Storvulet

Sitter i skrivande stund på Espresso House på Sveavägen och äter smuliga torra scones och nyttjar deras fria wifi, eftersom mitt nya mobila bredband inte riktigt kommit igång än. Lite irriterande. Innan var jag ute och gick en lång runda, längs Valhallavägen nerom Östermalm och så upp norrut igen, och luften var klar och hög men jag frös om händerna. Köpte messmör och ekologiska ägg på vägen.

Kandidaterna för att ta över min och Hannas praktikplatser på kansliet har varit på besök i dagarna för intervjuer. Samtliga pol kand:are från Uppsala. Vi befolkar världen. Annars har jag fått höra att regeringskansliet generellt kryllar av skåningar - utom försvarsdepartementet, där norrlänningarna huserar. En annan iakttagelse är att säkert 80 procent av alla (25 pers ungefär) anställda på EU-kansliet är kvinnor. Lite utav ett mysterium. Fast chefen är såklart man.

Om natten är alla änkor grå

Nej, jag har verkligen ingenting att skriva. Tar bara upp en massa plats nu. Och tid. Eller - en massa plats rör det sig ju knappast om. Ett blogginlägg kan inte ta särskilt många kilobyte i anspråk.

Personen i lägenheten under spelar en vidrig, baktung version av "Heart of gold" på väldigt hög volym. Annars har jag verkligen trivts otroligt bra här i Jens lägenhet på Lilla Essingen; utsikten är helt fab, det är kul att laga mat med gasspis, duschen är jätteskön. Men på måndag tar jag mina pinaler och flyttar till ett rum på Sveavägen 110. Där blir jag fram till jul. Håller tummarna för att min nya hyresvärd är något renligare och något mindre öppet rasistisk än den förra.

Nu kan jag koncentrera mig på att hitta nånstans att bo i Malmö till våren istället. Ur askan.

Cheesesteak

Hela dagen har det gått ”fyndiga” interna mail på jobbet med anledning av att EU fått fredspriset, så när chefen skrev att det var bubbel i fikarummet klockan fyra trodde jag mest att det var ett skämt, men icke sa nicke. Inget billigt skit heller. Och ostbågar! Ett fint sätt att avsluta en ganska arbetsintensiv vecka innan jag satte mig på tåget söderut. Har försökt lyssna på VM-kvalet på Radiosporten, men SJ:s anslutning håller inte direkt sydkoreansk standard. Hackigt och dant. Som det svenska spelet, vad jag kunnat uttyda.

Jag har alldeles snart (innan Hässleholm, förmodligen) läst ut Borges ”Alefen”. En liten behändig pocket som kompletterar ”Fiktioner” och samlar en del tidigare utgivna texter på svenska. Jag har en ”Collected Works” på engelska också, tjock och fin från Penguin, så några av historierna var inte nya, men det är ändå en fin läsupplevelse. Och de båda utgivningarna förstås en fantastisk kulturgärning. Härnäst vet jag inte riktigt vad som står på tur, men Zadie Smiths nya verkar lovande. Eller något historiskt av Hobsbawn.

Om lite mer än en vecka har jag ingenstans att bo. Igen.

Klockan halv åtta på morgnarna när jag går till jobbet längs Norr Mälarstrand kommer en äldre man gående ner till vattnet, tar av sig morgonrocken och sänker ner sig. Speedos och badskor.

Bjällra

Efter mitt andra besök hos naprapaten fick jag en bunte styrkeövningar och några stretchgrejer att göra, så ofta jag vill och orkar, de kommande tre veckorna. Men ingen löpning. Häromkvällen märkte jag hur skrämmande fort det gått att tappa allt vad kondition heter; växlade upp på motionscykeln och trampade på lite extra i tio-femton minuter, varpå pulsen åkte upp som den inte gjort sen backträningen på Bulltofta i våras. Sen körde jag till på köpet knät i styret och började blöda som en skäktad get. Blod och svett, blod och svett rann längs min vad och ner i skon.

Så det blir ingen vinst i Kyrkloppet. I år heller.

Annars är jag så vansinnigt glad och lättad över att ha flyttat från mitt kissluktande rum. Igår baxade jag min stora väska tvärs över stan och installerade mig i Jens lya på Lilla Essingen. Hur fin som helst. Och, framför allt: jag kan gå naken som jag behagar, laga mat helt efter eget lynne, slipper tränga ihop mig på en ynka hylla i kylskåpet. Tror jag stannar här. Sorry Jens. Du göra som du sagt och skaffa en sugar mama i Staterna.

Gilgamesh

Helg shmelg. Gick en tvåtimmarspromenix runt Söder och lyssnade på Godmorgon världen! i P1, åt kålrot med fetaost, satt en lång stund på Café Vurma vid Nytorget och drack kaffe. Dessa thirty-something södermänniskor med sina barnvagnar, surdegar och utstuderade tredagarsstubb; så lätta att göra narr av, så provocerande icke-reflekterande kring sina egna privilegier, så miljöpartistiska. För den ytlige betraktaren, dvs. Brunchandes, skvallrandes om veckans provinsiella pseudokulturdebatt eller nya rön om barnuppfostran.

Veckans antropologiska fältstudie härmed avslutad.

Nästan. För igår var jag i Östermalmshallen. Det är naturligtvis en grav förenkling, och en inte oproblematisk romantisering, men: jag längtade tillbaka till Malmö. Där kan folk åtminstone inte leva hela sina liv i någon slags Axesskonservativ, Svenskt Tenn-parfymerad parallell verklighet där sjuåringar går till lekplatsen i Ralph Lauren och vuxna män kallar varandra Dodde och Pirre. Malmö är mindre, visst. Och folk är precis lika fattiga. Men möjligheterna att retirera till sin egen lilla bubbla är mindre när man inte gömt underklassen i en förort fem, tio kilometer utanför centrum.

Veckans klasshatstirad härmed avslutad.

Sans cesse

Igår satt halva kansliet tillsammans i fikarummet och såg (efter att ha genomlidit kungens jobbigt obekväma och stolpiga anförande) Reinfeldt läsa regeringsförklaringen. "Investera i människor". "Det ska löna sig att ta ansvar". "Investera i Sverige". Och så. Några menlösa, till intet förpliktigande rader om jämställdhet; ytterligare några färre om klimatet. Mage att hävda att man för "en politik för full sysselsättning" bara för att man "stärkt drivkrafterna till arbete". Och så givetvis det oemotståndliga talet om att "därför behövs ALLA jobb". Så fan heller.

Min vän Jens ska åka på några veckors semester och har varit vänlig nog att låta mig passa hans lägenhet. Så nu har nedräkningen inletts: blott nio nätter kvar av att somna med kisslukt stickandes i näsan. Karaktärsdanande, men liksom ändå en erfarenhet jag gärna varit fattigare.

På tal om Jens så kom han med den lysande idén att jag borde ägna första halvan av nästa höst, när jag ändå bara går och väntar på att min sista 15-poängskurs ska börja, åt att resa lite. Ju mer jag tänker på det desto vettigare låter det. Funderar på Alperna.

Definitivt, kanske

Min kropp och jag är inte riktigt överens för tillfället. Först har vi det här med mitt onda knä som vägrar ge sig, trots styrketräning och idogt stretchande helt enligt sjukgymnastens ordination. Så jag kommer nog att boka en tid på Naprapathögskolan i veckan. De har elever som behandlar för under två hundra pix, vilket lätt känns värt att pröva. Men även bortsett från knät har jag känt mig liksom hänging, vek och småsvettig nu ett par dagar. Antar att det kan vara en liten förkylning som ligger och trilskas.

Var ute och gick en sväng på Kungsholmen idag och stötte på Mats och Birgitta Williamson, som var på väg ut till golfbanan. De bjöd in mig på middag endera dagen. Sen promenerade jag vidare till ABF-huset på Sveavägen och lyssnade på en föreläsning med Joakim Palme, som jag för övrigt haft på en kurs i svensk välfärdspolitik i Uppsala. Han är bra. På tisdag ska förhoppningsvis jag och Hanna (min praktikantkollega) gå och se den nya dokumentären om hans salige far.

Imorse hade en av katterna skitit på hallgolvet.

Huggsexa

Äntligen har jag fått ägna en hel eftermiddag åt att bara strosa, flanera, spankulera och traska runt på stan och liksom känna att jag är i Stockholm. Första gången den här veckan (utanför arbetstid dvs) jag känt mig genuint glad att vara här och inte alls längtat söderut. Provade kostymer. Först på COS: den var ekonomiskt löslig men byxorna satt åt helvete för tight, särskilt över vaderna. Sen fick jag hybris (som de säger i Hästveda) och provade en underbar sak i borstad flanell på J Lindeberg för fem lakan; måste, helt enkelt, börja lönearbeta. Efter den brutala påminnelsen om min finansiella knapphet var jag tvungen att tröstköpa ett provocerande dyrt bröd på fejkbageriet i Mood-gallerian. Smakade noll och inget.

Klargörande: det luktar alltså kiss på mitt rum. Det jag sover i.

Pan bagna

Det finns mycket trevligt med att jobba på Regeringskansliet; man får ett snajdigt id-kort, de har ekologiskt Zoegas i fikarummets kaffeautomat, man får tillgång till ett skönt old school-gym i finansdepartementets källare mitt på Drottninggatan - för 100 spänn om året. Svårast hittills är förmodligen alla dessa förkortningar. En del generell RK-lingo, men mestadels EU-relaterat. Som när en handläggare introducerades för mig med orden "det här är Johan, han är MFF:are", varpå jag ägnade en halv eftermiddag åt att grunna på exakt varför hans allsvenska sympatier var relevanta i sammanhanget. För att sedan upptäcka att MFF stod för Multiannual Financial Framework, dvs EU:s långtidsbudget. Sånt.

Mina praktikantkompanjoner, Hanna och Renata, pluggar båda i Uppsala nu men visade sig ha vuxit upp i Kristianstad respektive Hässleholm. Renata har gått på Linné! Har verkligen inte pumpat henne på nog detaljer om den biten. De är i alla fall båda några år äldre än mig och jag kan inte minnas att jag sett någon av dem tidigare, varken i Skåne eller här uppe.

Den här veckan har mest gått åt till att få ordning på en del tekniska och praktiska bitar, och att försöka sätta sig in i det löpande arbetet. På måndag är det tänkt att jag ska få börja göra lite mer stimulerande saker som följa med min handledare på möten och skriva lite. Ska bli gött. Boendebiten funkar helt ok. Kvinnan jag bor hos verkar jobba mycket natt och vi har hittills inte behövt trängas särskilt mycket. Hennes katter är dock synnerligen feta, svarta och närgångna, och äcklar mig lite. Ska nog fortsätta leta annan lya lite med vänstran.

Wonkish

Att jag sätter mig på tåget mot Sthlm på söndag klockan två har, av förklarliga skäl, kommit en smula i skymundan här hemma - även i mitt eget huvud. Alma och Fredrik kom ner igår och idag har vi flängt runt i nära nog varenda mataffär i stan. Morgondagen är stora matlagardagen. Själv ska jag bland annat baka 100 portionsbröd och fördegarna sattes ikväll. Men: mitt i detta milda bröllopskaos ska jag alltså även hinna med att vika skjortor och packa allt annat för fyra månader, och dessutom sy ihop detaljerna med Eva som jag ska hyra rum av. Bråda dagar.

Snart startar dock Stockholmsbloggen.

Fittupplopp

Tidningen Fokus kom idag med sitt första nummer efter sommaruppehållet, och innehöll bland annat en kort intervju med liberala ungdomsförbundets nya ordförande. Som visade sig vara en gammal kursare till mig från Uppsala. Jag visste redan då att hon var politiskt aktiv - minns ett par debattartiklar om, tror jag, bostadssituationen, i Ergo - men efter ett par terminer försvann hon utan att jag tog någon vidare notis. Uppenbarligen har hon i alla fall inte legat på latsidan sen dess. Undrar om hon kommer ihåg mig. Att hon erbjöd sig att knyta min slips när vi skulle ha sittning under insparksveckan, men att jag avböjde och istället själv googlade fram en pedagogisk instruktion och kom till Stockholms nation med en oklanderlig four-in-hand.

Generellt tror jag inte folk minns mina slipsknutar särskilt väl.

Till Almas bröllop har jag tagit på mig att baka lite bröd. Morfar ska bidra med sina paradfrallor och jag med något lite grövre, kanske med frön och sånt i. Provbakade en sats igår som blev tämligen misslyckad; redan under knådningen känner man att något är fel, att man får arbeta den oroväckande länge för att uppnå rätt elasticitet och schvung, och sen jäste den dåligt trots att den fick stå på golvvärmen på toa över natten. Men det hinns med åtminstone ett försök till innan lördag. Lite mer vete, lite mindre råg, ny vildjäst med lite bättre fart - det ska nog bli bra.

Keep on blogging in the free world

Handbollsilliterata britter har lagt finalen mitt under min tågresa, och eftersom jag till råga på allt glömde hörlurarna hemma kan jag inte lyssna på Radiosporten utan är hänvisad till Aftonbladets liverapportering. Frustrerande. Inte hälften så frustrerande, dock, som min (vad det verkar) inflammerade tå och mitt smärtande knä. Har löpt lite över två hundra meter sedan i tisdags. Men påtvingad vila är också vila, och den kan nog göra mig gott i ett längre perspektiv.

Med mig på tåget (till Stockholm) har jag även ”Välkommen till den här världen” av Amanda Svensson, som jag ser mycket fram emot att läsa. Beställde i samma veva ”Alephen” av Borges och ”The spy who came in from the cold” av le Carré. Täcker många baser. Till hösten ska jag passa på att sluka skönlitteratur när jag inte ständigt har kursböcker att beta av. Ser fram emot långa söndagar på stan med promenader och kaffe och kanske en fotbollsmatch när man kommer hem med blossiga kinder och trötta fötter och bakar en pumpa i ugnen med varma kryddor.

En god nyhet: att jag hittade en gammal tredelad kostym som jag trodde var avyttrad och därigenom sparar en sisådär tre lakan - eller åtminstone skjuter upp investeringen till mindre ekonomiskt ansträngda tider. Blå med ganska breda kritstreck. Ska be mormor snäva in bensluten en smula.

Pop, girls, et c

Känner mig en smula rådvill beträffande bloggens framtid. Ett tag tänkte jag göra den till en mer regelrätt träningsdagbok, mest för att få lite kontinuitet, men sånt är ju i ärlighetens namn inte särskilt roligt för utomstående att ta del av. Och löpningen bokför jag redan på jogg.se. Så gick en vecka, och ytterligare en, och vips hade jag inte skrivit på en månad och tyckte det var ganska skönt. Men en total avveckling är inte heller aktuellt. Nån sorts ventil behöver jag för saker som inte ryms/passar i en Fb-status. Förmodligen än mer så under hösten i Stockholm.

Igår var jag och Viktor ute på sydskånska äventyr. Planen var att springa från Malmö till Hörby, övernatta på vandrarhem där och sen fortsätta till Hässleholm följande dag. 14 mil längs Skåneleden. Riktigt så blev det inte. Vicke fick känning av en gammal knäskada och kastade in handduken efter 35 km. Själv fortsatte jag ungefär lika långt till och ankom Hörby strax innan åtta på kvällen, men de sista 15 hade varit verkligt tuffa och jag visste att en natts sömn inte skulle räcka för tillräcklig återhämtning. Och dessutom var det trist att springa själv när jag var så trött. Så det blev en buss till Kristianstad och ett tåg därifrån till Hässleholm. Efterlängtad dusch, risgrynsgröt på tub, lite OS.

Mina knän gillar mig inte idag. Men efter nästan nio timmar på benen hade ju allt annat varit underligt. Rent muskulärt känns det dock helt ok.

Trinda tråg

Det är sant som de säger, att en mara börjar efter tre mil; för mig än mer så eftersom jag aldrig sprungit längre (Lidingö x 2) och resterande 12 km verkligen utgjorde uncharted territory. Skulle benen plötsligt sluta lyda? Magen göra uppror p g a saltgurkan jag norpat vid dryckesstationen fyra kilometer tidigare? Strax efter 30 km-skylten spritsade jag i mig min kroppsvarma nötcrème som legat och skavt i byxlinningen i sisådär två timmar och fyrtio minuter. Visst blev det jobbigt sista milen, särskilt i de tre monstruösa, kilometerlånga motluten kring Hovs Hallar, men när jag passerade 40 km på 3.29 visste jag att sub-3.40 var inom räckhåll och lyckades pressa mina arma påkar de sista 2195 metrarna till en målgång på 3.39.05.

Mäkta nöjd, såklart. Det är en erkänt tuff bana. Jag disponerade mina krafter rätt (milpasseringar ca 54-52-52-52 min) och drack tillräckligt i den oväntat starka solen. Ångrar dock att jag inte sprang i linne - vaknade imorse med en bonnabränna av guds nåde.

Samtidigt som loppet arrangerades den s k "Hamnfesten" i direkt anslutning till målområdet, och när jag fått min lilla gulliga glasstatyett och några muggar vatten tvingandes jag kryssa fram förbi Pepes Bodega genom horder av glassfrossande barnfamiljer, danska turister och stekare som värmde upp inför tennisveckan. Benen ville knappt bära, salt svett rann ner i ögonen och gjorde mig halvblind. Efter många om och men tog jag mig till ett fik och fick mig några fabrikspannkakor med sprejgrädde. Tågresan hem var hemsk. Illamående, svag, inträngd bredvid en svettluktande tågluffare från Mexiko.

När jag kom hem låg Mats-Arne under bordet på verandan och hälsade mig med utsökt likgiltighet.

Anglicistisk angst

Nu har föräldrarna lämnat mig och katten till vårt öde. Mats-Arne har noll och inget sinne för att upprätthålla sitt revir, med den följden att allsköns ljusskygga kvarterskatter stryker runt i trädgården medan han ligger och jäser obekymrat på verandasoffan som en annan pascha. Igår fick jag jaga ut en som vågat sig ända in i köket. Måste lära honom att stå på sig bättre, kanske genom en kurs i felinaesiskt (googla!) självförsvar.

Men de Episka Hemmafesterna kommer att lysa med sin frånvaro till helgen, trots ff. Eftersom jag ska springa ett visst maraton på lördag. Kvällen innan står kolhydratsladdning och tidigt sänggående på schemat; då min support crew/skjuts flytt landet är jag hänvisad till Skånetrafikens välvilja, vilket innebär nära två timmars tågresa med början 06.44. Och på lördag kväll räknar jag kallt med att vara så pass invalidiserad att alla förflyttningar längre än sträckan mellan köket och tv-soffan omöjliggörs. Får inte glömma att bunkra glass innan.

Men imorgon: kostymjakt i Malmö. Både med tanke på höstens jobb och syrrans bröllop.

Ottomanska otyg

Inatt har jag sovit oroligt och drömt om höstens Stockholmssejour; att jag åkte upp utan att ha ordnat något som helst boende, inte ens på vandrarhem, och sedan vandrade tröstlöst vilse på Norrmalm i jakt på ett kebabställe med gratis wifi. Hungrig och ensam. Upptäckte dessutom att jag glömt min bankdosa hemma. Så, idag ska jag börja bli lite mer proaktiv och skanna Blocket et c.

Marathontoppningen påbörjad med tio dagar kvar. Sista långpasset i söndags (runt Finjasjön och sen hem, ca 29 km och en fästing) och igår vankades 10 stycken tvåminutersintervaller med en minuts joggvila mellan. Övervägande positiv känsla från båda passen. Jag har varit exceptionellt stel i mina baksidor de senaste dagarna, men mamma masserade mig i förrgår och smorde med tigerbalsam och det verkar ha gett resultat.

Tom kväll utan fotboll på tv. Åker ut till Hovdala och går på teater istället.

Automatiska stabilisatorer

Alma och Fredrik är hemma ett par dagar, först och främst för att åka ner till Tyskland med pappa och handla dricka till bröllopet. Vilket ombesörjdes idag. Med eftertryck. Själv cyklade jag ut till Hovdala och sprang en timme i de fantastiska bokskogarna, bort mot den gamla biblioteksruinen till. Börjar känna mig duktigt nedtränad och sliten nu. Vilket är enligt planen; imorgon blir det sista omgången långa intervaller (med partiledardebatten i lurarna, såklart), sen ett långpass om tre timmar till helgen, och först efter det ska nedtrappningen inledas.

Midsommar: löser sig väl.

Armod

Nu mindre än tre veckor kvar till maran i Båstad. Som ett led i uppladdningen anmälde jag mig för ganska länge sedan till ett 21 km långt terränglopp i Bockeboda utanför Önnestad (del av samma serie som det i Kullen). Igår var jag ganska bakis efter Johans student och hade (i vanlig ordning) inte sovit alls så länge som jag behövt, men anmäld var jag och springa skulle jag. Således. Joggade ett par kilometer som uppvärming; huvudet sprängde, magen protesterade. Föräldrarna kastade oroliga blickar där de satt och drack kaffe i solskenet. Men när starten väl gick visade sig benen förvånansvärt villiga.

Så, jag sprang på så gott det gick den första milen, utan att titta på klockan. Det var ändå så obanat och knixigt att allt över femminutersfart var omöjligt. Milen passerades på 51 minuter. Visst var det jobbigt, men ansträngningen förde det positiva med sig att jag glömde huvudvärken. I vissa våldsamma nedförslöpor rapade jag dock gin. Sen mosade jag bara på, plockade ett dussin placeringar på andra halvan och kom i mål på just under 1.45. Inget man skrämmer barn med, men med tanke på banans beskaffenhet och min grundliga G&T-laddning kvällen innan måste det betraktas som något av ett styrkebesked.

Idag: lite stel i höften. Bakar bröd.

Ersatz

Istället för den där tråkiga Tony Judt-boken har jag nu börjat läsa "Kroppens geni" av idéhistorikern Sverker Sörlin. Helt fakking lysande. Det är en mycket intressant och, framför allt, välskriven sammanvävning av skidsportens historia i Norge och Sverige, Sörlins egna minnen från barndomens skidtävlingar, och hans nutida jakt på hemligheten bakom det norska skidundret. Bland annat hänger han med Björgen och övriga norska damlöpare på träningsläger. Jag har aldrig läst någon som så på pricken fångar det livsbejakande i att verkligen spänna bågen och testa sina fysiska gränser, den oförställda glädje som då och då belönar den som tar ett kliv ut i det för den egna kroppen okända. Själv är jag inte särskilt bra på att våga såna kliv. Jobbar på det.

Igår, 19.00, Björkvallen: Farstorp derbyslog Hästveda med 1-0 i damernas division fem. Hästveda hade chans att ta säsongens första poäng (på nio spelade matcher), men brände en straff. Knott. Okristligt kallt för att vara juni.

Utanför HTS var de i färd med att testa megafoner och dekorera ett stort släp med björkgrenar. Kanske vågar jag mig bort till Linné imorgon eftermiddag för att se Johan Brink springa ut; man får då kalkylera in risken att träffa på Ingmar eller Bert eller, gud förbjude, Bibliotekarien. I vilket fall blir det studentfest chez Brinks på kvällen - och en halvmara i skogen utanför Kristianstad dagen efter. Men den är ändå mest tänkt som träning.

 

Smöra och bröda

Igår cyklade jag lite mer än tio mil, från Möllevångsgatan 33 i Malmö till Trebackalånggatan 16 i Hässleholm. Trans Scania, nära på. Man får åtminstone se mycket av Skåne på en sån tur; allt från Sydsvenskanhuset på Segevång till djupgröna bokskogar norr om Höör, via böljande blommande fält mellan Flyinge och Kungshult. Det svåraste på hela biten var att hitta ut ur Lund när jag skulle till Södra Sandby. Fast jag pluggat sex terminer i stan hittar jag fortfarande knappt utanför en femhundrametersradie från Domkyrkan räknat.

Rullade iväg strax innan tio på förmiddagen, med "Godmorgon, världen!" i lurarna, och var hemma kvart över fyra. Egentligen skulle jag ätit lunch i Stehag, men hela samhället (eller vad man nu ska kalla det) låg i fullständig dvala. Hittade en byakrog och en pizzeria; båda öppnade först till kvällen. Matbutiken hade obegripligt nog (klockan halv två!) redan hunnit både öppna och stänga för dagen. Så det fanns inte mycket annat att göra än att cykla vidare den dryga milen in till Höör, där jag fick mig en köttbullsmacka och en dammsugare och två koppar kaffe. Med utsikt över torget.

Tar tillbaka det där om att allt av Tony Judt är så jäkla bra. "Thinking the twentieth century" är hittills tyvärr mest pratig och nostalgisk och, etter värre, skriven i en tröttsamt mästrande ton.

Utmätning

Nu har jag i vanlig ordning en lista över saker jag ska försöka hinna med i sommar. En del längre löpprojekt längs olika delar av Skåneleden och en hel drös recept (kroppkakor, kimchi, ett återvändande till surdegsbakning) som ska passas på att förverkligas medan föräldrarna betalar råvarorna. Böcker att läsa, såklart. Och så verkar det bli en del kneg uppe hos morföräldrarna. Som en förberedelse för höstens placering har jag tänkt läsa på så mycket jag orkar om aktuell svensk EU-politik, men såklart även kolla upp lovande löprundor i huvudstaden - det senare kanske aktuellt först när (om) jag lyckas ragga upp någonstans att bo.

Läsmässigt har jag varit lat mest hela våren, och det plågar mig. I måndags lånade jag "Thinking the twentieth century" av Tony Judt på Lunds Stadsbibliotek. Ungefär allt annat jag läst av honom (brittisk historiker) har varit mer eller mindre lysande, så det känns som ett säkert kort, men snart måste jag ta mig i kragen och börja konsumera även skönlitteratur med lite mer tuggmotstånd för att liksom inte helt förlora spänsten. Dags för Thomas Mann, månde?    

Månskensentrepenör

En sån dag idag som alltid får mig att tänka på den där Spike Lee-filmen jag aldrig kan minnas namnet på (*googlar*; "Do the right thing", visst fasen), den som utspelar sig under en vansinnesvarm dag i Brooklyn där en snubbe vandrar runt med en stor boomblaster på axeln och spelar Public Enemy. Sen blir det våldsamt, har jag för mig. Inget våld i Malmö idag. Inte i Lund heller. Bara otaliga bleka ben som helt ogenerat paraderas på gator och torg och tåg. Och så luktade Triangelns station, den norra uppgången, distinkt av fisksås (vietnamesisk) när jag åkte för att ha möte med min seminariegrupp i eftermiddags.

Loppet jag sprang i lördags visade sig handla lika mycket, eller mer, om att sätta sina trötta fötter absolut rätt på den leriga/steniga/rotiga stigen för att undvika en brutal död, sönderslagen mot Kullens klippor och utspolad till havs. Det var en minst sagt knixig bana. Och backig. Efter fyra kilometer hade jag leversmak i munnen och mer mjölksyra i låren än någonsin tidigare på tävling. I den tredje idiotbacken hade jag lärt mig att inte ens försöka springa. Då passeras jag av en frustande medelålders man i full stridsmundering (kompressionsstrumpor, vätskeblåsa på ryggen och fivefingers på fötterna), som formligen älgar uppför backen och vrålar "DET HÄR ÄR KULLAMANNEN!". I ett huj bekräftades alla mina fördomar om barfotalöpare som, well, inte som alla andra.

Potenta pontifikationer

Vilken fin dag vi fick, plötsligt. I förmiddags sprang jag en helt kort runda, mest för att sträcka på benen och hålla igång muskulaturen inför morgondagens kraftprov på Kullen. Och jag kan bara be för att kroppen svarar bättre då, för idag var det stelt och stolpigt och med nya småkrämpor som liksom dök på mig från ingenstans och avlöste varandra under hela passet. Satt sedan och stelnade till på en workshop (som skiljer sig från ett vanligt hederligt seminarium bara till namnet) med en flummig tysk antropolog efter lunch. Känner tydligt hur min akademiska ambitionsnivå sjunker med varje ytterligare dag vi närmar oss sommarlovet.

Bryssel påminde en hel del om Paris fast mindre. Många stora boulevarder och ståtliga palats, men även vindlande kullerstensgator och god falafel. Vi hade ett digert schema med en hel massa studiebesök och möten. Allt flyter liksom ihop en smula såhär i efterhand. Minns i alla fall att jag diskuterade eurokrisens ursprung med en vansinnigt självsäker (kanske t o m arrogant, men i så fall inte utan visst fog för det) tjänsteman från kommissionen. Att jag åt två våfflor redan första eftermiddagen och sen kände att den kvoten liksom var fylld. Att min längsta mening på franska yttrades på en brasiliansk restaurang. Och att en tvålitersstrut pommes frites med majonnäs för tre euro visserligen är ganska bra bang for the buck, men att man blir fasligt smord i truten efteråt och mest vill bita i en citron.

Let it rip

Ryktet om min bloggs död, o s v. Nu kör vi! Åtminstone en stund.

Resten av lägenheten reser bort under helgen, till en stuga någonstans i obygden utanför Lönsboda, för att musicera och dricka sig orediga och göra andra såna där grejer man gör i ett rockband. Själv ska jag således passa på att: spatsera naken över alla våra knappa hundra kvadrat, använda alla spisplattor samtidigt, gå på toa med dörren öppen. På söndag morgon flyger jag till Bryssel med klassen.

Dessvärre verkar jag få ytterligare en sommar med gott om tid åt löpning och spektakulära kulinariska experiment; ringde Reine, min man på Stoby Måleri, i förmiddags och fick ett ganska negativt besked. Inte ett definitivt nej, men nära nog. Så det blir nog till att skrapa ihop ströjobb hos släktingar och leva så snålt som möjligt. Med tanke på höstens Stockholmsvistelse lär jag behöva alla pengar jag kan spara.

Igår: rekordlångt långpass om 151 min. Idag 55 min rehabdistans på tunga ben. Snart bara en och en halv månad kvar till maran.

Gärdesmyg

Nej, inga ursäkter; jag har en hel massa att stå i, politiskt och akademiskt och fysiskt. Styrelsemöten för s-studenter stup i kvarten nu när jag blivit kassör, rikliga mängder outsägligt tråkig kurslitteratur att ta mig igenom, och så alla dessa mil som måste löpas. Vad det senare beträffar har jag gett mig fan på att delta i så många obskyra byalopp som överhuvudtaget kan klämmas in under sommaren. Börjar därför säsongen med en halvmara i Hallaryd, med att agera hare åt morbrodern när han genrepar inför Fiskvarvet.

I maj blir det Kullamannen, ett terränglopp på Bjärehalvön. Den 9/6 (lyckligtvis på eftermiddagen, med tanke på att Johan Brink tar studenten dagen innan) springer jag en terränghalvmara utanför Kristianstad. Sen är det examensdags: Båstad Marathon den siste juni. Kan tänkas att man behöver återhämta sig en smula efter det. Har även pratat lite löst med Viktor om att springa Skåneleden från Malmö till Hässleholm, med övernattning i Hörby... I vilket fall, det blir en fin löpsommar.

Men imorgon: Prosecco, och kanske lite gin med fläder eller nåt.

Missbrukat murbruk

Hade tänkt skriva något insiktsfullt om att fylla 25. Nöjer mig med att konstatera vilken finfin födelsedag jag haft hittills: tolv kilometer löpning, långfrukost på Systrar & Bröder, ett par timmars bläddrande i mattidningar på stadsbiblioteket, - här ringde först mormor och sen farmor och sjöng - promenerade hem i strålande sol och satte en deg och överraskades med budapeststubbe till kaffet av de andra pojkarna. Nu: stinn om buken och lite dåsig. Ska nog ge mig ut och njuta lite mer av det vackra vädret.

Och kanske börja söka praktikplats.

Ypperligt yppig

I nästa vecka ska vi äntligen få till stånd ett infomöte om höstterminens möjligheter. Av någon anledning har vi bara 15 poäng att göra vad vi vill med, vilket rent intuitivt känns korkat eftersom nästan alla praktikplatser och utbytesarrangemang löper över en hel termin. Men vi blir väl varse hur de tänker. Själv funderar jag på att söka praktik i Bryssel, kanske hos sossarna i parlamentet (avlönad!). Eller så satsar jag på plugg i Frankrike.

Innevarande vecka är min sista här på Ehrensvärdsgatan; på lördag kommer föräldrarna ner och hjälper till med logistiken när mina pinaler ska transporteras två kilometer sydväst, till pigkammaren på Möllevångsgatan. Sen får vi se hur lång den sejouren blir. Löpmässigt blir det en delvis ny verklighet att anpassa sig till, närmre till Pildammsparken men ganska mycket längre till Bulltofta där jag i dagsläget kör nästan hälften av mina pass. Igår sprang jag uppför Kreatursbacken därute sex gånger. Knappast sista gången den här våren.

Ytterligare ytterliggare

Jag jobbar enträget för att få en av MKB:s studentlägenheter vid Dalaplan. På Boplats Syd ligger jag konsekvent på 1-3 plats i kön på alla objekt jag anmäler intresse på - och lika konsekvent underlåter de att ens kalla mig till visning. Skickade således ett mail till MKB och frågade vad jag gör fel. Och såhär ligger det till: eftersom jag pluggar i Lund kommer jag alltid att få stå tillbaka till förmån för Malmöstudenter, oavsett kötid. Men kan man inte slå systemet får man anpassa sig och spela efter dess regler, så nu har jag, uteslutande för syns skull, anmält mig till en räcka strökurser på MAH. Fortsättning följer.

Annat spännande på gång: jag och mina vänner på programmet filar på en studieresa till Bryssel i maj. Det är tydligen något av en tradition och pengar finns att äska hos Statsvetenskapliga institutionen. Fem dagar pommes frites, brutalistisk arkitektur och besök hos listiga lobbyister. Och så får jag komma till ännu en stad där min ölaversion lär bli ett populärt samtalsämne.

Osedvanligt bra fart på kvällens distanspass. Tänker fortsätta med feelgoodlöpningen februari ut, sen blir det other buns.

There Is No Alternative

För åttio kronor får man en faslig massa grönsaker såhär års, nästan mer än jag mäktade släpa hem. Morötter, vitkål, rotselleri, lök, kålrot, pumpa. Jag brukar gå ut till Lucu Foods, en kilometer bort utmed Sallerupsvägen, en gång i veckan och bulka upp ordentligt; de har ett helt fantastiskt sortiment, lika billigt som torghandeln på Möllan men av betydligt bättre kvalitet. Oftast slinker det med lite bulgarisk fårost och polsk surkål också.

Hade ju lite issues med högra hälsenan veckorna efter hemkomsten från Vietnam, vilket ledde till en del missad löpning. Sedan dess har jag stegrat dosen disciplinerat och metodiskt. I måndags vågade jag mig på ett pseudolångpass om 95 min, och igår tryckte jag ur mig en ganska snabb kilometer runt "Tefatet" i Pildammsparken (4.15-ish) - båda helt utan känningar. Nu gäller det att inte få totalhybris och omedelbart dunka backintervaller i tunna skor. Keep your eye on the prize, liksom. Båstad Marathon 30/6. Ska börja fila på en träningsplan för våren.

Brytningstid

I helgen dök det upp en lapp i trappuppgången, där man vänligen informerade oss hyresgäster om att vi skulle bli strömlösa 07.30 på onsdag morgon och att reparationer skulle pågå till klockan nio samma kväll men att elen till lägenheterna var "prioriterad". Längst ner fick vi ett tips i all välmening: "Håll dörren till kylen stängd så håller sig maten". Tack. Idag är det som bekant onsdag, så jag sitter på stadsbiblioteket i den där stora glaskuben och brainstormar lite halvhjärtat runt ett paper som ska vara inne om en vecka.

Eftersom jag således inte kunde laga någon mat hemma åt jag lunch på Café Selma på Föreningsgatan. Albin och Eva har talat sig varma om stället och jag har alltid tyckt att det sett gemytligt ut när jag sprungit där förbi. De har en slags buffé till det extremt facila priset av 55 pix, innehållandes fyra olika soppor, surdegsbröd, massa olika roliga pålägg (bönröror, ostar, charketurier), sallad och paj. Dessutom får man fruktsallad och kaffe efteråt. Vansinnigt prisvärt! Personalen var glad utan att det blev jobbigt, och klientelet en salig blandning av byggjobbare och kulturtanter. Tveklös rekommendation.

Ryck och stöt

Inga skjutningar, sprängdåd eller annalkande snöstormar kan dämpa mitt goda humör! Först, i förmiddags, sprang jag 75 underbara minuter helt utan att hindras av hälen, vilket innebar fyra raka pass utan smärta. Sen kom jag hem, åt en bakad potatis och såg på Facebook att samtliga blivit godkända på den förhatliga juridiktentan. Och från mitt bröst föll stenen. Sen, som krona på verket: extrapris på parmesanost på Hemköp. Avslutar dagen med Lazio-Milan och fantastiska valnötter från Teheran Supermarket vid Möllan.

Sfoglia

Förhoppningsvis innebär Löfvéns kröning att Tommy Waidelich byts ut som ekonomisk-politisk talesperson; visserligen har han visat tecken på växande självförtroende på sistone, paradoxalt nog samtidigt som cirkusen kring Juholt stadigt accelererat, men sammantaget har hans bidrag till debatten det senaste året mest bestått i flackande blickar och luddiga resonemang. Gudarna ska veta att vi behöver en stark, tydlig röst på den positionen. Som kan föra fram det surrealistiska i att Anders Borg avfärdar forskning om det omöjliga i att utvärdera jobbskatteavdragens effekt med att man "måste titta på verkligheten". Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering och regeringens egen Långtidsutredning pysslar tydligen med något helt annat. Och dessa rapporter behandlar dessutom de två första stegen av avdragen - man kan på goda grunder anta att de följande har haft ytterligare avtagande marginaleffekt.

Håhåjaja.

Klartecken

Vad gör man när man fått en kotunga till skänks av en ljusskygg lirare i Farstorp, och tröttnat på att den tar upp halva frysen, stirrandes uppfordrande på en varje gång man går för att ta lite glass? Om uttrycket tillåts: man tar tjuren vid hornen.

1. Tvätta av tungan. Min hade lite hö gömt på undersidan.
2. Placera i en gryta tillsammans med: hela svart- och kryddpepparkorn, liberala mängder salt, ett par lagerblad samt, bara för att jag råkade hitta dem skräpandes i grönsakslådan, tre selleristjälkar.
3. Koka upp, skumma och sjud försiktigt i tre timmar.
4. Låt tungan svalna i spadet tills den blivit hanterbar. Medan den fortfarande är lite ljummen drar du lätt av det yttersta, knottriga skinnet.

Efter kvällens gympass skivade jag ett par hekto tunga tunt och wokade med broccoli, lök och vietnamesisk svamp. Smaksatte med ingefära, hoisinsås, soja och en gnutta socker; avslutade med att strö en näve hackade jordnötter över hela härligheten. Tungan har en väldigt intressant, liksom smältande konsistens. En positiv överraskning.

Kappa

Jag drömde om Håkan Juholt inatt. Han hade kallat till presskonferens och alla tog för givet att han tänkte meddela sin avgång. Men när han stod där på podiet, inför ett massivt pressuppbåd med hundratals smattrande kamerablixtar, skrattade han bara triumfatoriskt och befriade sig med ett enda, dramatiskt ryck från mustaschen. Och se! utan den var han plötsligt tjugo år yngre och trettio kilo lättare. Minnet av tio bortkastade månader av inkompetent, inkonsekvent och impotent oppositionsarbete rann i ett slag ur allas medvetande. Optimismen visste inga gränser.

Föräldrarna var här igår och åt. Jag bjöd på pumpagnocchi med caponata (som en italiensk rataouille ungefär) och apelsinglaserade morötter. De stod för vinet. Möcke gott och trevligt.

Pytt

Lite oväntat blev jag via Boplats Syd erbjuden visning på två studentlägenheter nere i Västra Hamnen, precis intill det där snurrade tornet. De var jättefina. Ganska dyra också, såklart, även om somrarna var hyresfria. Den ena låg på fjärde våningen och vid klart väder kunde man se Köpenhamn - åtminstone enligt amerikanskan som bodde där nu och som på kort varsel blivit tvungen att åka hem igen, mitt i sitt uppsatsarbete, p g a visakrångel. Hur som tackade jag nej till båda. På pappret är det lika långt till t ex centralstationen därifrån som från min nuvarande lya, men när jag går utanför dörren här är jag liksom redan "i stan" på ett helt annat sätt. I Västra Hamnen finns ett Maxi, ett bageri och en plastikkirurg. Sen kommer två kilometer byggarbetsplats, sen kommer Malmö. Till och med jag skulle få lappsjuka.

Har dock gott hopp om ett par andra objekt vid Dalaplan.

Caponata

Såg inte så jättemycket av partiledardebatten idag, den fick gå i bakgrunden när jag pluggade. Två flyktiga observationer: Jonas Sjöstedt verkade precis så kompetent, sansad och sympatisk som alla lyriska vänsterpartister orerat om. Säkert att han inte vill bli sosse? Och Annie Lööf fortsatte att låta som en, tja, robot. Har hon någonsin yttrat en mening som faktiskt betyder nåt? Det är bara floskler och värdeord - framförda med ett märkligt frånvarande tonfall, dessutom, som om hon alltid läste innantill. Juholt? Undrar vad han gjorde på semestern. Några ledarskapskurser verkar det inte ha blivit i alla fall.

Jag var på möte med s-studenter igår; vi hade bjudit in ordföranden i kulturnämnden (V) som pratade om vad som är utmärkande för kommunens kulturpolitik och vilka satsningar man tänker sig under året. Mycket intressant. Ännu mer intressant blev det precis innan vi skulle gå hem, när en ung man med en full sopsäck på ryggen uppenbarade sig i dörren och undrade om vi ville ha bröd. Han presenterade sig som kommande från "Matförmedlingen". Brödet i säcken kom från ett bageri i närheten, var kasserat men orört - "pillar man så tar man" - och nu ville han sponsra föreningen. Fick med mig fem frallor hem och ett par bagels med sesamfrön.

Värdighet, det uns som återstår

Ny termin, nya kurser: idag har vi intromöte för "EU Negotiations" och på onsdag kväll påbörjar jag mitt tredje försök att läsa upp franskan till gymnasienivå. Naturligtvis använder de inte samma böcker här som i Uppsala, så jag blir tvungen att tjacka nya för fyrahundra spänn. Alltid kul. Men jag fick en ny leverans billigt (läs: gratis) nötkött från familjens dealer i Farstorp i helgen, vilket med råge kompenserar för alla litteraturutgifter. Finfin högrev, färs och en jäkla massa ben att koka fond på.

Tentan: hoppas vi kunna lämna bakom oss.

Dessvärre fortsätter hälsenan att trilskas. Igår gick jag bort till gymmet för att köra lite alternativ konditionsträning på cykel och crosstrainer, vilket är det mest hjärndött tråkiga en människa kan ägna sig åt, varför jag hade med mig min lilla radio och hoppades göra passet uthärdligt med två timmar "Godmorgon, världen" på P1. Nytta+nöje, eller åtminstone nytta+nytta. Tre minuter in på ett reportage från Tunisien tog batteriet slut. Så, istället för förkovran: fördumning, medelst TV4 Morgon - lyckligtvis utan ljud, men en Kristin Kasperssen säger mer än tusen ord.

Följsamhet

Det är ju själve fan. Just som de senaste dagarnas lättare förkylning gett med sig, och jag tänkt blåsa igång satsningen mot Båstad Marathon (30/6) på allvar, börjar höger hälsena strejka. I förmiddags körde jag tolv km fartlek på band på gymmet varpå jag knappt lyckades gå de tre hundra metrarna hem; smackade på Voltaren per omgående vilket tog udden av det värsta, men hälsenor är knepiga saker. Det blir till att iaktta all möjlig försiktighet de närmsta veckorna. Fokusera på den långa sikten.

Hemtenta över dagen imorgon, 09.00-17.00. Nytt upplägg för min del. Men jag är duktig och det ska säkert gå vägen, förutsatt att jag lyckas avhålla mig från Football Manager och brödbak.

Kontraband

Köpte nya jeans (av märket April 77, som är lite mer rock'n'roll om jag förstått saken rätt) idag för första gången på vad som åtminstone känns som en evighet. Mina senaste tre-fyra par har alla haft relativt hög midja, så den lägre skärningen känns initialt lite otrygg, men det rör sig inte om någon otyglad pubesexponering och är förmodligen mest en vanesak. 60 % rabatt är ju dessutom inte fy skam.

Imorgon drar andra säsongen av "Sveriges mästerkock" igång på TV4, och jag noterar med sorg i sinnet att de behållit fjolårets spektakulärt gubbiga jury intakt. Markus Aujalay är sympatisk och har trots allt meriter från Bocuse D'Or, men här känns han mest inplockad för att fylla rollen som etniskt alibi och juryns moderna (!) inslag. Leif Mannerström: fantastiskt gammal. Stockkonservativ, vilket inte hade behövt vara ett problem om hans deltagande balanserats av den tredje medlemmen - men där har man som bekant tryckt in Per Morberg. Som är skådespelare. Inte kock. Och om möjligt ännu mer kulinariskt reaktionär än Leffe.

Rättviseförmedlingen borde göra en insats.

Tryffera

Det upphör aldrig att förvåna mig vad en mil i hög, klar vinterluft, med lätta ben och gröt i magen, kan göra för det allmänna välbefinnandet. Man blir glad och full av tillförsikt.

Tre nyårslöften:
1. Äta mer fisk
2. Bli bättre på franska
3. Gå upp 4-5 klädsamma kilon

Yollari

Efter att ha delat rum med Alma i över två veckor - och resten av tiden umgåtts i princip varje vaken timme och intagit varenda måltid tillsammans med föräldrar och kusiner - känns det underligt tomt att sitta ensam i en kal lägenhet. Det gråa vädret gör väl sitt till. Sömnrytmen uppenbarligen åt helvete; vaknade först tre i natt, märkligt pigg och torr i munnen, lyckades sen slumra till igen men strax innan sex fanns det inget annat att göra än att stiga upp och pyssla med en deg.

Det blir en helg av återhämtning, uppdatering och försök att strukturera vårens första månader, eller åtminstone de knappa två jag har kvar här på Ehrensvärdsgatan. Först måste jag skaffa en almanacka. Och packa upp, tvätta, fylla kylen (men inte för mer än sex veckor!), kanske strosa lite på rean. Med den långa sikten i åtanke ska jag dessutom boka en tid för studievägledning och bena ut vilka möjligheter hösten bjuder.

När jag är i fas igen, fysiskt och psykiskt, blir det kanske lite mer om resan.

Fria radikaler

När jag skrivit detta hade jag tänkt börja packa, för imorgon kväll lyfter planet från Kastrup mot Saigon. Efter fyra nätter där åker vi vidare till Phu Quoc för tio dagars kvalificerat degande innan kosan åter styrs mot Sverige. Jag har inte alls läst på och planerat lika mycket som jag brukar inför såna här resor, och det kanske leder till att tiden i Saigon inte utnyttjas helt optimalt, men samtidigt ska det bli ganska skönt att mest strosa runt, äta vårrullar och försöka undvika att bli överkörd.

Så: god jul, gott nytt år och god fortsättning. Förhoppningsvis kan jag bjuda på lite fina bilder runt den sjätte januari.

Ett batteri av åtgärder

Om det inte varit för att deras kris (alla verkar vara i, eller på väg mot, "kris" nu: EU och euron, Socialdemokraterna, Den Seriösa Kritiken, USA:s politiska system, Manchester United efter CL-debaclet, svensk äldrevård, et c, et c; 2011 måste gå till historien som krisernas år) innebär en försvagning av Alliansen skulle jag nog tycka ganska synd om Kristdemokraterna. Odell på P1 igår talade om att man var "på väg mot djupet". Hägglund verkar helt förvirrad och byter profilfråga en gång i kvartalet, väl medveten om att det knappast har någon betydelse vad han (eller resten av KD) tycker, eftersom man helt saknar inflytande i regeringen - om inte moderaterna råkar tycka samma sak, d v s. Och då är det ju knappast någon kristdemokratisk profilfråga längre. Håhåjaja. I ett större perspektiv tror jag att svensk politik mår bra av ett brett spektrum av partier och åsiktsrepresentationer, så för min del skulle jag föredra om KD tog sig i kragen och slutade tävla om samma allmänborgerliga medianväljare som resten av Alliansen verkar sikta på. Oklart dock om det då finns väljarunderlag för en riksdagsplats...

Hade en hemsk dröm inatt. Jag var hemma hos min moster och kom ner i köket, där Viktor satt och åt kaka. Flera kakor stod uppdukade på silverbrickor på en lång disk. De såg ungefär likadana ut, huvudsakligen chokladbaserade, men vid en närmre titt såg man att de innehöll olika fyllningar och Viktor berättade att det fanns en med hallon, en med jordgubb, en med blåbär o s v. Problemet var att ju närmre man kom, desto fler olika sorter kunde urskiljas. Väl framme vid disken var utbudet helt oöverskådligt. Jag kände paniken och beslutsångesten stegras. Rimligtvis kunde jag bara välja fyra-fem olika kakor; fler bitar fick liksom inte plats på tallriken, och det skulle se dumt ut om jag tog ett dussin pyttebitar, och dessutom är kanske inte chokladkaka något man ska stoppa i sig bara för sakens skull, helt utan tanke på morgondagen. Det var hemskt. Vaknade, och öppnade dagens lucka i chokladkalendern för att lugna mig.

Timely interception

I morse vaknade jag och kände mig lite hängig; näsan rann, ljumskarna värkte efter gårdagens styrketräning och när jag slog på tv:n intervjuade Kristin Kaspersen en förnumstig unge som överlevt en björnattack. Så: det fick bli två timmar löpning. Laddade mp3:n med veckans missade P1-program och mosade tre varv på långa slingan på Bulltofta.

Sen begov jag mig till Stadsbiblioteket för att hitta något lagom lättsmält och strandvänligt. Allt av Sebald var utlånat, så det fick bli mitt livs första av John le Carré, "A perfect spy" från 1986. Utöver den får "Löwensköldska ringen/Charlotte Löwensköld" av Selma och Marie Ndiayes Goncourtprisbelönade "Tre starka kvinnor" hänga med till Vietnam. De, två par shorts, löparpjucksen och inte så värst mycket mer.

Breda slag

Helt i enlighet med min nya "går det så går det"-taktik har jag nu 1) anmält mig till vårens upplaga av Wigforssakademin (tre helgers drillande i politiskt arbete på en folkhögskola utanför Borås), och 2) nominerat mig själv som s-studenters representant vid partiets distriktskongress i Helsingborg i april. Jag och en lycklig följeslagare ska åka dit och förhindra att klubbens motioner urvattnas, avfärdas, begravs och glöms av gubbväldet. Alla är så påfallande tacksamma över att man ställer upp. Min strategi består i att först och främst vara kongressens bäst pålästa deltagare, eftersom det oftast är det (känslan av att inte ha tillräckligt kött på benen) som avhåller mig från att begära ordet.

Igår var det två veckor till Vietnam. Alltjämt 28 grader varmt i Saigon.

Skalenlighet

De senaste veckorna har jag känt mig stadigt mer rådvill och osäker på precis vad det är jag egentligen vill med mitt liv. Måste bero på det konstanta underskott av politisk stimuli som min innevarande juridikkurs innebär; den är, kort sagt, skittråkig. S-studenter verkar däremot vara en bra grej. Ordförande Hanna tipsade mig om en halvfartskurs med tre fysiska träffar under våren, "Wigforssakademien", som främst verkar vara någon slags indoktrineringsläger för arbetarrörelsens framtida påläggskalvar. Fast ämnena och föreläsarna ser onekligen intressanta ut. Kanske är det dags att vara lite ambitiös, att ge efter en smula för sin slumrande inre streber, om så bara för att se varthän det barkar. Hur lätt det går och hur långt det räcker.

27 timmar och 15 minuter löpta under november månad. Mängdrekord.

A toothsome quality

Mitt bloggande verkar knutet till hur tidskrävande mina studier är för tillfället, fast inte på det sätt man först tänker sig. Snarare skriver jag mindre ju mindre vi har att göra i Lund. Just nu är det kav lugnt, närmast generande slappt, och följdaktligen bloggas det dåligt. Vad jag gör istället? I lördags var jag i ett regnigt Hässleholm för att se Killer Zeus på Markan. Jag och i runda slängar femton andra, visade det sig - varav tio var medlemmar ur de andra två banden som skulle spela, och tre jobbade i kassan. Två tappra själar och jag betalade inträdet på 20 kr och fick en sorglig stämpel över handryggen. Men KZ var professionella; de stod för en kompetent insats som lovade gott inför kommande helgers gig i Lund och Malmö.

Och så har jag skrivit mitt livs första politiska motion, om statsbidrag till höjda lärarlöner. På s-studenters veckomöte imorgon kväll ska den förhoppningsvis antas av föreningen och sen skickas vidare, upp i sossehierarkin. Andra motioner som ska debatteras: handelsbojkott mot Iran, byggande av nya kolonilotter i Malmö stad, individualiserad föräldraförsäkring, framtagandet av en handlingsplan för att bekämpa "konsumtionskulturen", och mycket, mycket annat. Känner mig faktiskt lite upprymd.

"Anno 1790", förresten. Herregud. Ingen kan väl rimligtvis ha pratat sådär, någonsin? Som en Beck-film i stormaktskostym.

Generiska genmälen

Förstår inte för mitt liv varför vår huvudlärare på den här kursen envisas med att lägga föreläsningar mellan åtta och tio på morgonen. Man blir liksom helt seg och konstig hela resten av dagen. Idag hade vi gruppredovisningar av betydelsefulla fall inom EU-rätten; jag och mina kosovanska kamrater (Jeton och Valmir, spexiga namn!) blev dock avbrutna mitt i vår presentation och ska återuppta den på torsdag. Klockan åtta, såklart. Morgonens höjdpunkt var annars fallet där en fransk ölproducent nekades exportmöjligheter p g a "German purity laws" - nån borde liksom sagt stopp långt, långt innan man stiftade några såna igen.

Imorgon ska jag springa från Lund till Malmö igen, sitta på stadsbiblioteket och nöjesläsa hela eftermiddagen och sen gå på möte med s-studenter. Sån är planen i alla fall. Löpvädret är lite svårt för tillfället; väl kyligt för shorts när vinden tar i (vilket den ju har en tendens att göra det i den här staden), men samtidigt för varmt för långa tights annat än den första kvarten. Det, mina vänner, är ett riktigt i-landsproblem. Det och att mitt närmsta Systembolag drabbats av massiva fuktskador och stängt ner för en obestämd framtid.

På Carlings i Lund har de utförsäljning av "skjorter". Passa på.

Demeter

All denna juridik (och det allmänt låga tempot på kursen) lämnar mig politiskt understimulerad, så igår trotsade jag kylan och gick på s-studenters veckomöte på Café Tellus vid Möllan. De hade bjudit in ett vänsterpartistiskt kommunalråd som höll föredrag om kommunens jämställdhetsarbete. Det var intressant, och man fick kaffe, men folk var i allmänhet lite väl frågvisa och det var med nöd och näppe jag hann hem i tid för avspark Sverige-England. Ordföranden Hanna går som av en händelse i min klass i Lund. Trevlig typ. Förvirrande skratt. Överlag gav mötet ett uppmuntrande första intryck, så det blir nog ett återbesök nästa vecka.

När jag korsade Möllan, hastandes mot bussen, passerade jag en grupp om 20-30 män som sjöng, dansade vilt runt, runt och tutade med sina bilar, som de hade parkerat i en stor ring mitt på torget. Iranska flaggor överallt. Enligt en initierad källa inne på mötet (de körde, energiskt tutandes, förbi möteslokalen med jämna mellanrum) hade de slagit Jordanien i fotboll. Och jag som trodde att de lyckats komma över en kärnvapenmissil eller två.

Jordfel

När svensk media rapporterar om kriserna i Grekland och Italien, och de nya tillfälliga regeringskonstellationer som verkar stå i begrepp att ta över, framhäver man till leda deras tekniska expertis och apolitiska karaktär - Mario Monti, påpekade Ekot igår, "är inte politiker utan ekonom". För det första är hela tanken att man lätt och ledigt kan dra en tydlig gräns mellan politik och ekonomi såklart kvalificerat skitsnack. Alla verkar ha gått i Anders Borg-fällan: föreställningen om att det finns en objektiv, sann och icke-ideologisk väg framåt, i korthet Överskott och Balans och, såklart, Ansvar.

Men det kanske underligaste är att många verkar så rörande överens om att politiskt obefläckade ekonomer är precis vad Grekland och Italien behöver just nu. I Financial Times påpekas däremot att "if ever modern Europe needed brave, charismatic leaders to carry their nation through turbulent times, it would seem to be now". Paul Krugman bygger (på sin blogg, som jag följer lite mer slaviskt än vad som kanske är lämpligt) vidare på resonemanget genom att konstatera att det är just den här sortens tjänstemän och räknenissar som måste åläggas en stor del av ansvaret för hela eurozonens problem. Och om de (pga ideologiska skygglappar) felkonstruerade hela bygget från början, varför skulle vi tro att de är rätt personer att rädda projektet nu?

Åh, sakerna jag tillåter irritera mig. Helger utan ligafotboll som ger alldeles för mycket tid åt att veva upp sig över sånt här.

Flack, glatt

Tog en kvick vända på Bulltoftas korta, upplysta slinga ikväll - för det mesta springer jag på förmiddagarna men idag var det en föreläsning om juridisk metod på schemat 08.00-10.00 - med P1:s Studio Ett i lurarna. Tydligen kommer en meteorit passera mellan jorden och månen under natten. En nätt pjäs på 400 m i diameter, ungefär. De intervjuade en torr astronomiprofessor från Uppsala och frågade honom vad som skulle hända om den istället träffat jorden: "Jaaa... En yta motsvarande Estland skulle utplånats fullständigt". Opåkallat exempel.

Doppelgänger

Kan inte annat än tycka en smula synd om Göran Hägglund. Artikeln på DN Debatt häromdagen var både förvirrad och meningslös. I grova drag: först en lång, floskelfylld harang om hur skolan måste ta sitt ansvar för att utbilda goda medborgare med demokratiskt sinnelag och rätt värdegrund. I en märklig (o)logisk kullerbytta övergick detta sedan i en plädering för mer kvarsittning och fler beslagtagningar av mobiltelefoner. Artikeln var meningslös eftersom allt det som efterfrågas, i form av ökade befogenheter för lärare och "hårdare tag", redan möjliggjorts i och med den nya skollag som regeringen drev igenom ifjol. Antar att Hägglund känner sig ansatt från alla håll; utmanad internt i partiet och marginaliserad i allianssamarbetet. Det är svårt att tolka utspelet annat än som ett desperat försök att vinna billiga poäng genom att ropa efter förändringar som Björklund redan drivit i fem år och dessutom fått igenom.

Jag sprang från Lund till Malmö igår - buss till centralstationen, följde sen cykelvägen till Värnhemstorget och hamnade bara lite, lite fel ett par gånger. Det tog ungefär en och en halv timme. Joggade runt lite planlöst längs kanalen och fick till slut ihop ett bra långpass.

Hatar det här med tidningsfria dagar.

Brukarinflytande

Jonathan Franzens "Freedom" är verkligen, såhär en tredjedel in, något i hästväg. Ljusår roligare, mer helgjuten, innerlig, sann och sorglig än föregångaren "The Corrections" som jag läste i våras och vars storhet gick mig helt förbi. Eller, den var smart och välskriven och så, men utan att beröra på något djupare plan. För första gången på säkert ett år har jag nu uppriktigt svårt att lägga en bok ifrån mig. Längtar efter varje lästillfälle, även om det bara rör sig om tio stulna sidor på bussen. Och bäst av allt: den är tokigt tjock.

Var på ett seminarium ikväll på ett litet loft nära Lilla Torg. Laura Hartman pratade om den SNS-rapport hon själv var redaktör för, "Konkurrensens konsekvenser", om avregleringen av marknaderna för olika välfärdstjänster. Det blev ju ett jäkla liv när den kom för någon månad sen, även om de mest kom fram till att det rådde stor kunskapsbrist på många fronter. Vilket i sig förstås är skrämmande. Hartman själv gav i alla fall ett väldigt kompetent intryck. Och så var Luciano Astudillo där, och jag skakade hand med honom, och han var märkligt nervös och hade en frisyr som var rent åt helvete, men snygga strumpor.

Mexitegel

Månadsskifte och dags för sedvanlig träningssummering. Det här med att logga all löpning på jogg.se är faktiskt lätt beroendeframkallande; jag gör egentligen inte så mycket med informationen, och skriver fortfarande bara in löpminuter eftersom det känns analt i överkant att sitta och mäta upp varenda runda. Men det är kul att se timmarna sakta ticka in. Strax över 26 blev det i oktober. Fördelat på 25 pass. Mest mängd, "junk miles" - entimmesrundor på runt 12 km - som på lång sikt bygger löpekonomi och stärker senor och leder. Ska dock bli flitigare med långpassen framöver. Och än har jag inte behövt ta på mig något annat än shorts, vilket är riktigt skönt, även om jag investerat i ett par nya långa tights också.

I helgen var jag och Alma (hemma för att fira sin födelsedag) med föräldrarna i Farstorp och hämtade viltkött hos en av pappas dubiösa bekantskaper. Egentligen var han hur trevlig som helst, och jag fick en finfin oxtunga och ett vildsvinshjärta på köpet, men det går liksom inte att komma ifrån att ensamma, ensligt boende män med kvartsstyckade oxar hängandes i ett fullstort kylrum i uthuset, i vars andra ände "min litauiske snickare" (ordagrant) bor, är lite, ehum, unsettling.

Fick en del undrande blickar på bussen sen, där jag satt med en rådjursskånk uppstickandes ur ICA-kassen.

Rävgift

Nån som minns Lars Danielsson? Han var statssekreterare en smärre evighet, först under Ingvar Carlsson och sen under Göran P, men hans eftermäle lär ändå mest präglas av hur han fick ta skiten för regeringens katastrofala hantering av tsunamin. När drevet lagt sig skickade Göran lite diskret honom till konsulatet Hongkong, och nu är han ambassadör i Seoul. Förmodligen en ganska behaglig tillvaro.

Idag var han dock i Lund och höll en liten gästföreläsning för oss på programmet. Det blev än intimare än planerat, eftersom bara sju-åtta av mina kursare masat sig dit. Själv ångrar jag definitivt inte bussresan: det är alltid kul (en verkligt skräckblandad förtjusning) att lyssna på folk som faktiskt var med när det hände, bakom de lyckta dörrarna, när de fina vinerna kom fram och Helmut Kohl knäppte upp översta byxknappen för att ackommodera desserten - kort sagt när de stora pojkarna diskuterade de Stora Frågorna.

Danielsson själv var frispråkig, underhållande och inte så lite självgod. Oväntat bra på engelska dessutom. Och lite för lik Janne Schaffer för att man enkelt skulle kunna släppa det.

Tausendunein

Segt, det här med förkylning, och särskilt när man är bjuden på oktoberfest och har bakat ölbröd (med stekt lök i) och köpt franskt vin. Hade ju föredragit att vara mitt vanliga alerta, spirituella jag. Men! Vi gör det bästa av situationen. Tar på en tjock tröja. Går en liten extra promenad på väg till Eva för att syresätta hjärnan efter en halv dags stillasittande inomhusskrivande. Det senare då i motsats till "mobilt utomhusskrivande", som är vad jag vanligtvis ägnar mig åt.

Har en inlämningsuppgift som ska vara klar på tisdag eftermiddag: max 3000 ord om "The institutional balance" i EU. Jag har valt att fokusera på mammaledighet. Det var det absolut första ämnet som dök upp i mitt huvud - analysera det, den som vill och kan - och hittills går det relativt problemfritt. Det är kul att skriva på engelska. Öfvning, färdighet, et c.

Smöra och bröda

Helgen har ägnats åt Kyrkloppet mellan Farstorp och Hästveda - säsongens odiskutabla höjdpunkt. I vanlig ordning grasserade gemytet och vetebrödet i församlingshemmet efter målgång var oklanderligt. Underligt nog var vi betydligt färre som sprang i år än ifjol, runt 45 mot tidigare säkert 70, vilket förvånande inte minst med tanke på de senaste dagarnas makalösa väder. De kanske borde ta tag i marknadsföringen.

Första kilometern gick i en faslig fart. Själv kände jag att det var i snabbaste laget och ville inte riskera att dra på mig svårsmält mjölksyra så tidigt, så jag lät en grupp om sex-sju löpare gå loss och koncentrerade mig på att hitta rätt flyt. Flåsade ganska ordentligt. Hämtade successivt och metodiskt in de som låg framför tills bara två återstod. Efter den famösa långa andra backen, den man alltid lyckas förtränga mellan gångerna och där jag tyckte mig hålla knapp styrfart över krönet, trodde jag att de dragit ifrån. Men, tvärtom: den sista biten genom Hästveda centrum låg jag max femtio meter bakom tvåan, ett avstånd som dessvärre bestod hela vägen in i mål.

Så, en placering och ungefär en och en halv minut bättre än ifjol. Kan bara vara nöjd. Kanske var det årets sista lopp, kanske blir det nåt lokalt här i Malmötrakten; time will tell.

Möglischkeitsgrenze

För presentkortet jag fick i avskedspresent från ambassaden köpte jag, på enastående Daunt Books på Marylebone High Street, bland annat en tunn samlingsvolym av Borges utgiven i Penguins serie "Great Ideas". Den har samma titel som bokens första essä (eller ska det vara "fiktion"? Måste fråga Anders Mortensen på litteraturvetenskapliga institutionen i Lund), "The perpetual race of Achilles and the tortoise". Hittills har jag bara läst några tiotal sidor, men hej vad bra det är. Helt makalöst. Allra bäst, och mest omisskännligt Borgesque, är den helt korta utläggningen "The duration of Hell":

The attribute of eternity is what is horrible. The continuity - the fact that divine persecution knows no pause, that there is no sleep in Hell - is unimaginable. The eternity of that pain, however, is debatable.

Han fortsätter sen med att diskutera olika argument för och emot att helvetets lidanden skulle vara för evigt. Man blir glad! På lördag ska jag till Farstorp och springa Kyrkloppet. I förrgår fick jag lite känningar i höger vad när jag körde intervaller på Heleneholms IP, men det brukar jag få när jag får lite hybris och kör för mycket kvalitet på kort tid. Får ta det lugnt resten av veckan. Äta ägg.

Bavaria

Ja, ok då. Det där lät kanske bittert i överkant. Mitt matrelaterade klasshat ligger liksom alltid där och sjuder strax under ytan, och om jag inte håller mig noga i skinnet kokar det över. "Taco"-prefixet brukar ha den effekten. Min enda poäng är egentligen denna: livet är ganska kort, och även om det såklart står varje myndig människa fritt att stoppa vadfansomhelst i gapet, så borde folk tänka till en extra gång innan de försöker få omgivningen att anamma deras tvivelaktiga vanor. Själv äter jag t ex ett halv kilo råkost om dagen. Det är inget jag koketterar med. Förutom här på bloggen då.

Väg och vatten

Fick igår Malmö Högskolas studenttidning Mahskara - genom brevinkastet i dörren och inte i det vanliga postfacket, av någon anledning. Om den stilistiska kvaliteten på de artiklarna säger något om institutionen i övrigt lär jag inte söka några kurser på MAH inom överskådlig framtid. Om man säger så. Värst av allt var matlagningsspalten, där man helt skamlöst (och med en god portion stavfel) tipsade om något så bottenlöst vidrigt som "Tacotårta". Med mozarella. Och en helt burk "chunky salsa". Och fryst grönsaksmix. Vad driver människor till att lägga tid och pengar på att tillreda såna hädelser? Och, som om det inte vore nog, sen föreviga sin abnormalitet till maträtt i form av ett recept och uppmana andra att begå samma brott?

Själv har jag ätit lammlever (salt och peppar och paprikapulver, studs i pannan, lite balsamvinäger på slutet) och ugnsbakade rödbetor till kvällsmat. I förmiddags sprang jag nästan till Arlöv och sen vände jag.

Epistemiska gemenskaper

Det blir höst; man blir sugen på pumpa. Skala, skär i lagom bitar och placera i form tillsammans med klyftor av gul lök och vitlök. Häll över olivolja, honung och citronsaft. Krydda med salt, svartpeppar, kanel, ingefära och chili. Baka i en ganska varm ugn i gott och väl en timme, strö över en näve grovhackad mandel och rör om, återbörda till ugnen ytterligare en kvart eller så. Hela lägenheten luktar liksom varmt och livgivande och det känns helt i sin ordning, på gränsen till välkommet, att regnet piskar mot fönstren och mörkret faller innan halv sex.

Har i stort sett bestämt mig för att börja läsa "Bergtagen" av Mann, förmodligen nyöversättningen då, när jag är klar med Proust. Femton sidor kvar på ett projekt som pågått i säkert fyra-fem år vid det här laget. Från och till, och för det mesta parallellt med annan läsning, men aldrig helt avstannat - så det kan nog lämna ett visst tomrum efter sig. Lämpligt då att fylla det med en annan kontinental mastodontgubbe från det långa 1800-talet.

Hortikulturell holmgång

Joråsåatt, flytten gick utmärkt, tackar som frågar. I helgen var jag tillbaka i Hässleholm och kompletterade med lite prylar som glömts i flytten eller upplevts saknade: stereo, en lagom pastakastrull, cykel, ett kilo sill, laddaren till rakapparaten. Hann dessutom se två fotbollsmatcher. Först småkusinernas sedvanliga dominans på Björkvallen i Hästveda, sen IFK:s håglösa bortslösande av seriesegern på ett soldränkt Österås. Till och med kaffet var bättre i Hästveda.

Sillen hade förresten pappa dragit upp utanför Råå i veckan. Ikväll hamnade hälften i en slags gratäng/låda/whatever med rotfrukter. Slog en deciliter matlagningsgrädde över och smaksatte med vitlök, dijonsenap, tomatpuré, sirap och några rejäla varv från pepparkvarnen. Redig Mat AB. Såhär dagen innan en tenta (liten, men ändock) utgör alltid olika köksprojekt det största hindret för effektivt pluggande; utöver sillådan har det producerats en trevlig sats hummus (utan tahini eller vitlök, så egentligen mest mosade kikärtor) och bakats portionsbröd med riven palsternacka. Men vafan, jag kan ju redan allt.

Passus

Mitt missbruk av matrelaterad media har nu tagit mig till de yttersta utmarkerna, de mörkaste gränsbygderna, randen just innan havet tippar över; Top Chef Canada. Eftersom säsong nio av den amerikanska förlagan inte börjar än på säkert tre veckor måste jag helt enkelt ha min fix på något annat sätt. Och faktiskt: efter de första, smått skrattretande amatörmässiga avsnitten börjar det ta sig. Tyvärr åkte den skallige mannen från Newfoundland ut sist. Han hade med sig en burk fermenterat sälkött till en tävling och var ett piggt inslag.

Imorgon går lasset till Malmö! Ikväll utflyttssmiddag med föräldrarna: hel gös, ugnsbakad fänkål, rotsellerimos med oliver, ett mysigt Chardonnay.

Principal-agent

Vaknade mitt i natten, märkligt utvilad och med extremt klara bilder från en dröm där jag suttit i ett klassrum på Linnéskolan, i egenskap av deltagare på ett seminarium om preventiv terrorismbekämpning. SÄPO hade släppt en ny rapport och Beatrice Ask satt och snackade en massa generaliserande skit om muslimer. Jag gav henne en rejäl avhyvling - nåt i stil med att jag absolut inte hade några synpunkter på säkerhetspolisens arbete, men att den politiska styrningen var bristfällig som bäst och oftare rent ut sagt inkompetent.

Sen kunde jag inte somna, eftersom huvudet var fullt av tankar på vad jag skulle ha i degen jag tänkte sätta efter frukost. Resultatet: yoghurt, dinkelmatvete, ett rivet äpple, hasselnötter och siktat dinkelmjöl.

Nya vär(l)den

Man är inte direkt avundsjuk på de brittiska fackförbunden, som tvingas dras med en konservativ/liberal koalitionsregering vars huvudsakliga åtgärder för att få bukt med landets stagnerade ekonomi utgörs av urvattnad arbetslagstiftning, försämrade pensioner och massiva offentliga nedskärningar - alldeles oavsett vad forskning och beprövad erfarenhet (framförd av t ex OECD, IMF eller vilken idiot som helst med rudimentära kunskaper i nationalekonomi) föreskriver. Men stridsviljan verkar det inte råda någon akut brist på. Paul Kenny, generalsekreterare för GMB (med 600 000 medlemmar), utlovade idag "the biggest campaign of civil disobedience their tiny minds could ever imagine" om inte regeringen omprövade sina förslag. Heja Paul.

Själv tillbringar jag eftermiddagen i rutiga pyjamasbyxor, läsandes artiklar om institutionell design, dechiffrerandes obegripliga flödesscheman över policyförslags resor i komplexa flernivåsystem. Heja Oscar.

Organiserade intressen

Efter att ha klämt i mig en och en halv laxfilé med pestotäcke (fråga inte) och två koppar kaffe till frukost joggade jag ner till stationen och tog 531:an till Tyringe. På plats utbytte jag några artigheter med Inger "Lillfinger" Glans - som försäkrade mig om att banan inte alls var särskilt backig - hämtade ut min nummerlapp, och körde någon slags halvhjärtad uppvärmning. Lars-Ivar Ericson (C) var på plats för 5 km-loppet, iförd en sanslöst urtvättad och formlös joggingdress med Riksdagsemblem.

Första kilometern höll jag igen, för nog fan var det backigt alltid, och den gick på cirkus 4.45. Låg bakom två andra och försökte hitta lite flyt bland alla tvära backar och knixiga svängar. Efter tvåan kände jag att det fick vara nog, gick upp i tät och pinnade på lite bättre. En släppte. Snubbe 2 var seg; jag hörde hans tunga flämtande i säkert tre ytterligare kilometer innan han äntligen gav sig. Banan var väldigt vacker men mina ben inte helt med på noterna, och för varje uppförsbacke ackumulerades ännu lite mer syra i låren. Tiden blev blygsam (just under 43 min), men marginalen ner till tvåan ganska ordentlig till slut. Första vinsten bärgad!

Ceteris paribus

Jag fick ett mail från min praktikantefterträdare på ambassaden. Han (som genom någon sorts freakish sammanträffande heter Oskar och pluggar statsvetenskap i Uppsala) hade haft sällsynt tur i lägenhetsjakten och verkade nu så smått komma in i rutinerna. Jag mindes hur osannolikt snabbt jag själv fann min plats på avdelningen, och hur friktionsfritt arbetet sen löpte i stort sett hela våren; förmodligen ligger en del av förklaringen i min undergivna personlighet och att jag trivs i sammanhang där den hierarkiska ordningen är relativt klar. För mycket frihet riskerar släppa lös den värdelösa arbetsmoral som alltid lurar strax under min flitiga yta. Med andra ord: jag är den borne byråkraten, en implementeringsmaskin - ett tjänstemannaideal.

Å andra sidan: förmodligen alldeles för politiskt intresserad för att i längden nöja mig med en så grå och objektiv roll. Den som lever, osv.

Fin, hög höstluft idag. Jag snörade på min mina lätta gamla Nikes och körde lite fartlek ute i skogen: efter uppvärmning blev det 10-8-6 min i tröskelfart med ett par minuters joggvila mellan. Imorgon förmiddag hade jag tänkt springa Lionsloppet i Tyringe (10 km, terräng). Och på lång sikt har jag mer eller mindre bestämt mig för att sikta på Båstad Marathon i slutet av juni nästa år.

Veto players

Idkade lite seriös kändisakademikerspotting i Lund igår; först Ann Heberlein utanför Teologen, sen Karin Johannisson tillsammans med en kvinna som jag gissar var hennes dotter, inne på Greken där jag åt linssoppa med Daniel och Albin. Nu fattas bara att man springer på Dick Harrisson också. Vill (eller, vill och vill - i den bästa av världar har jag glömt att Dick alls existerar, men det låter sig liksom svåreligen göras när han är gett sig fan på att invadera varje tum av offentligt liv i det här landet) minnas att han var oväntat lång.

Visst är Markus Krunegård ganska lik Ola Toivonen?

Kadaverdisciplin

Det spontana intrycket av mina nya programkamrater, efter tre lektionstillfällen, är klart övervägande positivt: låg medelålder, ungefär 2/3 svenskar och 1/3 utländska studenter varav alla utom en (norskan Pia) är från Östeuropa. De har väl fortfarande den där initiala EU-entusiasmen intakt. Hur som helst ska det bli väldans intressant att få ta del av deras åsikter i diskussioner och på seminarier. Och föreläsarna verkar bra, om än med genomgående ganska gräsligt engelskt uttal.

Nytt flyttdatum: 24/9. Men då har jag nytt badrum med stor dusch och golvvärme! I den mer omedelbara framtiden är det Osby Miniton på söndag som gäller, 12,4 km. I dagsläget känner jag mig ganska sliten och har bland annat ont i vänstra hälen - troligtvis en följd av aggressiv utförslöpning i Knislinge i förra veckan. Ligger därför lågt med målsättningar.

Det är kul att vara tillbaka i Lund. Cirkeln sluten, so to speak. Nu fattas bara linssoppa hos Greken.

Ressentiment

Jag klarar inte av att läsa ordet "smaskig" i recept eller andra texter om mat. Dels låter det så urbota barnsligt, dels påminner det mig ofelbart om verbet med samma stam, och smaskande personer är det sista jag vill se för mitt inre när jag försöker tänka mig in i om ett recept är värt en chans eller inte. "Äppelkakan med toscatäcke blir extra smaskig om den tas ur ugnen precis innan den helt stelnat i mitten"; Jens Linder på DN, som i övrigt är en högst sympatisk och begåvad skribent, kan känna sig träffad.

Orderinvestloppet i Knislinge igår gick alldeles utmärkt, trots träningsvärk i rumpan (från gymmet) och ganska lite sömn föregående natt. Sju kilometer är emellertid en riktigt jävla slitig distans. Som fem, fast två till. Som krona på verket var banan helt galet backig och knixig, med en hel del ganska teknisk utförslöpning på små stigar och en näst sista kilometer som i princip bara gick uppför. Gick hur som haver i mål som nionde man på 26:40. Påträngande leversmak som bara delvis avhjälptes med karamellerna som delades ut till kranvattnet.

Örlog

Nya skor, igen. Det känns som nästan nyss som jag var på Run and Become intill Victoria och provade ut ett par Asics DS Trainer 16, men det är gott och väl sex månader sedan; sex månader under vilka jag avverkat i runda slängar 150 mil på nästan bara asfalt och betong. Så: det var hög tid för ett nytt (likadant) par. Höstupplagan är dessutom fint djupröd och betydligt snyggare. Men när jag springer Orderinvestloppet (7 km) i Knislinge imorgon kväll blir det såklart i lätta pjucks, mina Hyperspeed 4.

Portmonnän ska som bekant stå öppen som en fiskmun. Igår tågkort och kåravgift, idag kurslitteratur för dryga tusenlappen. "The EU's decision traps" och "The political system of the European Union" (som jag redan ägde, men i en sex år gammal pre-Lissabon-utgåva). På torsdag eller fredag blir det nog till att åka ner och hitta en lämplig nation.

Fan vad varmt det är.

Om Spurs ligapremiär igår: det var hyfsat tydligt att United inte är Hearts (vilket såklart inte borde förvåna, med tanke på att Hearts slutade efter Rangers i skotska ligan och Rangers fick stryk av MFF...), och svagheterna på kanske framför allt innermittfältet blev pinsamt tydliga. Livermoore och Kranjcar, liksom, det håller ju inte. Köp nytt! Och en anfallare med lite muskler på överkroppen.

Shortish race report

Av oklara skäl var man tvungen att infinna sig i Västra Hamnen redan en timme före start för att hämta ut sin nummerlapp. Det blåste synnerligen snålt och småduggade och var allmänt oskönt. Träffade Kristina, som jag hade glömt skulle springa, och utbytte lyckönskningar.

Första fem genom centrum kändes bra; jag koncentrerade mig på att slappna av och hitta ett bra flyt och spanade lite bland lördagsshopparna efter eventuella bekanta. Vid 6 km-markeringen hann jag upp den officiella farthållaren som skulle gå i mål på 1.30 och bestämde mig för att ansluta mig till den gruppen - vi var kanske ett dussin. Hela prylen med farthållare (medelålders dansk man, gemytlig såklart) var väldigt bekvämt, nästan till den grad att det kändes som fusk, men vad skulle jag göra när de sprang i precis den fart jag tänkt hålla i vilket fall?

Efterhand föll några ifrån och, runt 16 km frågade dansken mig och en annan snubbe om vi kunde hålla tempot uppe medan han hämtade in eftersläntarna. Han bjöd mig t o m på en energigel med blåbärssmak. Jag tog täten (och därmed vinden) längs Ribban och märkte att övriga långsamt började sacka efter. Kollade på klockan och insåg med två kilometer kvar att 1.30 var kirrat. Ökade. Ökade lite till. Utav helvete blåste det de sista tvåhundra meterna. 1.28.42; alls inte på max, men jäkligt nöjd, och så fick man vaniljgifflar efter målgång.

Idag joggade jag femtio minuter ute i skogen och ska strax baka av ett dinkelbröd med tranbär.

Slaskhink

Jag hade räknat med två dagars grävande hos morföräldrarna; nu blev det en dag, knappt, följd av en natts extremt bristfällig sömn, där varje hopp om att somna om definitivt omintetgjordes när mormor steg upp 06:30 och tyckte att det var en god idé att börja tapetsera hallen. Men jag fick åtminstone smaka morfars hemkörda vita vin till ägg- och sillmackorna. Och har en ganska spektakulär träningsvärk i ryggen idag.

Examensdags på lördag så. Planen för att gå under 1.30 är en första mil på runt 42 minuter, sen en till, och sen spurt. Borde gå. Ska gå. Idag blir det 50 minuter lätt distans och lite stegringslopp på gräs. Fredag morgon tre kvarts lätt, lätt jogg innan frukost. Vetefan hur det blir med festivalen här i stan - eventuell utgång får vänta till lördag kväll, och då är jag (förhoppningsvis) i princip rullstolsbunden av utmattning efter loppet, så vi får väl se.

Hässleholmsderbyt igår på Österås var en höjdare, även om det blåste ganska kallt i tornet. Sällskapade med Gösta och Johanna.

Nattfåk

Det är en konst att vara ledig tre och en halv månad i sträck, även för en så av otaliga jobblösa somrar luttrad och allmänt arbetsskygg ung man som jag. Jag har hittills i mitt liv aldrig haft dåligt samvete pga sysslolöshet. Inte nu heller, bör kanske poängteras, men den senaste veckan har ändå en viss lättare tristess gjort sig påmind. Var finns ett OS när man behöver det? Alla smärre göromål i trädgården som föräldrarna ålagt mig är gjorda, frysen full av bröd och jag kan bara springa så många mil om dagen utan att skada mig... Kort sagt, vägs ände; om än inte här, så åtminstone i sikte.

Det jag verkligen längtar efter nu är såklart att ta alla mina skjortor och böcker och flytta ner till Malmö. Överhuvudtaget längtar jag efter en hel radda saker som hör hösten till, men absolut inte själva hösten (vilket väl i så fall innebär vädret och mörkret, antar jag): billiga rotfrukter, fotbollsligorna runt om i Europa, att den svenska inrikespolitiken ska vakna ur sin semesterdvala efter Almedalen, att terminen i Lund ska börja. Förhoppningsvis kan jag få tillgång till lägenheten några dagar innan kursstart ("European governance", 15 poäng) och få lite tid att i lugn och ro komma tillrätta. Lokalisera matbutiker, reka lite löprundor osv.

Nothing to fret about

Det regnar, så jag drar mig för att gå ut och gräva upp den där roten (förmodligen till allt ont, men man kan aldrig veta säkert), en halvtimmes arbete som jag skjutit framför mig i drygt tre veckor. Dessutom kom precis första numret av London Review of Books. Man gör vad man kan för att behålla, ehum, skärpan. Och jag har börjat läsa "Händelser vid vatten"; redan efter femtio sidor känner man sig helt omsluten, uppslukad, utelämnad; stämningen är hotfull och liksom kvav. En ål är med.

Har hittat en helt fantastiskt god äppelsort på Maxi: Jazz. Tyvärr hitskeppade från Nya Zeeland, vilket verkligen känns som i längsta laget. Och så läser jag i tidningen att årets svenska skörd riskerar bli mindre än ifjol, på grund av några olycksaliga frostnätter i maj. Längtar mig fördärvad efter svenska Aroma - i höstas snittade jag säkert två om dagen så länge tillgången var god och priserna facila.

Imorgon: Röke loppis. Dags att vinna den där grisen.

Cikador

Nu har jag gett mig fan på att äntligen börja läsa Kerstin Ekman och lånade "Händelser vid vatten" på biblioteket i fredags. Hade visserligen precis kommit igång med sista delen av "På spaning..." (som börjat urarta ordentligt nu på sluttampen; var och varannan karaktär avslöjas som sadist eller pederast eller bara allmänt förtappad), men det fina med Proust är att han inte tar skada av ett litet avbrott. Det finns ingen direkt intrig eller andra billiga trick för att dalta med läsaren och hålla intresset uppe. Man kan utan problem hoppa in efter en månads uppehåll, läsa tre sidor med stor behållning och sen lägga boken ifrån sig igen.

--- lite för het på pluntan på inflyttningsfesten igår, så jag mådde stadigt mer och mer illa och när Elsa sa att hon skulle ta sista tåget kändes det som en bra idé att hänga på. Med tanke på att jag slumrade till nånstans strax efter Stehag var det tur att jag hade sällskap. Idag: viss skallavärk, hjälpligt motad av löpning och marängtårta för att fira mammas namnsdag. Imorgon Liseberg!

Märgfull

Malmö Halvmarathon går av stapeln den 13/8, och planen är att träna ner sig ordentligt, långt ner i källaren, juli ut för att sen släppa upp de sista tio dagarna och låta formen "komma till mig" som det så vackert brukar heta i amerikanska löpartidningar. Hur som helst: det är riktigt gött att köra skiten ur sig med gott samvete, både mängd- och kvalitetsmässigt. Idag 65 minuter distans i kvav klibbig värme. Bra tröck i påkarna. Träningsvärk i rumpan efter alla utfall och andra kreativa benövningar på gymmet igår.

Var på Systemet i eftermiddags: ett vitt Nottage Hill Riesling (Australien, nr 16426), ett lättare rött George Dubeuf Morgon (Frankrike, nr 5106) samt en halvflaska bubbel i form av Dopff Brut Cuvée Julien (Frankrike, 7410). Sen är man hemma, som kidsen säger. Fest i Malmö imorgon.

Onglet

Nästan månadslångt uppehåll, men nu kliar det lite smått i fingrarna igen. Lägesrapport: antagen till MEA (Master of Science in European Affairs) i Lund till hösten och lägenhet i andra hand fixad åtminstone till och med mars. Sen kanske jag annekterar pigkammaren hos Viktor och Filip och Mikael på Möllevångsgatan fram till sommaren.

Och vildjästen jag satte, på lika delar russin och aprikos, strax efter hemkomst verkar äntligen ha börjat ta sig. De första tre-fyra bröden jäste dåligt men det kan såklart delvis bero på vädret. Bättre resultat med värmen. Det förra med favabönor och solrosfrön blev precis lagom syrligt och höll väldigt bra, men antog en (inte helt aptitlig) svagt grön nyans.

Delft

Jag har en känsla av att bloggandet blir av det lite mer sporadiska slaget under sommarlovet. Överlag är det skönt att ta en liten skrivpaus, för det har blivit en del ord under våren, både här och i arbetet. Tänk om man bara har ett bestämt antal bra meningar i sig, menar jag; då känns det ju dumt att slösa dem på ouppbyggliga haranger om Maud Olofssons avgång (hoppas på Eskil!), vilka Tottenham borde köpa innan nästa säsong, eller hur underbart det är att kunna läsa Norra Skåne varje morgon igen. Men vi får se.

I lördags sprang jag i alla fall Malmömilen på 38:51, vilket jag är väldigt nöjd med. Har ju sprungit mycket under våren, men nästan aldrig särskilt snabbt, och jag var väldigt osäker på vilka förväntningar jag borde ha. Satsade på att lägga mig strax under 4min/km-fart. Passerade halvvägs på 19:24, så disponeringen kan man knappast klaga på, och nog fan var jag trött och hade tydlig blodsmak i munnen när jag kom i mål. Fin formbesked, således. Banan var platt och lättlöpt med undantag för lite jobbig kullersten på torgen och starka vindar i hamnen.

Åtminstone till och med onsdag ska jag vara i Sjöbo och hjälpa mostern. Sen blir det till att börja fila på bidraget till Midsommar.

Oprecisa opiater

Min praktikutvärdering, som skickades in igår, blev nästan överdrivet okritisk och smått sentimental; jag orerade om alla underbara arbetskamrater, den fina stämningen, de stimulerande uppgifterna osv. Men det hade ju känts dumt att ljuga, och jag njöt faktiskt av nästan varje minut. Fick dessutom med mig en hel knippe riktigt bra referenser för framtida arbetssökande.

(Nu ringde morföräldrarna och ville äta lunch på Norra Station imorgon. Jag är den lättövertalade typen)

Övrigt värt att notera: var i Malmö igår och inspekterade Emmas (Evas kompis) lägenhet, som jag ska hyra medan hon är i Japan september-mars. Såg förjävligt ut, eftersom de totalrenoverar stället över sommaren, men till terminsstart kan det nog bli fint. Emma var en rolig bekantskap; vi träffades visserligen som hastigast i Uppsala ifjol, på Valborg, men då var hon full och stimmig och det enda jag mindes var att hon av oklara anledningar visste vem Micke Gullberg var. Igår: "Asså, det är så roligt, för du pratar PRECIS som Albin!" Nja. Sen mötte jag Viktor på Möllan och åt falafel.

Malmömilen på lördag! Be för mig, och uppehållsväder.

Däst, jäst

Det slog mig idag, under gruppmötet när alla satt inne på Andreas kontor och gick igenom vad de hade inbokat de närmaste dagarna, att jag nog kommer att sakna livet på ambassaden en hel del; att det blivit en så naturlig del av vardagen; att det kommer att kännas konstigt och tomt de första veckorna utan morgonresa på tunnelbanan, blaskigt kaffe, cricketdiskussioner med Edward i fikarummet, och ett kontinuerligt pling från mailboxen när rapporter trillar in från världens alla hörn. Det ska verkligen bli skönt med sommarlov, men omställningen tar nog ett tag.

Avskedslunch med Ami imorgon, och sen med resten av avdelningen på fredag. På lördag morgon hinner jag förhoppningsvis med en sista löprunda nerom Finsbury Park innan jag baxar mig fram genom kollektivtrafiken, tar Heathrow Express från Paddington och till sist landar i Köpenhamn vid sjusnåret på kvällen. Prio ett vid hemkomst: av med håret.

The folly of it all

Vid den här tiden i fjol bloggade jag en lista på saker jag absolut skulle hinna med under sommaren; jag orkar inte leta fram den nu, men poängen är att motsvarande lista i år förmodligen skulle se ganska snarlik ut. Jag säger det utan bitterhet. Förra sommaren var hur trevlig som helst (vill jag minnas), men den kommande har ett bättre utgångsläge. Istället för att åka upp till Uppsala till hösten och låta arbetet med uppsatsen kolonisera varje vaken tanke ska jag flytta till en ny stad och (förhoppningsvis!) börja läsa på ett nytt program. Och när man nästan ser fram emot hösten får sommaren naturligtvis betydligt mindre press på sig. Så: jag ser fram emot en avslappnad, kravfri sommar där vissa saker gärna får strykas från den där listan, men absolut inte måste hinnas med.

Under våren har jag lagt av all växel mindre än tjugopencemynt i en burk, och det säger sig självt att det blir en ansenlig summa efter ett tag. 6,53 pund närmare bestämt. Nu ska jag bara komma på ett smidigt sätt att bli av med all denna koppar innan lördag - helst ett som inte innebär att jag hivar en tung påse metall över disken på Selfridges och mumlar något om att "it should all be there".

To the point

Det enda jag behöver göra för att få mina 30 poäng för praktikterminen är att skriva en fyrasidig utvärdering om vad jag gjort, vad som varit bra och vad som kan förbättras. Så det borde jag såklart ta tag i snarast möjligt. Som det ser ut nu är mitt främsta problem att texten inte blir lång nog, eftersom jag inte kommer på någon vettig negativ kritik. Alla är snälla, jag får göra en massa roliga grejer, min handledare är snygg. Skulle väl vara det där med kaffet då, det är verkligen inte gott.

Det börjar som sagt dra ihop sig nu. På fredag ska jag, Jonas och Christoffer ha vår sista praktikantlunch (lammshawarma på Edgware Road, som vanligt), och nästa fredag, alltså min sista arbetsdag, är det vår tur att ansvara för fredagsbullen. No laughing matter. "Bulle" är UD-språk för fika i allmänhet, och fredagsbullen specifikt är en smått helig ritual på svenska utlandsmyndigheter vart man än kommer i världen (och i Stockholm då). Folk på ambassaden har en tendens att försöka bräcka varandra med ständigt mer luxuösa bakverk från närliggande bagerier. Vi hade tänkt köra en lite annorlunda tvist på det hela och bjuda på baklava, hoppas det går hem.

Kontracykliska kontraktioner

Sol och värme gör väl de flesta platser ännu lite behagligare, men på ett sätt åker jag verkligen härifrån vid helt rätt tidpunkt för nu kommer turisterna. Jag märkte det förra helgen när jag tittade inom Borough Market som hastigast; det var Somme, fast med systemkamerabeväpnade japaner. Man kunde knappt röra sig. Idag var det samma visa på Brick Lane och Spitalfields, fast där är japanerna i regel utbytta mot svenskar, lätt urskiljbara i sina upprullade chinos och korta jeansshorts och allmänt dashing good looks. Och på att de pratar svenska då. Överallt är det i alla fall märkbart mer människor nu än i, säg, februari. Så det ska bli ganska trevligt med lite omväxling - att sitta i hembygdsparken och äta glass med bara ankorna som sällskap.

Åt brunch på Hawksmoor vid Spitalfields idag. Egg and sausage muffin med ost, stekta ägg och bacon och dessutom ett par skivor blodkorv (som smakade mer gris och mindre kryddpeppar än i Sverige) vid sidan om. Snällt mot artärerna och vansinnigt gott.

Praktexemplar

I min frånvaro slog morbrodern till med 1.55 och blev bäst i släkten på Varvet - all heder åt gubben, men nästa år får han nog sänka sig en tjugo minuter även om jag skulle avstå, eftersom båda hans yngsta söner blir gamla nog att delta. Vet inte riktigt om jag ska anmäla mig. Jag och Viktor har pratat om att ta ett maraton under sen vår/tidig sommar nästa år, kanske i Köpenhamn. Till hösten blir det nog Lidingö, eller möjligtvis en mindre halvmara i hemtrakterna, och så Kyrkloppet i Hästveda såklart. Ska verkligen försöka få in lite fler lopp framöver så jag övar upp min obefintliga tävlingsinstinkt.

Fick i alla fall till ett helt ok tempopass ikväll: 15 min uppvärmning, 30 min lite-långsammare-än-10k-fart och 10 min nerjogg. När jag låg och läste "Reappraisals" av Tony Judt i sängen efteråt ville det inte sluta att liksom rycka i mina vader, som om någon gav mig små kontinuerliga elstötar. Nu ska jag kolla på "Newsnight" på BBC och hoppas att jag inte vaknar kvart över sex imorgon också; arbetsdagen blir så fasligt lång när man har sovit lite och är trött.

A daunting task

Nyss nere i köket: mina hyresvärdar sitter och äter glasstårta (det är ju trots allt söndag), och pratar om Eurovision Song Contest, som Stan är svårförklarligt engagerad i. Precis när jag ska gå upp suckar han. "I was disappointed with France, though. She was like a French Andrea Bocelli. I mean, she wasn't blind. She could see. But it was the same style."

Kryp till mitt kors

Brännbollen som skulle spelats i onsdags regnade bort. Klockan fem tågade vi i samlad tropp ned mot Hyde Park; fem minuter senare började det regna, och efter en kvart fullkomligt öste det ner. Folket från Handelskammaren hade intagit de skyddade platserna längst in under ett stort träd där de satt och tuggade i sig sina ambitiösa matsäckar. Jag slog följe en bit med Ann och Christoffer och tog mig mödosamt hemåt, förbannande mitt värdelösa budgetparaply som fäller ihop sig av minsta vindpust.

Och igår eftermiddag fick jag agera kurir i ett ganska bisarrt äventyr. Man kunde lätt tro att om man vill senegaleserna något så skickar man ett mail, men hej! vad man bedrar sig. Istället fick jag sätta mig i en taxi med ett stort brunt kuvert, märkt "To be delivered in person", och åka tvärs över västra London för att lämna det i receptionen på Senegals ambassad i Kensington. Så lätt kan det vara att göra av med 250 kr av det som folk på högerkanten envisas med att kalla "skattebetalarnas pengar"--- och så fick jag huvudvärk.

Berövad, bedrövad, bedövad

Ambassadens kulturavdelning anordnade en liten sammankomst (pepparkakor, te) idag för översättare av svensk litteratur till engelska och hade bjudit in Klas Östergren för att ge samtalet lite skjuts. Jag har läst "Gentlemen" och vill minnas att den var väldigt välskriven; en smula daterad, fast på ett bra sätt, med kärleksfullt skildrade och charmiga karaktärer. Så jag tog en paus från skrivandet av min rapport om brittisk arbetsmarknadslagstiftning och satte mig lite diskret i ett hörn för att lyssna. Tyvärr var allt vi fick från Östergren en, stundtals underhållande men i längden ganska tröttsam, harang om hur den svenska bokmarknaden och svenskarnas läsvanor befunnit sig i fritt fall de senaste 20 åren. Om hur deckarna tar över. Och en förvirrande utläggning där sjunkande resultat i grundskolan kopplades till "samhällets digitalisering". Mest framstod han som reaktionär och grinig, men det kan såklart tänkas att han anpassade budskapet efter publiken, där ingen översatte Stieg Larsson och alla var minst 125 år.

Ami (handledare) erbjöd sig att bli min "mentor" efter att praktiken är över. Inte helt säker på vad det skulle innebära, men det låter ju som ett arrangemang att utvärdera. Inte minst som hon ska flytta tillbaka till Stockholm i höst - aldrig fel att ha bra kontakter på Regeringskansliet.

Vankelmod

På väg ut till kvällens pass (12 km progressivt, trött i huvudet men hyfsat tryck i påkarna) mötte jag Stan, mannen i huset, som för andra gången på ganska kort tid anmärkte att jag såg väldigt "athletic" ut. Inte helt säker på hur jag ska hantera det. Han uppvisar även ett lätt oroväckande intresse för mina matvanor, och för en tid sen frågade han mig förundrat om jag var vegetarian. Vilket väl egentligen inte är så konstigt när det kommer från den sortens engelska medelålders man som ser potatis som en grönsak och inte för sitt liv kan föreställa sig en måltid utan kött - och då räknas såklart inte kyckling eller fisk, mind you. Dessutom äter jag faktiskt nästan vegetariskt nu. Inte så mycket som ett medvetet ställningstagande som för att undvika att tillbringa tid nere i köket, där antingen min gravt dysfunktionella värdfamilj anordnar högljudda gräl eller min pratsjuke italienske rumsgranne ideligen vill diskutera sin medicinska forskning. Tar mackor med mig upp på rummet.

Två önskespelare till Spurs nästa säsong: Nigel de Jong och Didier Drogba. Känns som att CL-kvalificering kan bli tufft framöver.

Horisontsammansmältning

Innan ikväll sken solen och jag svettades på tunnelbanan när jag kånkade hem broccoli och bröd och kemtvättade skjortor (min hyresvärdinna är i Turkiet och sköter inte den biten på en vecka) men nu är himlen hemskt mörk och tung. Om det tvunget ska regna hoppas jag bara att det är över innan jag ger mig ut och springer imorgon bitti. Annars har jag tydligen haft extraordinär tur under min tid här i stan; både mars och april var de torraste och varmaste i mannaminne. Idag bjöd Anna på jordgubbar från Kent till fredagsfikat.

Annars har det varit en bråd vecka, med mycket flängande hit och dit och skrivande av tillhörande rapporter. Igår var jag t ex på tyska ambassaden och lyssnade på en ekonom som pratade om den brittiska regeringens nedskärningar. Gott kaffe. Träffade en trevlig men lite stissig polska. Och idag fick jag täcka en briefing inför nästa veckas jordbruksråd i Bryssel - en meningslös övning där transporten från och till departementet nere vid Westminster tog dubbel så lång tid som själva mötet.

Det bästa med jobbet är ändå nästan all beröm och uppskattning man får på en nära nog daglig basis. Som ett enda långt utvecklingssamtal på mellanstadiet. De håller på att gallra bland ansökningarna till min position för hösten nu (120 stycken!), och Helena sa att det var ett svårt arbete eftersom jag satt ribban så högt. Om jag inte kommit utifrån och redan varit blossig hade jag säkert rodnat.

Behemoth

Nu är jag även anmäld till Malmömilen, som går helgen efter att jag kommit hem. Mest av allt är det tänkt som en morot för att jag ska förmå mig att springa mer kvalitet; när man kommer hem klockan sex, hungrig och mosig i huvudet, är det alldeles för lockande att bara ge sig ut och feelgoodjogga en timme. Men igår tog jag mig i kragen och körde lite fartlek. Värmde tjugo minuter, sprang en stege om 2-3-4-6 minuter i typ tröskelfart, med ett par minuters joggvila mellan varje, och varvade ner nån kilometer. Kändes lätt och fint. Så nu är det väl själve fan om man inte ska få till ett sub-40 - det var ju typ två år sedan jag sprang ett millopp senast.

Reappraisals

Varje kväll på väg hem från jobbet använder jag mig av passagen under Marylebone High Street för att ta mig till busstationen på andra sidan vägen, och varje gång slås jag av den helt oöverträffat förbryllande/motbjudande brytningen av dofter som uppstår när oset från ståndet som säljer belgiska våfflor utanför Baker Street Station möter pisslukten som uteliggarna i tunneln avsöndrar. En blandning av sött och salt; bräckt.

Ny lördag, ny marknad: Broadway Market. Tog tunnelbanan till Angel eftersom jag läst att det kunde vara trevligt att promenera längs Regent's Canal. Kunde det säkert ha varit, om man varit beredd på att det skulle ta tre kvart och om man inte redan sprungit nio kilometer innan frukost. När jag äntligen kom fram var jag utsvulten och kastade mig över första bästa matstånd - och ostron visade sig vara den perfekta återhämtningskuren, innehållandes både vätska och salt. Andra gången jag äter ostron. Första gången var det intressant, idag till och med gott.

Försöker läsa Proust om kvällarna men det är som att jag inte kan ta in orden. Antar att jag läser för mycket på jobbet. Sparar den till sommarlooooovet----

Glömda veck

Det blev inte någon särskilt politisk första maj för min del, och jag fick rättmätiga bannor av Alma som organiserat en alldeles egen demonstration i Götet, en stor en dessutom. Hon är duktig min syster. Själv sprang jag en jättekort runda, åt gröt och såg två och en halv fotbollsmatch på tv. Och hade Juholts tal på på datorn i bakgrunden. Jag var inte ens bakfull, bara inte särskilt lockad av att stå i en småkylig hembygdspark och lyssna på en (säkert väldigt kompetent!) riksdagsledamot från Kristianstad.

Tillbaka på arbetet så. Idag har jag slagit in kokböcker som ska ges till gästerna på ett event på residenset på torsdag. Och gjort en del andra, snäppet mer kvalificerade saker. Har jag orken och viljan och får för min mor ska jag ta ett ryck i veckan och försöka hitta en billig lägenhet att hyra i Barcelona i början av juli. Något Way Out West ser det inte ut att bli, för det krockar med halvmaran i Malmö. Får se det som att jag sparar en tusenlapp den helgen.