Nu har jag varit ute och promenerat och samlat kraft för att slutföra rapporten från gårdagens eskapader.
Vi var alltså hos Åkerberg, ute på hans veranda eller vad man ska kalla det, och stämningen var god. Vi dansade limbo. Jag vann. Daniel körde sin egenkomponerade dans och föll ihop i en hög på stenplattorna; oklart om det berodde på förlamningar i balanssinet eller fysisk utmattning... Jens höll sig däremot på benen. Mot alla odds. Vi begav oss upp till Statoil där jag i vanlig ordning inte drog mig för att skämma ut mig för ytterligare en expedit, och köpte en massa potatismos med bostongurka. Vi sjöng afrikanska ramsor på HTS:s parkering. Vi sprang, vrålade, hoppade och ramlade. Vissa tyckte att det var en bra idé att dricka ur fontänen utanför kommunhuset, och gjorde så.
Inte långt ifrån slutdestinationen hanns vi upp av Albin och Love, som kom från biografen. Albin tog priset som kvällens mest utspökade/väldressade (välj själv), med skepparkavaj och vit näsduk och vita hängslen och andra excesser. Efter många kramar gick vi åter skilda vägar och en kort stunds köande senare var vi inne på Björket.
Fattar mig kort om tiden innanför grindarna: det var bra.
Mycket folk. Varmt (svettigt!) så man inte blev förkyld eller annat tråkigt, många barer öppna (och visst, det blev uppenbarligen en drink för mycket), folk man inte träffat på länge. Och en hel massa väldigt gamla människor. För gamla. Jens trivdes som fisken i vattnet med alla buggvilliga fyrtioåringar, men vi andra tyckte nog mest att det var lite besvärande. Kul var att träffa Cassandra Carlsson, att Sofie var helt speedad, att Timo var lika urlöjlig som vanligt och att jag kunde nästan hela "Summer of 69". Och att träffa Kristina, för det händer lite för sällan nuförtiden (förmodligen mest mitt fel) och hon ska ju snart flytta till Göteborg. Kommer inte att klara mig länge.
Efteråt gick vi upp till Fred&Co och åt och samlade våra tankar. Jens var pratsam i kön.
Den här dagen har mest varit dryg och småjobbig. Allt går i slow motion, känns det som, och jag har inte varit särskilt sugen på nåt alls. Har suttit lite på MSN, lyssnat väldigt mycket på Monica Zetterlund (riktigt, riktigt bra skiva), och efter lunch följde jag med upp till Hästveda en vända. Mest för att skingra tankarna och spela fotboll. Skönt. Får verkligen inte missa min tid hos optikern imorgon.
söndag, juli 30, 2006
Denna helgen: ett liv
Kan inte nog understryka hur glad jag är att jag hade nyktrat till tillräckligt när jag kom hem inatt för att inte skriva en lång utläggning här i bloggen; det hade lätt blivit så... eh, pinsamt. Nu var klockan fem och jag orkade helt enkelt inte mer.
Vilken makalöst händelserik lördag. Först 09.20-tåget med Abbe till Malmö. Förvärvade:
¤ En mörkblå långärmad t-shirt på Stuk (95:-, halva priset)
¤ En ljusblå kostymskjorta på H&M (299:-)
¤ En mörkblå, tjockare, rundhalsad tröja på Levi's Store (300:-, halva priset!)
¤ En gräddig pasta carbonara på småskabbig (men inte billig) italiensk restaurang (ca 100:-)
¤ Ett nummer av Nöjesguiden och ett av QX (gaytidning, jag fick underbart nyfikna blickar på tåget) (gratis)
¤ "Birth of the cool" med Miles Davis och "Waltz for Debbie" med Monica Zetterlund och Bill Evans. På Rocks. Jazz är höst och snart är hösten här (69:- styck)
¤ En fralla och en stor latte på Wayne's Coffee (50:-)
Älskar såna dagar, att ha en massa pengar och inget speciellt att köpa utan bara flanera och vara öppen för infall. Det var sjukt varmt. Luftkonditionering är inget butiksägarna i Malmö satsar på. De kanske säger som min farfar: "AC? Det blir man bara förkyld av". Vi tog 15.48-tåget hem igen och jag hann precis med en välbehövlig dusch innan vi skulle vidare till Forsmans för att fira deras födelsedagar. De fick en grill, och jag och Daniel tog för oss av vinet och drack även lite whiskey och spelade kubb.
Mamma skjutsade oss till Åkerberg. Där kom det till min vetskap att Albin skulle svika oss; hans bror hade kärleksbekymmer och Abbe kände sig nödgad att stötta honom i denna svåra stund. Han är verkligen beundransvärd, på många sätt. Faktum kvarstår dock: Du kom inte fast du sa att du skulle komma och för det ska du lida. As simple as that. Förfesten hos Joel var trevlig.
Nu måste jag dra. Skriver mer sen.
Vilken makalöst händelserik lördag. Först 09.20-tåget med Abbe till Malmö. Förvärvade:
¤ En mörkblå långärmad t-shirt på Stuk (95:-, halva priset)
¤ En ljusblå kostymskjorta på H&M (299:-)
¤ En mörkblå, tjockare, rundhalsad tröja på Levi's Store (300:-, halva priset!)
¤ En gräddig pasta carbonara på småskabbig (men inte billig) italiensk restaurang (ca 100:-)
¤ Ett nummer av Nöjesguiden och ett av QX (gaytidning, jag fick underbart nyfikna blickar på tåget) (gratis)
¤ "Birth of the cool" med Miles Davis och "Waltz for Debbie" med Monica Zetterlund och Bill Evans. På Rocks. Jazz är höst och snart är hösten här (69:- styck)
¤ En fralla och en stor latte på Wayne's Coffee (50:-)
Älskar såna dagar, att ha en massa pengar och inget speciellt att köpa utan bara flanera och vara öppen för infall. Det var sjukt varmt. Luftkonditionering är inget butiksägarna i Malmö satsar på. De kanske säger som min farfar: "AC? Det blir man bara förkyld av". Vi tog 15.48-tåget hem igen och jag hann precis med en välbehövlig dusch innan vi skulle vidare till Forsmans för att fira deras födelsedagar. De fick en grill, och jag och Daniel tog för oss av vinet och drack även lite whiskey och spelade kubb.
Mamma skjutsade oss till Åkerberg. Där kom det till min vetskap att Albin skulle svika oss; hans bror hade kärleksbekymmer och Abbe kände sig nödgad att stötta honom i denna svåra stund. Han är verkligen beundransvärd, på många sätt. Faktum kvarstår dock: Du kom inte fast du sa att du skulle komma och för det ska du lida. As simple as that. Förfesten hos Joel var trevlig.
Nu måste jag dra. Skriver mer sen.
Let me go home
Är jag inte en lök med många skal, ett garn av många trådar? Jodå. Och ändå.
Vilken heldag, i ordets rätta bemärkelse.
Vi hörs imorgon.
Vilken heldag, i ordets rätta bemärkelse.
Vi hörs imorgon.
fredag, juli 28, 2006
Turn it on, turn it up, turn it loose
Sleven var på riktigt kärleksfullt humör idag på terminalen, eftersom det var sista dagen innan semestern för honom. Nästa vecka bär det av ner till Bulgarien: "Jag ska fan ha fyllekramper!". Skön kille. Han var alltså på gott humör och jag fick gå redan fem. Inte helt fel. Ikväll kommer familjen Larsson hit och äter och dricker. Brukar bli uppsluppna sessioner, synd bara att det har regnat och gräset är blött. Inte så kul att spela fussball då.
Imorgon är det shoppingextravaganza i Malmö med Albin (och eventuella följeslagare, jag lägger mig inte i). Har lånat upp en icke oansenlig mängd pengar och varenda krona ska gå åt, är det menat. Annars får de gå åt i baren på Björket. Med tanke på att jag ska på bröllop om några veckor ligger ny skjorta (ljusblå) och slips och kanske näsduk högt på prioriteringsordningen. Vill även besöka Tjallamalla, som sägs ha en del snygga grejer, och så blir det väl en tur bort till Myrorna också.
I förmiddags var jag hos Åkerbergs och tränade med Joel. Efter att jag gjort mina mer ordentliga övningar (militärpress och knäböj) körde vi ett regelrätt beachprogram bestående av bänkpress, bicepscurls, stångrodd och situps på medicinboll. Joel maxade i bänken och tog 85 kg för första gången, och pappa Toms reaktion på sonens stolthet lät inte vänta på sig: "85? Det kör jag ju åttor på". Tom ligger bra till för en framtida "Veckans man", btw.
Bara jag som älskar den här t-shirten?
Imorgon är det shoppingextravaganza i Malmö med Albin (och eventuella följeslagare, jag lägger mig inte i). Har lånat upp en icke oansenlig mängd pengar och varenda krona ska gå åt, är det menat. Annars får de gå åt i baren på Björket. Med tanke på att jag ska på bröllop om några veckor ligger ny skjorta (ljusblå) och slips och kanske näsduk högt på prioriteringsordningen. Vill även besöka Tjallamalla, som sägs ha en del snygga grejer, och så blir det väl en tur bort till Myrorna också.
I förmiddags var jag hos Åkerbergs och tränade med Joel. Efter att jag gjort mina mer ordentliga övningar (militärpress och knäböj) körde vi ett regelrätt beachprogram bestående av bänkpress, bicepscurls, stångrodd och situps på medicinboll. Joel maxade i bänken och tog 85 kg för första gången, och pappa Toms reaktion på sonens stolthet lät inte vänta på sig: "85? Det kör jag ju åttor på". Tom ligger bra till för en framtida "Veckans man", btw.
Bara jag som älskar den här t-shirten?
torsdag, juli 27, 2006
Veckans man: Sean Penn
Jag är fullt medveten om att det har gått lite inflation i Penn-hypandet de senaste åren, men vad göra? Grabben vet vad han pysslar med.
¤ Sean Penn är en väldigt begåvad skådespelare, vilket särskilt framkommit i hans senaste filmer. "Mystic river" fick han en välförtjänt Oscar för. I "21 grams" är han minst lika bra. Hans favoritkaraktär verkar vara mannen som förlorat något (sin dotter, ett organ), alternativt håller på att förlora något (sitt liv, i finfina "Dead man walking" från 1991). Han är även en högst kapabel regissör, och till sin debut hade han den sällsynt goda smaken att filmatisera en Springsteen-låt. Fantastiska "Highway patrolman", dessutom.
¤ Sean har varit gift med Madonna, och var det på den tiden när det var värt något (1985). Guy Ritchie=sloppy second.
¤ Med åldern har fårorna i ansiktet kommit, men de har bara varit av godo och resulterat i en utsökt manlig, mogen famtoning. Sean håller sig dessutom i god form och det lär dröja innan han skriker efter en body double när det ska visas hud. Fin nacke har han också.
¤ Det politiska engagemanget är det heller inget fel på. Han har skrivit öppna brev till Bush i Washington Post, hälsat på nere i Mellanöstern vid ett flertal tillfällen (vilket det skämtades friskt om i halvtråkiga "Team America - World police"), hjälpte till nere i New Orleans vid Katrina osv. Killen har hjärtat på rätt ställe. Som jag.
¤ Sean Penn är en väldigt begåvad skådespelare, vilket särskilt framkommit i hans senaste filmer. "Mystic river" fick han en välförtjänt Oscar för. I "21 grams" är han minst lika bra. Hans favoritkaraktär verkar vara mannen som förlorat något (sin dotter, ett organ), alternativt håller på att förlora något (sitt liv, i finfina "Dead man walking" från 1991). Han är även en högst kapabel regissör, och till sin debut hade han den sällsynt goda smaken att filmatisera en Springsteen-låt. Fantastiska "Highway patrolman", dessutom.
¤ Sean har varit gift med Madonna, och var det på den tiden när det var värt något (1985). Guy Ritchie=sloppy second.
¤ Med åldern har fårorna i ansiktet kommit, men de har bara varit av godo och resulterat i en utsökt manlig, mogen famtoning. Sean håller sig dessutom i god form och det lär dröja innan han skriker efter en body double när det ska visas hud. Fin nacke har han också.
¤ Det politiska engagemanget är det heller inget fel på. Han har skrivit öppna brev till Bush i Washington Post, hälsat på nere i Mellanöstern vid ett flertal tillfällen (vilket det skämtades friskt om i halvtråkiga "Team America - World police"), hjälpte till nere i New Orleans vid Katrina osv. Killen har hjärtat på rätt ställe. Som jag.
onsdag, juli 26, 2006
Uttryck dig själv
Såg precis på CNN att FN:s små fredsbevarande styrkor i Libanon beskylls för att vara ineffektiva. Såhär kan man också se det: hur lätt är det att vara effektiv när man blir sönderbombad av israeliskt flyg? Hur lätt är det att vara effektiv när man är död? En stilla undran.
Veckans man kommer att publiceras någon gång inom de närmsta 24 timmarna, kanske redan ikväll.
Igår var jag ute och sprang i Galgbacken, kom hem och duschade och åt yoghurt med banan och kollade på "Seinfeld" på femman. Det var det där avsnittet där Elaine kommer på att Puddy är religiös och får världens spel. Puddy är bäst:
Elaine: And it's not a problem for you that I'm not a spiritual person?
Puddy: Nah.
Elaine: Really? And why is that?
Puddy: 'Cause I'm not the one that's going to hell.
23.30 ringde Pernilla och livade upp min kväll ytterligare. Ber tusenfalt om ursäkt för min frånvaro, om jag vetat att du skulle dit hade jag inte suttit hemma och degat hela kvällen...
Veckans man kommer att publiceras någon gång inom de närmsta 24 timmarna, kanske redan ikväll.
Igår var jag ute och sprang i Galgbacken, kom hem och duschade och åt yoghurt med banan och kollade på "Seinfeld" på femman. Det var det där avsnittet där Elaine kommer på att Puddy är religiös och får världens spel. Puddy är bäst:
Elaine: And it's not a problem for you that I'm not a spiritual person?
Puddy: Nah.
Elaine: Really? And why is that?
Puddy: 'Cause I'm not the one that's going to hell.
23.30 ringde Pernilla och livade upp min kväll ytterligare. Ber tusenfalt om ursäkt för min frånvaro, om jag vetat att du skulle dit hade jag inte suttit hemma och degat hela kvällen...
tisdag, juli 25, 2006
Me and Mary, we met in highschool
Det är ganska skönt att ha familjen hemma igen, trots allt. Underbart att komma hem från jobbet vid sjutiden (vrålhungrig) och bara ha maten väntandes... ja, jag låter som världens machista men there´s no use denying facts ;) Efter en veckas ohälsosam, kolesterolmättad ungkarlskost är det trevligt med lite varierad föda. Lite sallad. Alternativa kryddningar. Ni fattar.
Sent igår kväll var jag ute och cyklade en timme mellan nio och tio, vilket fått till följd att mina knän skriker varje gång jag sätter mig ner. Trodde i min enfald att det skulle vara skonsammare än att springa.
Inatt hade jag en underlig dröm. Den var så lång och så oerhört detaljerad, men jag kan inte komma ihåg så mycket som jag skulle vilja. Allt började i alla fall med att jag och Simon lurade in alla allsvenska fotbollstränare i mina morföräldrars lada (de trodde att de skulle på konferens), varpå vi släppte in giftig gas i rummet så att alla dog. Sen drog vi ut tränarna på åkern bakom ladan och grävde ner dem. Det slog oss aldrig att det vi gjorde var brottsligt och att vi skulle få skaka galler resten av våra unga liv, nädå. Sen gick dagarna, och folk började liksom undra var i hela friden alla fotbollstränare hade tagit vägen. Simon var lugn som en filbunke, men jag började få ordentlig ångest. Det var fruktansvärt. Av någon anledning kom Erik Williamsons moster sen förbi huset och dumpade ett lik på vår uppfart; hon var sjukt arg på mig och sa att "det här har du på ditt samvete!". På natten tog jag kroppen och grävde ner den bakom vår syrén.
Sen är jag osäker på vad som hände, men jag kommer ihåg enskilda bilder från drömmen: jag och familjen badar i en kinesisk flod med smutsigt vatten, jag och Viktor slåss mot ett uråldigt monster i en annan dimension, etc, etc. Och hela tiden denna fruktansvärda ångest över de döda fotbollstränarna. Usch. Analysera fritt.
Fyra bra låtar:
¤ R Kelly - Heaven I need a hug (Radio edit)
¤ Bruce - Wings for wheels
¤ Otis Redding - Try a little tenderness
¤ The Shangri-Las - Past, present and future
I tell my friends I'm happy
but they read me like a book
And when today I heard them say
your name, that's all it took
Sent igår kväll var jag ute och cyklade en timme mellan nio och tio, vilket fått till följd att mina knän skriker varje gång jag sätter mig ner. Trodde i min enfald att det skulle vara skonsammare än att springa.
Inatt hade jag en underlig dröm. Den var så lång och så oerhört detaljerad, men jag kan inte komma ihåg så mycket som jag skulle vilja. Allt började i alla fall med att jag och Simon lurade in alla allsvenska fotbollstränare i mina morföräldrars lada (de trodde att de skulle på konferens), varpå vi släppte in giftig gas i rummet så att alla dog. Sen drog vi ut tränarna på åkern bakom ladan och grävde ner dem. Det slog oss aldrig att det vi gjorde var brottsligt och att vi skulle få skaka galler resten av våra unga liv, nädå. Sen gick dagarna, och folk började liksom undra var i hela friden alla fotbollstränare hade tagit vägen. Simon var lugn som en filbunke, men jag började få ordentlig ångest. Det var fruktansvärt. Av någon anledning kom Erik Williamsons moster sen förbi huset och dumpade ett lik på vår uppfart; hon var sjukt arg på mig och sa att "det här har du på ditt samvete!". På natten tog jag kroppen och grävde ner den bakom vår syrén.
Sen är jag osäker på vad som hände, men jag kommer ihåg enskilda bilder från drömmen: jag och familjen badar i en kinesisk flod med smutsigt vatten, jag och Viktor slåss mot ett uråldigt monster i en annan dimension, etc, etc. Och hela tiden denna fruktansvärda ångest över de döda fotbollstränarna. Usch. Analysera fritt.
Fyra bra låtar:
¤ R Kelly - Heaven I need a hug (Radio edit)
¤ Bruce - Wings for wheels
¤ Otis Redding - Try a little tenderness
¤ The Shangri-Las - Past, present and future
I tell my friends I'm happy
but they read me like a book
And when today I heard them say
your name, that's all it took
måndag, juli 24, 2006
Let's hug it out, bitch
I fredags jobbade jag först hela sex timmar på terminalen, eftersom Stina skulle upp till Växjö och lura in sig på högskolan. Undertecknad växte med uppgiften och tog sitt ansvar. Turligt nog fick hade vi inte mycket att göra mot slutet av dagen, och när jag såg ljuset i slutet av tunneln jobbade jag på med dubbel hastighet. Sleven fann tydligen min flit underhållande, för han ställde sig plötsligt och bara tittade på mig och utbrast: "Haha, börjar det rycka i brännvinstarmen?"
Kom hem och stekte mig några närande hamburgare, duschade och dressade mig inför kvällens drabbning. Matchade tröjan och strumporna på ett väldigt raffinerat sätt. Daniel kom hit och vi gick till Simon, som först inte kunde hitta sin tröja men sen hittade den och vi kom iväg.
Kan ju säga som så, att om det ryckte i min brännvinstarm tidigare under dagen, så fick den sitt lystmäte. Det gällde för de flesta av oss. Det grillades, badades, dansades, sjöngs och däckades. Senare under kvällen kom en hel del gamla S3SH:are och höjde stämningen ytterligare. Sammantaget var det ett riktigt sjöslag, precis som utlovat, och inga ingredienser saknades: eufori, gråt, manlig kärlek, Dead Prez, absurda mängder vodka och afrikanska ramsor och Emil Reimer. Och med Malin G kom naturligtvis även "Jag ljuger så bra".
Dagen efter vaknade jag i kyffet ovanpå Albins garage tillsammans med Daniel. Min madrass var minst en halvmeter för kort, mina kläder låg i andra änden av rummet och en sopsäck täckte min medtagna kropp. Perfekt. Vi var tvungna att klättra in genom vardagsrumsfönstret, eftersom nån vis man hade låst alla dörrar. Vi kom i alla fall in och åt lite frukost, och låg sen i Bosses och Cinas sängar hela förmiddagen och såg på när Albin städade. Ganska rogivande. Mindre rogivande var den totala, fulländade baksmälla som hade mitt huvud i sitt våld. Simon körde oss hem vid lunch.
Hela eftermiddagen låg jag i soffan, helt utslagen, och åt vaniljdrömmar och drack mjölk och kollade på Tour de France. Laddade ner säsong ett och två av småtrevliga serien "Entourage" (vill ha alla Aris kostymer). Senare på kvällen grillade jag mig ett par kycklingfiléer, kokade lite pasta och rev rejält med parmesanost över hela kalaset. Underbart. Streckglodde på hela säsong ett av "Entourage" och slocknade vid tolv.
Igår kom resten av familjen hem. Alma var jättebrun. Hon hade köpt en flaska citronlikör och en massa Mentos till mig. Tack.
Kom hem och stekte mig några närande hamburgare, duschade och dressade mig inför kvällens drabbning. Matchade tröjan och strumporna på ett väldigt raffinerat sätt. Daniel kom hit och vi gick till Simon, som först inte kunde hitta sin tröja men sen hittade den och vi kom iväg.
Kan ju säga som så, att om det ryckte i min brännvinstarm tidigare under dagen, så fick den sitt lystmäte. Det gällde för de flesta av oss. Det grillades, badades, dansades, sjöngs och däckades. Senare under kvällen kom en hel del gamla S3SH:are och höjde stämningen ytterligare. Sammantaget var det ett riktigt sjöslag, precis som utlovat, och inga ingredienser saknades: eufori, gråt, manlig kärlek, Dead Prez, absurda mängder vodka och afrikanska ramsor och Emil Reimer. Och med Malin G kom naturligtvis även "Jag ljuger så bra".
Dagen efter vaknade jag i kyffet ovanpå Albins garage tillsammans med Daniel. Min madrass var minst en halvmeter för kort, mina kläder låg i andra änden av rummet och en sopsäck täckte min medtagna kropp. Perfekt. Vi var tvungna att klättra in genom vardagsrumsfönstret, eftersom nån vis man hade låst alla dörrar. Vi kom i alla fall in och åt lite frukost, och låg sen i Bosses och Cinas sängar hela förmiddagen och såg på när Albin städade. Ganska rogivande. Mindre rogivande var den totala, fulländade baksmälla som hade mitt huvud i sitt våld. Simon körde oss hem vid lunch.
Hela eftermiddagen låg jag i soffan, helt utslagen, och åt vaniljdrömmar och drack mjölk och kollade på Tour de France. Laddade ner säsong ett och två av småtrevliga serien "Entourage" (vill ha alla Aris kostymer). Senare på kvällen grillade jag mig ett par kycklingfiléer, kokade lite pasta och rev rejält med parmesanost över hela kalaset. Underbart. Streckglodde på hela säsong ett av "Entourage" och slocknade vid tolv.
Igår kom resten av familjen hem. Alma var jättebrun. Hon hade köpt en flaska citronlikör och en massa Mentos till mig. Tack.
torsdag, juli 20, 2006
Give him a great big kiss
När jag cyklar hem från jobbet passerar jag varje dag en tegelväg där orden "Arbeta mindre, lev mer" står sprejat med stora bokstäver, och jag kan inte riktigt bestämma mig för vad jag tycker om den uppmaningen. Alternativen till att jobba: tigga, gatumusicera, dröna, träna. Allt det där kan man ju göra på fritiden även om man knegar.
I förmiddags tog jag på mig en somrig och fin outfit bestående av mina nya chinos och en randig piké. Ni kan säga att chinos är gubbigt osv, men de sitter oförskämt bra på mig och alternativet var ett par vita jeans, typ, så håll käft. Snygg var jag i alla fall. Och mycket riktigt; på väg ner mot stadens sus och dus möter jag en ung man på cykel, en yngling med uppenbar känsla för stil. Det bekräftades om inte annat av sättet han bar upp sin tweedkeps. Han mönstrade mig från topp till tå i farten, nickade uppskattande och belönade mig med ett innerligt "Fräscht!". Gjorde min dag, kan jag erkänna.
Sjukt svettigt på terminalen idag. Plastade pallar tills det gick runt, runt i huvudet på mig. Drack dessutom lite för lite. Trots att jag verkligen, verkligen gillar jobbet och nästan alla människor där, finns det några grejer som jag stör mig på. Alltså, fem saker som inte alls är så kul på Postterminalen:
¤ Plasta halvpallar. Kanske inte låter så farligt. Det är det, upplysningsvis. Den som aldrig har plastat en halvpall har heller aldrig frestat sitt tålamod; när du ligger där och krälar, ryggen värker, plasten går av och pallhelvetet vägrar ligga still, då vet du att du lever.
¤ Martin Bay. Särskilt när han öppnar munnen.
¤ Slevens mindre politiskt korrekta åsikter om manliga homosexuella.
¤ Att sitta i två timmar och bara läsa Nsk och dricka mineralvatten.
¤ Att shortsen var slut och jag tvingas jobba i långbyxor. Det hjälper inte att rulla upp dem några varv, det är lika satans varm ändå.
I förmiddags tog jag på mig en somrig och fin outfit bestående av mina nya chinos och en randig piké. Ni kan säga att chinos är gubbigt osv, men de sitter oförskämt bra på mig och alternativet var ett par vita jeans, typ, så håll käft. Snygg var jag i alla fall. Och mycket riktigt; på väg ner mot stadens sus och dus möter jag en ung man på cykel, en yngling med uppenbar känsla för stil. Det bekräftades om inte annat av sättet han bar upp sin tweedkeps. Han mönstrade mig från topp till tå i farten, nickade uppskattande och belönade mig med ett innerligt "Fräscht!". Gjorde min dag, kan jag erkänna.
Sjukt svettigt på terminalen idag. Plastade pallar tills det gick runt, runt i huvudet på mig. Drack dessutom lite för lite. Trots att jag verkligen, verkligen gillar jobbet och nästan alla människor där, finns det några grejer som jag stör mig på. Alltså, fem saker som inte alls är så kul på Postterminalen:
¤ Plasta halvpallar. Kanske inte låter så farligt. Det är det, upplysningsvis. Den som aldrig har plastat en halvpall har heller aldrig frestat sitt tålamod; när du ligger där och krälar, ryggen värker, plasten går av och pallhelvetet vägrar ligga still, då vet du att du lever.
¤ Martin Bay. Särskilt när han öppnar munnen.
¤ Slevens mindre politiskt korrekta åsikter om manliga homosexuella.
¤ Att sitta i två timmar och bara läsa Nsk och dricka mineralvatten.
¤ Att shortsen var slut och jag tvingas jobba i långbyxor. Det hjälper inte att rulla upp dem några varv, det är lika satans varm ändå.
onsdag, juli 19, 2006
Veckans man: Lilian Thuram
I ett nytt, efterfrågat inslag här på Immanuel kommer jag varje vecka att lyfta fram en person av manligt kön, som i min mening definierar vad det innebär att vara Man. Det kan röra sig om stil, socialt patos, idrottsliga prestationer eller helt enkelt bara en extraordinär känsla för Det Manliga. Först ut i serien är en kille som täcker alla baser: Lilian Thuram.
¤ Thuram föddes på ögruppen Guadeloupe i Västindien, men växte upp i den sädiga betongdjungeln HLM des Fougères utanför Paris. När Frankrikes förorter brann ifjol, och den franska inrikesministern Nicolas Sarkozy (äckligt, populistiskt patrask; tänk Lars Leijonborg gånger tre) på fullaste allvar började tala om att "rensa förorterna med högtrycksspruta för att få bort slöddret", var det därför Thuram som tog till orda och i medierna gick till motattack. Way to go, Lilian.
¤ Under VM var Thuram stundtals helt fantastisk. När Zidane och Henry svek i gruppspelet tog han sitt ansvar, och senare i turneringen blev han en del av den fantastiska defensiv som på ett makalöst elegant sätt eliminerade såväl Spanien som Brasilien. Underbart att skåda.
¤ Glasögonen. Thuram är en stilig karl som han är, men när det är dags för presskonferens och de svarta bågarna åker på bara smälter jag.
¤ I sin ungdom funderade han allvarligt på att bli katolsk präst. Fotbollen vann till slut, och tur är väl det, men medge att det är sanslöst coolt. Präst.
¤ Thuram föddes på ögruppen Guadeloupe i Västindien, men växte upp i den sädiga betongdjungeln HLM des Fougères utanför Paris. När Frankrikes förorter brann ifjol, och den franska inrikesministern Nicolas Sarkozy (äckligt, populistiskt patrask; tänk Lars Leijonborg gånger tre) på fullaste allvar började tala om att "rensa förorterna med högtrycksspruta för att få bort slöddret", var det därför Thuram som tog till orda och i medierna gick till motattack. Way to go, Lilian.¤ Under VM var Thuram stundtals helt fantastisk. När Zidane och Henry svek i gruppspelet tog han sitt ansvar, och senare i turneringen blev han en del av den fantastiska defensiv som på ett makalöst elegant sätt eliminerade såväl Spanien som Brasilien. Underbart att skåda.
¤ Glasögonen. Thuram är en stilig karl som han är, men när det är dags för presskonferens och de svarta bågarna åker på bara smälter jag.
¤ I sin ungdom funderade han allvarligt på att bli katolsk präst. Fotbollen vann till slut, och tur är väl det, men medge att det är sanslöst coolt. Präst.
tisdag, juli 18, 2006
I took a shot of cocaine and shot my woman down...
... som vår gode Cash hade sagt. Vilken obestridlig man.
Nevertheless, ännu en arbetsvecka har tagit sin början:
Welcome to the working week
I know it don't thrill you
I hope it won't kill you
som vår väl så gode Costello hade sagt. Jag hann sjunga hela "Alison" fyra gånger på väg till jobbet idag efter lunch. Vrålade också, när jag svängde in på Kaptensgatan där en mamma satt i en solstol med sin lilla son, "you die young, you die when you're young; nothing to liiiiiiive for!" på bästa Henrik Berggren-manér. Välkommen till verkligheten. Kneget idag tog verkligen priset. Effektivt jobbade jag högt räknat en tredjedel av de fyra timmar jag var där. Satt annars mest i fikarummet, först med Lina (innan hon övergav mig), sen med Norra Skåne (som jag läste tre gånger). Åt torra kvarglömda kakor. Drack mineralvatten. Gick på toa. Sjöng på Gram Parsons-låtar. Knäppte med fingrarna, visslade, spankulerade, funderade; det var faktiskt riktigt tråkigt.
Hann knappt hem förrän Simon kom med Volvon och hämtade mig. På med dobbarna; fotboll på Grönängsskolan! Damian, Jens och PJ plus ett par andra suspekta killar. Den ena var lång och bra men tråkig, den andre liten, tjock, asiatisk och lite småfestlig. Mest för att han var ganska dålig, förstås. Det var äckligt varmt och jag orkade ingenting. Simon kom sen hem hit och så kollade vi på andra halvlek av HIF-Häcken. Stackars Henke. Gick ut med hunden.
Igår: Mellbystrand. Hjälpte först föräldrarna att göra sig hemmastadda (lasta ur spriten, dvs), sen gick jag på upptäcksfärd för att försöka lokalisera fröken H. Problem blev det direkt, eftersom hon vägrade svara på sin mobil. Jag drev runt och svettades ett tag och träffade bl a Malin G och Linda ("S3SH, goa tider..." osv). Sen hörde Lina äntligen av sig och jag fick beskåda hela den pittoreska stugan med tillhörande familj Hansson (nästan hela i alla fall). Vi spelade en fasligt lång kubbmatch, åt glass och pratade i skuggan. Gick sen upp till päronen igen och åt kvällsmat (lax i ugnen med mycket vitlök, kokt potatis, kall sås med rom och rödlök och så ett välkylt rosévin till). Mor Hansson visade sedan sin välvilja och gästfrihet och erbjöd mig en plats i sin Peugeot, destination Hässleholm.
Imorgon ska jag gymma och äta köttbullar. Kanske spela fotboll.
Nevertheless, ännu en arbetsvecka har tagit sin början:
Welcome to the working week
I know it don't thrill you
I hope it won't kill you
som vår väl så gode Costello hade sagt. Jag hann sjunga hela "Alison" fyra gånger på väg till jobbet idag efter lunch. Vrålade också, när jag svängde in på Kaptensgatan där en mamma satt i en solstol med sin lilla son, "you die young, you die when you're young; nothing to liiiiiiive for!" på bästa Henrik Berggren-manér. Välkommen till verkligheten. Kneget idag tog verkligen priset. Effektivt jobbade jag högt räknat en tredjedel av de fyra timmar jag var där. Satt annars mest i fikarummet, först med Lina (innan hon övergav mig), sen med Norra Skåne (som jag läste tre gånger). Åt torra kvarglömda kakor. Drack mineralvatten. Gick på toa. Sjöng på Gram Parsons-låtar. Knäppte med fingrarna, visslade, spankulerade, funderade; det var faktiskt riktigt tråkigt.
Hann knappt hem förrän Simon kom med Volvon och hämtade mig. På med dobbarna; fotboll på Grönängsskolan! Damian, Jens och PJ plus ett par andra suspekta killar. Den ena var lång och bra men tråkig, den andre liten, tjock, asiatisk och lite småfestlig. Mest för att han var ganska dålig, förstås. Det var äckligt varmt och jag orkade ingenting. Simon kom sen hem hit och så kollade vi på andra halvlek av HIF-Häcken. Stackars Henke. Gick ut med hunden.
Igår: Mellbystrand. Hjälpte först föräldrarna att göra sig hemmastadda (lasta ur spriten, dvs), sen gick jag på upptäcksfärd för att försöka lokalisera fröken H. Problem blev det direkt, eftersom hon vägrade svara på sin mobil. Jag drev runt och svettades ett tag och träffade bl a Malin G och Linda ("S3SH, goa tider..." osv). Sen hörde Lina äntligen av sig och jag fick beskåda hela den pittoreska stugan med tillhörande familj Hansson (nästan hela i alla fall). Vi spelade en fasligt lång kubbmatch, åt glass och pratade i skuggan. Gick sen upp till päronen igen och åt kvällsmat (lax i ugnen med mycket vitlök, kokt potatis, kall sås med rom och rödlök och så ett välkylt rosévin till). Mor Hansson visade sedan sin välvilja och gästfrihet och erbjöd mig en plats i sin Peugeot, destination Hässleholm.
Imorgon ska jag gymma och äta köttbullar. Kanske spela fotboll.
lördag, juli 15, 2006
Ett steg fram och två tillbaka
Har nyss varit i Kristianstad och skådat det mänskliga förfallet i vitögat, så att säga.
Först gick jag upp halv tolv och åt lunch med mamma (omelett), varpå jag degade en timme eller två vid datorn och sedan drog mig mot kneget. Kom dit precis lagom sent för att första sändningen paket skulle var packade, vilket medförde att jag kunde sitta med Lina i tre kvart medan hon petade i en kvarglömd sallad och höra på när Dansken berättade om en erotikmässa han var på i fjol, och om när han fastnade i tullen på Irland 1989. En lätt obehaglig man. Jag följde med honom i lastbilen, lastade lite paket och fick gå ganska tidigt eftersom Sleven skulle ut i skogen på en festival och lyssna på progressiv techno hela helgen. Vilken lirare.
Hem, koka pasta, gå ut med hunden, duscha, stryka byxor. Sen till Simon för en hejdundrande förfest med Oski, Dilla och Daniel. "Born to run", "Kom igen Lena", "This charming man"; hitsen stod som de berömda spöna i backen. Jens gjorde årets godaste gärning och skjutsade oss in till K-stad. Tiden där var kanske inte den mest fullödiga i mitt liv, om man säger så, men det var ändå ganska trevligt att bara vandra runt med Daniel och prata och äta korv och önska sig bort. På väg till bilen fick Simon och Oski och Dilla ett jävla ryck och började dra upp blommor ur rabatterna på stan och lägga dem i Oskars Willyspåse. Han skulle ge den till en dam. Simon fick med sig en hel liten buske, som han ställde på biltaket. Livat var bara förnamnet.
Imorgon, jag vet inte riktigt. Framtiden för utvisa. Jag vet vad jag vill göra på söndag i alla fall.
Först gick jag upp halv tolv och åt lunch med mamma (omelett), varpå jag degade en timme eller två vid datorn och sedan drog mig mot kneget. Kom dit precis lagom sent för att första sändningen paket skulle var packade, vilket medförde att jag kunde sitta med Lina i tre kvart medan hon petade i en kvarglömd sallad och höra på när Dansken berättade om en erotikmässa han var på i fjol, och om när han fastnade i tullen på Irland 1989. En lätt obehaglig man. Jag följde med honom i lastbilen, lastade lite paket och fick gå ganska tidigt eftersom Sleven skulle ut i skogen på en festival och lyssna på progressiv techno hela helgen. Vilken lirare.
Hem, koka pasta, gå ut med hunden, duscha, stryka byxor. Sen till Simon för en hejdundrande förfest med Oski, Dilla och Daniel. "Born to run", "Kom igen Lena", "This charming man"; hitsen stod som de berömda spöna i backen. Jens gjorde årets godaste gärning och skjutsade oss in till K-stad. Tiden där var kanske inte den mest fullödiga i mitt liv, om man säger så, men det var ändå ganska trevligt att bara vandra runt med Daniel och prata och äta korv och önska sig bort. På väg till bilen fick Simon och Oski och Dilla ett jävla ryck och började dra upp blommor ur rabatterna på stan och lägga dem i Oskars Willyspåse. Han skulle ge den till en dam. Simon fick med sig en hel liten buske, som han ställde på biltaket. Livat var bara förnamnet.
Imorgon, jag vet inte riktigt. Framtiden för utvisa. Jag vet vad jag vill göra på söndag i alla fall.
tisdag, juli 11, 2006
Know what I like about rich people?
Måste säga att mina två första jobbdagar har gått klart över förväntan. Skön och avslappnad stämning, genomtrevliga arbetskamrater, lite att göra. Jobbade faktiskt bara ca två timmar igår och lika många idag, eftersom paketen slutade komma vid fem typ. Så jag kommer dit fyra, gör inget första kvarten, sen kommer några pallar med paket och jag och Stina och Sleven sätter igång. Paketen sorteras efter postnummer på nya pallar och deras streckkod registreras med en handdator (som jag ännu inte blivit betrodd med). Sen ska pallarna plastas, och det är vad jag huvudsakligen har sysslat med hittills. Jobbigare än det låter. Jag var genomsvett efter att ha gått över lite drygt ett dussin pallar idag. Det kan dock bero på att shortsen var slut och att jag därför tvingas slita i långbyxor. Nåväl.
Igår var jag med lite löst folk nere vid Finjasjön på kvällen. Fotboll följt av uppfriskande bad (fick krampkänningar i vaderna av vattentrampandet). Hemma drog jag på mig lite andra kläder och spankulerade bort till Simon för lite film. Dilla var också där. Fint är att ligga i Pias och Peters sängar med Simon klockan två på natten och lyssna på "The River". Helst efter varsin flaska kallt fläderblomsvin.
Allt är redan glömt och förlåtet, Zizou.
Ikväll har jag hjälpt pappa att lasta släpet med skor som ska med till Hästveda marknad imorgon. Pga jobbet kommer jag upp först på kvällen, men det är ju ändå då de riktiga originalen kommer ut ur sina hålor, så jag är inte orolig. Ska köpa fotbollströjor, chokladdoppade bananer och kanske nån bok. Sitta i Joels källare, springa på gatorna, betrakta slagsmål, tampas med nitiska vakter, brottas i gräset, äta munkar, äta en massa, dricka en del, sova på Minnet. Kan bara bli kul.
Igår var jag med lite löst folk nere vid Finjasjön på kvällen. Fotboll följt av uppfriskande bad (fick krampkänningar i vaderna av vattentrampandet). Hemma drog jag på mig lite andra kläder och spankulerade bort till Simon för lite film. Dilla var också där. Fint är att ligga i Pias och Peters sängar med Simon klockan två på natten och lyssna på "The River". Helst efter varsin flaska kallt fläderblomsvin.
Allt är redan glömt och förlåtet, Zizou.
Ikväll har jag hjälpt pappa att lasta släpet med skor som ska med till Hästveda marknad imorgon. Pga jobbet kommer jag upp först på kvällen, men det är ju ändå då de riktiga originalen kommer ut ur sina hålor, så jag är inte orolig. Ska köpa fotbollströjor, chokladdoppade bananer och kanske nån bok. Sitta i Joels källare, springa på gatorna, betrakta slagsmål, tampas med nitiska vakter, brottas i gräset, äta munkar, äta en massa, dricka en del, sova på Minnet. Kan bara bli kul.
måndag, juli 10, 2006
Bredvid dig
Lördag då alltså. Tog bussen in till stan från Hästveda, grabbade Daniel och hoppade på den som stannar i Vittsjö på väg mot Markaryd. Albin hämtade oss i sin bensinläckande Saab med "Many rivers to cross" i stereon.
Vi började med att äta, och sen tog vi oss en tur på sjön. Albin rodde ut med oss till ön där det är meningen att fester ska hållas i framtiden. Några träd ska fällas och vissa transportproblem ska lösas, sen är det fritt fram. Vi satt där ett tag och rodde sedan hem igen. En fruktansvärt äcklig och väldigt död mås låg och guppade i vattenbrynet. Vi ringde Cina och rådfrågade henne; hon förordade en ståndsmässig begravning. Så blev fallet. Daniel spelade gitarr, Albin sjöng "Blott en dag" och jag filmade hela härligheten med rödsvullna ögon. Tagna av stundens allvar (och ansatta av en massa mygg) gick vi inomhus och tittade på Daniels medhavda kung fu-film, "Shaolin and the Wu-Tang". Underbar kalkonrulle med bisarr dubbning, ännu värre textning (på engelska, som inte alls stämde med talet) och otroligt pompös och malplacerad musik.
Koka pasta, steka köttfärs och så bronsmatch på tv. Portugal var verkligen bleka. Ricardo=inte en av VM:s bästa målvakter, det kan ingen vettig tycka. Bara för att man tar ett par straffar betyder det inte att man är bäst i världen. Extremt kul när Ronaldo blir utbuad också. Efter matchen gick vi ut i garaget och skred till verket. Albin positionerade sig vid sin vackra orgel, Daniel rev och slet med gitarren så fingrarna nästan blödde och undertecknad alternerade mellan congas, munspel och ibland bara sång. Man ska, eh, hålla sig till det man behärskar. Vi körde på detta vis igenom en hel del Dylan, Beatles och en del andra pärlor. "Shelter from the storm" och "Sara" med gjorde sig bra med sättningen, och jag vågar nog påstå att våra versioner kan betecknas som de slutgiltiga.
Vid tretiden, när vi satt en makalös "Fattig bonddräng" och kände att nu kan vi bara inte ta det här längre, vi har nått konstens yttersta utposter osv, bestämde vi oss för att ta ett dopp i sjön. Sen sov vi. Igår tog jag och Daniel bussen hem vid fyra.
Finalen såg jag hos Simon, tillsammans med Dilla och Julle. Måste säga att jag var fruktansvärt besviken efteråt. Sett till hela turneringen kan man väl säga att Italien är rättvisa segrare, men igår hade de inte mycket att säga till om. Maka-Vieira bara dödade Pirlo och Totti, Toni vann inte en nickduell mot Gallas och Materazzi kändes osäker (som vanligt i de matcher jag har sett). Dessutom var Frankrike överlägsna framåt. Tur att Cannavaro är precis överallt med sina grymma brytningar. Zidane var också han riktigt bra, minns den sanslöst kyliga straffen och den vältajmade nicken senare. Sen kan man ju undra vad fan han håller på med när han skallar Materazzi. Kändes ju ganska överilat. Kan inte föreställa mig vad som fick honom att göra något så tanklöst. Frankrike fortsatte trots allt att dominera de få minuterna som var kvar efter utvisningen (utan varken Vieira eller Henry på plan, märk väl), men det kändes verkligen som att om matchen skulle gå till straffar, skulle Italien vinna. Bra straffar var det också, nästan allihop.
Bäst i VM:
¤ Cannavaro
¤ Zidane
¤ Att vi slapp ett nytt Grekland
¤ Försvarsspelet
¤ Glenn Strömberg
¤ Tysklands straffar (tyvärr)
¤ Ribéry
Sämst i VM:
¤ Brasilien
¤ Henke och Zlatan
¤ Robert Perlskog
¤ "Folkets kommentator"
¤ Pekerman och Argentinas straffar (tyvärr)
¤ Beckenbauer (alltid hjärtlös, alltid obehagligt solariebrun)
Vi började med att äta, och sen tog vi oss en tur på sjön. Albin rodde ut med oss till ön där det är meningen att fester ska hållas i framtiden. Några träd ska fällas och vissa transportproblem ska lösas, sen är det fritt fram. Vi satt där ett tag och rodde sedan hem igen. En fruktansvärt äcklig och väldigt död mås låg och guppade i vattenbrynet. Vi ringde Cina och rådfrågade henne; hon förordade en ståndsmässig begravning. Så blev fallet. Daniel spelade gitarr, Albin sjöng "Blott en dag" och jag filmade hela härligheten med rödsvullna ögon. Tagna av stundens allvar (och ansatta av en massa mygg) gick vi inomhus och tittade på Daniels medhavda kung fu-film, "Shaolin and the Wu-Tang". Underbar kalkonrulle med bisarr dubbning, ännu värre textning (på engelska, som inte alls stämde med talet) och otroligt pompös och malplacerad musik.
Koka pasta, steka köttfärs och så bronsmatch på tv. Portugal var verkligen bleka. Ricardo=inte en av VM:s bästa målvakter, det kan ingen vettig tycka. Bara för att man tar ett par straffar betyder det inte att man är bäst i världen. Extremt kul när Ronaldo blir utbuad också. Efter matchen gick vi ut i garaget och skred till verket. Albin positionerade sig vid sin vackra orgel, Daniel rev och slet med gitarren så fingrarna nästan blödde och undertecknad alternerade mellan congas, munspel och ibland bara sång. Man ska, eh, hålla sig till det man behärskar. Vi körde på detta vis igenom en hel del Dylan, Beatles och en del andra pärlor. "Shelter from the storm" och "Sara" med gjorde sig bra med sättningen, och jag vågar nog påstå att våra versioner kan betecknas som de slutgiltiga.
Vid tretiden, när vi satt en makalös "Fattig bonddräng" och kände att nu kan vi bara inte ta det här längre, vi har nått konstens yttersta utposter osv, bestämde vi oss för att ta ett dopp i sjön. Sen sov vi. Igår tog jag och Daniel bussen hem vid fyra.
Finalen såg jag hos Simon, tillsammans med Dilla och Julle. Måste säga att jag var fruktansvärt besviken efteråt. Sett till hela turneringen kan man väl säga att Italien är rättvisa segrare, men igår hade de inte mycket att säga till om. Maka-Vieira bara dödade Pirlo och Totti, Toni vann inte en nickduell mot Gallas och Materazzi kändes osäker (som vanligt i de matcher jag har sett). Dessutom var Frankrike överlägsna framåt. Tur att Cannavaro är precis överallt med sina grymma brytningar. Zidane var också han riktigt bra, minns den sanslöst kyliga straffen och den vältajmade nicken senare. Sen kan man ju undra vad fan han håller på med när han skallar Materazzi. Kändes ju ganska överilat. Kan inte föreställa mig vad som fick honom att göra något så tanklöst. Frankrike fortsatte trots allt att dominera de få minuterna som var kvar efter utvisningen (utan varken Vieira eller Henry på plan, märk väl), men det kändes verkligen som att om matchen skulle gå till straffar, skulle Italien vinna. Bra straffar var det också, nästan allihop.
Bäst i VM:
¤ Cannavaro
¤ Zidane
¤ Att vi slapp ett nytt Grekland
¤ Försvarsspelet
¤ Glenn Strömberg
¤ Tysklands straffar (tyvärr)
¤ Ribéry
Sämst i VM:
¤ Brasilien
¤ Henke och Zlatan
¤ Robert Perlskog
¤ "Folkets kommentator"
¤ Pekerman och Argentinas straffar (tyvärr)
¤ Beckenbauer (alltid hjärtlös, alltid obehagligt solariebrun)
Jag kan inte dansa
Sommar, sommar och ingen tid för bloggande eller något i den stilen. Ingen lust i alla fall. Nu sitter jag äntligen ner och passar på att sammanfatta veckan som gått.
I söndags kväll åkte jag och Viktor och mamma ner till min mosters gård utanför Sjöbo, där vi skulle leva och verka under de kommande tre dagarna. Mor stod i vanlig ordning för matlagningen medan jag och min spenslige kusin gjorde drängagörat: kalka hus, flytta obscent tunga möbler, röja stallet, gräva hålor osv, osv. Jag fick dessutom äran att följa med Lars till traktens återvinningsstation. Such a treat. På tisdagskvällen kollade vi på extremt underhållande Italien-Tyskland.
Onsdag kväll kom pappa och hämtade oss, och kvällen tillbringades hemma framför semifinal nummer två, som kanske inte blev lika underhållande men desto mer tillfredsställande resultatmässigt. Torsdagen inleddes med ett sjukt svettigt gympass hos Åkerberg (måste varit 30 grader i garaget), snabb lunch och sen hasta bort till Poståkeriet för ett första möte med mina överordnade. Verkligt trevliga killar allesammans, verkar det som. Jag fick kläder och blev tillsagd att infinna mig idag (måndag). Lite pirrigt känns det. I mitt anletes svett cyklade jag sedan vidare mot stationen, där min vän Albin (Ludvig) väntade med förväntan i blick.
Vi tog tåget till Malmö, steg av och vips! så hade våra förhoppningar om en flärdfull och pengastinn eftermiddag grusats: Albins plånbok var spårlöst försvunnen. Ack. Nu hindrade det honom inte från att, i vanlig ordning, parasitera på mig och köpa ett linne för mina surt förvärvade slantar. Gillar dock när folk är skyldiga mig pengar, som omväxling. Själv köpte jag en grå munkjacka på HM (behovsprövat) och en jordgubbssmoothie. Hem så. Efter en del roddande och logistiskt rävspel lyckades jag få skjuts upp till Hästveda, där kvällen skulle krönas med en riktig skogsfest hos Petronella.
Festen var klart trevlig, även om vinet mina kära föräldrar förvärvat i Köpenhamn smakade rent hedniskt. De obligatoriska Volvokillarna stod ute på gården och liksom tryckte på sin 740, som för att få den att gunga och ha sig. Allihop såg antingen påtända eller utvecklingsstörda ut, och ett par av dem både och. Turligt nog sa de ingenting, utan stod bara där och tryckte koncentrerat på sin bil. Ibland gav de sin omgivning en imbecill blick. Man tröttnade på dem ganska fort. Jag kommer ihåg att jag dansade väldigt intensivt till en låt från nån Östeuropeisk tecknad serie (om en björn), att popcornen brändes lite och att jag sen gick hem till Minnet. Det var fantastiskt mörkt i skogen.
Dagen efter spelade jag fotboll med mina kusiner och chillade med saft i skuggan. På kvällen lyckades jag lura in mig i den årliga avslutningsmatchen mellan Hästveda P11 och deras föräldrar. Jag och Viktor var med föräldrarna, men det gjorde inte mycket skillnad; de flesta av våra lagkamrater saknade helt löpvilja. Småttingarna bara rann igenom. Dessutom var det fruktansvärt varmt. Vi förlorade med 5-4. Grillning följde, och sen stod jag och Viktor ute på a-planen i en halvtimme och bara slog crossar till varandra. Meditativt. På kvällen kollade vi på "Rome", drack vin och åt brieost. Sämre kan man ha det.
Fortsättningen, med det kreativa mötet i Ubbalt som höjdpunkt, följer. Nu ska jag springa en runda.
I söndags kväll åkte jag och Viktor och mamma ner till min mosters gård utanför Sjöbo, där vi skulle leva och verka under de kommande tre dagarna. Mor stod i vanlig ordning för matlagningen medan jag och min spenslige kusin gjorde drängagörat: kalka hus, flytta obscent tunga möbler, röja stallet, gräva hålor osv, osv. Jag fick dessutom äran att följa med Lars till traktens återvinningsstation. Such a treat. På tisdagskvällen kollade vi på extremt underhållande Italien-Tyskland.
Onsdag kväll kom pappa och hämtade oss, och kvällen tillbringades hemma framför semifinal nummer två, som kanske inte blev lika underhållande men desto mer tillfredsställande resultatmässigt. Torsdagen inleddes med ett sjukt svettigt gympass hos Åkerberg (måste varit 30 grader i garaget), snabb lunch och sen hasta bort till Poståkeriet för ett första möte med mina överordnade. Verkligt trevliga killar allesammans, verkar det som. Jag fick kläder och blev tillsagd att infinna mig idag (måndag). Lite pirrigt känns det. I mitt anletes svett cyklade jag sedan vidare mot stationen, där min vän Albin (Ludvig) väntade med förväntan i blick.
Vi tog tåget till Malmö, steg av och vips! så hade våra förhoppningar om en flärdfull och pengastinn eftermiddag grusats: Albins plånbok var spårlöst försvunnen. Ack. Nu hindrade det honom inte från att, i vanlig ordning, parasitera på mig och köpa ett linne för mina surt förvärvade slantar. Gillar dock när folk är skyldiga mig pengar, som omväxling. Själv köpte jag en grå munkjacka på HM (behovsprövat) och en jordgubbssmoothie. Hem så. Efter en del roddande och logistiskt rävspel lyckades jag få skjuts upp till Hästveda, där kvällen skulle krönas med en riktig skogsfest hos Petronella.
Festen var klart trevlig, även om vinet mina kära föräldrar förvärvat i Köpenhamn smakade rent hedniskt. De obligatoriska Volvokillarna stod ute på gården och liksom tryckte på sin 740, som för att få den att gunga och ha sig. Allihop såg antingen påtända eller utvecklingsstörda ut, och ett par av dem både och. Turligt nog sa de ingenting, utan stod bara där och tryckte koncentrerat på sin bil. Ibland gav de sin omgivning en imbecill blick. Man tröttnade på dem ganska fort. Jag kommer ihåg att jag dansade väldigt intensivt till en låt från nån Östeuropeisk tecknad serie (om en björn), att popcornen brändes lite och att jag sen gick hem till Minnet. Det var fantastiskt mörkt i skogen.
Dagen efter spelade jag fotboll med mina kusiner och chillade med saft i skuggan. På kvällen lyckades jag lura in mig i den årliga avslutningsmatchen mellan Hästveda P11 och deras föräldrar. Jag och Viktor var med föräldrarna, men det gjorde inte mycket skillnad; de flesta av våra lagkamrater saknade helt löpvilja. Småttingarna bara rann igenom. Dessutom var det fruktansvärt varmt. Vi förlorade med 5-4. Grillning följde, och sen stod jag och Viktor ute på a-planen i en halvtimme och bara slog crossar till varandra. Meditativt. På kvällen kollade vi på "Rome", drack vin och åt brieost. Sämre kan man ha det.
Fortsättningen, med det kreativa mötet i Ubbalt som höjdpunkt, följer. Nu ska jag springa en runda.
söndag, juli 02, 2006
Form före vikt
Snabb, snabb bloggsejour nu innan vi drar ner till Sjöbo för tre dagars slit som dräng.
I fredags var jag hos Noord och spelade bordtennis och Chicago. Ytterst lyckat, även om pingisspelet inte började sitta förrän vid 01.30-snåret. Dagen efter, det blir lördag det, kom pojkvännerna hit och spelade trädgårdsfotboll. Alltid lika trevligt. Klarade mig för en gångs skull utan skador.
Trädgårdsslangen åkte fram både en och två gånger när värmen blev för tryckande. Sen såg några av oss England misslyckas ännu en gång (indirekt var allt Gary Nevilles fel). Då blev jag desto gladare av att se Frankrike formligen förinta Brasilien senare på kvällen; vilket underbart försvarsspel, vilken Makélélé! När man sen har en Zizou som bara gnistrar, då kan det ju knappast gå fel. Snacka om att växa med uppgiften.
Strax bär det alltså av ner till mosters gård. Även om studiebidraget igår har stabiliserat min ekonomiska situation, är det aldrig fel med lite extra dineros. Kanske blir det en tripp till Malmö på torsdag...
I fredags var jag hos Noord och spelade bordtennis och Chicago. Ytterst lyckat, även om pingisspelet inte började sitta förrän vid 01.30-snåret. Dagen efter, det blir lördag det, kom pojkvännerna hit och spelade trädgårdsfotboll. Alltid lika trevligt. Klarade mig för en gångs skull utan skador.
Trädgårdsslangen åkte fram både en och två gånger när värmen blev för tryckande. Sen såg några av oss England misslyckas ännu en gång (indirekt var allt Gary Nevilles fel). Då blev jag desto gladare av att se Frankrike formligen förinta Brasilien senare på kvällen; vilket underbart försvarsspel, vilken Makélélé! När man sen har en Zizou som bara gnistrar, då kan det ju knappast gå fel. Snacka om att växa med uppgiften.
Strax bär det alltså av ner till mosters gård. Även om studiebidraget igår har stabiliserat min ekonomiska situation, är det aldrig fel med lite extra dineros. Kanske blir det en tripp till Malmö på torsdag...
tisdag, juni 27, 2006
Du glömde vattnet på
Igår stod jag på torget och sålde billiga skor. Pappa vet vad jag duger till; tjäna underklassen med varor av tvivelaktig kvalitet. Egentligen behöver man bara kunna tre fraser för att kunna sälja som jag gjorde igår: "Yes, det är skinn i ovandelen", "Tyvärr, vi har bara de storlekar som finns på bordet" och "Då blir det 100 riksdaler tack!". Efter en halvtimme hade jag ont i huvudet. Oklart om det berodde på vädret eller på anspänningen mitt fruktansvärt breda, artificiella leende orsakade. Förstår inte hur man orkar vara så trevlig en hel dag.
Lina gjorde dagen uthärdlig genom sitt korta besök (stilren keps, klockrena shorts), men inte ens hon kunde hindra regnet från att ösa ner när jag kom tillbaka från lunch. Efter tre tappra kvart gav vi upp. Torget var i princip folktomt, och de enda som sökte sig till mitt stånd var de som ville ha skydd från regnet. Stack hem, tog en vända på motionscykeln och åt tacos framför Italien-Australien.
Fem låtar i min Ipod under resan:
¤ Ciara ft. R Kelly - Next to you
¤ Jackson 5 - The love you save
¤ Otis Redding - My girl
¤ The Shangri-Las - Give him a great big kiss
¤ Ryan Adams - The hardest part
And I hold you close in the back of my mind
and raise my glass, 'cause either way I'm dead
Neither of you really help me to sleep anymore
one breaks my body and the other breaks my soul
Lina gjorde dagen uthärdlig genom sitt korta besök (stilren keps, klockrena shorts), men inte ens hon kunde hindra regnet från att ösa ner när jag kom tillbaka från lunch. Efter tre tappra kvart gav vi upp. Torget var i princip folktomt, och de enda som sökte sig till mitt stånd var de som ville ha skydd från regnet. Stack hem, tog en vända på motionscykeln och åt tacos framför Italien-Australien.
Fem låtar i min Ipod under resan:
¤ Ciara ft. R Kelly - Next to you
¤ Jackson 5 - The love you save
¤ Otis Redding - My girl
¤ The Shangri-Las - Give him a great big kiss
¤ Ryan Adams - The hardest part
And I hold you close in the back of my mind
and raise my glass, 'cause either way I'm dead
Neither of you really help me to sleep anymore
one breaks my body and the other breaks my soul
måndag, juni 26, 2006
Frihet under ansvar
Yes, äntligen åter efter umbäranden i fjärran länder.
Jag börjar i onsdags, då jag gick upp kvart över fem och yrvaket slafsade i mig en stor skål gröt. Nere på stationen mötte vi sedan morföräldrarna och mina kära kusiner från Hästveda med familj. Längre fram på vägen till Kastrup anslöt även den tredje familjen Rauer, och så var skaran samlad. I kön till incheckningen var det en man som försökte tränga sig. Han såg klart schweizisk ut.
Flygresan var snabbt avklarad. I bussen ut till Pedase (i skogen) fick man se landet i genomskärning, så att säga. Först välordnade villakvarter med tjocka sommarlovsbarn på grönbete, sen några hundra meter därifrån monstruösa sovjetiska betongkomplex som hämtade ur "Lilja4Ever". Verkliga kontraster. Ute på landsbyggden fanns det mest stora fält och då och då ett enormt nedlagt kolchosjordbruk från en inte särskilt svunnen tid. Vägarna var fläckvis asfalterade och vår busschaffis hade mått bra av en handfull teorilektioner med Niklas.
Stället vi bodde på låg mitt ute i ingenstans, precis bredvid mormor och morfars mark. Vi märkte det inte först, men när solen började gå ner kom myggen fram i horder. Det var omöjligt att vistas utomhus. Till andra natten fixade vi myggnät, men första fick vi ha förnstren stängda vilket medförde extensiva svettningar. Folket på hotellet var hur som helst väldigt trevliga och servicen total. God mat också.
Andra dagen hyrde vi en buss och tog oss in till Tallin, där vi shoppade och beundrade de äldre delarna av staden. Jag och Viktor köpte en del sprit. Vi kollade efter kläder också (faktiskt!), men jag fick en distinkt känsla av att alla butiker låg minst ett par år efter. Så att säga. Det bästa med hela trippen var ändå en liten butik vi hittade precis innan hemfärden. Längst in i ett hörn i en galleria inte långt från hamnen, fanns en gudsförgäten affär som verkade ha specialiserat sig på naziprylar. Helt ogenerat skyltade man med Hitlertröjor ("European tour 1938-1945"), SS-bindlar, järnkors, Hitlerbyst osv osv. Det tog aldrig slut. Väldigt fascinerande.
På kvällen satt jag och Viktor uppe länge, länge och spelade kort, pratade och drack vin.
Nästa dag hade jag och Agnes bestämt oss för att ta en liten löprunda. Efter knappa fyra timmars sömn var jag måttligt sugen, men hängde ändå på. En liten runda. Morbror Micke, som sprang för första gången sen sin knäoperation, hängde på och vi joggade i sakta mak några kilometer in till affären i Vihtepalu. Där fanns lite otippat en dator med internetanslutning, och vi kollade resultaten från de VM-matcher vi missat. När vi skulle därifrån hade andra, som gått, anslutit och jag och Micke bestämde oss för att prova en annan väg hem.
Utan att överdriva: det gick åt helvete. Vi sprang med gott mod i ungefär en halvtimme, lite på chans eftersom det inte fanns tillstymmelse till skyltning, innan vi förstod att vi kommit ganska fel. Att vända fanns dock inte på kartan. Vi hade ändå inte hittat tillbaka. Så vi malde på, djupare och djupare in i de estniska skogarna. Efter ytterligare en timme började undertecknad tröttna ganska rejält. Mickes knä gjorde att vi fick pausa med jämna mellanrum och gå, och fortfarande hade en endaste liten skylt synts till. Då såg vi plötsligt havet, och hoppet tändes åter. Vi stapplade vidare och träffade på en est som pratade utmärkt engelska och som vänligt berättade att vi var minst sju kilometer hemifrån, förutsatt att vi följde stranden. Vi tackade och gjorde så. Benen började bli stumma, fötterna ömma och munnen klibbade ihop av törst, men vi var åtminstone på rätt väg.
Två kilometer hemifrån blev vi upplockade av mormor, som hyrt en bil med chaufför och körde runt och letade efter oss. Nästan tre timmar efter att vi skilts åt vid affären träffade vi de andra och kunde berätta om våra missöden. Jag åt soppa och dog i min säng ett par timmar.
Hotellägaren hade gnetat ihop till ett hejdundrande midsommarfirande samma kväll. 500 personer sökte sig till vårt lilla gömställe ute i obygden. Folk kom från när och fjärran. Ägaren satte upp öltält, hyrde in folkdansare, byggde en vansinnigt stor brasa och arrangerade en massa tävlingar. Dragkamp och ölbacksstapling, som visade sig vara en estnisk specialité, tex. Människorna var fantastiska. Familjefäder gick omkring med färdigblandad grogg i en petflaska (som på en sämre förfest i Ballingslöv eller nåt), medelålders kvinnor i alldeles för små, knallgula träningsoveraller vaggade runt, skogshuggartyper skrek och gav allt i dragkampen. Traktens ungdomar gled in i utstyrslar man vanligtvis bär med en rejäl portion ironi. Nästan alla var väldigt fulla. Hela spektaklet var underbart underhållande, men till slut fick myggen oss att ge upp.
Lördagen blev lugn. Efter lunch sprang jag och Viktor bort till affären. De andra cyklade. Det var länge oklart hur vi skulle kunna se åttondelsfinalen, och jag hade nästan gett upp hoppet, men fem minuter innan avspark lyckades vi få fatt i en tv och kunde se matchen med finska kommentatorer. Med facit i hand var det ju inte mycket att vila ögonen på, men man hade ogärna missat matchen i vilket fall. Vilken jävla pissinsats. Jag var ledsen, arg och väldigt, väldigt besviken när jag efteråt satte mig till middag, men fick lägga såna tendenser åt sidan eftersom vi skulle fira mormor. 70 år leker man inte bort.
Senare gick vi ner allesammans till den enorma brasan, som fortfarande brann sen gårdagen. Mer försiktigt nu dock. Vi staplade kvarglömda backar, hoppade säck och drack champagne. Sen kom myggen.
Bäst på resan:
¤ Det fina sällskapet
¤ Uppesittarkväll med Viktor
¤ Mormors underbara estniska, grymt flow
¤ Naziaffären
¤ Billig vodka
¤ Trevliga sms hemifrån
Sämst på resan:
¤ Myggen
¤ Min och Mickes irrfärd
¤ De eftersatta klädbutikerna
¤ Motbjudande klasskillnader
Jag börjar i onsdags, då jag gick upp kvart över fem och yrvaket slafsade i mig en stor skål gröt. Nere på stationen mötte vi sedan morföräldrarna och mina kära kusiner från Hästveda med familj. Längre fram på vägen till Kastrup anslöt även den tredje familjen Rauer, och så var skaran samlad. I kön till incheckningen var det en man som försökte tränga sig. Han såg klart schweizisk ut.
Flygresan var snabbt avklarad. I bussen ut till Pedase (i skogen) fick man se landet i genomskärning, så att säga. Först välordnade villakvarter med tjocka sommarlovsbarn på grönbete, sen några hundra meter därifrån monstruösa sovjetiska betongkomplex som hämtade ur "Lilja4Ever". Verkliga kontraster. Ute på landsbyggden fanns det mest stora fält och då och då ett enormt nedlagt kolchosjordbruk från en inte särskilt svunnen tid. Vägarna var fläckvis asfalterade och vår busschaffis hade mått bra av en handfull teorilektioner med Niklas.
Stället vi bodde på låg mitt ute i ingenstans, precis bredvid mormor och morfars mark. Vi märkte det inte först, men när solen började gå ner kom myggen fram i horder. Det var omöjligt att vistas utomhus. Till andra natten fixade vi myggnät, men första fick vi ha förnstren stängda vilket medförde extensiva svettningar. Folket på hotellet var hur som helst väldigt trevliga och servicen total. God mat också.
Andra dagen hyrde vi en buss och tog oss in till Tallin, där vi shoppade och beundrade de äldre delarna av staden. Jag och Viktor köpte en del sprit. Vi kollade efter kläder också (faktiskt!), men jag fick en distinkt känsla av att alla butiker låg minst ett par år efter. Så att säga. Det bästa med hela trippen var ändå en liten butik vi hittade precis innan hemfärden. Längst in i ett hörn i en galleria inte långt från hamnen, fanns en gudsförgäten affär som verkade ha specialiserat sig på naziprylar. Helt ogenerat skyltade man med Hitlertröjor ("European tour 1938-1945"), SS-bindlar, järnkors, Hitlerbyst osv osv. Det tog aldrig slut. Väldigt fascinerande.
På kvällen satt jag och Viktor uppe länge, länge och spelade kort, pratade och drack vin.
Nästa dag hade jag och Agnes bestämt oss för att ta en liten löprunda. Efter knappa fyra timmars sömn var jag måttligt sugen, men hängde ändå på. En liten runda. Morbror Micke, som sprang för första gången sen sin knäoperation, hängde på och vi joggade i sakta mak några kilometer in till affären i Vihtepalu. Där fanns lite otippat en dator med internetanslutning, och vi kollade resultaten från de VM-matcher vi missat. När vi skulle därifrån hade andra, som gått, anslutit och jag och Micke bestämde oss för att prova en annan väg hem.
Utan att överdriva: det gick åt helvete. Vi sprang med gott mod i ungefär en halvtimme, lite på chans eftersom det inte fanns tillstymmelse till skyltning, innan vi förstod att vi kommit ganska fel. Att vända fanns dock inte på kartan. Vi hade ändå inte hittat tillbaka. Så vi malde på, djupare och djupare in i de estniska skogarna. Efter ytterligare en timme började undertecknad tröttna ganska rejält. Mickes knä gjorde att vi fick pausa med jämna mellanrum och gå, och fortfarande hade en endaste liten skylt synts till. Då såg vi plötsligt havet, och hoppet tändes åter. Vi stapplade vidare och träffade på en est som pratade utmärkt engelska och som vänligt berättade att vi var minst sju kilometer hemifrån, förutsatt att vi följde stranden. Vi tackade och gjorde så. Benen började bli stumma, fötterna ömma och munnen klibbade ihop av törst, men vi var åtminstone på rätt väg.
Två kilometer hemifrån blev vi upplockade av mormor, som hyrt en bil med chaufför och körde runt och letade efter oss. Nästan tre timmar efter att vi skilts åt vid affären träffade vi de andra och kunde berätta om våra missöden. Jag åt soppa och dog i min säng ett par timmar.
Hotellägaren hade gnetat ihop till ett hejdundrande midsommarfirande samma kväll. 500 personer sökte sig till vårt lilla gömställe ute i obygden. Folk kom från när och fjärran. Ägaren satte upp öltält, hyrde in folkdansare, byggde en vansinnigt stor brasa och arrangerade en massa tävlingar. Dragkamp och ölbacksstapling, som visade sig vara en estnisk specialité, tex. Människorna var fantastiska. Familjefäder gick omkring med färdigblandad grogg i en petflaska (som på en sämre förfest i Ballingslöv eller nåt), medelålders kvinnor i alldeles för små, knallgula träningsoveraller vaggade runt, skogshuggartyper skrek och gav allt i dragkampen. Traktens ungdomar gled in i utstyrslar man vanligtvis bär med en rejäl portion ironi. Nästan alla var väldigt fulla. Hela spektaklet var underbart underhållande, men till slut fick myggen oss att ge upp.
Lördagen blev lugn. Efter lunch sprang jag och Viktor bort till affären. De andra cyklade. Det var länge oklart hur vi skulle kunna se åttondelsfinalen, och jag hade nästan gett upp hoppet, men fem minuter innan avspark lyckades vi få fatt i en tv och kunde se matchen med finska kommentatorer. Med facit i hand var det ju inte mycket att vila ögonen på, men man hade ogärna missat matchen i vilket fall. Vilken jävla pissinsats. Jag var ledsen, arg och väldigt, väldigt besviken när jag efteråt satte mig till middag, men fick lägga såna tendenser åt sidan eftersom vi skulle fira mormor. 70 år leker man inte bort.
Senare gick vi ner allesammans till den enorma brasan, som fortfarande brann sen gårdagen. Mer försiktigt nu dock. Vi staplade kvarglömda backar, hoppade säck och drack champagne. Sen kom myggen.
Bäst på resan:
¤ Det fina sällskapet
¤ Uppesittarkväll med Viktor
¤ Mormors underbara estniska, grymt flow
¤ Naziaffären
¤ Billig vodka
¤ Trevliga sms hemifrån
Sämst på resan:
¤ Myggen
¤ Min och Mickes irrfärd
¤ De eftersatta klädbutikerna
¤ Motbjudande klasskillnader
tisdag, juni 20, 2006
I've got sunshine (on a cloudy day)
Kort briefing innan jag påbörjar den långa resan tillbaka österut.
I förmiddags tränade jag hårt i Åkerbergs gym. Skönt att vara själv, utom när man kollapsar på bänkpressen och måste låta stången rulla längs hela kroppen för att klara livhanken. Svettigt. Kom sen hem och åt pasta och packade lite oengagerat. Halv två tutade Jens utanför och han, jag och Daniel körde mot Lursjön. Agnes, Viktor, Lotti och mina småkusiner anslöt.
Det var kallt och eländigt på beachen. Solen gömde sig och det blåste nordtyska hamnstadsvindar. För att inte duka under av köld spelade vi fotboll innan och efter doppen.
När jag kom hem vid femtiden var jag verkligt trött och svag, men tanken på kvällens batalj i kombination med ett par rejäla portioner fiskbullar fick mig åter på benen. Det var länge väldigt oklart var vi skulle kolla på matchen. Till slut enades vi om Gloria's. Jag cyklade inom och hämtade Danielskij på vägen ner, och väl där mötte vi upp med nästan alla. Utom Simon, som skulle avnjuta drabbningen i lagets sällskap.
I halvtid skulle jag och Albin ner till Korv-Erik och köpa Cocio, men han hade stängt, och vi gick till Freds. Där var Ingmar och köpte kebab. Han uppehöll oss med prat om Viktoriasjön och Pelles eventuella hantverkardyslexi, så till den milda grad att vi missade 1-1-målet och Henkes ribba. Vi hörde vrålen, dock. Härlig match. Det satt en alkis bredvid Albin. Jens försökte dra igång en "Vem saknar Zlatan?"-ramsa men fick inget vidare gehör.
Rapporteringen från Estland kommer att bli mustig, spritdränkt och finsk-ugrisk.
I förmiddags tränade jag hårt i Åkerbergs gym. Skönt att vara själv, utom när man kollapsar på bänkpressen och måste låta stången rulla längs hela kroppen för att klara livhanken. Svettigt. Kom sen hem och åt pasta och packade lite oengagerat. Halv två tutade Jens utanför och han, jag och Daniel körde mot Lursjön. Agnes, Viktor, Lotti och mina småkusiner anslöt.
Det var kallt och eländigt på beachen. Solen gömde sig och det blåste nordtyska hamnstadsvindar. För att inte duka under av köld spelade vi fotboll innan och efter doppen.
När jag kom hem vid femtiden var jag verkligt trött och svag, men tanken på kvällens batalj i kombination med ett par rejäla portioner fiskbullar fick mig åter på benen. Det var länge väldigt oklart var vi skulle kolla på matchen. Till slut enades vi om Gloria's. Jag cyklade inom och hämtade Danielskij på vägen ner, och väl där mötte vi upp med nästan alla. Utom Simon, som skulle avnjuta drabbningen i lagets sällskap.
I halvtid skulle jag och Albin ner till Korv-Erik och köpa Cocio, men han hade stängt, och vi gick till Freds. Där var Ingmar och köpte kebab. Han uppehöll oss med prat om Viktoriasjön och Pelles eventuella hantverkardyslexi, så till den milda grad att vi missade 1-1-målet och Henkes ribba. Vi hörde vrålen, dock. Härlig match. Det satt en alkis bredvid Albin. Jens försökte dra igång en "Vem saknar Zlatan?"-ramsa men fick inget vidare gehör.
Rapporteringen från Estland kommer att bli mustig, spritdränkt och finsk-ugrisk.
måndag, juni 19, 2006
Shaolin shadowboxing
Idag har jag tjänat välbehövliga pengar genom att assistera morfar med vedklyvningen. Med motordriven klyv visserligen, men det var tunga stockar att langa (halvsur björk). Solen gassade, svetten lackade och flugorna svärmade. Efter varje fylld container svalkade vi oss med vinbärssaft. Jag hade på mig min sedvanliga arbetaroutfit: t-shirt från Siesta 2004 och lagom säckiga, håliga och fläckiga Levi's. Såg ut som en gud.
Jag blev hämtad halv åtta i morse och kom ganska nyss hem, så det blev en lång arbetsdag. Vi hann med nio containrar, vilket enligt morfar motsvarar en hel årsförbrukning. Och då fanns det ändå mer att klyva. Under de små pauserna fick jag i vanlig ordning ta del av morfars visdom i små utläggningar om ditt och datt. Till exempel att han gärna hade skjutit förra vd:n för Apoteket (som misskötte sitt jobb men ändå har 80 papp i pension). Och att "hela den tillgjorda släkten Bernadotte" borde grävas ner.
Vad händer med Ukraina egentligen? Först 4-0, sen 0-4. Ungefär som jag när jag spelar bordtennis.
I övermorgon ska jag söka mina rötter i österled.
Jag blev hämtad halv åtta i morse och kom ganska nyss hem, så det blev en lång arbetsdag. Vi hann med nio containrar, vilket enligt morfar motsvarar en hel årsförbrukning. Och då fanns det ändå mer att klyva. Under de små pauserna fick jag i vanlig ordning ta del av morfars visdom i små utläggningar om ditt och datt. Till exempel att han gärna hade skjutit förra vd:n för Apoteket (som misskötte sitt jobb men ändå har 80 papp i pension). Och att "hela den tillgjorda släkten Bernadotte" borde grävas ner.
Vad händer med Ukraina egentligen? Först 4-0, sen 0-4. Ungefär som jag när jag spelar bordtennis.
I övermorgon ska jag söka mina rötter i österled.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)