan om. Snällt mot artärerna och vansinnigt gott.

Praktexemplar

I min frånvaro slog morbrodern till med 1.55 och blev bäst i släkten på Varvet - all heder åt gubben, men nästa år får han nog sänka sig en tjugo minuter även om jag skulle avstå, eftersom båda hans yngsta söner blir gamla nog att delta. Vet inte riktigt om jag ska anmäla mig. Jag och Viktor har pratat om att ta ett maraton under sen vår/tidig sommar nästa år, kanske i Köpenhamn. Till hösten blir det nog Lidingö, eller möjligtvis en mindre halvmara i hemtrakterna, och så Kyrkloppet i Hästveda såklart. Ska verkligen försöka få in lite fler lopp framöver så jag övar upp min obefintliga tävlingsinstinkt.

Fick i alla fall till ett helt ok tempopass ikväll: 15 min uppvärmning, 30 min lite-långsammare-än-10k-fart och 10 min nerjogg. När jag låg och läste "Reappraisals" av Tony Judt i sängen efteråt ville det inte sluta att liksom rycka i mina vader, som om någon gav mig små kontinuerliga elstötar. Nu ska jag kolla på "Newsnight" på BBC och hoppas att jag inte vaknar kvart över sex imorgon också; arbetsdagen blir så fasligt lång när man har sovit lite och är trött.

A daunting task

Nyss nere i köket: mina hyresvärdar sitter och äter glasstårta (det är ju trots allt söndag), och pratar om Eurovision Song Contest, som Stan är svårförklarligt engagerad i. Precis när jag ska gå upp suckar han. "I was disappointed with France, though. She was like a French Andrea Bocelli. I mean, she wasn't blind. She could see. But it was the same style."

Kryp till mitt kors

Brännbollen som skulle spelats i onsdags regnade bort. Klockan fem tågade vi i samlad tropp ned mot Hyde Park; fem minuter senare började det regna, och efter en kvart fullkomligt öste det ner. Folket från Handelskammaren hade intagit de skyddade platserna längst in under ett stort träd där de satt och tuggade i sig sina ambitiösa matsäckar. Jag slog följe en bit med Ann och Christoffer och tog mig mödosamt hemåt, förbannande mitt värdelösa budgetparaply som fäller ihop sig av minsta vindpust.

Och igår eftermiddag fick jag agera kurir i ett ganska bisarrt äventyr. Man kunde lätt tro att om man vill senegaleserna något så skickar man ett mail, men hej! vad man bedrar sig. Istället fick jag sätta mig i en taxi med ett stort brunt kuvert, märkt "To be delivered in person", och åka tvärs över västra London för att lämna det i receptionen på Senegals ambassad i Kensington. Så lätt kan det vara att göra av med 250 kr av det som folk på högerkanten envisas med att kalla "skattebetalarnas pengar"--- och så fick jag huvudvärk.

Berövad, bedrövad, bedövad

Ambassadens kulturavdelning anordnade en liten sammankomst (pepparkakor, te) idag för översättare av svensk litteratur till engelska och hade bjudit in Klas Östergren för att ge samtalet lite skjuts. Jag har läst "Gentlemen" och vill minnas att den var väldigt välskriven; en smula daterad, fast på ett bra sätt, med kärleksfullt skildrade och charmiga karaktärer. Så jag tog en paus från skrivandet av min rapport om brittisk arbetsmarknadslagstiftning och satte mig lite diskret i ett hörn för att lyssna. Tyvärr var allt vi fick från Östergren en, stundtals underhållande men i längden ganska tröttsam, harang om hur den svenska bokmarknaden och svenskarnas läsvanor befunnit sig i fritt fall de senaste 20 åren. Om hur deckarna tar över. Och en förvirrande utläggning där sjunkande resultat i grundskolan kopplades till "samhällets digitalisering". Mest framstod han som reaktionär och grinig, men det kan såklart tänkas att han anpassade budskapet efter publiken, där ingen översatte Stieg Larsson och alla var minst 125 år.

Ami (handledare) erbjöd sig att bli min "mentor" efter att praktiken är över. Inte helt säker på vad det skulle innebära, men det låter ju som ett arrangemang att utvärdera. Inte minst som hon ska flytta tillbaka till Stockholm i höst - aldrig fel att ha bra kontakter på Regeringskansliet.

Vankelmod

På väg ut till kvällens pass (12 km progressivt, trött i huvudet men hyfsat tryck i påkarna) mötte jag Stan, mannen i huset, som för andra gången på ganska kort tid anmärkte att jag såg väldigt "athletic" ut. Inte helt säker på hur jag ska hantera det. Han uppvisar även ett lätt oroväckande intresse för mina matvanor, och för en tid sen frågade han mig förundrat om jag var vegetarian. Vilket väl egentligen inte är så konstigt när det kommer från den sortens engelska medelålders man som ser potatis som en grönsak och inte för sitt liv kan föreställa sig en måltid utan kött - och då räknas såklart inte kyckling eller fisk, mind you. Dessutom äter jag faktiskt nästan vegetariskt nu. Inte så mycket som ett medvetet ställningstagande som för att undvika att tillbringa tid nere i köket, där antingen min gravt dysfunktionella värdfamilj anordnar högljudda gräl eller min pratsjuke italienske rumsgranne ideligen vill diskutera sin medicinska forskning. Tar mackor med mig upp på rummet.

Två önskespelare till Spurs nästa säsong: Nigel de Jong och Didier Drogba. Känns som att CL-kvalificering kan bli tufft framöver.

Horisontsammansmältning

Innan ikväll sken solen och jag svettades på tunnelbanan när jag kånkade hem broccoli och bröd och kemtvättade skjortor (min hyresvärdinna är i Turkiet och sköter inte den biten på en vecka) men nu är himlen hemskt mörk och tung. Om det tvunget ska regna hoppas jag bara att det är över innan jag ger mig ut och springer imorgon bitti. Annars har jag tydligen haft extraordinär tur under min tid här i stan; både mars och april var de torraste och varmaste i mannaminne. Idag bjöd Anna på jordgubbar från Kent till fredagsfikat.

Annars har det varit en bråd vecka, med mycket flängande hit och dit och skrivande av tillhörande rapporter. Igår var jag t ex på tyska ambassaden och lyssnade på en ekonom som pratade om den brittiska regeringens nedskärningar. Gott kaffe. Träffade en trevlig men lite stissig polska. Och idag fick jag täcka en briefing inför nästa veckas jordbruksråd i Bryssel - en meningslös övning där transporten från och till departementet nere vid Westminster tog dubbel så lång tid som själva mötet.

Det bästa med jobbet är ändå nästan all beröm och uppskattning man får på en nära nog daglig basis. Som ett enda långt utvecklingssamtal på mellanstadiet. De håller på att gallra bland ansökningarna till min position för hösten nu (120 stycken!), och Helena sa att det var ett svårt arbete eftersom jag satt ribban så högt. Om jag inte kommit utifrån och redan varit blossig hade jag säkert rodnat.

Behemoth

Nu är jag även anmäld till Malmömilen, som går helgen efter att jag kommit hem. Mest av allt är det tänkt som en morot för att jag ska förmå mig att springa mer kvalitet; när man kommer hem klockan sex, hungrig och mosig i huvudet, är det alldeles för lockande att bara ge sig ut och feelgoodjogga en timme. Men igår tog jag mig i kragen och körde lite fartlek. Värmde tjugo minuter, sprang en stege om 2-3-4-6 minuter i typ tröskelfart, med ett par minuters joggvila mellan varje, och varvade ner nån kilometer. Kändes lätt och fint. Så nu är det väl själve fan om man inte ska få till ett sub-40 - det var ju typ två år sedan jag sprang ett millopp senast.

Reappraisals

Varje kväll på väg hem från jobbet använder jag mig av passagen under Marylebone High Street för att ta mig till busstationen på andra sidan vägen, och varje gång slås jag av den helt oöverträffat förbryllande/motbjudande brytningen av dofter som uppstår när oset från ståndet som säljer belgiska våfflor utanför Baker Street Station möter pisslukten som uteliggarna i tunneln avsöndrar. En blandning av sött och salt; bräckt.

Ny lördag, ny marknad: Broadway Market. Tog tunnelbanan till Angel eftersom jag läst att det kunde vara trevligt att promenera längs Regent's Canal. Kunde det säkert ha varit, om man varit beredd på att det skulle ta tre kvart och om man inte redan sprungit nio kilometer innan frukost. När jag äntligen kom fram var jag utsvulten och kastade mig över första bästa matstånd - och ostron visade sig vara den perfekta återhämtningskuren, innehållandes både vätska och salt. Andra gången jag äter ostron. Första gången var det intressant, idag till och med gott.

Försöker läsa Proust om kvällarna men det är som att jag inte kan ta in orden. Antar att jag läser för mycket på jobbet. Sparar den till sommarlooooovet----

Glömda veck

Det blev inte någon särskilt politisk första maj för min del, och jag fick rättmätiga bannor av Alma som organiserat en alldeles egen demonstration i Götet, en stor en dessutom. Hon är duktig min syster. Själv sprang jag en jättekort runda, åt gröt och såg två och en halv fotbollsmatch på tv. Och hade Juholts tal på på datorn i bakgrunden. Jag var inte ens bakfull, bara inte särskilt lockad av att stå i en småkylig hembygdspark och lyssna på en (säkert väldigt kompetent!) riksdagsledamot från Kristianstad.

Tillbaka på arbetet så. Idag har jag slagit in kokböcker som ska ges till gästerna på ett event på residenset på torsdag. Och gjort en del andra, snäppet mer kvalificerade saker. Har jag orken och viljan och får för min mor ska jag ta ett ryck i veckan och försöka hitta en billig lägenhet att hyra i Barcelona i början av juli. Något Way Out West ser det inte ut att bli, för det krockar med halvmaran i Malmö. Får se det som att jag sparar en tusenlapp den helgen.

Tröck i påkarna

En bra sak har i alla fall det kungliga bröllopet fört med sig: Heathrow Express, snabbtågen från Paddington, kör en kampanj med halva priset på alla biljetter över påsk. Så jag bokade illa kvickt, och kan alltså sova en halvtimme längre på fredag morgon. Lättar från Terminal 5 09.55, hoppas nå Hässleholm innan eftermiddagskaffet och längtar redan efter den utlovade grillpremiären (för min del, då) samma kväll. Bär ett ackumulerat matlagningsbehov som inte är av denna världen.

Ska bli hur skönt som helst att komma hem en vända; fika lite med den som känner sig hågad, springa med kusinerna, fira valborg nånstans, baka, chilla med katten, åka i vår nya bil, dricka föräldrarnas fina viner - the works. Men bloggandet tar nog paus tills jag är tillbaka i London.

Gist

Häromdan högg det till aldrig så lite i min högra vad när jag varvade ner efter tre kilometer i tröskelfart. Körde rehabjogg igår och idag. Behöver vila. Den halvtimmeslånga promenaden jag gör varje morgon, från Warren Street Station till ambassaden, tär nog mer än jag anat. Så den här helgen blir det inget långpass, bara lite lätt morgonlöpning på söndag.

Men även om man inte själv springer kretsar allt kring löpning den här helgen; på söndag är det äntligen dags för London Marathon och jag ska definitivt stå längs banan, vid den 32:e kilometern ungefär, och se eliten swischa förbi och vråla (i alla fall lite försynt). Startfältet är ganska spektakulärt, även om Wanjiru dragit sig ur med "skada" (han har haft en stökig vinter, häktad för mordförsök på sin fru mm). Sju män som gjort under 2.06, nevertheless. Sjobuchova bör vinna damklassen - synd att inte Isabella Andersson är med. Kvinnan jag hyr rum av, Monica från Höllviken, ska förresten också springa. Eller, springa och springa; hon satsar på att ta sig runt på ungefär fem timmar, sammankopplad med hundra av sina arbetskamrater i någon slags mänsklig tusenfoting för att samla pengar till välgörenhet. Inga vidare kommentarer.

Gungfly

Varje gång jag springer genom Hampstead (ett par kvällar i veckan) spanar jag som besatt efter Helena Bonham Carter, som tydligen bor där, åtminstone enligt en artikel jag ramlade över i en skvallertidning i fikarummet på jobbet. Vi får förresten Svensk Damtidning sänd till ambassaden också, troligtvis en produkt av att halva personalstyrkan är kvinnor i 55-årsåldern som blev helt knäsvaga av att skaka hand med prins Daniel och när en fäbless för broscher och byxdressar. Fascinerande människor. 80 procent av dem har samma släpiga östermalmsdialekt. Gissar att det är personalstyrkans köns- och åldersmässiga asymmetri som bidragit till att vi förlorat den återkommande brännbollsmatchen mot Handelskammaren tre år i följd. Men i maj, då jävlar.

La responsabilité envers l'Histoire

Först och främst, props till Jenny för tipset om Museum of London; den tillfälliga fotoutställningen var jättefin och hela bygget väldigt värt ett besök. Lagom stort, pedagogiskt och snyggt upplägg (till skillnad från småsunkiga Natural History Museum) och trevligt café. Efter ett par timmar där satte jag mig i en liten park och läste om murens fall, i Tony Judts makalösa mastodontverk "Postwar". Fastnade särskilt för de olika tillnamn och epitet som Ceausescu svängde sig med:

The Achitect; The Creed-shaper; The Wise Helmsman; The Tallest Mast; The Nimbus of Victory; The Visionary; The Titan; The Son of the Sun; A Danube of Thought; and The Genius of the Carpathians.

Motvals, valshals

Hela onsdag förmiddag gick åt till brandinformation med en rund snubbe som la till ett "okay?" efter minst var tredje mening, ungefär som Mr Garrison i South Park - och när man väl börjat lägga märke till det var det såklart helt omöjligt att ta in något annat han sa. Vissa bitar var bra (tepausen, t ex), men det mesta var "Rescue 911"-inspirerad skrämselpropaganda varvat med taffliga Power Point-presentationer straight outta 1999. "Fuel - Heat - Oxygen: it's the Fire Triangle. Or, as it's also known... THE TRIANGLE OF FIRE!!!" (Word Art omgärdat av stora, animerade flammor).

Mormor mailade mig häromdan och undrade om jag vill gräva några dagar hos dem i sommar. Klart jag vill.

Elegy

Vårgarderoben har en del luckor att fylla. Så jag gjorde en liten lista, åt ordentligt med pasta, klädde mig ändamålsenlig och tog min första seriösa shoppingeftermiddag sen jag kom hit. Provade och provade. Fyllde på med billigt habilt kaffe från Pret A Manger, on the go. Provade lite till. Resultatet: återvände hem halv åtta på kvällen, 150 pund fattigare och utan ett enda av plaggen på listan. Men bra köp ändå.

Sprang innan frukost idag. Väldigt skönt väder, men man kommer liksom inte ifrån att benen inte riktigt vill vakna, att släppet aldrig kommer. Sen gick jag på Marylebone Farmer's Market, som var gemytlig men väldigt liten. Köpte ett bröd. Våren är verkligen här och jag satte mig i en liten park med The Observer och en kaffe och ett hekto cheddar. Ost och god journalistik - vad mer kan en människa begära av en söndag? Bättre kaffe då kanske. Avprickningen av stans muséer fortsatte sen med Tate Britain.

Kom att tänka på Valborg. Jag är hemma då. Är det till Lund man ska styra kosan? Får väl fråga runt lite.

Den stora omdaningen

Jag har på sistone återupptagit min träningsdagbok på jogg.se. Orkar inte mäta distans utan registrerar bara tid (den durala aspekten, som Örjan skulle sagt), men det är ändå kul att summera och räkna lite. Om man utgår från en konservativ uppskattning, att jag snittar 5:30-fart, har jag sprungit strax över 25 mil (1395 minuter) i mars fördelat på 23 pass. Snittdistans 11 km. Rum för bättring!

Varje onsdag är det Prime Ministers Questions i parlamentet. Det brittiska debattklimatet är... en smula mer uppskruvat än det svenska, putting it mildly. Själv är jag gravt skadad och kan lätt klippa ett par timmar direktsänd riksdagsdebatt på SVT24, men "PMQ:s" är underhållande på riktigt. Idag tröttnade Cameron rejält på Ed Balls, skuggfinansministern, och avbröt sig mitt i ett svar: "I wish the shadow chancellor would SHUT UP and sometimes listen to the question!", och sen förklarade han att Balls var "the most annoying person in modern politics". Allt till entusiastiska tillrop från både höger och vänster. Talmannen vrålar "Order! Order!". Per Westerberg behöver inte direkt höja rösten särskilt ofta.

Comté

Äntligen ett riktigt gott bröd. Som nämnts var jag på Borough Market igen igår - det är ett av de trevligaste sätten att slå ihjäl en lördagsförmiddag på - och brödjakten fortsatte. Förra gången åkte jag hem med ett ljust pain au levain från Flour Power Bakery; det var ok samma kväll, en smärre besvikelse dagen därpå och knappt rostbart efter ytterligare en. Underlig form också. Så den här gången ville jag inte hålla igen. Köpte en raisin loaf från St John Bakery, för aktningsvärda 4,70 pund. Expediten försäkrade mig om att det var bakat med "loads of butter". Sen tog han det från hyllan och vägde det i sin hand: "Yeah... just like a newborn baby".

Och ja, det var värt 50 spänn. Särskilt idag, efter knappt två mil runt Regent's Park. Sen gick jag in på studera.nu och anmälde mig till två masterprogram i Lund till hösten.

Vile creatures

Jag samlar på mig bilder från mina öden och äventyr här på ön, och när jag har tillräckligt många - nu pratar min italienska rumsgranne OTROLIGT högt och animerat i telefon - när jag har tillräckligt många som kan tänkas intressera massorna ska de upp på Facebook. Tar för givet att alla är vansinnig nyfikna.

På många vis, men bortsett från det trista vädret, har det varit en exemplarisk lördag. Inledde med brödinköp på Borough Market. Åkte sen tillbaka in till city, där Picadilly var tom på trafik och tyst som graven; avstängd eftersom TUC (brittiska LO) arrangerade en gigantisk demonstration, "March for the alternative", mot regeringens ekonomiska politik. Bara att hänga på således. Gott om uppfinningsrika plakat och ramsor, inte helt få med Thatchertema (Maggie, Maggie, Maggie!/die, die, die!). Vi gick och gick och gick, ända upp till Hyde Park, där Ed Miliband höll ett ganska tråkigt tal och en fackledare från stålarbetareförbundet ett mycket bättre. Enligt BBC var vi 400 000.

Rundade av med EM-kvalmatchen mellan England och Wales på en pub i Marylebone.

Trieste

Idag var Ami, min handledare, frisk igen - och mina dagar av understimulans fick sig ett abrupt slut, eftersom budgeten kom igår och en rapport tvunget skulle vara inne innan dagens slut. Har suttit med Osbornes tal och tidningarnas olika budgetbilagor och tappert försökt förstå vad fan man egentligen tänker göra med bensinskatten. Det man slås av är annars hur mycket paret Cameron/Osborne påminner om Reinfeldt/Borg, både vad gäller deras personliga relation, roller i respektive regering och såklart politiska preferenser. Samma högerparti som gjorts valbart genom mittenretorik, samma starka finansministrar (även om Osborne håller en lägre profil), samma enögda utbudspolitik. Obehagligt på riktigt.

Helt överarbetad är jag dock inte, för Stig Brewitz kom hela vägen från Uppsala för att äta lunch med mig och Christoffer idag. Stig är 67 bast och legendarisk studievägledare på Statsvetenskapliga Institutionen. Han har ett sjujäkla kontaktnät över hela Europa, vilket såklart inte är fel när studenter ska ha praktik eller fixa utbyte. Men snart tvingas han i pension. Högst motvilligt, lät han oss veta över lammkotletterna. Jag åt fisk i vitt vin, citron och smör. Fint väder hade vi också.

Concours

Stan, pappa i familjen jag hyr rum av och tillika olycklig apotekare med grusade musikerdrömmar, har börjat äta gröt på morgnarna. Jag tror att det är jag som inspirerat honom. I morse berättade han att han vanligtvis bara dricker en kopp te innan han åker hemifrån, och sen inget mer innan lunchen vid två. Obegripligt.

Familjen har lämnat mig igen efter en intensiv helg med mycket vandrande och ännu mer ätande. Jag firade min födelsedag på Borough Market, med att köpa syndigt dyr müsli. Sen smakade jag någon slags ale på en pub och var väldigt nära att spy på studs. Luktade även på Guinness i söndags, vilket var helt tillräckligt; min icke-kompabilitet med öl verkar dessvärre ganska djupt rotad vid det här laget. Nåt med humlen.

Gott att Östros tagit sitt ringa förnuft till fånga---

Det ekar lite på mitt kontor. Jag försöker hitta smakfulla/spännande/inte gräsliga saker att hänga på väggarna för att göra det lite mer trivsamt. Idag var min handläggare sjuk och jag hade inte så värst mycket att göra - understimulerad för första gången på två månader! - så jag gick ner i materialförrådet och grävde rundor. Hittade en världskarta. Den var från före murens fall. Hittade även ungefär ett dussin affischer från Visit Sweden; midsommarstänger, rasrena små flickor med flätor och midsommarkrans, röda stugor i varmt sensommarljus, Riddarfjärden med glittrande vatten.

Skålpund

Imorgon kommer familjen och jag har särskilt bett dem ta med: sjätte delen av "På spaning efter den tid som flytt", mina seglarskor och frisörsaxen, så att mamma kan göra mig lite prydligare och mer presentabel. Sparar mig säkert tio pund! Annars: nyligen hemkommen från 13 km snabbdistans, via Finsbury Park och Camden. Bra tröck i påkarna. Nu återstår bara att stålsätta sig och ta itu med kvällens verkliga pärs - strykandet av tre skjortor. Det tar en evighet och blir inte ens bra.

En vacker sak är en evig glädje

Efter flera veckor av stimulerande, utmanande och på alla sätt kvalificerade arbetsuppgifter, borde jag kanske väntat mig ett litet bakslag. Så: idag har jag lekt reseledare. En statsekreterare skulle komma på besök, och jag skickades med chauffören Stan till Paddington för att möta honom. Min uppgift var alltså att stå på perrongen med en laminerad skylt ("Embassy of Sweden"), skaka hans hand, följa honom femtio meter bort till bilen och se till så att han satte sig i den. Själv fick jag sen promenera tillbaka. Uppenbarligen förutsåg ambassaden någon form av rymningsförsök från statssekreterarens sida, eller så misstrodde man bara verkligen hans intellektuella kapacitet. Men jag klagar inte, jag fick ju lite välbehövlig frisk luft på eftermiddagen.

Visste ni att EU-kommissionen kontinuerligt publicerar rapporter om volatiliteten på Europas mjölkmarknad? Ingen sten ska lämnas ovänd! Det är nästan lite gulligt, den här oförtrutna produktionen av skrivelser och utvärderingar om allt mellan himmel och jord; gulligt men säkert nödvändigt. Mycket som ska regleras. Här i Storbritannien är det ju en folksport att göra narr av EU, och de flesta tidningar deltar med liv och lusta på ett sätt som vi lyckligtvis lämnat bakom oss i Sverige. Det är liksom inte så konstruktivt.

Snart så... fyller jag år---

Påssjuka

Jag får dåligt samvete av att springa i nedförsbackar. När jag möter andra löpare, på väg upp, vill jag stanna och förklara att jag faktiskt sprang upp för en brantare, mycket längre backe tidigare på min runda; att jag, kort sagt, inte är nån bekväm lattejoggare som skyr lite höjdskillnad. Och på samma sätt känner jag mig alltid moraliskt överlägsen när jag frustar fram uppför och möter folk som lättjefullt rullar neråt. Karaktärslösa feelgoodmotionärer.

Nästa helg kommer familjen.

Braeburn

Jag vägrar acceptera att världen skulle vara liten, men ibland händer saker som bra osannolika. Som igår, på en briefing från EU-kommissionen om deras nya "Roadmap 2050" om utsläppsminskningar, där jag på den efterföljande lunchbuffén (möcke, möcke bra) träffade inte mindre än två östeuropéer som kunde svenska. Först en äldre rumänsk diplomat som varit stationerad i Stockholm i fem år. Och sen, när vi utbytte glosor med munnarna fulla av laxkanapéer, kom en rysk tjej fram och anslöt sig till samtalet; hon hade läst svenska i Moskva, varit utbytesstudent i Uppsala och dessutom (och det är nu det blir verkligt bisarrt) pluggat på en folkhögskola i Teckomantorp. Fascinerande.

Fortsätter min jakt på acceptabelt bröd. Idag var jag på Waitrose på lunchen och hittade en ljus råglimpa av märket "The Polish Bakery", vilket givetvis lät för bra för att motstå.

Yggdrasil

Vissa dagar... är lite bättre, lite mer givande än andra. Som idag. Exportrådet hade plötsligt en jäkla massa västerbottenost över, efter nån promotiongrej på John Lewis. Så de skänkte den till ambassaden. Nu har jag tre påsar riven och två hela bitar i kylen. Sweet.

L'autre pied

När jag gick hemifrån igår kväll låg en man mitt på vägen, i framstupa sidoläge, omgärdad av polis och ambulanspersonal. Man kunde höra hans klagande läten genom trafiken. Såg inte pigg ut.

Tjejerna på handelskammaren tyckte prompt att vi på ambassaden skulle hänga med med deras after work på Mahiki i Mayfair, så jag och Christoffer och hans tillresta flickvän drog dit en repa för inspektion. Vådligt flådigt ställe, precis vid Ritz. Klientelet: 95% av alla svenskar kom direkt från Handels och jobbade på typ Ernst&Young. Många helrör finvodka, shotsbrickor och ishinkar med skumpa. Flickorna i snitt tio år yngre och stadigt mer lättklädda ju längre kvällen led; de som kom när vi lämnade vid elvasnåret bar nåt som i mina ögon liknade väldigt korta nattlinnen. It cannot stand! Ja, vi drog så tidigt. Hanna sammanfattade: "För många äckliga människor". Spännande erfarenhet dock.

Det har blivit kallt igen. 6-7 grader, rå vind. Lider lite över att inte kunna se skid-VM.

Bonkers

Körde vad som nog ändå får betraktas som ett kvalitetspass igår - tre vändor uppför Highgate Hill, en evighetsbacke som egentligen börjar redan nere i Holloway men som jag anträdde vid tunnelbanestationen i Archway. Den "korta" versionen är drygt en kilometer lång och duktigt brant mest hela vägen. Fick upp flåset ganska bra på sista repetitionen, vaderna krampade lite sådär småmysigt under nedjoggen och idag har jag en kvardröjande antydan till stumhet i framsida lår. Gött. Annars har det mest blivit distans den senaste tiden. Vilket inte ska föraktas! Men om målet är 1.30 på Malmö Halvmarathon får man väl lida lite pin också emellanåt.

Inget jobb idag, utan planeringsdag på residenset, vilket innebar trerätterslunch med vin på det officiella ambassadsporslinet och linneservetter och hela paketet. Känns som en tillvaro man skulle kunna vänja sig vid. Känns också som att man skulle bli ganska tjock efter ett tag.

Trounced

Jag brukar drömma ganska underligt med jämna mellanrum, men hittills har det varit försvinnande lite av den varan sen jag kom till London. Antar att jag är trött och sover tungt om nätterna. Dock: inatt hade en svensk helikopter kraschat i Afghanistan, en kriskommission tillsatts för att utreda händelsen, och jag var medlem av kommissionen tillsammans med bland andra Per Nuder (som pratade helt perfekt engelska). Sen smög jag runt i en nedsläckt kafeteria om natten och försökte undvika att väcka en vakande Lars Ohly som satt och sov framme vid kassan. Många politiker alltså.

Ombytligt väder nu, sannerligen. I fredags sken solen och jag sprang en mil i shorts runt Hampstead Heath. Igår gick jag upp och lämnade huset innan frukost för att vara på Borough Market innan den värsta trängseln satte in, och eftersom jag efter noggrant övervägande lämnat paraplyet hemma regnade det givetvis ymnigt från och till under hela dagen. Marknaden var fantastisk. Gjorde av med lite för mycket pengar, men vad göra när CSN haft utdelning dagen innan? Ost, bröd, små söta morötter, råmjölk från en högröd, stornäst bonde från Lancashire. Dyrt men riktigt kaffe.

Senare på kvällen fick jag äntligen träffa både Lotti och Petro och en handfull av deras kompanjoner över sushi i Muswell Hill.

Bas, överbyggnad

Hemskt vad dålig jag varit på att skriva. Det här med att ha ett (oavlönat) lönearbete tar onekligen orken ur en, så när jag kommit hem och sprungit en runda och käkat vill jag oftast bara läsa lite bloggar och sen sova. Och så var det det där med tystnadsplikt; jag har trots allt skrivit på ett avtal om att inte berätta för folk vad jag pysslar med om dagarna, och man får en bestämd känsla av att Säpokillen på våningen under har ganska bra koll på ens göranden, även utanför arbetstid... Men, i alla fall: jag går på lite möten (där jag mest sitter i ett hörn och skäms över att inte ha något visitkort att ge folk) och rapporterar därifrån, drar fram informationsunderlag till ambassadens handläggare, läser ett halvårs mediarapportering om ett politiskt förslag och sammanfattar det på fyra rader, håller koll på brittiska tankesmedjor, mm, osv, etc.

Familjen jag hyr av är i Sverige under veckan. Husets tre katter löper amok. I morse vaknade jag klockan sex och skulle gå på toa, och möts av en försvarlig mängd kattskit i badkaret. Stanken. Plockade upp, spolade ner, sprejade med deodorant. En timme senare gick jag ner för att göra frukost (naturligtvis utan att ha lyckats somna om), och mitt på köksgolvet ligger en ny hög avföring - uppskattningsvis två meter från kattlådan.

Annars har det varit femton plus och strålande sol idag.

Afternoon delight

Nej, det blev ingen flytt, inte ens någon rumsvisning; jag tänkte på det över dagen och kom fram till att det var jobbigt och att det skulle vara trevligare att gå en vända på puben med mina praktikantkollegor. Christoffer drack öl, jag och tjejerna cider.

Och så var pseudoprinsen, gymkillen, på frukostmöte på ambassaden i förrgår. Han gick runt på alla avdelningar och hälsade mycket vänligt på minsta chaufför, men jag satt försjunken i mitt arbete och missade honom först. Kvinnorna på kultursektionen var mäkta oroliga å mina vägnar; skulle jag gå miste om mitt kungliga tillfälle? Skulle jag bli den enda ohälsade medarbetaren? Alla verkade överens om att det skulle innebära en fruktansvärd, irreparabel personlig katastrof och lämna mig ärrad för livet. När de var på väg ut från mötet skuffade Nicola (ambassadören, that is) därför fram mig, och omringande av femton pers i korridoren fick jag och Daniel vår flyktiga stund tillsammans. Samtalet omfattade max fyra repliker var, inom loppet av vilka jag makalöst nog lyckade dua honom - på ett helt onödigt sätt dessutom.

Daniel: Jaaa, lycka till då!
Oscar: Tack, tack. Du också!

Sen såg jag att de ska börja ta in till UD:s diplomatprogram igen. Synd att man aldrig tagit tag i det där med språkkunskaperna. Som Bert sa: "Hoppa av franskan? Jääävligt slappt, Oscar".

Viskos

Nyss fick jag svar på min annons på kyrkans anslagstavla. Tre svenska tjejer hade ett rum över i sin lägenhet i Maida Vale som de ville hyra ut för 400 pund i månaden. Dels är det alltså en femtiolapp billigare än mitt nuvarande boende, men framför allt ligger det duktigt mycket närmre jobbet - gångavstånd, med lite god vilja. Jag trivs bra här i huset, det är bekvämt och så, men just den dagliga pendlingen på tre kvart (enkel resa) är lite påfrestande. Så jag ska dit imorgon och ta mig en titt.

Jonglörens bekännelser

Det var tänkt fika med Lotti i Muswell Hill, men hon fick det körigt med packandet inför sin förestående Åreresa (med au pair-familjen), så vi sköt på det till nästa vecka. Hon gjorde ett tappert försök att lura ut mig i nån park igår kväll men jag hade avtalad Skypetid med hela familjen, som var samlad i Hässleholm för en gångs skull. De kommer hit på min födelsedag. Jag har extravaganta planer på afternoon tea på typ Ritz eller Dorchester. Finger sandwiches. Clotted cream. Pastries; ni fattar, det ska vara fyratimmarssittning.

Så nu när det inte blev någon fika tog jag bussen till Camden och traskade runt lite. Köpte kaffe som jag drack två klunkar av (varav den första brände mig på tungan) innan jag slängde det, eftersom ålahuet på kaféet hällde mjölk i bakom ryggen på mig. Sen handlade jag lite billiga grönsaker på Lidl. Man känner sig oftast lite smutsig efter ett Lidlbesök, inte minst på ett moraliskt plan (tyska mejeriprodukter, barbarisk djurhållning osv), men när man är utomlands och alternativet inte är svenskt kan man leva med det. Och idag blev det bara selleri och vitkål.

Och: nya skor! Asics DS Trainer 16, £92. Provade ett par skitsnygga Adidas Adizero också men expediten tyckte mina fötter vobblade lite väl mycket i dem.

Volatila volanger

Förra veckan kom jag igång ordentligt med löpningen igen, kanske lite för ordentligt med tanke på att den föregåtts av sex dagars totalvila. Dessutom promenerar jag flera kilometer nästan varje dag och trottoarerna i den här stan är helt vansinnigt hårda och mina skor börjar nog bli lite slitna. Så på lördag blir det förmodligen ett par nya Asics DS Trainer 16. Jag känner också att jag skulle må bra av ett lite mer kortsiktigt mål för träningen - nu är det annars Malmö Halvmara i mitten av augusti som ligger närmast. Annars blir det världens längsta försäsong.

Idag och igår och imorgon har vi praktikanter (tre pojkar på ambassaden och tre flickor på handelskammaren) lite gemensamma introduktionsaktiviteter. Vandrar runt och hälsar på Exportrådet och kyrkan (trivia: prästen hade gift sig i Hästveda kyrka och hans fru gått på Läreda) och lite sånt. De verkar vara gemytliga typer. Christoffer, som sitter på kulturavdelningen, har dessutom läst statsvetenskap i Uppsala, dock utan att lyckas träffa på mig där. Jonas på konsulära har pluggat sociologi i Stockholm. Flickorna på handelskammaren får man förhoppningsvis socialisera lite mer med nästa vecka, när vi har tänkt köra lite after work på nån pub i närheten, under vilken jag för övrigt lär outas som ölvägrare.

Men ikväll ska jag stryka två skjortor.

Filistiner, filibuster

På en helt överfull pub i Bayswater idag; jag drack Pepsi Light och sökte desperat efter sittplats, men fick vackert nöja mig med att stå vid baren och tryckas fram och tillbaka av folk som försökte lägga en beställning. Just framför mig satt fyra urbrittiska gubbar i sextioårsåldern och hällde i sig liberala mängder öl, och mitt i första halvlek pressade sig en av dem kraftfullt mot mig när han skulle ha påfyllning - han luktade fränt och allmänt osunt av svett och gudvetvad. Hans polare verkade nära tårar när kameran hittade Beckham på läktaren. "Finest footballer I've ever seen!" deklamerade han lågt till sina bordsgrannar, tre gånger och med visst darr på rösten, men ingen föreföll intresserad av att ta upp den bollen.

Borg verkar inte bevärdiga ambassaden med ett besök. Min handledare ska följa med hans entourage hela dagen imorgon, och det faller på mig att hålla hemmafronten. Att vara delaktig i såna här besök är tydligen "som att vara fotbollsmålvakt; det enda folk minns är misstagen". Känns ju skönt.

KkKkK

Igår blev det plötsligt väldigt varmt och det har det varit idag också. Jag gav mig ut och sprang en runda efter jobbet, först västerut längs Hampstead Lane och sen hem via Camden, nästan helt utan att tappa bort mig. Efter tjugo minuter ångrade jag att jag inte tagit på mig shorts istället, för det var säkert 10-12 grader och fuktigt i luften på ett nästan tropiskt sätt. Åt en bagel med jordnötssmör och ett par kokta ägg framför Blackburn-Spurs.

En slags rytm börjar sätta sig och vissa mönster framträder. Jag går upp sju, är på jobbet strax innan halv nio, slutar runt fem. Tar mig hem, springer en timme, käkar. Sen är klockan minst åtta. Det är lite svårt att uppbringa någon energi för att faktiskt göra något vid det laget, utan det blir mest att läsa ikapp mina drygt 90 bloggar och uppdatera sig på Facebook. Läser eventuellt lite i "The Corrections". Två kvällar har jag skypeat med föräldrarna; imorgon ska jag stryka några skjortor. Antar att man får ställa in sig på att förlusta sig på helgerna istället.

Vilket hemskt träigt inlägg det här blev... Lovar lite fler pikanta observationer av brittisk kultur och samhällsliv i fortsättningen. Och i nästa vecka kommer Anders Borg!

Falliska förnödenheter

Det känns underligt att faktiskt vara helt ledig på helgen; den är alltså inte bara "två föreläsningsfria dagar med implicit lästvång", som när man studerar. Väldigt mellow. Jag började söndagen med att springa vilse en timme på Hampstead Heath. Vackert väder, sanslöst många (lösa) hundar, fina vyer över stan - men fullständigt omöjligt att orientera sig, så det blev mest ett planlöst irrande i maklig fart. Sen åkte jag in till Harcourt Arms (den sk "svenskpuben" nära ambassaden) och drack kaffe och såg bronsmatchen. Och sen rundade jag av eftermiddagen med grekiskt marmor på British Museum.

Det som slår en när man går i mataffärer i den här stan är att 3/5 av utbudet ofelbart består av olika hel- och halvfabrikat. Mindre än hälften är "vanliga livsmedel", i huvudsak då frukt och grönsaker och mjölk. Annars: hylla efter hylla med färdigmåltider, kakor och kex i drivor, onämnbara saker inneslutna i deg, allt upptänkligt panerat skit. Allt är antingen helt organic, fairtrade och locally grown, eller 100% plast. I Sverige har trots allt det stora flertalet hjälpliga möjligheter att äta relativt nyttigt och varierat, men här är gapet milsvitt, och det handlar om klass, såklart. Klass, klass, klass.

Imorgon kommer min handledare tillbaka från föräldraledighet. Då blir det åka av.

Well north of fair

Fem löpfria dagar på raken, det har nog inte hänt sen jag var i New York. Men av ren medmänsklig hänsyn vill jag inte hänga upp svettiga träningskläder i ett litet rum jag delar med fyra andra. Tänker verkligen aldrig bo på vandrarhem igen. Den enda förmildrande omständigheten är läget (tre stopp till jobbet) och frukosten (ingår, och müslin är helt ok).

Men från och med lördag ska det bli ändring! Igår var jag på visning av ett litet rum högst upp i ett hus i Archway, en bit norr om Camden (men fortfarande i zon 2). Det är ett sånt där urbrittiskt, smalt tegelhus i tre våningar där den översta hyser fyra rum som ägarna hyr ut. Tillgång till fräsch toalett och nytt kök. Dessutom ingår internet och städning och kvinnan i huset, som förresten är svenska, tvättar åt en varje fredag. Crazy. Så nu behöver jag bara stå ut två ytterligare nätter i den här osunda miljön. Det känns som att jag drar på mig sju svårartade infektioner enbart av att sitta i den här fläckiga soffan, och don't get me started om duscharna.

Köpte "The Corrections" av Jonathan Franzen idag. Ville ha något att sluka.

Oxbridge

Ja, det var ju sagt att jag skulle börja blogga igen när jag kom till London, men särskilt flitigt kommer det nog inte bli förrän jag skaffar permanent bostad. Har en visning på onsdag. Nu sover jag på vandrarhem, vilket jag trodde skulle bli mer friktionsfritt än det visat sig; bara att duscha på morgonen är ett logistiskt K2, slovaken jag delar rum med pratar alldeles för mycket och den andra snubben bara sover. Hatar att inte kunna laga mat.

Men första jobbdagen var hur bra som helst. Alla är snälla. Återkommer.

Bloggpaus tills London, förmodligen

Semelles de vent

Vojne, vojne. Förmodligen är detta mitt sista inlägg från Uppsala. Det mesta som gjorts den här veckan har haft en lätt ödesmättad eftersmak just därför, eftersom det varit sista gången, men jag ska inte säga att jag sörjer nämnvärt. Just nu längtar jag alldeles för mycket efter en jul hemma. Igår pratade jag i telefon med tandvården (behöver laga en tand) och Göingekliniken (sjukgymnast, med anledning av mina spänningar i sätesmuskulaturen - det låter roligare än det är), och det slog mig hur befriande det är att inte behöva artikulera ihjäl sig för att slippa bli missförstådd stup i kvarten.

Nu ska jag pulsa ner till ICA, för sista gången, och köpa savoykål till kåldolmarna som föräldrarna ska få sig till livs ikväll. Imorgon blir det packning av släp, flyttstädning och sen färd söderut.

Les mots et les choses

Kalla mig konservativ, men när jag slår på tv:n 07.15 den 13/12 vill jag inte mötas av Darin, i en bombastisk kyrka, som bäst i färd med att målmedvetet skända "O helga natt". Jag vill ha något som ser ut att vara inspelat i "Gösta Berlings saga". Gärna i ett stall, eller i en timrad stuga. Halm, linne, en brasa. Och så kommer Lucia över vidderna, i fyrspann, insvept i en björnfäll. Ska det vara så svårt att kirra? Jag var nära att öppna även kommande dags lucka i chokladkalendern bara för att lugna mina nerver.

Uppsatsen går framåt i värdig mak. Idag skrev jag ungefär en halv sida och närläste ett par viktiga EU-rapporter från sent 80-tal. När jag skriver tycker jag om att ha Kunskapskanalens direktsändning från riksdagen på i bakgrunden, på ganska låg volym. Eftermiddagens sittning bjöd bland annat på ett väldigt förvirrat och underhållande anförande av en sverigedemokrat om forskning, genusteori och vad man egentligen ska bygga politiska beslut på. "Verkligheten", tydligen. Jamendåså.

Passus

Borges "Biblioteket i Babel", som innehåller valda noveller ur "Aleph" och "Fiktioner", fördes till handlingarna igår. På litteraturvetenskapen i Lund fick vi läsa en handfull berättelser ur "Fiktioner" och vår lärare Anders Mortensen (som jag hörde i P1:s "Filosofiska rummet" häromdagen, orerandes om Robert Musil och moderniteten) hävdade att Borges storhet låg i att han lärde litteraturen att ljuga igen. Och det är väl precis vad världen behöver idag, för att balansera all denna "based on a true story"-vurm: hittepå, sagor, små detektivgåtor, labyrinter. Oändlighet, odödlighet, cirklar. Men det bästa man kan göra är att köpa "Fiktioner" i pocket, den är avgjort mer fokuserad och helgjuten och, framför allt, oavbrutet underhållande.

Obegränsat och periodiskt

Ja, ja, ja; stop yer nagging already! Jag gör det. Jag axlar oket, bördan, ansvaret - eftersom alla andra verkar räddhågsna och ovilliga eller egentligen är RUT-ivrande moderater. Jag anmäler härmed min kandidatur till ordförandeskapet. Skämt åsido: förra veckan var jag på föreläsning med Lena Sommestad, som bara måste vara landets klyftigaste politiker, ja, en av de mest skärpta människor jag träffat överhuvudtaget. Strax efter mamma, just före exempelvis Rouzbeh Parsi (historiker, Lund) och Katarina Barrling Hermansson (statsvetare, Uppsala).

Gudarna ska veta att det inte är lätt att koncentrera sig på uppsatsen när man nyss fått reda på att man ska bo ett halvår i London. Och dessutom ska flytta från Uppsala redan om mindre än två veckor; mycket att stå i. Börjar packa så smått ikväll. Kommer till Hässleholm den 18/12, åker upp och ventilerar uppsatsen 10/1 och drar till Öarna veckan därpå. Jag kommer ideligen på mig själv med att gå och småmuttra på engelska, simulera konversationer i olika sammanhang, öva in fraser om allt från Tottenhams säsong till brittisk budgetsanering. Men jag antar att det kommer att falla sig ganska naturligt att prata engelska när man väl är omgiven av det.

Beträffande de sköna konsterna har jag nyligen läst ut femte delen ur "På spaning...", betitlad "Den fångna", vilket syftar på författarens älskarinna. Hans gränslösa svartsjuka och kontrollbehov får honom att hålla henne mer eller mindre inlåst i den stora Parisvåningen. När hon gör utfärder ser han till att skugga henne eller försöker på andra sätt skaffa sig fullständig information, vilket bara förvärrar hans själsliga våda och oro. Det var den tråkigaste delen hittills. Nu får det bli nåt med Londonanknytning framöver.

Åh, Sara

Igår när jag satt på bussen (var trött i benen efter förmiddagens långpass i slirig snö) ringde de från London igen, och sa att de hört med min handledare, gillade att jag läst nationalekonomi (de skulle bara veta!), hade läst de upplagor av "Husliga spalten" jag skickat med ansökan (de var "inte utslagsgivande") och undrade om jag ville göra praktik på politisk-ekonomiska avdelningen till våren. Well, sa jag, det låter ju alldeles fabulous. Så nu återstår bara att jag ska få ett godkännande av Säpo - lite orolig där för att Almas subversiva engagemang ska ligga mig i fatet. Eller att de luskar reda på att morfar har familjen Wallenbergs avdagatagande som sitt övergripande livsprojekt.

Så, vad kommer jag att få göra? Gå på briefingar på brittiska ministerier. Politisk och ekonomisk nyhetsbevakning. Skriva små fina pm och rapporter hem till Stockholm. Sen lär man tydligen få hoppa in på lite mingel, "Sverigefrämjande insatser" osv, vilket kanske inte är det jag ser fram emot mest men som säkert kan resultera i lite gratis bubbel. Blir kanske tvungen att köpa en kostym till. Undrar vad de har för dresscode till vardags, och om de har casual fridays? I nästa vecka skulle de skicka ett mail med lite praktisk info, tips för bostadssökande etc.

Men allt sånt, det är ju världsliga detaljer. Viktigast: jag ska få gå på Spurs hemmamatcher!

Delft

Att springa på löpband är tråkigt, riktigt jävla glädjelöst, det är en ofrånkomlig och objektiv sanning om det någonsin funnits någon. På Friskis står banden framför fönster som vetter mot en parkering. Ventilationen är obefintlig och man svettas floder efter tio minuter i pratfart. Likväl kröp jag till korset idag. Det är helt enkelt omöjligt att springa snabbt utomhus just nu, dels pga underlaget men även eftersom man måste pälsa på sig så man rör sig som en valross. Man känner sig helt enkelt inte lätt.

Lyxigt därför att kunna köra dagens pass i linne, shorts och tunna skor. Körde långa intervaller, 3x2 km med 1 km joggvila mellan, plus värmning och nervarvning då. Totalt 11 km. Det är alltid svårt att veta vad man ska lägga sig på för fart när man mest sprungit lugn distans på sistone, så jag drog första intervallen i 4.20-fart, ökade till 4.10 och mosade sista i 4 min/km (bytte från P1 till Whitney Houston i lurarna). Kändes väldigt kontrollerat och obehindrat. Kanske man borde leta upp en vinterhalvmara?

Husliga spalten

Att sälja Sverige med mat

Eskil Erlandsson, som nyligen förärats den snajdiga titeln landsbygdsminister, har en vision. Det är en vision om ”god mat, god djurhållning och upplevelser i världsklass”, och sedan två år tillbaka strävar han efter att förverkliga den genom satsningen ”Sverige – det nya matlandet”. I samarbete med Jordbruksverket, Exportrådet och Visit Sweden genomförs en rad projekt, bland annat syftande till att göra Sverige till en destination för matturism i paritet med Italien och Frankrike. Gårdsmejerier, småskaliga charkproducenter, rennäringen och specialiserade potatisodlare ska lyftas fram och locka långväga besökare. Verkar det ambitiöst? Tja, ibland måste man sikta mot stjärnorna för att nå trädtopparna. I jämförelse med våra sydligare konkurrenter om gourméernas reskassor har vi har onekligen ett handikapp i form av det ofördelaktiga vinterklimatet. Med Erlandssons karaktäristiskt centerpartistiska iver är jag dock säker på att han kan vända det underläget i något positivt.

Åtskilliga pol mag- och kand:are från Uppsala kan vittna om våra utlandsmyndigheters viktiga roll som reklampelare, inte minst genom det otal mer eller mindre formella måltider man arrangerar. En del av pengarna från ”Sverige – det nya matlandet” går därför till en kurs i ambassadmatlagning vid Örebro universitet. Kursen består av matlagningsmoment, studiebesök och teoretisk undervisning i hur ”svenska värden gestaltas i mat och dryck”. Kanske något att byta ut den grundläggande statistiken mot? Dessvärre medges inte distansstudier. Enligt kursbeskrivningen kommer studenterna att lära sig hur man ”får en asiatisk fisk att bli till en svensk sillupplevelse”, vilket onekligen låter som en utmaning. Ansvarig lektor Richard Tellström framhåller att det franska köket, på samma sätt som språket, länge var allenarådande i diplomatiska sammanhang. Men förändringens vindar blåser.

Två studenter i måltidskunskap i Örebro, Ingrid Hermansson och Julia Ward, har tittat lite närmare på det här. I c-uppsatsen ”Sverige på diplomaternas bord: En undersökning av svenska ambassadmåltider” (2010) intervjuar de 35 ambassadtjänstemän om hur man använder den statsrepresentativa måltiden för att sälja landet. Det framkommer tydligt att det inte alltid finns förutsättningar för att förmedla svenska värden uteslutande med traditionella svenska rätter. De flesta ambassader anställer lokala kockar, vilket innebär fördelar i form av lägre kostnader och bättre kontaktnät. Det betyder å andra sidan att kunskaperna om svensk mat inte alltid är den bästa. Ambassadören själv är därför ofta djupt involverad i måltidens utformning, med synpunkter på allt från meny till bordsdekorationer och inbjudningar. När specifika svenska ingredienser är dyra eller helt enkelt omöjliga att lägga rabarber på, ökar fokus på kringarrangemanget. Själva maten blir i regel en fusion mellan svenska traditioner och stationeringslandets kök. Enligt de intervjuade uppstår det här vissa svårigheter, då målen för ”Sverige – det nya matlandet” är att framhålla svenska råvarors exklusivitet och de värderingar produktionen genomsyras av (t ex god djurhållning och ekologisk odling). Många vittnar om att de själva fått smuggla Västerbottenost, kaviar, sill samt rågmjöl och vörtblandning till brödbak med sig hemifrån. Bristande implementering tycks alltså mer bero på förvaltningens knappa resurser än på ovilliga tjänstemän.

I uppsatsen berättar dåvarande Tokyoambassadör Lars Eriksson om en särskilt lyckad representation, som tog avstamp i konceptet sju små kakor. Genom att lägga mycket möda på en vacker uppläggning vann han japanernas gillande: ”Det blev en koppling mellan värdlandet och avsändarlandet för det såg väldigt japanskt ut men det var ju svenska smaker”.

(publicerad i kommande Polmagasinet)

A coulter in the furrow

Hanoi hörde av sig igen, de hade fått ett återbud och jag var tydligen "kortlistad" och de undrade om jag fortfarande var intresserad. Skrev tillbaka att jag var det. I ärlighetens namn är Hanoi typ mitt fjärdeval av de sökta platserna, men det skadar ju inte att hålla dörrar öppna. Och maten lär vara ganska spektakulär.

En sävlig dag annars. Förra veckan var jag så flitig, skrev en massa sidor och läste och hade mig. Nu går det lite trögare. Imorgon blir det omstart och andra bullar! Idag har jag sprungit ett par mil i snöblåsten, ätit ostkaka, uppsatsångestfikat (trist mazarin på Ofvandahls) med ett par kursare och pratat med båda mina farföräldrar i telefon. Inte samtidigt då.

Jens blogg är förresten helt briljant, läs den.

Söderkåkar

Det är inte många stenar som förblivit ovända under den senaste veckans jakt på nya vinklar i "rosornas krig/kris/konvulsioner"; borgerliga ledarskribenter ger goda råd i all välmening, partitoppar positionerar sig, Östros (denna skamlösa charlatan!) skriver en jobbansökan på DN Debatt adresserad till Anders Borg. Då och då betonar någon naiv stackare vikten av enighet och faran med ökad polarisering inom partiet. För egen del ser jag gärna mer snarare än mindre ideologisk debatt, men det bör ske i ett sansat tonläge. Visst finns det många frågor som inte enkelt kan inordnas på höger-vänsterskalan. I mina ögon är det ändå i den ekonomiska politiken man måste börja, eftersom det är där de största ideologiska avstegen (från en socialdemokratisk politik i någon substantiell mening) gjorts de senaste 20 åren. Och det är dessa avsteg, denna räddhågsenhet, denna förvirrade jakt på den heliga mittenväljaren - vars preferenser antas fixerade strax höger om mitten - detta uppgivna avhändande av problemformuleringsprivilegiet som ligger till grund för krisen. Här och i resten av Europa.

Det har som sagt redan formulerats bättre annorstädes, t ex av Lena Sommestad, och jag vill inte trötta någon med mina egna halvfärdiga huskurer. Men socialdemokratin måste våga betona det sociala igen. Är det ett steg till vänster? Då kör vi på det.

Just idag får reformerna vänta, för jag ska se på handboll med Daniel (Danne).

Tried and tested

Idag köpte jag först fem flyttkartonger och ett kilo grevéost och sen gick jag på medlemsmöte med Laboremus. Det är trevliga tillställningar; man kan sitta och lyssna, äta vetelängd och kanske göra ett pregnant inlägg i debatten om andan faller på. Den här gången bestod min insats i att räkna röster när vi valde representanter till Uppsala Arbetarekommun (de lokala s-föreningarnas samverkansorgan). Jag kommer definitivt fortsätta med det här partipolitiska pysslandet under tiden i Malmö/Lund.

Träningsmässigt går jag helhjärtat in för att mosa mil, ju fler desto bättre. Mängden kommer att frälsa mig. Nästa år blir det maradebut, och då gäller det att vara uppe på respektabla veckovolymer. Just nu fokuserar jag på att gradvis förlänga mina "normallånga" distanspass så att de ligger på 60 snarare än 50 minuter. I förmiddags blev det semilångpass, 105 min helt underbar skogslöpning - strålande sol, ett par minusgrader, mjuka stigar, lätta ben. Då känns allt så väldigt enkelt.

Vassa eggen

Hemskt vad dålig jag blivit på att skriva här. Det är som om jag bara har ett visst antal ord i fingrarna varje dag, och nu när jag plitar på uppsatsen blir det liksom inget kvar till bloggande. Och så är mina dagar ganska händelselösa. Men under slutet av veckan har jag faktiskt kommit en bit; skrivit några sidor om medborgarskapsbegreppet och olika medborgarideal. På fredag har jag en första deadline.

Det verkar som att föräldrarna kan fixa ett rejält släp och köra upp hit helgen före jul, vilket ju hade varit super. Det ska, på ett lite mer generellt plan, bli väldigt skönt att flytta. Även om jag nästan aldrig köper inredningsprylar, böcker (annat än kurslitteratur), husgeråd eller annat har jag börjat känna mig mer och mer nedtyngd, ingrodd, trögrörlig; kort sagt, i behov av en ordentlig utrensning bland allt bråte. Misstänker att det började när jag gav efter och skaffade gardiner. Livsfarligt. Om jag bott här en termin till hade jag säkert börjat köpa krukväxter också, och sen är man liksom fast.

Tillmötesgående tisteltango

Jag glömde helt att uppmärksamma det jubileum som var det förrförra inlägget - det sjuhundrade i ordningen! Hurra! Just nu är jag så mätt att jag knappt kan räta på mig, efter att ha slukat en rotselleri, en morot (som var av helt förhistorisk storlek) och ett bastant stycke torsk. Priset man får betala för att a) vägra slänga mat, samtidigt som man b) ogillar rester. Restmotviljan grundar sig inte på något vis i kräsenhet. Det handlar bara om att jag tycker så mycket om att laga mat att jag vill ta tillvara på varje tillfälle; varje värmd matlåda är en förlorad session vid spisen. Undantag görs möjligtvis för grytor och annat som nödvändigtvis måste lagas i större satser.

Och så är det klart: lägenheten ska vara tömd 1/1-11. Shit vad fort det gick, från beslut till implementering som vi säger i förvaltningen. Hoppas päronen kan slita sig i mellandagarna och bistå med lasthjälp. Nu påbörjas utrensningen, undanätningen, et c.

Schicksalsgemeinschaft

Första snön kommen, och vilken snö sen. Jag hann med en timmes löpning innan ragnarök var över oss strax efter lunch; ett vanvettigt blåsande, drivor av vitt, folk som dubbelvikta sammanbitet kämpar sig fram. Själv låg jag och läste om postnationellt medborgarskap. Sen drog jag i mig ett par muggar kaffe, åt ett ägg och cyklade ner till hyresvärdens kontor och sa upp lägenheten.

Såhär tänker jag. Till våren ska jag göra praktik, och även om jag sökt en plats på UD i Stockholm är det utomlands jag vill, och det är tydligen extremt ovanligt att man inte får det man vill ha. Så då hade jag behövt hyra ut i andra hand. Sen är jag, som bekant, examinerad. Antingen söker jag jobb eller så fortsätter jag med en master, och i Lund har de två som låter väldigt lockande: "Welfare Policies and Management" och "European Affairs", båda helt på engelska och med fina möjligheter till praktik och utbyte. Kommer jag inte in kan jag alltid kombinera jobbsökande med lite franskastudier. Thus: Malmö till hösten.

Sen hör jag på nyheterna att de rödgröna (som alltså inte har ett formaliserat samarbete längre, men som träffas och fikar ibland, och kanske lägger ett par gemensamma motioner) vill spara 700 jobb på Regeringskansliet. Det ska de ge fan i. Där ska jag ju jobba.

Omfördelning, förfördelning

Jag var i valet och kvalet gällande träningen idag; under förra passet drog det olycksbådande i vänstra vaden, och jag tänkte att en lugn skogsjogg kanske var att föredra framför tuff backlöpning runt slottet. Men den sociala biten fick avgöra. Det var säkert en månad sen min senaste klubbträning och det kan faktiskt vara förbannat trevligt att springa i grupp då och då. När jag märkte att en kvinna inte riktigt hängde med klungan uppför saktade jag ner lite diskret och tänkte hålla henne sällskap, men det fick man ingen kredd för, och tredje gången hon bedyrade att hon gärna sprang ensam tog jag henne på orden och kämpade ikapp igen. Man undrar ju lite försynt vad hon alls gjorde där.

Och väl hemma igen hade min svårfångade handledare äntligen hört av sig. Han skyllde det sena svaret på sina barn. Det viktiga var hur som haver att han lät väldigt entusiastisk över mitt föreslagna upplägg; i princip skulle jag bara jobba vidare i utstakad riktning. Så då gör jag väl det då. Läsa lite mer i helgen, börja skriva på måndag - just de där första trevande meningarna brukar vara lite läskiga men sen hittar man förhoppningsvis rytmen och det flyter och vips! så sitter man där i januari på ett seminarium och ventilerar.

Bilden: Götgatan, sedd från Skanstull, runt sekelskiftet.

Svag haka

Köttsoppa - det finns något mystiskt lockande i själva ordet. Spartanskt men ändå närande; på samma gång asketiskt och (förmodligen just därför) uppbyggligt. En skiss: ett halv kilo nötbog, en purjolök och två gula, fyra vitlöksklyftor. Lagerblad, krydd- och svartpepparkorn, salt, lite socker. En halv liter vatten. Sjuda, sjuda, sjuda. En köttsoppa ska definitivt sjuda och inte puttra, småkoka eller något annat. Tre timmar och ett gymbesök senare tillsätts en kålrot och ett par morötter i aptitliga bitar. Hela lägenheten luktar svunnen tid.

Jag har gjort vissa framsteg på uppsatsfronten. Den preliminära forskningsfrågan lyder: "Främjar EU:s utbytesprogram på utbildningsområdet framväxten av ett post-nationellt medborgarskap?" Och, blir man sugen på att tillägga: är det önskvärt? Men nånstans måste man ju avgränsa sig. Just nu väntar jag på synpunkter från min handledare. Och laddar för Milan-Real.

Varufiering

Det känns lite underligt att inte ha något schemalagt i studieväg förrän början av januari, när uppsatsen ska lämnas in. Naturligtvis blir det en del handledningsträffar, men Thomas bor i Bryssel (där hans fru jobbar på kommissionen) så mycket lär skötas per mail, och det gäller således att disciplinera sig. Börjar idag med att läsa en bunte artiklar om europeisk identitet och medborgarskap. Men först fiskgryta.

Helgen var slapp men knappast vitaliserande; kanske beror det på vintertiden, kanske på att den korta natten mellan lördag och söndag tillbragdes i en högst onaturlig ställning på en soffa i Stureby. Men Mys kombinerade födelsedags- och avskedsfest var trevlig. Vin, mat i mängder, folk från Dresden och Barcelona och Vittsjö. Jag och Daniel pratade en del om var man vill bo framöver. För egen del är Stockholm det naturliga målet när jag väl börjat jobba, men innan dess kanske man vill (läs: behöver) läsa en master också, och då är det alls inte säkert att den ska tas här i Uppsala.

Durchbruch

Det är lite lurigt nu, vädret. Igår kändes det precis som vår. Så kommer man på att det nästan är november, släggan faller, gardinen går ner, man förbannar för tredje hösten i rad att man flyttat norrut för att plugga. Idag ska jag skriva ihop ett brev till ambassaden i Nairobi, där är det i alla fall varmt. Antar att de jobbar ganska mycket med bistånd och utvecklingsfrågor, och det är väl inte direkt min tekopp (alltså: jag gillar bistånd, bara jag själv slipper gräva brunnarna), men Kenya känns som ett givande miljöombyte nevertheless.

Igår fick jag också ett av dessa fantastiska mail från mormor. Deras granne Sune har skjutit ett vildsvin från sin altan in på deras ägor, och nu finns det kött till mig om jag vill ha. Oklart dock hur det är tänkt med leveransen. Dessutom delgav hon mig de senaste vändningarna i den infekterade vindkraftshärvan i Röke. Fascinerande. Jag vill aldrig jobba med kommunalpolitik.

Bayreuth

1949 tyckte fortfarande en klar majoritet av tyskarna att nazismen, på det hela taget, var "en bra idé som utförts illa". Tre år senare ansåg 37 % att Västtyskland skulle vara ett bättre land om man slapp judarna. Kontentan? Det här med attityder i folkdjupen kan vara kluriga saker, särskilt om de uppmuntrats av en duktigt propagandamaskin. Jag har läst ungefär hundra sidor i "Postwar" nu, och även om det är lite mycket siffror emellanåt (si och så många döda i på östfronten, si och så många miljarder i Marshallhjälp) börjar den hitta sin ton. Gillar det breda anslaget och den höga ambitionsnivån.

Seg söndag idag, annars. Har läst lite inför tentan på torsdag, sprungit en timme längs ån i ganska bra fart, ätit lax för första gången sen i somras. Och så har jag skrivit mitt "personliga brev". Att söka praktikplats är ungefär som att söka jobb, fast man slipper förhandla om lön. Idag fick ambassaderna i Hanoi och i Kuala Lumpur ta del av mitt anorektiska cv med tillhörande brev, där de bl a får reda på att jag när ett intresse för "politik i bred mening", att jag är noggrann, och att jag "ser fram emot att bidra till verksamheten". Utropstecken på det.

Pimentón dulce

SAP är inte ensamma om att tillsätta utredningar och kriskommissioner; igår kom Kd:s, föranledd av att man enbart p g a stödröster från moderata kärnväljare (med nöd och näppe) lyckats hänga kvar i riksdagen. Det är fascinerande, hela spektaklet. Tydligen har begreppet "verklighetens folk" (som, btw, först lanserades av Sd), detta förvirrade väderkvarnsfäktande, verkligen slagit rot inom partiet. Man tror på fullaste allvar att det är något att bygga en framtida identitet runt. Mig gör det visserligen inget att Kd med iver och flit gräver sin egen djupa grav, men lite synd är det om dem, särskilt som M fortsätter med sin allianskannibalism och slukar sina småsyskon ett efter ett.

Min favorit bland kriskommissionens slutsatser: problemet är inte att kristdemokrater har fördomar mot hbt-personer, utan att väljarna har fördomar om att kristdemokrater har fördomar om hbt-personer.

Tröck

Kort tågblogg. Sitter i första klass med Carolina Klüft i sätet framför mig och tuggar i mig tokigt söta minibrownies till frukostdessert och funderar på om jag borde börja skriva på den där seminarieuppgiften eller skita i det och bara spela FM. Lutar dithän. Kyrkloppet igår: gick bra, även om det gick ännu bättre för två danskar och en orienterare. Så jag kom fyra. Men det var alltså inte jag som var dålig utan de som var bra. Fick för ovanlighetens skull lite håll, men bet ihop eftersom en jovialisk oriental (som jag trodde var August) låg mig i hasorna sista fem. 44.07. Sen en kväll av chili con carne (på riktigt), bra vin, äppelkaka och diskussioner med morfar om SD ("jag minns hur det började i Tyskland"), Maud Olofsson ("ragata") och Röke i stort ("inavel").

För en lögnaktig litteratur

I skrivande stund har bl a ambassaderna i Tokyo, Hanoi och Bangkok utannonserat att de erbjuder praktikplatser under våren, och jag tänker söka alla tre. Dras med ett starkt Asiensug för tillfället; CSN-pengarna räcker längre (ok, kanske inte i Tokyo då), maten blir ett äventyr i sig, och tanken på att byta ut svenskt snökaos mot tropisk värme i januari lockar onekligen. Tallin har för övrigt också lagt ut en annons...

Idag: 45 min söljogg som avslutades med några stegringslopp nere på fotbollsplanen. Bra ben. Bra känsla, även om det blåser som fan. Jag får se hur jag gör imorgon, kanske blir det en halvtimmes jogg för att få lite genomströmning efter en halv dag på tåg. Den där halva dagen ska fördrivas med Tony Judts episka och enligt ryktet briljanta "Postwar" (Europas historia från 1945 och framåt) och en del medhavda pannkakor och så gratis kaffe - första klass has its perks.

The faërie queene

Krister Dagneryd sköt och styckade ett vildsvin vars bogstek jag kokt med lagerblad, svart- och kryddpepparkorn och några nejlikor. Under tiden sprang jag en runda. Det är fantastiskt vackert, men kallt och blåsigt, höstväder här i Uppsala och hela Hågadalen riktigt lyser i rött och gult. Jag tuggade på i sakta mak i ungefär en timme - imorgon blir det lite mer fart på påkarna för att hitta känslan inför Kyrkloppet på lördag.

Bogsteken svalnade i sin buljong, penslades med soja och honung och står nu i ugnen för att få lite yta. Sällskapet utgörs av rotselleri i stora bitar och halverade champinjoner. Förhoppningsvis lugnar det nerverna inför fotbollen ikväll, som jag f ö för en gångs skull kan se på vanlig tv och inte genom någon obskyr saudiarabisk stream med halvtaskig bildkvalitet. Där slipper man visserligen Jihde. Hur som haver: bilden man får i media inför matchen är nästan obehagligt optimistisk, och det provocerar givetvis fram en trotsreaktion hos mig, som tror att vi får stryk med 2-0.

Appeasing the unhappy

Idag körde jag första strukturerade kvalitetspasset efter Lidingö: 6x3 min med en minuts joggvila mellan intervallerna. Det gick knappast fort, men det berodde mer på motvinden än något annat, och känslan i benen var helt ok. "Never waste good legs", som bekant. Medan jag värmde upp passerade jag en skock dagisbarn på skogsutflykt. Ropade "tut tut!" och de flesta flyttade sig lydigt, men en halvmeterhög knodd i reflexväst greps av panik och jag fick grabba tag i ryggsäcken för att inte välta henne. Troligtvis traumatiserad för all överskådlig framtid.

Imorgon kväll åker jag till Hässleholm och stannar till måndag morgon. Kusinen gifter sig på söndag men annars finns inga konkreta planer för helgen. Eller jo, jag ska klippa mig.

Husliga spalten

I föregående upplaga av Spalten diskuterades huruvida valfläsk och plånboksfrågor kunde komma att spela någon avgörande roll i årets val. Skulle statsvetarnas sedvanliga mantra om klassröstningens primat visa sig lika giltigt som förr? I retrospektiv kan vi konstatera att valrörelsen innehöll en faslig massa siffror, ett försvarlig inslag av personcentrering, försvinnande få framåtsyftande visioner och, vilket naturligtvis Spalten särskilt sörjer, beklämmande lite av det matrelaterade.

Det fanns visserligen undantag. I SVT:s partiledarutfrågning konfronterades Maria Wetterstrand med de förslag på en ny ”köttskatt” som lades fram vid Miljöpartiets kongress 2007. Hon förnekade då bestämt att man fattat några beslut i den riktningen. Detta drev fram en omedelbar reaktion från vakthundarna på SvD:s ledarblogg, som triumfatoriskt kunde konstatera att Wetterstrand skarvat med sanningen. Enligt protokollet hade nämligen kongressen givit bifall till proposition 2.1:35: ”att Mp verkar för att Sverige med hjälp av gröna skatter låter den miljöförstöring som köttproduktionen innebär avspeglas i priset”.

Kött, och särskilt det man äter, är ett känsligt ämne för många, och man kan förstå Wetterstrands ovilja att ta upp ämnet. Men riktade skatter på livsmedel har tvivelsutan kommit i ropet den senaste tiden. Debatten kan sägas röra sig på två plan. Dels finns de folkhälsomotiverade insatser som genomförts i exempelvis våra nordiska grannländer, som den isländska punktskatten på läsk och godis och den uppmärksammade danska fettskatten. Dels finns alltså de som från ett klimatperspektiv pekar på västvärldens ohållbara (och ökande) köttkonsumtion. 2006 konstaterade FN att produktionen av kött stod för 18 % av jordens samlade utsläpp av växthusgaser. Detta föranledde Jens Holm (V) och Mats Olausson (Fp) att i våras skriva ett gemensamt inlägg på SvD Brännpunkt, där de förordade en höjning av skatten på kött, som dessutom skulle kompletteras med sänkt moms på ”klimatsmarta” livsmedel.

Alla med rudimentära kunskaper i nationalekonomi vet emellertid att det här med skatter och subventioner är krångliga grejer. Inte minst aktualiseras frågan om priselasticitet. Om folk fortsätter att köpa kött trots högre priser skulle en skatt visserligen ge fina intäkter till statskassan, men den klimatmässiga aspekten gå förlorad. I sin studie ”Social structual influences on meat consumption” (2003) konstaterar Marcia Hill Gossard och Richard York att köttkonsumtionen i USA styrs av flera faktorer, såväl ekonomiska som sociala. Etnicitet, ålder och huruvida man bor på landet eller i en stad är av stor betydelse. En intressant slutsats var att även om individers totala konsumtion inte ökade med inkomsten, tenderade höginkomsttagare att äta en högre andel nötkött. Med tanke på att produktion av nötkött släpper ut i runda slängar fem gånger så mycket växthusgaser som den av gris och kyckling, är det måhända en lämplig ände att börja nysta i.

(väntar på publicering)

Tryffera, färsera, brässera

Efter en vecka av stadigt ackumulerande känslor av panik och villrådighet fick jag idag en plötslig uppenbarelse beträffande uppsatsen. Jag har hattat mellan att vilja skriva om idépolitisk utveckling inom socialdemokratin, fackens roll i EU, feministiska partier, typ vadsomhelst om Turkiet, regionaliseringsprocesser i Östeuropa; många plottriga tankekartor har det blivit. Så kom jag att tänka på Tyringe skolas EU-finiansierade utbytesprojekt med skolor i Turkiet, Polen och Italien. Det borde man kunna göra nåt intressant av. Jag tänker mig intervjuer med inblandade från alla länder: vilket var syftet med projektet, uppfylldes det, har de byggt vackra interkulturella broar, vad tycker de om EU? Det finns en massa givande ingångar.

Sen sprang jag en mil. Sen firade jag vegetariska världsdagen med en middag bestående av 1) ett ugnsbakat blomkålshuvud, samt 2) en tub ICA:s risgrynsgröt, som är ett av mina definitiva guilty pleasures. Rekommenderar fikonmarmelad till. Som bekant äter jag vegetariskt oftare än inte, men det är ju alltid trevligt att göra en liten manifestation av det hela.

Nobelpris i litteratur på torsdag! Då åker jag dessutom till Hässleholm över helgen

Dags att bli programmatisk

Så, med några kvicka knapptryck var jag 130 kronor fattigare och mitt politiska oberoende ett minne blott. Om man inte räknar min halvhjärtade flirt med Ung Vänster i åttan, och det kan man knappast eftersom jag i slutändan aldrig betalade in avgiften, har jag aldrig varit medlem i någon politisk organisation. Friluftsfrämjandet är väl mest av allt en sekt. DN-prenumerationen kan diskuteras. I alla fall: nu har jag rösträtt vid Laboremus årsmöte nästa vecka. Det är den lokala avdelningen av S-studenter, som i sin tur uppgår i SSU, vilket väl känns sådär. Men de anordnar en massa intressanta föreläsningar och seminarier och annat. Och det känns som att om man någon gång ska engagera sig (nåja) i partiet är det nu, i kristider, när så många gamla sanningar måste omprövas. Riktigt hur mycket som är retorik och hur mycket som är genuin förändringsvilja återstår väl att se.

Personligen har jag nog blivit lite mindre avogt inställt mot tanken på en politisk karriär i och med valet. Jag har konsumerat såna ohemula mängder propaganda de senaste veckorna, och valresultatet blev ett sånt antiklimax, att det till slut bara fanns två val: antingen sätta fingrarna i halsen, dra täcket över huvudet och hänge sig åt villkorslös apati - eller att lite försiktigt börja nysta i vad jag själv kunde göra åt eländet. Om det sedan resulterar i något man kan tjäna sitt levebröd på är jag öppen för det. Tills vidare.

Triptyk

Ok, efter att ha fått mina milpasseringar svart på vitt tar jag tillbaka det där om att vara "riktigt nöjd" från förra inlägget. Håll i er: 59-57-48 min. Det är åt helvete illa disponerat, rent ut sagt fegt. Nu finns det bara en hederlig sak att göra: slänga alla tvivel överbord, ta sig i kragen och verkligen spänna bågen på Kyrkloppet.

Russinfingrar

Det bästa med Lidingöloppet är inte, som man kan tro, att de signalerar starten för varje grupp genom att avfyra en pensionerad luftvärnskanon. Inte heller de vackra omgivningarna, eller den (i jämförelse med t ex Fiskvarvet) ganska snygga medaljen. Det bästa är att man vid varannan vätskekontroll bjuds på släta kardemummabullar. Inga jävla gels eller bars eller små druvsockerpiller eller slavproducerad choklad; kardemummabullar, och på ett ställe dessutom små saltgurkor.

Visst sa jag att 2.45 kändes realistiskt? Jag gick ut konservativt, även med mina mått mätt, eftersom minnena från 2008 års genomklappning fortfarande var väldigt levande. Så jag bara flöt och tittade inte ens på klockan förrän vid tvåmilapasseringen. 1.55. Ett stilla "fan", en knuten näve och en kardemummabulle och så satte jag av - och jag kan garantera att ingen sprang om mig på sista milen. Och att jag inte gick i en enda backe. En mil på 49 minuter är inget man skrämmer barnen med, men även om det är den lättaste delen av loppet är det allt annat än autobahn. Plus då att man avverkat två mil innan som var etter värre. Jaja: 2.44 bidde det. Vansinnigt disponerat såklart, men jag är riktigt nöjd ändå och ser fram emot att dö framför Roma-Inter ikväll med en hel del glass.

Brandskattad

I skuggan av socialdemokratins sorg och Sd:s intåg (ett ordval som ger obehagliga inre syner) får vi inte glömma det viktigaste resultatet från söndagens urkatastrof. Nämligen att vi har att vänta fyra (4) ytterligare år av: en biståndsminister som aktivt försöker avveckla SIDA. En miljöminister vars främsta drivkraft verkar vara att ha ihjäl så många vargar som möjligt. En handelsminister som överser försäljning av militära övervakningssystem till auktoritära regimer. En justitieminister som tycker att det här med rättssäkerhet, det kan man gärna höfta lite med. Och bäst av allt: en jämställdhetsminister som vägrar kalla sig feminist.

Själv kan jag inte bestämma mig för om jag ska ta en kort jogg nu på förmiddagen eller satsa på totalvila inför Lidingö imorgon. Annars gäller dubbla grötportioner, och pedantisk fotvård; tappade en nagel igår när jag tittade på "Knight and Day", som f ö var den mest förvirrade soppa jag ramlat över på riktigt länge.

Lökigt

Om det här innebär slutet för det rödgröna samarbetet kan jag inte säga att jag sörjer nämnvärt. Vad som faktiskt hade potential att resultera i en spännande, framåtsyftande syntes av två nödvändiga perspektiv blev i slutändan inget annat än en menlös, defensiv kompromiss; radikal i varken fördelningspolitisk eller ekologisk mening. Så mycket om det.

Sd: jag tror uppriktigt inte att dryga 15 % av de röstberättigande i Hässleholm tycker som Jimmie Åkesson. Om man inte förmår skilja på partiet och de som röstat på dem, kommer det bara att leda till ytterligare polarisering. Det räcker inte att säga att man "vägrar samarbeta med ett främlingsfientligt parti" (även om det såklart är den enda sunda hållningen); man måste visserligen visa på varför de är främlingsfientliga, men samtidigt undvika att svartmåla och alienera deras väljare. Det viktigaste måste vara att i positiva ordalag, med självförtroende och framåtanda, presentera sina egna lösningar på de problem som finns.

Det som saknas är visioner och alternativ. Lösningen kan inte vara att ställa sig på torget i Landskrona och vråla att man skäms över att vara svensk.

Fält av guld

Dagens lärdom blir nog att det är svårt att springa fort på tävling om man aldrig gör det på träning. Senaste halvåret har jag satsat ganska hårt på mängd, och det har definitivt gått ut över kvalitetspassen, som mest bestått av backpass och snabbdistans. I princip intervallfritt. Icke desto mindre hade jag vissa förhoppningar på tider ner mot 23 min på dagens Kung Björn-lopp om 6 km.

Såhär mitt i sin "post-race depression" är man av naturliga skäl lite bitter på alla barnfamiljer i likadana overaller som feelgoodjoggar fyra i bredd och beundrar omgivningarna, men jag borde naturligtvis ha ställt mig längre fram vid starten. Har bara mig själv att skylla. Det sista jag hörde innan skottet gick var två män i 40-årsåldern framför mig som skulle springa 10 km och kom överens om att en timme kunde vara lagom. Däremot visade det sig att banan var en halv kilometer längre än annonserat, så mina dryga 26 min var inte så hemskt uselt ändå, även om den energiödande trängseln i början gjorde att sista fjärdedelen gick pinsamt långsamt. Massiv syraansamling i låren. Spände mig alldeles för mycket.

Vad säger detta inför Lidingö kommande helg? Inte mycket. Jag har aldrig varit snabb; benen brukar vakna efter 13-14 km om jag får mala på i ett hyfsat tempo. Sätter 2.45 som definitiv skamgräns.

På en höft

Allt flyter ihop och förflyktigas, jag brukar säga det, men kanske stämmer det särskilt idag. Först satt jag i fyra timmar och genomförde trivariata regressionsanalyser med min grupp inför nästa metodseminarium. Det låter nog värre än det är. Vi testade bl a om det fanns ett signifikant samband mellan hur ofta man går i kyrkan och om man vill ha mer jämställdhet i samhället - inga omstörtande resultat där - men det tog sin lilla tid, och jag åt frukost kvart över sju och sen inte lunch förrän halv tre. Då var jag vek och nästan lite fnittrig.

Och så kommer man hem, och slår på tv:n, och där står Carl Bildt på ett torg i Landskrona och talar om vikten av "en politik som är förankrad i det breda mittfältet". Det är surrealistiskt. Lite som att Tottenham ska spela gruppspelsmatch i Champions League ikväll.

Besuttna klasser

Kanske borde jag inte sprungit idag, men klubbträningarna är förbenat trevliga och det har aldrig hänt att jag inte mått bättre efter ett pass än före, så det fick bära eller brista. Igår var jag galet hängig och trodde att febern kom krypande. Tog en dags totalvila för första gången sen Ringsjön brann, och ägnade kvällen åt ett ambitiöst grytprojekt (kikärtor, aubergine, rotselleri, kokosmjölk; nånstans mitt emellan Marocko och Indien kryddmässigt) Är nog mest lite förkyld. Svettades mer än vanligt på träningen och hade ganska hög puls i backarna. Trött men liksom renad efteråt. Åt gris.

Det är "Kulturnatt" i stan, en jäkla massa jippon och uppvisningar och vandringar och provsmakningar överallt, men inget som direkt känns omistligt. Jag tog en lov förbi bokborden utanför Stadsbiblioteket och köpte "Biblioteket i Babel" av Borges för en tjuga.

Och så har jag förresten varit på infomöte om praktiken. Sammanfattningsvis:

• Praktikanter på små ambassader brukar få sköta hemsidan
• Det är lätt att få jobb om man praktiserar på Finansdepartementet...
• ... något som dessvärre är typ omöjligt på UD

Jag berättade för Alma att jag även funderade på svenska NATO-representationen i Bryssel; de har engelska som arbetsspråk. Hon var inte lyrisk.

Pragmatismens primat

Innevarande metodkurs utvecklas i en klart oroande riktning. Efter förra höstens 15 poäng statistik svor jag dyrt och heligt att aldrig igen ta ordet "konfidensintervall" min mun, men vad händer? I förmiddags satt jag tre timmar i ett syrelöst grupprum och pratade om samma jävla standardavvikelser och normalfördelningar som jag ägnat ett år åt att glömma. En sak är säker: min uppsats kommer inte att vara av det kvantitativa slaget.

Hästveda OK ville helt tydligt mig illa, och de lyckades så pass att jag nu kommer att tillbringa två helger i följd i Hässleholm. Först sa de att Kyrkloppet "med 99 % säkerhet" skulle hållas den 9/10, men att det ytterst berodde på ett gäng danskar som de till varje pris var tvungna att blidka. Igår morse köpte jag tågbiljetter. Igår kväll kom ett nytt mail, med det muntra beskedet att 16/10 nu var definitivt spikat. Drôle. Det är uppenbart att orienterarna är rädda för en rauersk storslam och tar till allehanda dirty trixxx för att psyka och förvilla. Kommer inte att funka!

Approximativa appeller

Det jag skrev om inför förra lördagsträningen, att Svd:s bloggjoggare skulle vara med och att jag riskerade fastna på bild efter några vändor runt slottet, har nu blivit verklighet. Beskåden och bestörten här. Bra pass för övrigt; jag kände mig lätt och fin nästan hela tiden och kunde hänga på de bästa i backarna, ända tills mitt skosnöre gick upp. Coach Ingmar fick tillfälle att påminna mig om sitt mantra "dubbelknut på träning, trippel på tävling". Dessutom var det loppis uppe vid slottet så vi hade gott om publik.

Jag är inte alls lika säker på vad jag ska rösta på längre. Måste surfa runt och läsa på lite noggrannare.

Fyrbåk

Jag fick ett plötsligt infall igår och laddade ner de två första Twilight-filmerna. Nu är jag i valet och kvalet över om jag ska knäcka den första ikväll; är ganska mör efter eftermiddagens långpass, och det känns som att den skulle bjuda lagom intellektuellt motstånd (dvs, inget alls). Helst i kombination med ganska mycket glass. Lutar ditåt.

På nöjesläsningsfronten har jag för övrigt drabbats av svårartad hybris och läser tre grejer parallellt. Först har jag det ständiga projektet med "På spaning efter den tid som flytt", där jag nu är framme vid den femte delen av sju. Hittills den avgjort tråkigaste, men även kortare än de föregående. Sen tar jag mig då och då en artikel ur senaste numret av utmärkta Fronesis (tema "Socialdemokrati"). Och sedan igår ligger även "A passage to India" av E.M. Forster bredvid sängen, dels eftersom han var bundis med paret Woolf och dels för att jag fått en idé om att söka praktikplats på svenska ambassaden i New Delhi. Det verkar vara en intressant stad, och billig, och så pratar de engelska.

Långpasset idag: 2 timmar och 10 minuter varav tre kvart ganska besvärlig och gyttjig teknisk löpning på småstigar i Hågadalen. Tur att man inte bryter benet därute. Min högra lilltå är ett sorgligt kapitel, en enda stor blodig blåsa som spricker under varje runda. Högst oskönt.