Jordfel

När svensk media rapporterar om kriserna i Grekland och Italien, och de nya tillfälliga regeringskonstellationer som verkar stå i begrepp att ta över, framhäver man till leda deras tekniska expertis och apolitiska karaktär - Mario Monti, påpekade Ekot igår, "är inte politiker utan ekonom". För det första är hela tanken att man lätt och ledigt kan dra en tydlig gräns mellan politik och ekonomi såklart kvalificerat skitsnack. Alla verkar ha gått i Anders Borg-fällan: föreställningen om att det finns en objektiv, sann och icke-ideologisk väg framåt, i korthet Överskott och Balans och, såklart, Ansvar.

Men det kanske underligaste är att många verkar så rörande överens om att politiskt obefläckade ekonomer är precis vad Grekland och Italien behöver just nu. I Financial Times påpekas däremot att "if ever modern Europe needed brave, charismatic leaders to carry their nation through turbulent times, it would seem to be now". Paul Krugman bygger (på sin blogg, som jag följer lite mer slaviskt än vad som kanske är lämpligt) vidare på resonemanget genom att konstatera att det är just den här sortens tjänstemän och räknenissar som måste åläggas en stor del av ansvaret för hela eurozonens problem. Och om de (pga ideologiska skygglappar) felkonstruerade hela bygget från början, varför skulle vi tro att de är rätt personer att rädda projektet nu?

Åh, sakerna jag tillåter irritera mig. Helger utan ligafotboll som ger alldeles för mycket tid åt att veva upp sig över sånt här.

Flack, glatt

Tog en kvick vända på Bulltoftas korta, upplysta slinga ikväll - för det mesta springer jag på förmiddagarna men idag var det en föreläsning om juridisk metod på schemat 08.00-10.00 - med P1:s Studio Ett i lurarna. Tydligen kommer en meteorit passera mellan jorden och månen under natten. En nätt pjäs på 400 m i diameter, ungefär. De intervjuade en torr astronomiprofessor från Uppsala och frågade honom vad som skulle hända om den istället träffat jorden: "Jaaa... En yta motsvarande Estland skulle utplånats fullständigt". Opåkallat exempel.

Doppelgänger

Kan inte annat än tycka en smula synd om Göran Hägglund. Artikeln på DN Debatt häromdagen var både förvirrad och meningslös. I grova drag: först en lång, floskelfylld harang om hur skolan måste ta sitt ansvar för att utbilda goda medborgare med demokratiskt sinnelag och rätt värdegrund. I en märklig (o)logisk kullerbytta övergick detta sedan i en plädering för mer kvarsittning och fler beslagtagningar av mobiltelefoner. Artikeln var meningslös eftersom allt det som efterfrågas, i form av ökade befogenheter för lärare och "hårdare tag", redan möjliggjorts i och med den nya skollag som regeringen drev igenom ifjol. Antar att Hägglund känner sig ansatt från alla håll; utmanad internt i partiet och marginaliserad i allianssamarbetet. Det är svårt att tolka utspelet annat än som ett desperat försök att vinna billiga poäng genom att ropa efter förändringar som Björklund redan drivit i fem år och dessutom fått igenom.

Jag sprang från Lund till Malmö igår - buss till centralstationen, följde sen cykelvägen till Värnhemstorget och hamnade bara lite, lite fel ett par gånger. Det tog ungefär en och en halv timme. Joggade runt lite planlöst längs kanalen och fick till slut ihop ett bra långpass.

Hatar det här med tidningsfria dagar.

Brukarinflytande

Jonathan Franzens "Freedom" är verkligen, såhär en tredjedel in, något i hästväg. Ljusår roligare, mer helgjuten, innerlig, sann och sorglig än föregångaren "The Corrections" som jag läste i våras och vars storhet gick mig helt förbi. Eller, den var smart och välskriven och så, men utan att beröra på något djupare plan. För första gången på säkert ett år har jag nu uppriktigt svårt att lägga en bok ifrån mig. Längtar efter varje lästillfälle, även om det bara rör sig om tio stulna sidor på bussen. Och bäst av allt: den är tokigt tjock.

Var på ett seminarium ikväll på ett litet loft nära Lilla Torg. Laura Hartman pratade om den SNS-rapport hon själv var redaktör för, "Konkurrensens konsekvenser", om avregleringen av marknaderna för olika välfärdstjänster. Det blev ju ett jäkla liv när den kom för någon månad sen, även om de mest kom fram till att det rådde stor kunskapsbrist på många fronter. Vilket i sig förstås är skrämmande. Hartman själv gav i alla fall ett väldigt kompetent intryck. Och så var Luciano Astudillo där, och jag skakade hand med honom, och han var märkligt nervös och hade en frisyr som var rent åt helvete, men snygga strumpor.

Mexitegel

Månadsskifte och dags för sedvanlig träningssummering. Det här med att logga all löpning på jogg.se är faktiskt lätt beroendeframkallande; jag gör egentligen inte så mycket med informationen, och skriver fortfarande bara in löpminuter eftersom det känns analt i överkant att sitta och mäta upp varenda runda. Men det är kul att se timmarna sakta ticka in. Strax över 26 blev det i oktober. Fördelat på 25 pass. Mest mängd, "junk miles" - entimmesrundor på runt 12 km - som på lång sikt bygger löpekonomi och stärker senor och leder. Ska dock bli flitigare med långpassen framöver. Och än har jag inte behövt ta på mig något annat än shorts, vilket är riktigt skönt, även om jag investerat i ett par nya långa tights också.

I helgen var jag och Alma (hemma för att fira sin födelsedag) med föräldrarna i Farstorp och hämtade viltkött hos en av pappas dubiösa bekantskaper. Egentligen var han hur trevlig som helst, och jag fick en finfin oxtunga och ett vildsvinshjärta på köpet, men det går liksom inte att komma ifrån att ensamma, ensligt boende män med kvartsstyckade oxar hängandes i ett fullstort kylrum i uthuset, i vars andra ände "min litauiske snickare" (ordagrant) bor, är lite, ehum, unsettling.

Fick en del undrande blickar på bussen sen, där jag satt med en rådjursskånk uppstickandes ur ICA-kassen.

Rävgift

Nån som minns Lars Danielsson? Han var statssekreterare en smärre evighet, först under Ingvar Carlsson och sen under Göran P, men hans eftermäle lär ändå mest präglas av hur han fick ta skiten för regeringens katastrofala hantering av tsunamin. När drevet lagt sig skickade Göran lite diskret honom till konsulatet Hongkong, och nu är han ambassadör i Seoul. Förmodligen en ganska behaglig tillvaro.

Idag var han dock i Lund och höll en liten gästföreläsning för oss på programmet. Det blev än intimare än planerat, eftersom bara sju-åtta av mina kursare masat sig dit. Själv ångrar jag definitivt inte bussresan: det är alltid kul (en verkligt skräckblandad förtjusning) att lyssna på folk som faktiskt var med när det hände, bakom de lyckta dörrarna, när de fina vinerna kom fram och Helmut Kohl knäppte upp översta byxknappen för att ackommodera desserten - kort sagt när de stora pojkarna diskuterade de Stora Frågorna.

Danielsson själv var frispråkig, underhållande och inte så lite självgod. Oväntat bra på engelska dessutom. Och lite för lik Janne Schaffer för att man enkelt skulle kunna släppa det.

Tausendunein

Segt, det här med förkylning, och särskilt när man är bjuden på oktoberfest och har bakat ölbröd (med stekt lök i) och köpt franskt vin. Hade ju föredragit att vara mitt vanliga alerta, spirituella jag. Men! Vi gör det bästa av situationen. Tar på en tjock tröja. Går en liten extra promenad på väg till Eva för att syresätta hjärnan efter en halv dags stillasittande inomhusskrivande. Det senare då i motsats till "mobilt utomhusskrivande", som är vad jag vanligtvis ägnar mig åt.

Har en inlämningsuppgift som ska vara klar på tisdag eftermiddag: max 3000 ord om "The institutional balance" i EU. Jag har valt att fokusera på mammaledighet. Det var det absolut första ämnet som dök upp i mitt huvud - analysera det, den som vill och kan - och hittills går det relativt problemfritt. Det är kul att skriva på engelska. Öfvning, färdighet, et c.

Smöra och bröda

Helgen har ägnats åt Kyrkloppet mellan Farstorp och Hästveda - säsongens odiskutabla höjdpunkt. I vanlig ordning grasserade gemytet och vetebrödet i församlingshemmet efter målgång var oklanderligt. Underligt nog var vi betydligt färre som sprang i år än ifjol, runt 45 mot tidigare säkert 70, vilket förvånande inte minst med tanke på de senaste dagarnas makalösa väder. De kanske borde ta tag i marknadsföringen.

Första kilometern gick i en faslig fart. Själv kände jag att det var i snabbaste laget och ville inte riskera att dra på mig svårsmält mjölksyra så tidigt, så jag lät en grupp om sex-sju löpare gå loss och koncentrerade mig på att hitta rätt flyt. Flåsade ganska ordentligt. Hämtade successivt och metodiskt in de som låg framför tills bara två återstod. Efter den famösa långa andra backen, den man alltid lyckas förtränga mellan gångerna och där jag tyckte mig hålla knapp styrfart över krönet, trodde jag att de dragit ifrån. Men, tvärtom: den sista biten genom Hästveda centrum låg jag max femtio meter bakom tvåan, ett avstånd som dessvärre bestod hela vägen in i mål.

Så, en placering och ungefär en och en halv minut bättre än ifjol. Kan bara vara nöjd. Kanske var det årets sista lopp, kanske blir det nåt lokalt här i Malmötrakten; time will tell.

Möglischkeitsgrenze

För presentkortet jag fick i avskedspresent från ambassaden köpte jag, på enastående Daunt Books på Marylebone High Street, bland annat en tunn samlingsvolym av Borges utgiven i Penguins serie "Great Ideas". Den har samma titel som bokens första essä (eller ska det vara "fiktion"? Måste fråga Anders Mortensen på litteraturvetenskapliga institutionen i Lund), "The perpetual race of Achilles and the tortoise". Hittills har jag bara läst några tiotal sidor, men hej vad bra det är. Helt makalöst. Allra bäst, och mest omisskännligt Borgesque, är den helt korta utläggningen "The duration of Hell":

The attribute of eternity is what is horrible. The continuity - the fact that divine persecution knows no pause, that there is no sleep in Hell - is unimaginable. The eternity of that pain, however, is debatable.

Han fortsätter sen med att diskutera olika argument för och emot att helvetets lidanden skulle vara för evigt. Man blir glad! På lördag ska jag till Farstorp och springa Kyrkloppet. I förrgår fick jag lite känningar i höger vad när jag körde intervaller på Heleneholms IP, men det brukar jag få när jag får lite hybris och kör för mycket kvalitet på kort tid. Får ta det lugnt resten av veckan. Äta ägg.

Bavaria

Ja, ok då. Det där lät kanske bittert i överkant. Mitt matrelaterade klasshat ligger liksom alltid där och sjuder strax under ytan, och om jag inte håller mig noga i skinnet kokar det över. "Taco"-prefixet brukar ha den effekten. Min enda poäng är egentligen denna: livet är ganska kort, och även om det såklart står varje myndig människa fritt att stoppa vadfansomhelst i gapet, så borde folk tänka till en extra gång innan de försöker få omgivningen att anamma deras tvivelaktiga vanor. Själv äter jag t ex ett halv kilo råkost om dagen. Det är inget jag koketterar med. Förutom här på bloggen då.

Väg och vatten

Fick igår Malmö Högskolas studenttidning Mahskara - genom brevinkastet i dörren och inte i det vanliga postfacket, av någon anledning. Om den stilistiska kvaliteten på de artiklarna säger något om institutionen i övrigt lär jag inte söka några kurser på MAH inom överskådlig framtid. Om man säger så. Värst av allt var matlagningsspalten, där man helt skamlöst (och med en god portion stavfel) tipsade om något så bottenlöst vidrigt som "Tacotårta". Med mozarella. Och en helt burk "chunky salsa". Och fryst grönsaksmix. Vad driver människor till att lägga tid och pengar på att tillreda såna hädelser? Och, som om det inte vore nog, sen föreviga sin abnormalitet till maträtt i form av ett recept och uppmana andra att begå samma brott?

Själv har jag ätit lammlever (salt och peppar och paprikapulver, studs i pannan, lite balsamvinäger på slutet) och ugnsbakade rödbetor till kvällsmat. I förmiddags sprang jag nästan till Arlöv och sen vände jag.

Epistemiska gemenskaper

Det blir höst; man blir sugen på pumpa. Skala, skär i lagom bitar och placera i form tillsammans med klyftor av gul lök och vitlök. Häll över olivolja, honung och citronsaft. Krydda med salt, svartpeppar, kanel, ingefära och chili. Baka i en ganska varm ugn i gott och väl en timme, strö över en näve grovhackad mandel och rör om, återbörda till ugnen ytterligare en kvart eller så. Hela lägenheten luktar liksom varmt och livgivande och det känns helt i sin ordning, på gränsen till välkommet, att regnet piskar mot fönstren och mörkret faller innan halv sex.

Har i stort sett bestämt mig för att börja läsa "Bergtagen" av Mann, förmodligen nyöversättningen då, när jag är klar med Proust. Femton sidor kvar på ett projekt som pågått i säkert fyra-fem år vid det här laget. Från och till, och för det mesta parallellt med annan läsning, men aldrig helt avstannat - så det kan nog lämna ett visst tomrum efter sig. Lämpligt då att fylla det med en annan kontinental mastodontgubbe från det långa 1800-talet.

Hortikulturell holmgång

Joråsåatt, flytten gick utmärkt, tackar som frågar. I helgen var jag tillbaka i Hässleholm och kompletterade med lite prylar som glömts i flytten eller upplevts saknade: stereo, en lagom pastakastrull, cykel, ett kilo sill, laddaren till rakapparaten. Hann dessutom se två fotbollsmatcher. Först småkusinernas sedvanliga dominans på Björkvallen i Hästveda, sen IFK:s håglösa bortslösande av seriesegern på ett soldränkt Österås. Till och med kaffet var bättre i Hästveda.

Sillen hade förresten pappa dragit upp utanför Råå i veckan. Ikväll hamnade hälften i en slags gratäng/låda/whatever med rotfrukter. Slog en deciliter matlagningsgrädde över och smaksatte med vitlök, dijonsenap, tomatpuré, sirap och några rejäla varv från pepparkvarnen. Redig Mat AB. Såhär dagen innan en tenta (liten, men ändock) utgör alltid olika köksprojekt det största hindret för effektivt pluggande; utöver sillådan har det producerats en trevlig sats hummus (utan tahini eller vitlök, så egentligen mest mosade kikärtor) och bakats portionsbröd med riven palsternacka. Men vafan, jag kan ju redan allt.

Passus

Mitt missbruk av matrelaterad media har nu tagit mig till de yttersta utmarkerna, de mörkaste gränsbygderna, randen just innan havet tippar över; Top Chef Canada. Eftersom säsong nio av den amerikanska förlagan inte börjar än på säkert tre veckor måste jag helt enkelt ha min fix på något annat sätt. Och faktiskt: efter de första, smått skrattretande amatörmässiga avsnitten börjar det ta sig. Tyvärr åkte den skallige mannen från Newfoundland ut sist. Han hade med sig en burk fermenterat sälkött till en tävling och var ett piggt inslag.

Imorgon går lasset till Malmö! Ikväll utflyttssmiddag med föräldrarna: hel gös, ugnsbakad fänkål, rotsellerimos med oliver, ett mysigt Chardonnay.

Principal-agent

Vaknade mitt i natten, märkligt utvilad och med extremt klara bilder från en dröm där jag suttit i ett klassrum på Linnéskolan, i egenskap av deltagare på ett seminarium om preventiv terrorismbekämpning. SÄPO hade släppt en ny rapport och Beatrice Ask satt och snackade en massa generaliserande skit om muslimer. Jag gav henne en rejäl avhyvling - nåt i stil med att jag absolut inte hade några synpunkter på säkerhetspolisens arbete, men att den politiska styrningen var bristfällig som bäst och oftare rent ut sagt inkompetent.

Sen kunde jag inte somna, eftersom huvudet var fullt av tankar på vad jag skulle ha i degen jag tänkte sätta efter frukost. Resultatet: yoghurt, dinkelmatvete, ett rivet äpple, hasselnötter och siktat dinkelmjöl.

Nya vär(l)den

Man är inte direkt avundsjuk på de brittiska fackförbunden, som tvingas dras med en konservativ/liberal koalitionsregering vars huvudsakliga åtgärder för att få bukt med landets stagnerade ekonomi utgörs av urvattnad arbetslagstiftning, försämrade pensioner och massiva offentliga nedskärningar - alldeles oavsett vad forskning och beprövad erfarenhet (framförd av t ex OECD, IMF eller vilken idiot som helst med rudimentära kunskaper i nationalekonomi) föreskriver. Men stridsviljan verkar det inte råda någon akut brist på. Paul Kenny, generalsekreterare för GMB (med 600 000 medlemmar), utlovade idag "the biggest campaign of civil disobedience their tiny minds could ever imagine" om inte regeringen omprövade sina förslag. Heja Paul.

Själv tillbringar jag eftermiddagen i rutiga pyjamasbyxor, läsandes artiklar om institutionell design, dechiffrerandes obegripliga flödesscheman över policyförslags resor i komplexa flernivåsystem. Heja Oscar.

Organiserade intressen

Efter att ha klämt i mig en och en halv laxfilé med pestotäcke (fråga inte) och två koppar kaffe till frukost joggade jag ner till stationen och tog 531:an till Tyringe. På plats utbytte jag några artigheter med Inger "Lillfinger" Glans - som försäkrade mig om att banan inte alls var särskilt backig - hämtade ut min nummerlapp, och körde någon slags halvhjärtad uppvärmning. Lars-Ivar Ericson (C) var på plats för 5 km-loppet, iförd en sanslöst urtvättad och formlös joggingdress med Riksdagsemblem.

Första kilometern höll jag igen, för nog fan var det backigt alltid, och den gick på cirkus 4.45. Låg bakom två andra och försökte hitta lite flyt bland alla tvära backar och knixiga svängar. Efter tvåan kände jag att det fick vara nog, gick upp i tät och pinnade på lite bättre. En släppte. Snubbe 2 var seg; jag hörde hans tunga flämtande i säkert tre ytterligare kilometer innan han äntligen gav sig. Banan var väldigt vacker men mina ben inte helt med på noterna, och för varje uppförsbacke ackumulerades ännu lite mer syra i låren. Tiden blev blygsam (just under 43 min), men marginalen ner till tvåan ganska ordentlig till slut. Första vinsten bärgad!

Ceteris paribus

Jag fick ett mail från min praktikantefterträdare på ambassaden. Han (som genom någon sorts freakish sammanträffande heter Oskar och pluggar statsvetenskap i Uppsala) hade haft sällsynt tur i lägenhetsjakten och verkade nu så smått komma in i rutinerna. Jag mindes hur osannolikt snabbt jag själv fann min plats på avdelningen, och hur friktionsfritt arbetet sen löpte i stort sett hela våren; förmodligen ligger en del av förklaringen i min undergivna personlighet och att jag trivs i sammanhang där den hierarkiska ordningen är relativt klar. För mycket frihet riskerar släppa lös den värdelösa arbetsmoral som alltid lurar strax under min flitiga yta. Med andra ord: jag är den borne byråkraten, en implementeringsmaskin - ett tjänstemannaideal.

Å andra sidan: förmodligen alldeles för politiskt intresserad för att i längden nöja mig med en så grå och objektiv roll. Den som lever, osv.

Fin, hög höstluft idag. Jag snörade på min mina lätta gamla Nikes och körde lite fartlek ute i skogen: efter uppvärmning blev det 10-8-6 min i tröskelfart med ett par minuters joggvila mellan. Imorgon förmiddag hade jag tänkt springa Lionsloppet i Tyringe (10 km, terräng). Och på lång sikt har jag mer eller mindre bestämt mig för att sikta på Båstad Marathon i slutet av juni nästa år.

Veto players

Idkade lite seriös kändisakademikerspotting i Lund igår; först Ann Heberlein utanför Teologen, sen Karin Johannisson tillsammans med en kvinna som jag gissar var hennes dotter, inne på Greken där jag åt linssoppa med Daniel och Albin. Nu fattas bara att man springer på Dick Harrisson också. Vill (eller, vill och vill - i den bästa av världar har jag glömt att Dick alls existerar, men det låter sig liksom svåreligen göras när han är gett sig fan på att invadera varje tum av offentligt liv i det här landet) minnas att han var oväntat lång.

Visst är Markus Krunegård ganska lik Ola Toivonen?

Kadaverdisciplin

Det spontana intrycket av mina nya programkamrater, efter tre lektionstillfällen, är klart övervägande positivt: låg medelålder, ungefär 2/3 svenskar och 1/3 utländska studenter varav alla utom en (norskan Pia) är från Östeuropa. De har väl fortfarande den där initiala EU-entusiasmen intakt. Hur som helst ska det bli väldans intressant att få ta del av deras åsikter i diskussioner och på seminarier. Och föreläsarna verkar bra, om än med genomgående ganska gräsligt engelskt uttal.

Nytt flyttdatum: 24/9. Men då har jag nytt badrum med stor dusch och golvvärme! I den mer omedelbara framtiden är det Osby Miniton på söndag som gäller, 12,4 km. I dagsläget känner jag mig ganska sliten och har bland annat ont i vänstra hälen - troligtvis en följd av aggressiv utförslöpning i Knislinge i förra veckan. Ligger därför lågt med målsättningar.

Det är kul att vara tillbaka i Lund. Cirkeln sluten, so to speak. Nu fattas bara linssoppa hos Greken.

Ressentiment

Jag klarar inte av att läsa ordet "smaskig" i recept eller andra texter om mat. Dels låter det så urbota barnsligt, dels påminner det mig ofelbart om verbet med samma stam, och smaskande personer är det sista jag vill se för mitt inre när jag försöker tänka mig in i om ett recept är värt en chans eller inte. "Äppelkakan med toscatäcke blir extra smaskig om den tas ur ugnen precis innan den helt stelnat i mitten"; Jens Linder på DN, som i övrigt är en högst sympatisk och begåvad skribent, kan känna sig träffad.

Orderinvestloppet i Knislinge igår gick alldeles utmärkt, trots träningsvärk i rumpan (från gymmet) och ganska lite sömn föregående natt. Sju kilometer är emellertid en riktigt jävla slitig distans. Som fem, fast två till. Som krona på verket var banan helt galet backig och knixig, med en hel del ganska teknisk utförslöpning på små stigar och en näst sista kilometer som i princip bara gick uppför. Gick hur som haver i mål som nionde man på 26:40. Påträngande leversmak som bara delvis avhjälptes med karamellerna som delades ut till kranvattnet.

Örlog

Nya skor, igen. Det känns som nästan nyss som jag var på Run and Become intill Victoria och provade ut ett par Asics DS Trainer 16, men det är gott och väl sex månader sedan; sex månader under vilka jag avverkat i runda slängar 150 mil på nästan bara asfalt och betong. Så: det var hög tid för ett nytt (likadant) par. Höstupplagan är dessutom fint djupröd och betydligt snyggare. Men när jag springer Orderinvestloppet (7 km) i Knislinge imorgon kväll blir det såklart i lätta pjucks, mina Hyperspeed 4.

Portmonnän ska som bekant stå öppen som en fiskmun. Igår tågkort och kåravgift, idag kurslitteratur för dryga tusenlappen. "The EU's decision traps" och "The political system of the European Union" (som jag redan ägde, men i en sex år gammal pre-Lissabon-utgåva). På torsdag eller fredag blir det nog till att åka ner och hitta en lämplig nation.

Fan vad varmt det är.

Om Spurs ligapremiär igår: det var hyfsat tydligt att United inte är Hearts (vilket såklart inte borde förvåna, med tanke på att Hearts slutade efter Rangers i skotska ligan och Rangers fick stryk av MFF...), och svagheterna på kanske framför allt innermittfältet blev pinsamt tydliga. Livermoore och Kranjcar, liksom, det håller ju inte. Köp nytt! Och en anfallare med lite muskler på överkroppen.

Shortish race report

Av oklara skäl var man tvungen att infinna sig i Västra Hamnen redan en timme före start för att hämta ut sin nummerlapp. Det blåste synnerligen snålt och småduggade och var allmänt oskönt. Träffade Kristina, som jag hade glömt skulle springa, och utbytte lyckönskningar.

Första fem genom centrum kändes bra; jag koncentrerade mig på att slappna av och hitta ett bra flyt och spanade lite bland lördagsshopparna efter eventuella bekanta. Vid 6 km-markeringen hann jag upp den officiella farthållaren som skulle gå i mål på 1.30 och bestämde mig för att ansluta mig till den gruppen - vi var kanske ett dussin. Hela prylen med farthållare (medelålders dansk man, gemytlig såklart) var väldigt bekvämt, nästan till den grad att det kändes som fusk, men vad skulle jag göra när de sprang i precis den fart jag tänkt hålla i vilket fall?

Efterhand föll några ifrån och, runt 16 km frågade dansken mig och en annan snubbe om vi kunde hålla tempot uppe medan han hämtade in eftersläntarna. Han bjöd mig t o m på en energigel med blåbärssmak. Jag tog täten (och därmed vinden) längs Ribban och märkte att övriga långsamt började sacka efter. Kollade på klockan och insåg med två kilometer kvar att 1.30 var kirrat. Ökade. Ökade lite till. Utav helvete blåste det de sista tvåhundra meterna. 1.28.42; alls inte på max, men jäkligt nöjd, och så fick man vaniljgifflar efter målgång.

Idag joggade jag femtio minuter ute i skogen och ska strax baka av ett dinkelbröd med tranbär.

Slaskhink

Jag hade räknat med två dagars grävande hos morföräldrarna; nu blev det en dag, knappt, följd av en natts extremt bristfällig sömn, där varje hopp om att somna om definitivt omintetgjordes när mormor steg upp 06:30 och tyckte att det var en god idé att börja tapetsera hallen. Men jag fick åtminstone smaka morfars hemkörda vita vin till ägg- och sillmackorna. Och har en ganska spektakulär träningsvärk i ryggen idag.

Examensdags på lördag så. Planen för att gå under 1.30 är en första mil på runt 42 minuter, sen en till, och sen spurt. Borde gå. Ska gå. Idag blir det 50 minuter lätt distans och lite stegringslopp på gräs. Fredag morgon tre kvarts lätt, lätt jogg innan frukost. Vetefan hur det blir med festivalen här i stan - eventuell utgång får vänta till lördag kväll, och då är jag (förhoppningsvis) i princip rullstolsbunden av utmattning efter loppet, så vi får väl se.

Hässleholmsderbyt igår på Österås var en höjdare, även om det blåste ganska kallt i tornet. Sällskapade med Gösta och Johanna.

Nattfåk

Det är en konst att vara ledig tre och en halv månad i sträck, även för en så av otaliga jobblösa somrar luttrad och allmänt arbetsskygg ung man som jag. Jag har hittills i mitt liv aldrig haft dåligt samvete pga sysslolöshet. Inte nu heller, bör kanske poängteras, men den senaste veckan har ändå en viss lättare tristess gjort sig påmind. Var finns ett OS när man behöver det? Alla smärre göromål i trädgården som föräldrarna ålagt mig är gjorda, frysen full av bröd och jag kan bara springa så många mil om dagen utan att skada mig... Kort sagt, vägs ände; om än inte här, så åtminstone i sikte.

Det jag verkligen längtar efter nu är såklart att ta alla mina skjortor och böcker och flytta ner till Malmö. Överhuvudtaget längtar jag efter en hel radda saker som hör hösten till, men absolut inte själva hösten (vilket väl i så fall innebär vädret och mörkret, antar jag): billiga rotfrukter, fotbollsligorna runt om i Europa, att den svenska inrikespolitiken ska vakna ur sin semesterdvala efter Almedalen, att terminen i Lund ska börja. Förhoppningsvis kan jag få tillgång till lägenheten några dagar innan kursstart ("European governance", 15 poäng) och få lite tid att i lugn och ro komma tillrätta. Lokalisera matbutiker, reka lite löprundor osv.

Nothing to fret about

Det regnar, så jag drar mig för att gå ut och gräva upp den där roten (förmodligen till allt ont, men man kan aldrig veta säkert), en halvtimmes arbete som jag skjutit framför mig i drygt tre veckor. Dessutom kom precis första numret av London Review of Books. Man gör vad man kan för att behålla, ehum, skärpan. Och jag har börjat läsa "Händelser vid vatten"; redan efter femtio sidor känner man sig helt omsluten, uppslukad, utelämnad; stämningen är hotfull och liksom kvav. En ål är med.

Har hittat en helt fantastiskt god äppelsort på Maxi: Jazz. Tyvärr hitskeppade från Nya Zeeland, vilket verkligen känns som i längsta laget. Och så läser jag i tidningen att årets svenska skörd riskerar bli mindre än ifjol, på grund av några olycksaliga frostnätter i maj. Längtar mig fördärvad efter svenska Aroma - i höstas snittade jag säkert två om dagen så länge tillgången var god och priserna facila.

Imorgon: Röke loppis. Dags att vinna den där grisen.

Cikador

Nu har jag gett mig fan på att äntligen börja läsa Kerstin Ekman och lånade "Händelser vid vatten" på biblioteket i fredags. Hade visserligen precis kommit igång med sista delen av "På spaning..." (som börjat urarta ordentligt nu på sluttampen; var och varannan karaktär avslöjas som sadist eller pederast eller bara allmänt förtappad), men det fina med Proust är att han inte tar skada av ett litet avbrott. Det finns ingen direkt intrig eller andra billiga trick för att dalta med läsaren och hålla intresset uppe. Man kan utan problem hoppa in efter en månads uppehåll, läsa tre sidor med stor behållning och sen lägga boken ifrån sig igen.

--- lite för het på pluntan på inflyttningsfesten igår, så jag mådde stadigt mer och mer illa och när Elsa sa att hon skulle ta sista tåget kändes det som en bra idé att hänga på. Med tanke på att jag slumrade till nånstans strax efter Stehag var det tur att jag hade sällskap. Idag: viss skallavärk, hjälpligt motad av löpning och marängtårta för att fira mammas namnsdag. Imorgon Liseberg!

Märgfull

Malmö Halvmarathon går av stapeln den 13/8, och planen är att träna ner sig ordentligt, långt ner i källaren, juli ut för att sen släppa upp de sista tio dagarna och låta formen "komma till mig" som det så vackert brukar heta i amerikanska löpartidningar. Hur som helst: det är riktigt gött att köra skiten ur sig med gott samvete, både mängd- och kvalitetsmässigt. Idag 65 minuter distans i kvav klibbig värme. Bra tröck i påkarna. Träningsvärk i rumpan efter alla utfall och andra kreativa benövningar på gymmet igår.

Var på Systemet i eftermiddags: ett vitt Nottage Hill Riesling (Australien, nr 16426), ett lättare rött George Dubeuf Morgon (Frankrike, nr 5106) samt en halvflaska bubbel i form av Dopff Brut Cuvée Julien (Frankrike, 7410). Sen är man hemma, som kidsen säger. Fest i Malmö imorgon.

Onglet

Nästan månadslångt uppehåll, men nu kliar det lite smått i fingrarna igen. Lägesrapport: antagen till MEA (Master of Science in European Affairs) i Lund till hösten och lägenhet i andra hand fixad åtminstone till och med mars. Sen kanske jag annekterar pigkammaren hos Viktor och Filip och Mikael på Möllevångsgatan fram till sommaren.

Och vildjästen jag satte, på lika delar russin och aprikos, strax efter hemkomst verkar äntligen ha börjat ta sig. De första tre-fyra bröden jäste dåligt men det kan såklart delvis bero på vädret. Bättre resultat med värmen. Det förra med favabönor och solrosfrön blev precis lagom syrligt och höll väldigt bra, men antog en (inte helt aptitlig) svagt grön nyans.

Delft

Jag har en känsla av att bloggandet blir av det lite mer sporadiska slaget under sommarlovet. Överlag är det skönt att ta en liten skrivpaus, för det har blivit en del ord under våren, både här och i arbetet. Tänk om man bara har ett bestämt antal bra meningar i sig, menar jag; då känns det ju dumt att slösa dem på ouppbyggliga haranger om Maud Olofssons avgång (hoppas på Eskil!), vilka Tottenham borde köpa innan nästa säsong, eller hur underbart det är att kunna läsa Norra Skåne varje morgon igen. Men vi får se.

I lördags sprang jag i alla fall Malmömilen på 38:51, vilket jag är väldigt nöjd med. Har ju sprungit mycket under våren, men nästan aldrig särskilt snabbt, och jag var väldigt osäker på vilka förväntningar jag borde ha. Satsade på att lägga mig strax under 4min/km-fart. Passerade halvvägs på 19:24, så disponeringen kan man knappast klaga på, och nog fan var jag trött och hade tydlig blodsmak i munnen när jag kom i mål. Fin formbesked, således. Banan var platt och lättlöpt med undantag för lite jobbig kullersten på torgen och starka vindar i hamnen.

Åtminstone till och med onsdag ska jag vara i Sjöbo och hjälpa mostern. Sen blir det till att börja fila på bidraget till Midsommar.

Oprecisa opiater

Min praktikutvärdering, som skickades in igår, blev nästan överdrivet okritisk och smått sentimental; jag orerade om alla underbara arbetskamrater, den fina stämningen, de stimulerande uppgifterna osv. Men det hade ju känts dumt att ljuga, och jag njöt faktiskt av nästan varje minut. Fick dessutom med mig en hel knippe riktigt bra referenser för framtida arbetssökande.

(Nu ringde morföräldrarna och ville äta lunch på Norra Station imorgon. Jag är den lättövertalade typen)

Övrigt värt att notera: var i Malmö igår och inspekterade Emmas (Evas kompis) lägenhet, som jag ska hyra medan hon är i Japan september-mars. Såg förjävligt ut, eftersom de totalrenoverar stället över sommaren, men till terminsstart kan det nog bli fint. Emma var en rolig bekantskap; vi träffades visserligen som hastigast i Uppsala ifjol, på Valborg, men då var hon full och stimmig och det enda jag mindes var att hon av oklara anledningar visste vem Micke Gullberg var. Igår: "Asså, det är så roligt, för du pratar PRECIS som Albin!" Nja. Sen mötte jag Viktor på Möllan och åt falafel.

Malmömilen på lördag! Be för mig, och uppehållsväder.

Däst, jäst

Det slog mig idag, under gruppmötet när alla satt inne på Andreas kontor och gick igenom vad de hade inbokat de närmaste dagarna, att jag nog kommer att sakna livet på ambassaden en hel del; att det blivit en så naturlig del av vardagen; att det kommer att kännas konstigt och tomt de första veckorna utan morgonresa på tunnelbanan, blaskigt kaffe, cricketdiskussioner med Edward i fikarummet, och ett kontinuerligt pling från mailboxen när rapporter trillar in från världens alla hörn. Det ska verkligen bli skönt med sommarlov, men omställningen tar nog ett tag.

Avskedslunch med Ami imorgon, och sen med resten av avdelningen på fredag. På lördag morgon hinner jag förhoppningsvis med en sista löprunda nerom Finsbury Park innan jag baxar mig fram genom kollektivtrafiken, tar Heathrow Express från Paddington och till sist landar i Köpenhamn vid sjusnåret på kvällen. Prio ett vid hemkomst: av med håret.

The folly of it all

Vid den här tiden i fjol bloggade jag en lista på saker jag absolut skulle hinna med under sommaren; jag orkar inte leta fram den nu, men poängen är att motsvarande lista i år förmodligen skulle se ganska snarlik ut. Jag säger det utan bitterhet. Förra sommaren var hur trevlig som helst (vill jag minnas), men den kommande har ett bättre utgångsläge. Istället för att åka upp till Uppsala till hösten och låta arbetet med uppsatsen kolonisera varje vaken tanke ska jag flytta till en ny stad och (förhoppningsvis!) börja läsa på ett nytt program. Och när man nästan ser fram emot hösten får sommaren naturligtvis betydligt mindre press på sig. Så: jag ser fram emot en avslappnad, kravfri sommar där vissa saker gärna får strykas från den där listan, men absolut inte måste hinnas med.

Under våren har jag lagt av all växel mindre än tjugopencemynt i en burk, och det säger sig självt att det blir en ansenlig summa efter ett tag. 6,53 pund närmare bestämt. Nu ska jag bara komma på ett smidigt sätt att bli av med all denna koppar innan lördag - helst ett som inte innebär att jag hivar en tung påse metall över disken på Selfridges och mumlar något om att "it should all be there".

To the point

Det enda jag behöver göra för att få mina 30 poäng för praktikterminen är att skriva en fyrasidig utvärdering om vad jag gjort, vad som varit bra och vad som kan förbättras. Så det borde jag såklart ta tag i snarast möjligt. Som det ser ut nu är mitt främsta problem att texten inte blir lång nog, eftersom jag inte kommer på någon vettig negativ kritik. Alla är snälla, jag får göra en massa roliga grejer, min handledare är snygg. Skulle väl vara det där med kaffet då, det är verkligen inte gott.

Det börjar som sagt dra ihop sig nu. På fredag ska jag, Jonas och Christoffer ha vår sista praktikantlunch (lammshawarma på Edgware Road, som vanligt), och nästa fredag, alltså min sista arbetsdag, är det vår tur att ansvara för fredagsbullen. No laughing matter. "Bulle" är UD-språk för fika i allmänhet, och fredagsbullen specifikt är en smått helig ritual på svenska utlandsmyndigheter vart man än kommer i världen (och i Stockholm då). Folk på ambassaden har en tendens att försöka bräcka varandra med ständigt mer luxuösa bakverk från närliggande bagerier. Vi hade tänkt köra en lite annorlunda tvist på det hela och bjuda på baklava, hoppas det går hem.

Kontracykliska kontraktioner

Sol och värme gör väl de flesta platser ännu lite behagligare, men på ett sätt åker jag verkligen härifrån vid helt rätt tidpunkt för nu kommer turisterna. Jag märkte det förra helgen när jag tittade inom Borough Market som hastigast; det var Somme, fast med systemkamerabeväpnade japaner. Man kunde knappt röra sig. Idag var det samma visa på Brick Lane och Spitalfields, fast där är japanerna i regel utbytta mot svenskar, lätt urskiljbara i sina upprullade chinos och korta jeansshorts och allmänt dashing good looks. Och på att de pratar svenska då. Överallt är det i alla fall märkbart mer människor nu än i, säg, februari. Så det ska bli ganska trevligt med lite omväxling - att sitta i hembygdsparken och äta glass med bara ankorna som sällskap.

Åt brunch på Hawksmoor vid Spitalfields idag. Egg and sausage muffin med ost, stekta ägg och bacon och dessutom ett par skivor blodkorv (som smakade mer gris och mindre kryddpeppar än i Sverige) vid sidan om. Snällt mot artärerna och vansinnigt gott.

Praktexemplar

I min frånvaro slog morbrodern till med 1.55 och blev bäst i släkten på Varvet - all heder åt gubben, men nästa år får han nog sänka sig en tjugo minuter även om jag skulle avstå, eftersom båda hans yngsta söner blir gamla nog att delta. Vet inte riktigt om jag ska anmäla mig. Jag och Viktor har pratat om att ta ett maraton under sen vår/tidig sommar nästa år, kanske i Köpenhamn. Till hösten blir det nog Lidingö, eller möjligtvis en mindre halvmara i hemtrakterna, och så Kyrkloppet i Hästveda såklart. Ska verkligen försöka få in lite fler lopp framöver så jag övar upp min obefintliga tävlingsinstinkt.

Fick i alla fall till ett helt ok tempopass ikväll: 15 min uppvärmning, 30 min lite-långsammare-än-10k-fart och 10 min nerjogg. När jag låg och läste "Reappraisals" av Tony Judt i sängen efteråt ville det inte sluta att liksom rycka i mina vader, som om någon gav mig små kontinuerliga elstötar. Nu ska jag kolla på "Newsnight" på BBC och hoppas att jag inte vaknar kvart över sex imorgon också; arbetsdagen blir så fasligt lång när man har sovit lite och är trött.

A daunting task

Nyss nere i köket: mina hyresvärdar sitter och äter glasstårta (det är ju trots allt söndag), och pratar om Eurovision Song Contest, som Stan är svårförklarligt engagerad i. Precis när jag ska gå upp suckar han. "I was disappointed with France, though. She was like a French Andrea Bocelli. I mean, she wasn't blind. She could see. But it was the same style."

Kryp till mitt kors

Brännbollen som skulle spelats i onsdags regnade bort. Klockan fem tågade vi i samlad tropp ned mot Hyde Park; fem minuter senare började det regna, och efter en kvart fullkomligt öste det ner. Folket från Handelskammaren hade intagit de skyddade platserna längst in under ett stort träd där de satt och tuggade i sig sina ambitiösa matsäckar. Jag slog följe en bit med Ann och Christoffer och tog mig mödosamt hemåt, förbannande mitt värdelösa budgetparaply som fäller ihop sig av minsta vindpust.

Och igår eftermiddag fick jag agera kurir i ett ganska bisarrt äventyr. Man kunde lätt tro att om man vill senegaleserna något så skickar man ett mail, men hej! vad man bedrar sig. Istället fick jag sätta mig i en taxi med ett stort brunt kuvert, märkt "To be delivered in person", och åka tvärs över västra London för att lämna det i receptionen på Senegals ambassad i Kensington. Så lätt kan det vara att göra av med 250 kr av det som folk på högerkanten envisas med att kalla "skattebetalarnas pengar"--- och så fick jag huvudvärk.

Berövad, bedrövad, bedövad

Ambassadens kulturavdelning anordnade en liten sammankomst (pepparkakor, te) idag för översättare av svensk litteratur till engelska och hade bjudit in Klas Östergren för att ge samtalet lite skjuts. Jag har läst "Gentlemen" och vill minnas att den var väldigt välskriven; en smula daterad, fast på ett bra sätt, med kärleksfullt skildrade och charmiga karaktärer. Så jag tog en paus från skrivandet av min rapport om brittisk arbetsmarknadslagstiftning och satte mig lite diskret i ett hörn för att lyssna. Tyvärr var allt vi fick från Östergren en, stundtals underhållande men i längden ganska tröttsam, harang om hur den svenska bokmarknaden och svenskarnas läsvanor befunnit sig i fritt fall de senaste 20 åren. Om hur deckarna tar över. Och en förvirrande utläggning där sjunkande resultat i grundskolan kopplades till "samhällets digitalisering". Mest framstod han som reaktionär och grinig, men det kan såklart tänkas att han anpassade budskapet efter publiken, där ingen översatte Stieg Larsson och alla var minst 125 år.

Ami (handledare) erbjöd sig att bli min "mentor" efter att praktiken är över. Inte helt säker på vad det skulle innebära, men det låter ju som ett arrangemang att utvärdera. Inte minst som hon ska flytta tillbaka till Stockholm i höst - aldrig fel att ha bra kontakter på Regeringskansliet.

Vankelmod

På väg ut till kvällens pass (12 km progressivt, trött i huvudet men hyfsat tryck i påkarna) mötte jag Stan, mannen i huset, som för andra gången på ganska kort tid anmärkte att jag såg väldigt "athletic" ut. Inte helt säker på hur jag ska hantera det. Han uppvisar även ett lätt oroväckande intresse för mina matvanor, och för en tid sen frågade han mig förundrat om jag var vegetarian. Vilket väl egentligen inte är så konstigt när det kommer från den sortens engelska medelålders man som ser potatis som en grönsak och inte för sitt liv kan föreställa sig en måltid utan kött - och då räknas såklart inte kyckling eller fisk, mind you. Dessutom äter jag faktiskt nästan vegetariskt nu. Inte så mycket som ett medvetet ställningstagande som för att undvika att tillbringa tid nere i köket, där antingen min gravt dysfunktionella värdfamilj anordnar högljudda gräl eller min pratsjuke italienske rumsgranne ideligen vill diskutera sin medicinska forskning. Tar mackor med mig upp på rummet.

Två önskespelare till Spurs nästa säsong: Nigel de Jong och Didier Drogba. Känns som att CL-kvalificering kan bli tufft framöver.

Horisontsammansmältning

Innan ikväll sken solen och jag svettades på tunnelbanan när jag kånkade hem broccoli och bröd och kemtvättade skjortor (min hyresvärdinna är i Turkiet och sköter inte den biten på en vecka) men nu är himlen hemskt mörk och tung. Om det tvunget ska regna hoppas jag bara att det är över innan jag ger mig ut och springer imorgon bitti. Annars har jag tydligen haft extraordinär tur under min tid här i stan; både mars och april var de torraste och varmaste i mannaminne. Idag bjöd Anna på jordgubbar från Kent till fredagsfikat.

Annars har det varit en bråd vecka, med mycket flängande hit och dit och skrivande av tillhörande rapporter. Igår var jag t ex på tyska ambassaden och lyssnade på en ekonom som pratade om den brittiska regeringens nedskärningar. Gott kaffe. Träffade en trevlig men lite stissig polska. Och idag fick jag täcka en briefing inför nästa veckas jordbruksråd i Bryssel - en meningslös övning där transporten från och till departementet nere vid Westminster tog dubbel så lång tid som själva mötet.

Det bästa med jobbet är ändå nästan all beröm och uppskattning man får på en nära nog daglig basis. Som ett enda långt utvecklingssamtal på mellanstadiet. De håller på att gallra bland ansökningarna till min position för hösten nu (120 stycken!), och Helena sa att det var ett svårt arbete eftersom jag satt ribban så högt. Om jag inte kommit utifrån och redan varit blossig hade jag säkert rodnat.

Behemoth

Nu är jag även anmäld till Malmömilen, som går helgen efter att jag kommit hem. Mest av allt är det tänkt som en morot för att jag ska förmå mig att springa mer kvalitet; när man kommer hem klockan sex, hungrig och mosig i huvudet, är det alldeles för lockande att bara ge sig ut och feelgoodjogga en timme. Men igår tog jag mig i kragen och körde lite fartlek. Värmde tjugo minuter, sprang en stege om 2-3-4-6 minuter i typ tröskelfart, med ett par minuters joggvila mellan varje, och varvade ner nån kilometer. Kändes lätt och fint. Så nu är det väl själve fan om man inte ska få till ett sub-40 - det var ju typ två år sedan jag sprang ett millopp senast.

Reappraisals

Varje kväll på väg hem från jobbet använder jag mig av passagen under Marylebone High Street för att ta mig till busstationen på andra sidan vägen, och varje gång slås jag av den helt oöverträffat förbryllande/motbjudande brytningen av dofter som uppstår när oset från ståndet som säljer belgiska våfflor utanför Baker Street Station möter pisslukten som uteliggarna i tunneln avsöndrar. En blandning av sött och salt; bräckt.

Ny lördag, ny marknad: Broadway Market. Tog tunnelbanan till Angel eftersom jag läst att det kunde vara trevligt att promenera längs Regent's Canal. Kunde det säkert ha varit, om man varit beredd på att det skulle ta tre kvart och om man inte redan sprungit nio kilometer innan frukost. När jag äntligen kom fram var jag utsvulten och kastade mig över första bästa matstånd - och ostron visade sig vara den perfekta återhämtningskuren, innehållandes både vätska och salt. Andra gången jag äter ostron. Första gången var det intressant, idag till och med gott.

Försöker läsa Proust om kvällarna men det är som att jag inte kan ta in orden. Antar att jag läser för mycket på jobbet. Sparar den till sommarlooooovet----

Glömda veck

Det blev inte någon särskilt politisk första maj för min del, och jag fick rättmätiga bannor av Alma som organiserat en alldeles egen demonstration i Götet, en stor en dessutom. Hon är duktig min syster. Själv sprang jag en jättekort runda, åt gröt och såg två och en halv fotbollsmatch på tv. Och hade Juholts tal på på datorn i bakgrunden. Jag var inte ens bakfull, bara inte särskilt lockad av att stå i en småkylig hembygdspark och lyssna på en (säkert väldigt kompetent!) riksdagsledamot från Kristianstad.

Tillbaka på arbetet så. Idag har jag slagit in kokböcker som ska ges till gästerna på ett event på residenset på torsdag. Och gjort en del andra, snäppet mer kvalificerade saker. Har jag orken och viljan och får för min mor ska jag ta ett ryck i veckan och försöka hitta en billig lägenhet att hyra i Barcelona i början av juli. Något Way Out West ser det inte ut att bli, för det krockar med halvmaran i Malmö. Får se det som att jag sparar en tusenlapp den helgen.

Tröck i påkarna

En bra sak har i alla fall det kungliga bröllopet fört med sig: Heathrow Express, snabbtågen från Paddington, kör en kampanj med halva priset på alla biljetter över påsk. Så jag bokade illa kvickt, och kan alltså sova en halvtimme längre på fredag morgon. Lättar från Terminal 5 09.55, hoppas nå Hässleholm innan eftermiddagskaffet och längtar redan efter den utlovade grillpremiären (för min del, då) samma kväll. Bär ett ackumulerat matlagningsbehov som inte är av denna världen.

Ska bli hur skönt som helst att komma hem en vända; fika lite med den som känner sig hågad, springa med kusinerna, fira valborg nånstans, baka, chilla med katten, åka i vår nya bil, dricka föräldrarnas fina viner - the works. Men bloggandet tar nog paus tills jag är tillbaka i London.

Gist

Häromdan högg det till aldrig så lite i min högra vad när jag varvade ner efter tre kilometer i tröskelfart. Körde rehabjogg igår och idag. Behöver vila. Den halvtimmeslånga promenaden jag gör varje morgon, från Warren Street Station till ambassaden, tär nog mer än jag anat. Så den här helgen blir det inget långpass, bara lite lätt morgonlöpning på söndag.

Men även om man inte själv springer kretsar allt kring löpning den här helgen; på söndag är det äntligen dags för London Marathon och jag ska definitivt stå längs banan, vid den 32:e kilometern ungefär, och se eliten swischa förbi och vråla (i alla fall lite försynt). Startfältet är ganska spektakulärt, även om Wanjiru dragit sig ur med "skada" (han har haft en stökig vinter, häktad för mordförsök på sin fru mm). Sju män som gjort under 2.06, nevertheless. Sjobuchova bör vinna damklassen - synd att inte Isabella Andersson är med. Kvinnan jag hyr rum av, Monica från Höllviken, ska förresten också springa. Eller, springa och springa; hon satsar på att ta sig runt på ungefär fem timmar, sammankopplad med hundra av sina arbetskamrater i någon slags mänsklig tusenfoting för att samla pengar till välgörenhet. Inga vidare kommentarer.

Gungfly

Varje gång jag springer genom Hampstead (ett par kvällar i veckan) spanar jag som besatt efter Helena Bonham Carter, som tydligen bor där, åtminstone enligt en artikel jag ramlade över i en skvallertidning i fikarummet på jobbet. Vi får förresten Svensk Damtidning sänd till ambassaden också, troligtvis en produkt av att halva personalstyrkan är kvinnor i 55-årsåldern som blev helt knäsvaga av att skaka hand med prins Daniel och när en fäbless för broscher och byxdressar. Fascinerande människor. 80 procent av dem har samma släpiga östermalmsdialekt. Gissar att det är personalstyrkans köns- och åldersmässiga asymmetri som bidragit till att vi förlorat den återkommande brännbollsmatchen mot Handelskammaren tre år i följd. Men i maj, då jävlar.

La responsabilité envers l'Histoire

Först och främst, props till Jenny för tipset om Museum of London; den tillfälliga fotoutställningen var jättefin och hela bygget väldigt värt ett besök. Lagom stort, pedagogiskt och snyggt upplägg (till skillnad från småsunkiga Natural History Museum) och trevligt café. Efter ett par timmar där satte jag mig i en liten park och läste om murens fall, i Tony Judts makalösa mastodontverk "Postwar". Fastnade särskilt för de olika tillnamn och epitet som Ceausescu svängde sig med:

The Achitect; The Creed-shaper; The Wise Helmsman; The Tallest Mast; The Nimbus of Victory; The Visionary; The Titan; The Son of the Sun; A Danube of Thought; and The Genius of the Carpathians.

Motvals, valshals

Hela onsdag förmiddag gick åt till brandinformation med en rund snubbe som la till ett "okay?" efter minst var tredje mening, ungefär som Mr Garrison i South Park - och när man väl börjat lägga märke till det var det såklart helt omöjligt att ta in något annat han sa. Vissa bitar var bra (tepausen, t ex), men det mesta var "Rescue 911"-inspirerad skrämselpropaganda varvat med taffliga Power Point-presentationer straight outta 1999. "Fuel - Heat - Oxygen: it's the Fire Triangle. Or, as it's also known... THE TRIANGLE OF FIRE!!!" (Word Art omgärdat av stora, animerade flammor).

Mormor mailade mig häromdan och undrade om jag vill gräva några dagar hos dem i sommar. Klart jag vill.

Elegy

Vårgarderoben har en del luckor att fylla. Så jag gjorde en liten lista, åt ordentligt med pasta, klädde mig ändamålsenlig och tog min första seriösa shoppingeftermiddag sen jag kom hit. Provade och provade. Fyllde på med billigt habilt kaffe från Pret A Manger, on the go. Provade lite till. Resultatet: återvände hem halv åtta på kvällen, 150 pund fattigare och utan ett enda av plaggen på listan. Men bra köp ändå.

Sprang innan frukost idag. Väldigt skönt väder, men man kommer liksom inte ifrån att benen inte riktigt vill vakna, att släppet aldrig kommer. Sen gick jag på Marylebone Farmer's Market, som var gemytlig men väldigt liten. Köpte ett bröd. Våren är verkligen här och jag satte mig i en liten park med The Observer och en kaffe och ett hekto cheddar. Ost och god journalistik - vad mer kan en människa begära av en söndag? Bättre kaffe då kanske. Avprickningen av stans muséer fortsatte sen med Tate Britain.

Kom att tänka på Valborg. Jag är hemma då. Är det till Lund man ska styra kosan? Får väl fråga runt lite.

Den stora omdaningen

Jag har på sistone återupptagit min träningsdagbok på jogg.se. Orkar inte mäta distans utan registrerar bara tid (den durala aspekten, som Örjan skulle sagt), men det är ändå kul att summera och räkna lite. Om man utgår från en konservativ uppskattning, att jag snittar 5:30-fart, har jag sprungit strax över 25 mil (1395 minuter) i mars fördelat på 23 pass. Snittdistans 11 km. Rum för bättring!

Varje onsdag är det Prime Ministers Questions i parlamentet. Det brittiska debattklimatet är... en smula mer uppskruvat än det svenska, putting it mildly. Själv är jag gravt skadad och kan lätt klippa ett par timmar direktsänd riksdagsdebatt på SVT24, men "PMQ:s" är underhållande på riktigt. Idag tröttnade Cameron rejält på Ed Balls, skuggfinansministern, och avbröt sig mitt i ett svar: "I wish the shadow chancellor would SHUT UP and sometimes listen to the question!", och sen förklarade han att Balls var "the most annoying person in modern politics". Allt till entusiastiska tillrop från både höger och vänster. Talmannen vrålar "Order! Order!". Per Westerberg behöver inte direkt höja rösten särskilt ofta.

Comté

Äntligen ett riktigt gott bröd. Som nämnts var jag på Borough Market igen igår - det är ett av de trevligaste sätten att slå ihjäl en lördagsförmiddag på - och brödjakten fortsatte. Förra gången åkte jag hem med ett ljust pain au levain från Flour Power Bakery; det var ok samma kväll, en smärre besvikelse dagen därpå och knappt rostbart efter ytterligare en. Underlig form också. Så den här gången ville jag inte hålla igen. Köpte en raisin loaf från St John Bakery, för aktningsvärda 4,70 pund. Expediten försäkrade mig om att det var bakat med "loads of butter". Sen tog han det från hyllan och vägde det i sin hand: "Yeah... just like a newborn baby".

Och ja, det var värt 50 spänn. Särskilt idag, efter knappt två mil runt Regent's Park. Sen gick jag in på studera.nu och anmälde mig till två masterprogram i Lund till hösten.

Vile creatures

Jag samlar på mig bilder från mina öden och äventyr här på ön, och när jag har tillräckligt många - nu pratar min italienska rumsgranne OTROLIGT högt och animerat i telefon - när jag har tillräckligt många som kan tänkas intressera massorna ska de upp på Facebook. Tar för givet att alla är vansinnig nyfikna.

På många vis, men bortsett från det trista vädret, har det varit en exemplarisk lördag. Inledde med brödinköp på Borough Market. Åkte sen tillbaka in till city, där Picadilly var tom på trafik och tyst som graven; avstängd eftersom TUC (brittiska LO) arrangerade en gigantisk demonstration, "March for the alternative", mot regeringens ekonomiska politik. Bara att hänga på således. Gott om uppfinningsrika plakat och ramsor, inte helt få med Thatchertema (Maggie, Maggie, Maggie!/die, die, die!). Vi gick och gick och gick, ända upp till Hyde Park, där Ed Miliband höll ett ganska tråkigt tal och en fackledare från stålarbetareförbundet ett mycket bättre. Enligt BBC var vi 400 000.

Rundade av med EM-kvalmatchen mellan England och Wales på en pub i Marylebone.

Trieste

Idag var Ami, min handledare, frisk igen - och mina dagar av understimulans fick sig ett abrupt slut, eftersom budgeten kom igår och en rapport tvunget skulle vara inne innan dagens slut. Har suttit med Osbornes tal och tidningarnas olika budgetbilagor och tappert försökt förstå vad fan man egentligen tänker göra med bensinskatten. Det man slås av är annars hur mycket paret Cameron/Osborne påminner om Reinfeldt/Borg, både vad gäller deras personliga relation, roller i respektive regering och såklart politiska preferenser. Samma högerparti som gjorts valbart genom mittenretorik, samma starka finansministrar (även om Osborne håller en lägre profil), samma enögda utbudspolitik. Obehagligt på riktigt.

Helt överarbetad är jag dock inte, för Stig Brewitz kom hela vägen från Uppsala för att äta lunch med mig och Christoffer idag. Stig är 67 bast och legendarisk studievägledare på Statsvetenskapliga Institutionen. Han har ett sjujäkla kontaktnät över hela Europa, vilket såklart inte är fel när studenter ska ha praktik eller fixa utbyte. Men snart tvingas han i pension. Högst motvilligt, lät han oss veta över lammkotletterna. Jag åt fisk i vitt vin, citron och smör. Fint väder hade vi också.

Concours

Stan, pappa i familjen jag hyr rum av och tillika olycklig apotekare med grusade musikerdrömmar, har börjat äta gröt på morgnarna. Jag tror att det är jag som inspirerat honom. I morse berättade han att han vanligtvis bara dricker en kopp te innan han åker hemifrån, och sen inget mer innan lunchen vid två. Obegripligt.

Familjen har lämnat mig igen efter en intensiv helg med mycket vandrande och ännu mer ätande. Jag firade min födelsedag på Borough Market, med att köpa syndigt dyr müsli. Sen smakade jag någon slags ale på en pub och var väldigt nära att spy på studs. Luktade även på Guinness i söndags, vilket var helt tillräckligt; min icke-kompabilitet med öl verkar dessvärre ganska djupt rotad vid det här laget. Nåt med humlen.

Gott att Östros tagit sitt ringa förnuft till fånga---

Det ekar lite på mitt kontor. Jag försöker hitta smakfulla/spännande/inte gräsliga saker att hänga på väggarna för att göra det lite mer trivsamt. Idag var min handläggare sjuk och jag hade inte så värst mycket att göra - understimulerad för första gången på två månader! - så jag gick ner i materialförrådet och grävde rundor. Hittade en världskarta. Den var från före murens fall. Hittade även ungefär ett dussin affischer från Visit Sweden; midsommarstänger, rasrena små flickor med flätor och midsommarkrans, röda stugor i varmt sensommarljus, Riddarfjärden med glittrande vatten.

Skålpund

Imorgon kommer familjen och jag har särskilt bett dem ta med: sjätte delen av "På spaning efter den tid som flytt", mina seglarskor och frisörsaxen, så att mamma kan göra mig lite prydligare och mer presentabel. Sparar mig säkert tio pund! Annars: nyligen hemkommen från 13 km snabbdistans, via Finsbury Park och Camden. Bra tröck i påkarna. Nu återstår bara att stålsätta sig och ta itu med kvällens verkliga pärs - strykandet av tre skjortor. Det tar en evighet och blir inte ens bra.

En vacker sak är en evig glädje

Efter flera veckor av stimulerande, utmanande och på alla sätt kvalificerade arbetsuppgifter, borde jag kanske väntat mig ett litet bakslag. Så: idag har jag lekt reseledare. En statsekreterare skulle komma på besök, och jag skickades med chauffören Stan till Paddington för att möta honom. Min uppgift var alltså att stå på perrongen med en laminerad skylt ("Embassy of Sweden"), skaka hans hand, följa honom femtio meter bort till bilen och se till så att han satte sig i den. Själv fick jag sen promenera tillbaka. Uppenbarligen förutsåg ambassaden någon form av rymningsförsök från statssekreterarens sida, eller så misstrodde man bara verkligen hans intellektuella kapacitet. Men jag klagar inte, jag fick ju lite välbehövlig frisk luft på eftermiddagen.

Visste ni att EU-kommissionen kontinuerligt publicerar rapporter om volatiliteten på Europas mjölkmarknad? Ingen sten ska lämnas ovänd! Det är nästan lite gulligt, den här oförtrutna produktionen av skrivelser och utvärderingar om allt mellan himmel och jord; gulligt men säkert nödvändigt. Mycket som ska regleras. Här i Storbritannien är det ju en folksport att göra narr av EU, och de flesta tidningar deltar med liv och lusta på ett sätt som vi lyckligtvis lämnat bakom oss i Sverige. Det är liksom inte så konstruktivt.

Snart så... fyller jag år---

Påssjuka

Jag får dåligt samvete av att springa i nedförsbackar. När jag möter andra löpare, på väg upp, vill jag stanna och förklara att jag faktiskt sprang upp för en brantare, mycket längre backe tidigare på min runda; att jag, kort sagt, inte är nån bekväm lattejoggare som skyr lite höjdskillnad. Och på samma sätt känner jag mig alltid moraliskt överlägsen när jag frustar fram uppför och möter folk som lättjefullt rullar neråt. Karaktärslösa feelgoodmotionärer.

Nästa helg kommer familjen.

Braeburn

Jag vägrar acceptera att världen skulle vara liten, men ibland händer saker som bra osannolika. Som igår, på en briefing från EU-kommissionen om deras nya "Roadmap 2050" om utsläppsminskningar, där jag på den efterföljande lunchbuffén (möcke, möcke bra) träffade inte mindre än två östeuropéer som kunde svenska. Först en äldre rumänsk diplomat som varit stationerad i Stockholm i fem år. Och sen, när vi utbytte glosor med munnarna fulla av laxkanapéer, kom en rysk tjej fram och anslöt sig till samtalet; hon hade läst svenska i Moskva, varit utbytesstudent i Uppsala och dessutom (och det är nu det blir verkligt bisarrt) pluggat på en folkhögskola i Teckomantorp. Fascinerande.

Fortsätter min jakt på acceptabelt bröd. Idag var jag på Waitrose på lunchen och hittade en ljus råglimpa av märket "The Polish Bakery", vilket givetvis lät för bra för att motstå.

Yggdrasil

Vissa dagar... är lite bättre, lite mer givande än andra. Som idag. Exportrådet hade plötsligt en jäkla massa västerbottenost över, efter nån promotiongrej på John Lewis. Så de skänkte den till ambassaden. Nu har jag tre påsar riven och två hela bitar i kylen. Sweet.

L'autre pied

När jag gick hemifrån igår kväll låg en man mitt på vägen, i framstupa sidoläge, omgärdad av polis och ambulanspersonal. Man kunde höra hans klagande läten genom trafiken. Såg inte pigg ut.

Tjejerna på handelskammaren tyckte prompt att vi på ambassaden skulle hänga med med deras after work på Mahiki i Mayfair, så jag och Christoffer och hans tillresta flickvän drog dit en repa för inspektion. Vådligt flådigt ställe, precis vid Ritz. Klientelet: 95% av alla svenskar kom direkt från Handels och jobbade på typ Ernst&Young. Många helrör finvodka, shotsbrickor och ishinkar med skumpa. Flickorna i snitt tio år yngre och stadigt mer lättklädda ju längre kvällen led; de som kom när vi lämnade vid elvasnåret bar nåt som i mina ögon liknade väldigt korta nattlinnen. It cannot stand! Ja, vi drog så tidigt. Hanna sammanfattade: "För många äckliga människor". Spännande erfarenhet dock.

Det har blivit kallt igen. 6-7 grader, rå vind. Lider lite över att inte kunna se skid-VM.

Bonkers

Körde vad som nog ändå får betraktas som ett kvalitetspass igår - tre vändor uppför Highgate Hill, en evighetsbacke som egentligen börjar redan nere i Holloway men som jag anträdde vid tunnelbanestationen i Archway. Den "korta" versionen är drygt en kilometer lång och duktigt brant mest hela vägen. Fick upp flåset ganska bra på sista repetitionen, vaderna krampade lite sådär småmysigt under nedjoggen och idag har jag en kvardröjande antydan till stumhet i framsida lår. Gött. Annars har det mest blivit distans den senaste tiden. Vilket inte ska föraktas! Men om målet är 1.30 på Malmö Halvmarathon får man väl lida lite pin också emellanåt.

Inget jobb idag, utan planeringsdag på residenset, vilket innebar trerätterslunch med vin på det officiella ambassadsporslinet och linneservetter och hela paketet. Känns som en tillvaro man skulle kunna vänja sig vid. Känns också som att man skulle bli ganska tjock efter ett tag.

Trounced

Jag brukar drömma ganska underligt med jämna mellanrum, men hittills har det varit försvinnande lite av den varan sen jag kom till London. Antar att jag är trött och sover tungt om nätterna. Dock: inatt hade en svensk helikopter kraschat i Afghanistan, en kriskommission tillsatts för att utreda händelsen, och jag var medlem av kommissionen tillsammans med bland andra Per Nuder (som pratade helt perfekt engelska). Sen smög jag runt i en nedsläckt kafeteria om natten och försökte undvika att väcka en vakande Lars Ohly som satt och sov framme vid kassan. Många politiker alltså.

Ombytligt väder nu, sannerligen. I fredags sken solen och jag sprang en mil i shorts runt Hampstead Heath. Igår gick jag upp och lämnade huset innan frukost för att vara på Borough Market innan den värsta trängseln satte in, och eftersom jag efter noggrant övervägande lämnat paraplyet hemma regnade det givetvis ymnigt från och till under hela dagen. Marknaden var fantastisk. Gjorde av med lite för mycket pengar, men vad göra när CSN haft utdelning dagen innan? Ost, bröd, små söta morötter, råmjölk från en högröd, stornäst bonde från Lancashire. Dyrt men riktigt kaffe.

Senare på kvällen fick jag äntligen träffa både Lotti och Petro och en handfull av deras kompanjoner över sushi i Muswell Hill.

Bas, överbyggnad

Hemskt vad dålig jag varit på att skriva. Det här med att ha ett (oavlönat) lönearbete tar onekligen orken ur en, så när jag kommit hem och sprungit en runda och käkat vill jag oftast bara läsa lite bloggar och sen sova. Och så var det det där med tystnadsplikt; jag har trots allt skrivit på ett avtal om att inte berätta för folk vad jag pysslar med om dagarna, och man får en bestämd känsla av att Säpokillen på våningen under har ganska bra koll på ens göranden, även utanför arbetstid... Men, i alla fall: jag går på lite möten (där jag mest sitter i ett hörn och skäms över att inte ha något visitkort att ge folk) och rapporterar därifrån, drar fram informationsunderlag till ambassadens handläggare, läser ett halvårs mediarapportering om ett politiskt förslag och sammanfattar det på fyra rader, håller koll på brittiska tankesmedjor, mm, osv, etc.

Familjen jag hyr av är i Sverige under veckan. Husets tre katter löper amok. I morse vaknade jag klockan sex och skulle gå på toa, och möts av en försvarlig mängd kattskit i badkaret. Stanken. Plockade upp, spolade ner, sprejade med deodorant. En timme senare gick jag ner för att göra frukost (naturligtvis utan att ha lyckats somna om), och mitt på köksgolvet ligger en ny hög avföring - uppskattningsvis två meter från kattlådan.

Annars har det varit femton plus och strålande sol idag.

Afternoon delight

Nej, det blev ingen flytt, inte ens någon rumsvisning; jag tänkte på det över dagen och kom fram till att det var jobbigt och att det skulle vara trevligare att gå en vända på puben med mina praktikantkollegor. Christoffer drack öl, jag och tjejerna cider.

Och så var pseudoprinsen, gymkillen, på frukostmöte på ambassaden i förrgår. Han gick runt på alla avdelningar och hälsade mycket vänligt på minsta chaufför, men jag satt försjunken i mitt arbete och missade honom först. Kvinnorna på kultursektionen var mäkta oroliga å mina vägnar; skulle jag gå miste om mitt kungliga tillfälle? Skulle jag bli den enda ohälsade medarbetaren? Alla verkade överens om att det skulle innebära en fruktansvärd, irreparabel personlig katastrof och lämna mig ärrad för livet. När de var på väg ut från mötet skuffade Nicola (ambassadören, that is) därför fram mig, och omringande av femton pers i korridoren fick jag och Daniel vår flyktiga stund tillsammans. Samtalet omfattade max fyra repliker var, inom loppet av vilka jag makalöst nog lyckade dua honom - på ett helt onödigt sätt dessutom.

Daniel: Jaaa, lycka till då!
Oscar: Tack, tack. Du också!

Sen såg jag att de ska börja ta in till UD:s diplomatprogram igen. Synd att man aldrig tagit tag i det där med språkkunskaperna. Som Bert sa: "Hoppa av franskan? Jääävligt slappt, Oscar".

Viskos

Nyss fick jag svar på min annons på kyrkans anslagstavla. Tre svenska tjejer hade ett rum över i sin lägenhet i Maida Vale som de ville hyra ut för 400 pund i månaden. Dels är det alltså en femtiolapp billigare än mitt nuvarande boende, men framför allt ligger det duktigt mycket närmre jobbet - gångavstånd, med lite god vilja. Jag trivs bra här i huset, det är bekvämt och så, men just den dagliga pendlingen på tre kvart (enkel resa) är lite påfrestande. Så jag ska dit imorgon och ta mig en titt.

Jonglörens bekännelser

Det var tänkt fika med Lotti i Muswell Hill, men hon fick det körigt med packandet inför sin förestående Åreresa (med au pair-familjen), så vi sköt på det till nästa vecka. Hon gjorde ett tappert försök att lura ut mig i nån park igår kväll men jag hade avtalad Skypetid med hela familjen, som var samlad i Hässleholm för en gångs skull. De kommer hit på min födelsedag. Jag har extravaganta planer på afternoon tea på typ Ritz eller Dorchester. Finger sandwiches. Clotted cream. Pastries; ni fattar, det ska vara fyratimmarssittning.

Så nu när det inte blev någon fika tog jag bussen till Camden och traskade runt lite. Köpte kaffe som jag drack två klunkar av (varav den första brände mig på tungan) innan jag slängde det, eftersom ålahuet på kaféet hällde mjölk i bakom ryggen på mig. Sen handlade jag lite billiga grönsaker på Lidl. Man känner sig oftast lite smutsig efter ett Lidlbesök, inte minst på ett moraliskt plan (tyska mejeriprodukter, barbarisk djurhållning osv), men när man är utomlands och alternativet inte är svenskt kan man leva med det. Och idag blev det bara selleri och vitkål.

Och: nya skor! Asics DS Trainer 16, £92. Provade ett par skitsnygga Adidas Adizero också men expediten tyckte mina fötter vobblade lite väl mycket i dem.

Volatila volanger

Förra veckan kom jag igång ordentligt med löpningen igen, kanske lite för ordentligt med tanke på att den föregåtts av sex dagars totalvila. Dessutom promenerar jag flera kilometer nästan varje dag och trottoarerna i den här stan är helt vansinnigt hårda och mina skor börjar nog bli lite slitna. Så på lördag blir det förmodligen ett par nya Asics DS Trainer 16. Jag känner också att jag skulle må bra av ett lite mer kortsiktigt mål för träningen - nu är det annars Malmö Halvmara i mitten av augusti som ligger närmast. Annars blir det världens längsta försäsong.

Idag och igår och imorgon har vi praktikanter (tre pojkar på ambassaden och tre flickor på handelskammaren) lite gemensamma introduktionsaktiviteter. Vandrar runt och hälsar på Exportrådet och kyrkan (trivia: prästen hade gift sig i Hästveda kyrka och hans fru gått på Läreda) och lite sånt. De verkar vara gemytliga typer. Christoffer, som sitter på kulturavdelningen, har dessutom läst statsvetenskap i Uppsala, dock utan att lyckas träffa på mig där. Jonas på konsulära har pluggat sociologi i Stockholm. Flickorna på handelskammaren får man förhoppningsvis socialisera lite mer med nästa vecka, när vi har tänkt köra lite after work på nån pub i närheten, under vilken jag för övrigt lär outas som ölvägrare.

Men ikväll ska jag stryka två skjortor.

Filistiner, filibuster

På en helt överfull pub i Bayswater idag; jag drack Pepsi Light och sökte desperat efter sittplats, men fick vackert nöja mig med att stå vid baren och tryckas fram och tillbaka av folk som försökte lägga en beställning. Just framför mig satt fyra urbrittiska gubbar i sextioårsåldern och hällde i sig liberala mängder öl, och mitt i första halvlek pressade sig en av dem kraftfullt mot mig när han skulle ha påfyllning - han luktade fränt och allmänt osunt av svett och gudvetvad. Hans polare verkade nära tårar när kameran hittade Beckham på läktaren. "Finest footballer I've ever seen!" deklamerade han lågt till sina bordsgrannar, tre gånger och med visst darr på rösten, men ingen föreföll intresserad av att ta upp den bollen.

Borg verkar inte bevärdiga ambassaden med ett besök. Min handledare ska följa med hans entourage hela dagen imorgon, och det faller på mig att hålla hemmafronten. Att vara delaktig i såna här besök är tydligen "som att vara fotbollsmålvakt; det enda folk minns är misstagen". Känns ju skönt.

KkKkK

Igår blev det plötsligt väldigt varmt och det har det varit idag också. Jag gav mig ut och sprang en runda efter jobbet, först västerut längs Hampstead Lane och sen hem via Camden, nästan helt utan att tappa bort mig. Efter tjugo minuter ångrade jag att jag inte tagit på mig shorts istället, för det var säkert 10-12 grader och fuktigt i luften på ett nästan tropiskt sätt. Åt en bagel med jordnötssmör och ett par kokta ägg framför Blackburn-Spurs.

En slags rytm börjar sätta sig och vissa mönster framträder. Jag går upp sju, är på jobbet strax innan halv nio, slutar runt fem. Tar mig hem, springer en timme, käkar. Sen är klockan minst åtta. Det är lite svårt att uppbringa någon energi för att faktiskt göra något vid det laget, utan det blir mest att läsa ikapp mina drygt 90 bloggar och uppdatera sig på Facebook. Läser eventuellt lite i "The Corrections". Två kvällar har jag skypeat med föräldrarna; imorgon ska jag stryka några skjortor. Antar att man får ställa in sig på att förlusta sig på helgerna istället.

Vilket hemskt träigt inlägg det här blev... Lovar lite fler pikanta observationer av brittisk kultur och samhällsliv i fortsättningen. Och i nästa vecka kommer Anders Borg!

Falliska förnödenheter

Det känns underligt att faktiskt vara helt ledig på helgen; den är alltså inte bara "två föreläsningsfria dagar med implicit lästvång", som när man studerar. Väldigt mellow. Jag började söndagen med att springa vilse en timme på Hampstead Heath. Vackert väder, sanslöst många (lösa) hundar, fina vyer över stan - men fullständigt omöjligt att orientera sig, så det blev mest ett planlöst irrande i maklig fart. Sen åkte jag in till Harcourt Arms (den sk "svenskpuben" nära ambassaden) och drack kaffe och såg bronsmatchen. Och sen rundade jag av eftermiddagen med grekiskt marmor på British Museum.

Det som slår en när man går i mataffärer i den här stan är att 3/5 av utbudet ofelbart består av olika hel- och halvfabrikat. Mindre än hälften är "vanliga livsmedel", i huvudsak då frukt och grönsaker och mjölk. Annars: hylla efter hylla med färdigmåltider, kakor och kex i drivor, onämnbara saker inneslutna i deg, allt upptänkligt panerat skit. Allt är antingen helt organic, fairtrade och locally grown, eller 100% plast. I Sverige har trots allt det stora flertalet hjälpliga möjligheter att äta relativt nyttigt och varierat, men här är gapet milsvitt, och det handlar om klass, såklart. Klass, klass, klass.

Imorgon kommer min handledare tillbaka från föräldraledighet. Då blir det åka av.

Well north of fair

Fem löpfria dagar på raken, det har nog inte hänt sen jag var i New York. Men av ren medmänsklig hänsyn vill jag inte hänga upp svettiga träningskläder i ett litet rum jag delar med fyra andra. Tänker verkligen aldrig bo på vandrarhem igen. Den enda förmildrande omständigheten är läget (tre stopp till jobbet) och frukosten (ingår, och müslin är helt ok).

Men från och med lördag ska det bli ändring! Igår var jag på visning av ett litet rum högst upp i ett hus i Archway, en bit norr om Camden (men fortfarande i zon 2). Det är ett sånt där urbrittiskt, smalt tegelhus i tre våningar där den översta hyser fyra rum som ägarna hyr ut. Tillgång till fräsch toalett och nytt kök. Dessutom ingår internet och städning och kvinnan i huset, som förresten är svenska, tvättar åt en varje fredag. Crazy. Så nu behöver jag bara stå ut två ytterligare nätter i den här osunda miljön. Det känns som att jag drar på mig sju svårartade infektioner enbart av att sitta i den här fläckiga soffan, och don't get me started om duscharna.

Köpte "The Corrections" av Jonathan Franzen idag. Ville ha något att sluka.

Oxbridge

Ja, det var ju sagt att jag skulle börja blogga igen när jag kom till London, men särskilt flitigt kommer det nog inte bli förrän jag skaffar permanent bostad. Har en visning på onsdag. Nu sover jag på vandrarhem, vilket jag trodde skulle bli mer friktionsfritt än det visat sig; bara att duscha på morgonen är ett logistiskt K2, slovaken jag delar rum med pratar alldeles för mycket och den andra snubben bara sover. Hatar att inte kunna laga mat.

Men första jobbdagen var hur bra som helst. Alla är snälla. Återkommer.

Bloggpaus tills London, förmodligen

Semelles de vent

Vojne, vojne. Förmodligen är detta mitt sista inlägg från Uppsala. Det mesta som gjorts den här veckan har haft en lätt ödesmättad eftersmak just därför, eftersom det varit sista gången, men jag ska inte säga att jag sörjer nämnvärt. Just nu längtar jag alldeles för mycket efter en jul hemma. Igår pratade jag i telefon med tandvården (behöver laga en tand) och Göingekliniken (sjukgymnast, med anledning av mina spänningar i sätesmuskulaturen - det låter roligare än det är), och det slog mig hur befriande det är att inte behöva artikulera ihjäl sig för att slippa bli missförstådd stup i kvarten.

Nu ska jag pulsa ner till ICA, för sista gången, och köpa savoykål till kåldolmarna som föräldrarna ska få sig till livs ikväll. Imorgon blir det packning av släp, flyttstädning och sen färd söderut.

Les mots et les choses

Kalla mig konservativ, men när jag slår på tv:n 07.15 den 13/12 vill jag inte mötas av Darin, i en bombastisk kyrka, som bäst i färd med att målmedvetet skända "O helga natt". Jag vill ha något som ser ut att vara inspelat i "Gösta Berlings saga". Gärna i ett stall, eller i en timrad stuga. Halm, linne, en brasa. Och så kommer Lucia över vidderna, i fyrspann, insvept i en björnfäll. Ska det vara så svårt att kirra? Jag var nära att öppna även kommande dags lucka i chokladkalendern bara för att lugna mina nerver.

Uppsatsen går framåt i värdig mak. Idag skrev jag ungefär en halv sida och närläste ett par viktiga EU-rapporter från sent 80-tal. När jag skriver tycker jag om att ha Kunskapskanalens direktsändning från riksdagen på i bakgrunden, på ganska låg volym. Eftermiddagens sittning bjöd bland annat på ett väldigt förvirrat och underhållande anförande av en sverigedemokrat om forskning, genusteori och vad man egentligen ska bygga politiska beslut på. "Verkligheten", tydligen. Jamendåså.

Passus

Borges "Biblioteket i Babel", som innehåller valda noveller ur "Aleph" och "Fiktioner", fördes till handlingarna igår. På litteraturvetenskapen i Lund fick vi läsa en handfull berättelser ur "Fiktioner" och vår lärare Anders Mortensen (som jag hörde i P1:s "Filosofiska rummet" häromdagen, orerandes om Robert Musil och moderniteten) hävdade att Borges storhet låg i att han lärde litteraturen att ljuga igen. Och det är väl precis vad världen behöver idag, för att balansera all denna "based on a true story"-vurm: hittepå, sagor, små detektivgåtor, labyrinter. Oändlighet, odödlighet, cirklar. Men det bästa man kan göra är att köpa "Fiktioner" i pocket, den är avgjort mer fokuserad och helgjuten och, framför allt, oavbrutet underhållande.

Obegränsat och periodiskt

Ja, ja, ja; stop yer nagging already! Jag gör det. Jag axlar oket, bördan, ansvaret - eftersom alla andra verkar räddhågsna och ovilliga eller egentligen är RUT-ivrande moderater. Jag anmäler härmed min kandidatur till ordförandeskapet. Skämt åsido: förra veckan var jag på föreläsning med Lena Sommestad, som bara måste vara landets klyftigaste politiker, ja, en av de mest skärpta människor jag träffat överhuvudtaget. Strax efter mamma, just före exempelvis Rouzbeh Parsi (historiker, Lund) och Katarina Barrling Hermansson (statsvetare, Uppsala).

Gudarna ska veta att det inte är lätt att koncentrera sig på uppsatsen när man nyss fått reda på att man ska bo ett halvår i London. Och dessutom ska flytta från Uppsala redan om mindre än två veckor; mycket att stå i. Börjar packa så smått ikväll. Kommer till Hässleholm den 18/12, åker upp och ventilerar uppsatsen 10/1 och drar till Öarna veckan därpå. Jag kommer ideligen på mig själv med att gå och småmuttra på engelska, simulera konversationer i olika sammanhang, öva in fraser om allt från Tottenhams säsong till brittisk budgetsanering. Men jag antar att det kommer att falla sig ganska naturligt att prata engelska när man väl är omgiven av det.

Beträffande de sköna konsterna har jag nyligen läst ut femte delen ur "På spaning...", betitlad "Den fångna", vilket syftar på författarens älskarinna. Hans gränslösa svartsjuka och kontrollbehov får honom att hålla henne mer eller mindre inlåst i den stora Parisvåningen. När hon gör utfärder ser han till att skugga henne eller försöker på andra sätt skaffa sig fullständig information, vilket bara förvärrar hans själsliga våda och oro. Det var den tråkigaste delen hittills. Nu får det bli nåt med Londonanknytning framöver.

Åh, Sara

Igår när jag satt på bussen (var trött i benen efter förmiddagens långpass i slirig snö) ringde de från London igen, och sa att de hört med min handledare, gillade att jag läst nationalekonomi (de skulle bara veta!), hade läst de upplagor av "Husliga spalten" jag skickat med ansökan (de var "inte utslagsgivande") och undrade om jag ville göra praktik på politisk-ekonomiska avdelningen till våren. Well, sa jag, det låter ju alldeles fabulous. Så nu återstår bara att jag ska få ett godkännande av Säpo - lite orolig där för att Almas subversiva engagemang ska ligga mig i fatet. Eller att de luskar reda på att morfar har familjen Wallenbergs avdagatagande som sitt övergripande livsprojekt.

Så, vad kommer jag att få göra? Gå på briefingar på brittiska ministerier. Politisk och ekonomisk nyhetsbevakning. Skriva små fina pm och rapporter hem till Stockholm. Sen lär man tydligen få hoppa in på lite mingel, "Sverigefrämjande insatser" osv, vilket kanske inte är det jag ser fram emot mest men som säkert kan resultera i lite gratis bubbel. Blir kanske tvungen att köpa en kostym till. Undrar vad de har för dresscode till vardags, och om de har casual fridays? I nästa vecka skulle de skicka ett mail med lite praktisk info, tips för bostadssökande etc.

Men allt sånt, det är ju världsliga detaljer. Viktigast: jag ska få gå på Spurs hemmamatcher!

Delft

Att springa på löpband är tråkigt, riktigt jävla glädjelöst, det är en ofrånkomlig och objektiv sanning om det någonsin funnits någon. På Friskis står banden framför fönster som vetter mot en parkering. Ventilationen är obefintlig och man svettas floder efter tio minuter i pratfart. Likväl kröp jag till korset idag. Det är helt enkelt omöjligt att springa snabbt utomhus just nu, dels pga underlaget men även eftersom man måste pälsa på sig så man rör sig som en valross. Man känner sig helt enkelt inte lätt.

Lyxigt därför att kunna köra dagens pass i linne, shorts och tunna skor. Körde långa intervaller, 3x2 km med 1 km joggvila mellan, plus värmning och nervarvning då. Totalt 11 km. Det är alltid svårt att veta vad man ska lägga sig på för fart när man mest sprungit lugn distans på sistone, så jag drog första intervallen i 4.20-fart, ökade till 4.10 och mosade sista i 4 min/km (bytte från P1 till Whitney Houston i lurarna). Kändes väldigt kontrollerat och obehindrat. Kanske man borde leta upp en vinterhalvmara?

Husliga spalten

Att sälja Sverige med mat

Eskil Erlandsson, som nyligen förärats den snajdiga titeln landsbygdsminister, har en vision. Det är en vision om ”god mat, god djurhållning och upplevelser i världsklass”, och sedan två år tillbaka strävar han efter att förverkliga den genom satsningen ”Sverige – det nya matlandet”. I samarbete med Jordbruksverket, Exportrådet och Visit Sweden genomförs en rad projekt, bland annat syftande till att göra Sverige till en destination för matturism i paritet med Italien och Frankrike. Gårdsmejerier, småskaliga charkproducenter, rennäringen och specialiserade potatisodlare ska lyftas fram och locka långväga besökare. Verkar det ambitiöst? Tja, ibland måste man sikta mot stjärnorna för att nå trädtopparna. I jämförelse med våra sydligare konkurrenter om gourméernas reskassor har vi har onekligen ett handikapp i form av det ofördelaktiga vinterklimatet. Med Erlandssons karaktäristiskt centerpartistiska iver är jag dock säker på att han kan vända det underläget i något positivt.

Åtskilliga pol mag- och kand:are från Uppsala kan vittna om våra utlandsmyndigheters viktiga roll som reklampelare, inte minst genom det otal mer eller mindre formella måltider man arrangerar. En del av pengarna från ”Sverige – det nya matlandet” går därför till en kurs i ambassadmatlagning vid Örebro universitet. Kursen består av matlagningsmoment, studiebesök och teoretisk undervisning i hur ”svenska värden gestaltas i mat och dryck”. Kanske något att byta ut den grundläggande statistiken mot? Dessvärre medges inte distansstudier. Enligt kursbeskrivningen kommer studenterna att lära sig hur man ”får en asiatisk fisk att bli till en svensk sillupplevelse”, vilket onekligen låter som en utmaning. Ansvarig lektor Richard Tellström framhåller att det franska köket, på samma sätt som språket, länge var allenarådande i diplomatiska sammanhang. Men förändringens vindar blåser.

Två studenter i måltidskunskap i Örebro, Ingrid Hermansson och Julia Ward, har tittat lite närmare på det här. I c-uppsatsen ”Sverige på diplomaternas bord: En undersökning av svenska ambassadmåltider” (2010) intervjuar de 35 ambassadtjänstemän om hur man använder den statsrepresentativa måltiden för att sälja landet. Det framkommer tydligt att det inte alltid finns förutsättningar för att förmedla svenska värden uteslutande med traditionella svenska rätter. De flesta ambassader anställer lokala kockar, vilket innebär fördelar i form av lägre kostnader och bättre kontaktnät. Det betyder å andra sidan att kunskaperna om svensk mat inte alltid är den bästa. Ambassadören själv är därför ofta djupt involverad i måltidens utformning, med synpunkter på allt från meny till bordsdekorationer och inbjudningar. När specifika svenska ingredienser är dyra eller helt enkelt omöjliga att lägga rabarber på, ökar fokus på kringarrangemanget. Själva maten blir i regel en fusion mellan svenska traditioner och stationeringslandets kök. Enligt de intervjuade uppstår det här vissa svårigheter, då målen för ”Sverige – det nya matlandet” är att framhålla svenska råvarors exklusivitet och de värderingar produktionen genomsyras av (t ex god djurhållning och ekologisk odling). Många vittnar om att de själva fått smuggla Västerbottenost, kaviar, sill samt rågmjöl och vörtblandning till brödbak med sig hemifrån. Bristande implementering tycks alltså mer bero på förvaltningens knappa resurser än på ovilliga tjänstemän.

I uppsatsen berättar dåvarande Tokyoambassadör Lars Eriksson om en särskilt lyckad representation, som tog avstamp i konceptet sju små kakor. Genom att lägga mycket möda på en vacker uppläggning vann han japanernas gillande: ”Det blev en koppling mellan värdlandet och avsändarlandet för det såg väldigt japanskt ut men det var ju svenska smaker”.

(publicerad i kommande Polmagasinet)

A coulter in the furrow

Hanoi hörde av sig igen, de hade fått ett återbud och jag var tydligen "kortlistad" och de undrade om jag fortfarande var intresserad. Skrev tillbaka att jag var det. I ärlighetens namn är Hanoi typ mitt fjärdeval av de sökta platserna, men det skadar ju inte att hålla dörrar öppna. Och maten lär vara ganska spektakulär.

En sävlig dag annars. Förra veckan var jag så flitig, skrev en massa sidor och läste och hade mig. Nu går det lite trögare. Imorgon blir det omstart och andra bullar! Idag har jag sprungit ett par mil i snöblåsten, ätit ostkaka, uppsatsångestfikat (trist mazarin på Ofvandahls) med ett par kursare och pratat med båda mina farföräldrar i telefon. Inte samtidigt då.

Jens blogg är förresten helt briljant, läs den.

Söderkåkar

Det är inte många stenar som förblivit ovända under den senaste veckans jakt på nya vinklar i "rosornas krig/kris/konvulsioner"; borgerliga ledarskribenter ger goda råd i all välmening, partitoppar positionerar sig, Östros (denna skamlösa charlatan!) skriver en jobbansökan på DN Debatt adresserad till Anders Borg. Då och då betonar någon naiv stackare vikten av enighet och faran med ökad polarisering inom partiet. För egen del ser jag gärna mer snarare än mindre ideologisk debatt, men det bör ske i ett sansat tonläge. Visst finns det många frågor som inte enkelt kan inordnas på höger-vänsterskalan. I mina ögon är det ändå i den ekonomiska politiken man måste börja, eftersom det är där de största ideologiska avstegen (från en socialdemokratisk politik i någon substantiell mening) gjorts de senaste 20 åren. Och det är dessa avsteg, denna räddhågsenhet, denna förvirrade jakt på den heliga mittenväljaren - vars preferenser antas fixerade strax höger om mitten - detta uppgivna avhändande av problemformuleringsprivilegiet som ligger till grund för krisen. Här och i resten av Europa.

Det har som sagt redan formulerats bättre annorstädes, t ex av Lena Sommestad, och jag vill inte trötta någon med mina egna halvfärdiga huskurer. Men socialdemokratin måste våga betona det sociala igen. Är det ett steg till vänster? Då kör vi på det.

Just idag får reformerna vänta, för jag ska se på handboll med Daniel (Danne).

Tried and tested

Idag köpte jag först fem flyttkartonger och ett kilo grevéost och sen gick jag på medlemsmöte med Laboremus. Det är trevliga tillställningar; man kan sitta och lyssna, äta vetelängd och kanske göra ett pregnant inlägg i debatten om andan faller på. Den här gången bestod min insats i att räkna röster när vi valde representanter till Uppsala Arbetarekommun (de lokala s-föreningarnas samverkansorgan). Jag kommer definitivt fortsätta med det här partipolitiska pysslandet under tiden i Malmö/Lund.

Träningsmässigt går jag helhjärtat in för att mosa mil, ju fler desto bättre. Mängden kommer att frälsa mig. Nästa år blir det maradebut, och då gäller det att vara uppe på respektabla veckovolymer. Just nu fokuserar jag på att gradvis förlänga mina "normallånga" distanspass så att de ligger på 60 snarare än 50 minuter. I förmiddags blev det semilångpass, 105 min helt underbar skogslöpning - strålande sol, ett par minusgrader, mjuka stigar, lätta ben. Då känns allt så väldigt enkelt.

Vassa eggen

Hemskt vad dålig jag blivit på att skriva här. Det är som om jag bara har ett visst antal ord i fingrarna varje dag, och nu när jag plitar på uppsatsen blir det liksom inget kvar till bloggande. Och så är mina dagar ganska händelselösa. Men under slutet av veckan har jag faktiskt kommit en bit; skrivit några sidor om medborgarskapsbegreppet och olika medborgarideal. På fredag har jag en första deadline.

Det verkar som att föräldrarna kan fixa ett rejält släp och köra upp hit helgen före jul, vilket ju hade varit super. Det ska, på ett lite mer generellt plan, bli väldigt skönt att flytta. Även om jag nästan aldrig köper inredningsprylar, böcker (annat än kurslitteratur), husgeråd eller annat har jag börjat känna mig mer och mer nedtyngd, ingrodd, trögrörlig; kort sagt, i behov av en ordentlig utrensning bland allt bråte. Misstänker att det började när jag gav efter och skaffade gardiner. Livsfarligt. Om jag bott här en termin till hade jag säkert börjat köpa krukväxter också, och sen är man liksom fast.

Tillmötesgående tisteltango

Jag glömde helt att uppmärksamma det jubileum som var det förrförra inlägget - det sjuhundrade i ordningen! Hurra! Just nu är jag så mätt att jag knappt kan räta på mig, efter att ha slukat en rotselleri, en morot (som var av helt förhistorisk storlek) och ett bastant stycke torsk. Priset man får betala för att a) vägra slänga mat, samtidigt som man b) ogillar rester. Restmotviljan grundar sig inte på något vis i kräsenhet. Det handlar bara om att jag tycker så mycket om att laga mat att jag vill ta tillvara på varje tillfälle; varje värmd matlåda är en förlorad session vid spisen. Undantag görs möjligtvis för grytor och annat som nödvändigtvis måste lagas i större satser.

Och så är det klart: lägenheten ska vara tömd 1/1-11. Shit vad fort det gick, från beslut till implementering som vi säger i förvaltningen. Hoppas päronen kan slita sig i mellandagarna och bistå med lasthjälp. Nu påbörjas utrensningen, undanätningen, et c.

Schicksalsgemeinschaft

Första snön kommen, och vilken snö sen. Jag hann med en timmes löpning innan ragnarök var över oss strax efter lunch; ett vanvettigt blåsande, drivor av vitt, folk som dubbelvikta sammanbitet kämpar sig fram. Själv låg jag och läste om postnationellt medborgarskap. Sen drog jag i mig ett par muggar kaffe, åt ett ägg och cyklade ner till hyresvärdens kontor och sa upp lägenheten.

Såhär tänker jag. Till våren ska jag göra praktik, och även om jag sökt en plats på UD i Stockholm är det utomlands jag vill, och det är tydligen extremt ovanligt att man inte får det man vill ha. Så då hade jag behövt hyra ut i andra hand. Sen är jag, som bekant, examinerad. Antingen söker jag jobb eller så fortsätter jag med en master, och i Lund har de två som låter väldigt lockande: "Welfare Policies and Management" och "European Affairs", båda helt på engelska och med fina möjligheter till praktik och utbyte. Kommer jag inte in kan jag alltid kombinera jobbsökande med lite franskastudier. Thus: Malmö till hösten.

Sen hör jag på nyheterna att de rödgröna (som alltså inte har ett formaliserat samarbete längre, men som träffas och fikar ibland, och kanske lägger ett par gemensamma motioner) vill spara 700 jobb på Regeringskansliet. Det ska de ge fan i. Där ska jag ju jobba.

Omfördelning, förfördelning

Jag var i valet och kvalet gällande träningen idag; under förra passet drog det olycksbådande i vänstra vaden, och jag tänkte att en lugn skogsjogg kanske var att föredra framför tuff backlöpning runt slottet. Men den sociala biten fick avgöra. Det var säkert en månad sen min senaste klubbträning och det kan faktiskt vara förbannat trevligt att springa i grupp då och då. När jag märkte att en kvinna inte riktigt hängde med klungan uppför saktade jag ner lite diskret och tänkte hålla henne sällskap, men det fick man ingen kredd för, och tredje gången hon bedyrade att hon gärna sprang ensam tog jag henne på orden och kämpade ikapp igen. Man undrar ju lite försynt vad hon alls gjorde där.

Och väl hemma igen hade min svårfångade handledare äntligen hört av sig. Han skyllde det sena svaret på sina barn. Det viktiga var hur som haver att han lät väldigt entusiastisk över mitt föreslagna upplägg; i princip skulle jag bara jobba vidare i utstakad riktning. Så då gör jag väl det då. Läsa lite mer i helgen, börja skriva på måndag - just de där första trevande meningarna brukar vara lite läskiga men sen hittar man förhoppningsvis rytmen och det flyter och vips! så sitter man där i januari på ett seminarium och ventilerar.

Bilden: Götgatan, sedd från Skanstull, runt sekelskiftet.

Svag haka

Köttsoppa - det finns något mystiskt lockande i själva ordet. Spartanskt men ändå närande; på samma gång asketiskt och (förmodligen just därför) uppbyggligt. En skiss: ett halv kilo nötbog, en purjolök och två gula, fyra vitlöksklyftor. Lagerblad, krydd- och svartpepparkorn, salt, lite socker. En halv liter vatten. Sjuda, sjuda, sjuda. En köttsoppa ska definitivt sjuda och inte puttra, småkoka eller något annat. Tre timmar och ett gymbesök senare tillsätts en kålrot och ett par morötter i aptitliga bitar. Hela lägenheten luktar svunnen tid.

Jag har gjort vissa framsteg på uppsatsfronten. Den preliminära forskningsfrågan lyder: "Främjar EU:s utbytesprogram på utbildningsområdet framväxten av ett post-nationellt medborgarskap?" Och, blir man sugen på att tillägga: är det önskvärt? Men nånstans måste man ju avgränsa sig. Just nu väntar jag på synpunkter från min handledare. Och laddar för Milan-Real.

Varufiering

Det känns lite underligt att inte ha något schemalagt i studieväg förrän början av januari, när uppsatsen ska lämnas in. Naturligtvis blir det en del handledningsträffar, men Thomas bor i Bryssel (där hans fru jobbar på kommissionen) så mycket lär skötas per mail, och det gäller således att disciplinera sig. Börjar idag med att läsa en bunte artiklar om europeisk identitet och medborgarskap. Men först fiskgryta.

Helgen var slapp men knappast vitaliserande; kanske beror det på vintertiden, kanske på att den korta natten mellan lördag och söndag tillbragdes i en högst onaturlig ställning på en soffa i Stureby. Men Mys kombinerade födelsedags- och avskedsfest var trevlig. Vin, mat i mängder, folk från Dresden och Barcelona och Vittsjö. Jag och Daniel pratade en del om var man vill bo framöver. För egen del är Stockholm det naturliga målet när jag väl börjat jobba, men innan dess kanske man vill (läs: behöver) läsa en master också, och då är det alls inte säkert att den ska tas här i Uppsala.