En palett av ondska

Med risk för att förvandla min blogg till en dålig klagomur:

I eftermiddags kollade jag på Eurosport (såklart) och matades därför i genomsnitt en gång i halvtimmen med samma reklamfilmer, om och om igen. Och oftare än alla andra gick den för sportdrycken Gainomax Recovery. Ni har sett den: den med apan och bananen. Det jag retar mig på är faktiskt inte primaten (som påminner mig om den där charmiga filmen med Arnold Schwarzenegger), utan det huvudlösa påståendet som reklamen inleds med:

"This monkey has been running the marathon"

Om man bortser från det befängda i att en schimpans skulle springa ett maraton, sådär utan vidare anledning, måste man ändå ta ställning till nästa falsarium, nämligen att en Gainomax Recovery "contains all the carbs and proteins you need after working out". Efter ett maraton?! Så faaan heller! Du kan dricka den där embarmliga sockermjölken tills du spyr och ändå inte få i dig alla kalorier du gör av med under 4,2 mils löpning.

Bara som en parentes.

Galapagos

Frekvensen för mina inlägg här på Immanuel har nog sjunkit en smula de senaste dagarna, och jag kan ju knappast lura i nån att det beror på att kvalitet numera sätts framför kvantitet. Istället förhåller det sig såhär: jag har varit upptagen med min nya dator. Och för att fira sitter jag nu på verandan och författar dessa rader, allt medan en ljum bris smeker mina vader (högst ofrivilligt rim) och resten av familjen sitter framför Simpsons. Synd då bara att premiärinlägget från min älskade nya fina blänkande Sony skulle komma att präglas av gårdagens traumatiska radioupplevelse.

Min nuvarande arbetssituation påbjuder (eftersom själva uppgiftens enformighet svarar så dåligt mot min faktiska intellektuella kapacitet) att jag simultant sysselsätter mig med något annat. Lyckligtvis har det slumpat sig så att Tour de France går på Eurosport nästan hela eftermiddagarna. Det är lysande tv, särskilt när Vacchi håller sina små föredrag om "den kazakiska mästartröjan" eller "de keltiska folkstammarnas utbredning" (ordagranna citat). Och den som missade gårdagsetappen borde gräma sig intill graven. Men sändningarna är inte heltäckande, och omedelbart efter lunch lämnas en lucka som jag brukar fylla med dagens sommarpratare i P1. Igår var det Camilla Läckberg.

Jag har aldrig läst en modern deckare av den typen Läckberg tjänar sitt bröd på och har heller inga planer på att göra det, men satte mig ändå med ett öppet sinne och tänkte att "hey, hon är ju författare och nåt intressant om skrivandets vedermödor borde hon väl kunna kläcka ur sig". Ungefär så. Men ack! som man stundom bedrar sig. Det första jag slogs av var hennes enerverande darriga röst, ett element som man kunde hoppas borde försvinna efterhand som nervositeten släppte. Men kvinnan pratar tydligen så. Sen kom musiken. Nasareth, Sting, Per Gessle, osv osv osv. Såsiga ballader som på ett beundransvärt sätt ackompanjerade och förstärkte den flagranta brist på engagemang och lidelse som präglade hela sändingen. Jag stålsatte mig och lyssnade tappert vidare.

"Jag vägrar be om ursäkt för min framgång", jag tror att hon upprepade exakt den frasen fyra gånger under programmet. Klart du inte ska, Camilla. Men för att du ödade bort nästan en och en halv timme av min eftermiddag, tid som jag hade kunnat ägna åt repriser på TV4+ ("License to grill" eller vad fan som helst) eller åt att vissla mina favoritsaxsolon från "Born to run". För det vill jag ha en uppriktig ursäkt. Helst i Expressen.

Men mot slutet började det faktiskt bränna till. Under oklara omständigheter halkade hon in på ämnet barnafödande, och kom därför att berätta om hur det gått till när hon själv satte sin son till världen. Han var ofta sjuk i början, och Camilla var utmattad och kände inte att hon kunde bonda ordentligt med grabben. Hon älskade honom helt enkelt inte. Det låter verkligen som en tuff puck att svälja, men lyckligvis löste sig allt för Deckardrottningen och hon lever nu ett harmoniskt liv, privat såväl som yrkesmässigt. SVT ska nämligen filma hennes böcker. Hela bunten. Så av den potentiellt ganska intressanta historien om hennes emotionella kris och destruktiva syn på sin egen otillräcklighet som mor blev det kanske åtta minuter.

Hoppas verkligen inte att det här är en trend som håller i sig, att jag ägnar min blogg och mina kvällar åt personangrepp på harmlösa pseudokändisar. Å andra sidan ligger ju debatten en smula i tiden. Å tredje sidan borde jag äta Keso istället och titta på "Friday night lights".

Anmälan

För några dagar sen läste jag klart "Prep" av Curtis Sittenfeld (har för mig att jag nämnt den några inlägg längre ner), en bok jag varmt rekommenderar till alla som vill ha något lagom lättsmält såhär i värmen. Lättsmält utan att någonsin bli ytligt, ska tilläggas. Den är däremot svårt beroendeframkallande och igenkänningsfaktorn stundtals skyhög.

Efter "Prep" (som heter "I en klass för sig" i översättning) tog jag mig en snabb titt i hyllan och bestämde mig för att fortsätta på spåret uppväxtskildringar, om än i ett helt annat format. "Mitt förnamn är Ronny" av Ronny Ambjörnsson är en kort liten sak jag fick av min moster i julklapp (brukar få 4-5 böcker varje jul och när jag fyller år; är det konstigt att högarna växer?), en "självbiografisk essä" på ungefär hundra sidor där författaren berättar om sin klassresa från Göteborgs arbetarkvarter till sin nuvarande plats som professor i Umeå ur ett idéhistoriskt perspektiv. Låter kanske inte så jäkla upphetsande, men den var verkligen tänkvärd och hela barndomen skildras med mycket värme som ändå aldrig slår över i sentimentalitet. Tveklös rekommendation även på den, således. Och den läses dessutom ut på en eftermiddag.

Det gäller att smida medan järnet är varmt, så jag ödade ingen tid utan påbörjade omedelbart (nåja, hann med en kopp kaffe emellan) läsningen av Bruce Chatwins samlingsvolym "What am I doing here". Drygt femtio sidor in känns det som ett lysande val. Känner igen tonen från "I Patagonien" (världens bästa bok) och alla underbara anekdoter från Chatwins resor i Benin, Kenya, Australien, Argentina osv fyller mig med en sån översvallande reslusta.

Slutligen har jag lagt en beställning på Adlibris.

• Ulf Linderfalk - Folkrätten i ett nötskal
• Göran Gunner - Allas värde och lika rätt
• Jorge Luis Borges - Collected fictions
• Nathan Shachar - Den gåtfulla passionen

De första två är kurslitteratur till hösten, och de båda andra kunde jag bara inte låta bli. Men ikväll är det Copa America-final. Hoppas jag orkar.

Whatever I am, I'm yours

Så var ännu en arbetsdag till ända. För er som inte fått ta del av nyheten: jag jobba numera från vardagsrummet. Hela resten av företaget skulle plötsligt på semester (Slovenien, Fårö etc) så det fanns liksom ingen anledning för mig att ta bussen till Hästveda varje morgon och tillbringa dagen ensam på Nevotex. Istället fick jag med mig min dator hem och nu sitter jag 08.00-17.00 (lite flytande...) i vårt vardagsrum och kopplar upp mig direkt mot företagets huvudserver i Nässjö. Klockrent.

Klockrent inte minst eftersom jag nu kan kombinera arbetet med att slökolla på Tour de France och få små orgasmer varje gång Roberto Vacchi uttalar namnet på en liten fransk kyrka som passeras. Touren är det enda jag verkligen fastnat för på Eurosport; kommentatorerna är verkligen suveräna och själva cyklingen kräver precis så mycket av min uppmärksamhet att jag utan problem kan jobba samtidigt. Och så tar jag lång lunch och springer en runda.

Imorgon tar jag dock helledigt och satsar allt på sommarens verkliga happening: Hästveda marknad. Ett koncentrat av allt det man hoppats att evolutionen filat bort, men som tydligen lever kvar i de nordskånska skogarna och bara väntar på att paradera i all sin gudlöshet åtminstone en gång om året. Daniel borde hänga med, med tanke på att han ska plugga socialantropologi i höst.

Jag ska förresten springa dit imorgon förmiddag. Måste få bräscha lite. Det är ju min blogg.

Allt jag förvägrats

Efter förra inläggets prunkande rundmålning av vår släkts förutsägbarhet och traditionsvurm borde jag ju ha förstått att det skulle komma en motreaktion på något sätt. Och mycket riktigt: det första jag får höra när jag stiger ur duschen på lördagskvällen är pappas förkunnande att vi tydligen inte alls ska till Tivoli. Vi ska till Bakken. Vidare ska farmor inte med, eftersom hon har höftproblem, och vi ska inte luncha på det vanliga stället utan lite längre fram. Jag muttrade surt något om change for the sake of change men insåg samtidigt att detta bara var mitt straff och att högmod även i fortsättningen går före fall.

Så jag körde järnet på Linas födelsedagsfest i Mala, och blev om sanningen ska fram oproportionerligt full, med tanke på att vi drog hem innan två och att jag hade en späckad söndag framför mig. Svepte min sista GT runt 01.30 vilket resulterade i en viss dåsighet morgonen därpå (och försvinnande små pupiller).

Men festen var trevlig och pajerna förträffliga! Det enda bakslaget (förutom min sluddrande förklaring till Sanna om att Lina hade omkommit och nu låg i en av soptunnorna ute på parkeringen) var att jag glömde bort att skriva i gästböckerna. Jag som har så mycket visdom att dela med mig av. Killen från Skellefteå, som dansade oavbrutet och svettigt i säkert tre timmar, var kvällens underligaste inslag. Hasse det mysigaste.

Bakken sen: det mesta var sämre än på Tivoli. Restaurangerna var enformiga in absurdum och sunkiga, personalen vid attraktionerna blasé och det mesta verkade rikta sig till folk som var antingen mycket yngre eller betydligt äldre än jag. Mina små kusinbarn var således lyriska. Farfar infriade alla förväntningar och åkte alla de värsta grejerna, ständigt med min syster hack i häl, medan jag tog det lite lugnare och åt glass. Och drack en hel del vatten. Men det var ändå en helt ok dag i lagom tempo.

Din examensklänning i trasor vid deras fötter

Jag gick och la mig tio igår och sov säkert nio timmar, så jag borde rimligtvis vara pigg, men det är jag inte. Får hoppas att ett hårt pass på gymmet rensar skallen lite och får mig mer alert. Brukar funka.

Imorgon är det dags för den årliga Tivoliresan med farföräldrarna och resten av släkten på den sidan. Och ja, vi har en del såna traditioner. Egentligen är det inget jag tänkte närmare på innan folk började påpeka det på gymnasiet, men för varje möjlig och omöjlig högtid vet jag verkligen precis vad jag har att vänta mig för firande. Vilka som kommer att vara där och ungefär vilken mat som kommer att bjudas. Men det är mestadels trevliga människor, så jag klagar inte, och det är inte direkt som om jag blir ditsläpad mot min vilja.

Nu är det alltså Tivoli i Köpenhamn. Jag vet att vi kommer att samlas utanför farföräldrarnas lägenhet ungefär 08.30 imorgon, att vi kör till Helsingborg och tar färjan över och köper Toblerone och sen tittar på alla flådiga hus längs Strandvägen (där Jens som bekant tänker slå sig ner när han blivit framgångsrik). Jag vet precis var vi kommer att stanna och packa upp farmors medhavda lunch och att köttbullarna kommer att vara stora och allmänt underbara. Väl framme på Tivoli väntar alltid den utdraget charmiga ritualen där alla engageras i att övertala farfar att han visst ska ha åkband, han som bara är 452 år gammal, och efter många om och men ger han såklart med sig och ger sig sen fan på att knäcka alla barnbarnen genom att uteslutande åka grejer som går uppochner och baklänges.

Farmor fastnar på casinot med pappa, Alma och jag springer oss svettiga i Skärselden och sen äter vi pizza. Jag slösar alldeles för många danska tior på chockladhjulen och misslyckas alltid med att pricka djurens munnar med de små, mjuka bollarna. Får dock tröstpris (Hvinst hvar gang!) och äter sockervadd så jag blir alldeles kladdig. På hemvägen stannar vi på precis samma ställe som vi åt lunch på och äter syltgrottor och dricker kaffe. Mamma och Alma hinner somna i bilen innan vi är hemma igen runt midnatt.

Och ikväll är det fest i Mala.

Cycles

Ikväll fick jag äntligen tid lägga upp bilderna från i lördags. Ber om ursäkt för dröjsmålet och hoppas att de smakar.

Igår firade jag 4th of July i stor stil genom att först beställa en helårsprenumeration på tidskriften The New Yorker. För er som inte är bekanta: den har, namnet till trots, ganska lite att göra med staden New York. Istället innehåller den galet välskrivna reportage och artiklar om allt mellan himmel och jord (politik, kultur, mat osv) och även en del skönlitteratur. Genom tiderna har bl a Capote, Wolfe och Updike skrivit för den, och Murakami, Didion och Pamuk publiceras as we speak. Noveller, essäer etc. Att alls läsa The New Yorker är naturligtvis pretentiöst på gränsen till det smaklösa, och att prenumerera gör mig praktiskt taget till Hässleholms Martin Gelin (ja, hans senaste blogginlägg heter "Ok, jag är i Aspen"!), men sånt kan man aldrig ta hänsyn till.

Firandet fortsatte under eftermiddagen med Filip&Fredrik som sommarpratare i P1. De snackade uteslutande om sin första USA-resa, där de knappt känt varandra och hyrt en bil och bara lallat runt och träffat en massa bisarra människor. Programmet gick alltså ut på att de skulle förklara varför de älskade USA så mycket. Det lyckades väl sådär, men underhållande anekdoter hade de gott om och musikvalet var finfint. Dixie Chicks, t ex. Och Lucinda Williams.

Deras blåögda entusiasm och predikande fick mig att fundera på vad det EGENTLIGEN är som skiljer dem från, säg, Bjurman eller Virtanen eller valfri annan bespottad USA-korre i kvällspressen. Och vad skiljer mig från Bjurman? En hel del, såklart, men: jag älskar också Sopranos och Springsteen, jag romantiserar Steinbeck och Kerouac och drömmer mig i hemlighet ofta bort till en enslig stuga i Appalacherna (eller en fuktig källarvåning i Denver, eller ett bomullsfält i Salinas, eller en timmerstuga i Oregorn, eller eller eller ett stort viktorianskt hus på Long Island där jag dricker kalla drinkar och lyssnar på sval jazz i min linnekostym, ni fattar). Visserligen har väl min fascination och längtan mattats en smula det senaste året, men igår slog den åter ut i full blom och jag var tvungen att googla fram en karta och dregla lite.

Det är ju fruktansvärt egentligen.

• R Kelly
• "Maggie Cassidy" av Jack Kerouac
• "Annie Hall"
• Springsteen på längden och tvären
• "The catcher in the rye"

Nu måste jag lyssna på Kelly Rowland och tänka lite på vad jag vill göra med mitt liv. Plugga i NY? Det hade jag kunnat leva med. Ett par lärorika, meriterande terminer där innan jag söker praktik vid ambassaden i Paris... På tal om mina framtidsplaner: idag hörde jag någon definiera den psykiska åkomman "narcissistisk personlighetsstörning" på radion. Stämde ganska bra.

Vad gör jag här?

Till att börja med vill jag tacka alla välartade gäster som gjorde gårdagskvällen minnesvärd och rolig. Visserligen hade folk gärna fått utnyttja sopsäckarna i liiite större utsträckning; kanske hade det lindrat helvetesscenariot som mötte mig när jag steg upp i morse. Jag kan inte minnas att det nånsin sett så illa ut. Men de övernattade var utsökt behjälpliga (Agnes i synnerhet) och efter ett par timmars röjande såg allt respektabelt ut igen. Tack. Å andra sidan är ju lite städning alltid att räkna med när man bjuder ut sitt hem åt löst folk från Vinslöv och andra byar.

Eftermiddagen fylldes med årets första omgång av underbart svettig trädgårdfotboll. Mina fötter är svarta av jord och blodiga. Mitt huvud är tungt. Jag sov naturligtvis alldeles för lite i natt (fem dåliga timmar) och nu måste jag börja tänka på vad jag ska ha med mig för mat till jobbet imorgon. Elinor och Joel är här och äter kaka med Alma.

Det är ändå smått njutbart att vara såhär lagom bakfull och dämpad och inte ha något speciellt inplanerat. I veckan hade jag tänkt träffa Kristina som kommer hem idag, och imorgon har jag bokat en löprunda med Viktor efter kneget, men annars ser jag fram emot en lugn vecka som herre i huset.

Bilder från festen och fotbollen kommer snart upp.

Looking for gold

Det känns som att varje försök jag gör att skriva nåt nytt här på Immanuel sker helt på vinst och förlust; jag loggar in med blank hjärna och hoppas att inspirationen ska komma flygande genom fönstret (som förresten står öppet dygnet runt eftersom karmen har svullnat av väta och det inte går att stänga). Förmodligen ligger orsaken någonstans i den inrutat monotona tillvaro jag för på jobbet i Hästveda. Det händer helt enkelt inte särskilt mycket, varken runt mig eller i mitt huvud.

Dock har jag börjat läsa "Prep" av Curtis Sittenfeld, en uppväxtroman i boardingschoolmiljö i stil med "The catcher in the rye". Står det i en recension jag läste i alla fall. Den handlar om en fjortonårig flicka från "enklare" förhållanden som får ngt slags scholarship och alltså får plugga på ett traditionstyngt internat på östkusten. Snart klar med första året av fyra och det känns extremt lovande. Igår höll jag på att missa busstationen eftersom jag var så uppslukad av kapitlet där hon piercar öronen för första gången och svimmar och får hjälp av klassens populäraste kille. Känns som en bra bok att värma upp med inför sista Harry Potter.

Jävla femman ska ta paus och fortsätta sända "Friday night lights" i höst istället. Folk är tydligen både känslokalla och dumma i huvudet. Nu måste jag ladda ner hela säsongen istället.

Nu ämnar jag promenera bort till Daniel och driva in några skulder och kanske klappa honom på huvudet. "Neo violence" med The Tough Alliance är förresten en bra låt.

Darlington County

Jag satt en god stund inatt och knåpade med föregående inlägg för att få det rättstavat, men det får jag väl inget för. Hursomhelst så var jag hemma strax innan tre efter en finfin kväll med många sköna tal, god mat och fläckfritt musikval. Tack Jens!

Albin (som skrämts till renlevnad av Staffan) och undertecknad gjorde processen kort med motståndet i frågesporten och vann en flaska odrägligt kiwivin som jag gjorde mitt bästa för att bjuda bort. Jedhammar drack en hel del av det, men först efter att delgivit mig alla sina framtidsplaner och berättat att han funderar på att ordna en klassträff. Johan är således den nya Heingard. Övriga höjdpunkter var brandsläckartestet, Simons jordnötsfontän, alla de 400 gångerna jag och Viktor fick veta att vi var lika, flaggstångsresningen (kunde har slutat hur illa som helst) och när Jens avslöjade varför inte Kilponen var med oss längre...

Roligt var också att Gannby gav oss hela berättelsen om Karelin och tårtan och dessutom delade med sig av sina bästa brottarknep, att Johanna Brink varit ihop med Kalle Olsson (fast det kanske de fortfarande är?) och att Stahre kom sent till maten. På minuskontot hamnar Daniels och Linas oändligt olyckliga frånfälle samt att min argentinska vin inte riktigt var så gott som jag hoppats. Men man kan inte få allt!

Nu sitter jag som bäst och knåpar ihop en beställning på Cdon. Hade tänkt tjacka R Kellys nya och The Tough Alliance, och eventuellt "Forever changes" med Love också. Det var så länge sedan jag köpte skivor. Nyss gjorde jag en omelett och såg fjärde avsnittet av "Friday night lights", och fan vet om det inte var bäst hittills. Slutscenen var bland det mest laddade och täta jag sett, ever. Vibrerade.

Slåttermaskinerna spränger fram

• Jag är sanslöst tänd på din syrra
• Jag har dansat till "I wanna dance with somebody" men knappast tillräckligt
• Allt verkar på någon vänster fel
• Jens: vilken hjälte
• Jag satt med Jedhammar i säkert en halvtimme och lyssnade på allt
• På lördag ska det smälla
• Sen vet jag inte
• Lil' Wayne
• Jag älskar Chiffur
  

Get it shawty

Jag vaknade klockan sex i morse och då regnade det, och det regnar banne mig fortfarande. Känns så jävla typiskt att när man har jobbat sig genom en vecka med helt ok väder väntar en helg av idel väta. Ah, varför lyssnar jag inte mer på Jens? Visst ja: jag vill ha pengar. Och att inte göra nånting alls har en ohälsosam effekt på mitt psyke, det är väldokumenterat.

Så jag har gymmat lite och lyssnar nu på "Home is anywhere you hang your head" med Elvis Costello.

Väntar hårt och intensivt på:

• Löning
• Könsneutral äktenskapslagstiftning
• Antagningsbesked till höstens kurser
  
• Copa America på Canal+
• Jordgubbar

I övrigt tycker jag det är skrämmande att Sven-Otto Littorin och Jan Björklund är så lika till utseendet. Kanske hade man inte lagt märke till det om de inte varit framstående allianspolitiker (två ord som f ö inte trivs i samma mening) båda två, men de gemensamma dragen förstärks på något vis av den politiska samstämmigheten. Vad vet jag. Onda är de i alla fall. "Hjärtlösa typer".

Tidigare i veckan laddade jag ner och kollade ikapp ett par avsnitt av "Friday night lights" som går på femman. WHOA! Så rätt! Visst kan jag hålla med om Jens kritik av första avsnittet (med det visserligen härliga men kanske väl sötsliskiga slutet) men herregud vad fina de två följande är. Bara en sån sak som när coachen innan match påminner spelarna om deras motto (som dessutom står ovanför dörren i omklädningsrummet):

"Clear eyes, full hearts... (hela laget) CAN'T LOSE!"

Förbluffande fakta

Weee, löning på måndag. Men jag ska vara duktig och lägga undan nästan allt så jag kan tjacka min efterlängtade dator i augusti. Håller på att få spel på min nuvarande burk, och särskilt skärmen, som dragit på sig nån svårdefinierbar åkomma och blivit smått oläsbar. Kanske unnar jag mig en tröja eller två. Kanske några skivor.

Nähä. Det kom visst inte mer.

• Elvis Costello - I want you

Come give me a hug, my sexy lil' thug

"Den svarta boken" av Pamuk går lite långsammare än beräknat, men hu så bra den är. I lördags, när jag var på galen latinofest (poängteras bör att jag själv stod för en försvinnande liten del av det galna, det skötte andra så mycket bättre) snackade jag och Morris en del böcker och det framkom att han läste hur mycket som helst, och en hel del Pamuk. Så jag lapade i mig av hans vishet och återgäldade med att släcka hans törst efter Hemingway-tips.

Festen annars var trevlig värre: baren var fri (gratis, that is), plockmaten riklig och musiken etnisk. Tror att jag räknade till åtminstone sex olika sorters piroger, plus en massa andra tokigt goda friterade knyten och kreationer. Whiskey och ecuadorianska vårrullar var en jäkla kombo. På minuskontot fanns Sonesson och hans polare och några andra som såg ut som han, men det är alltid kul att ha någon att skratta åt.


Ikväll har jag och mamma bakat bullar och så har jag fixat en lovande matlåda till imorgon. Mina arbetskamrater äter sjukt lite, typ en skål fil till lunch och kanske max en knäckemacka med mjukost till kaffet. De tittar lite snett på mig när jag slevar keso direkt ur burken. Men det är kärlek hela vägen ändå.

Beyoncés version av "In da club" hittade jag på Wifebeater Love, och den var ganska mysig tycker jag. Lite lätt nostalgi. Midsommar oroar jag mig inte för, jag ska bara luta mig tillbaka och läppja kall rosé och ladda inför Jens fest. Mot avgrunden!

Könsneutral äktenskapslagstiftning

Tag ett glas. Krama ur en halv limefrukt, rör ner en matsked socker och fyll på med krossad is. Mycket is. Slå i en sexa vodka, rör runt med en sked och sen är du hemma. Sjukt gott.

Att ge och att ta

I detta nu laddar jag inför kvällens galej (min syster har lurat med mig på Anettes kombinerade student- och avskedsfest i Stoby) med att lyssna på R Kelly och läsa en våldsamt informativ och underhållande artikel om droger och sex på en fin blogg jag brukar läsa. Snart tänker jag blanda mig nåt kallt att dricka.

Jag var alldeles nyligen ut på Löprundan Från Helvetet, i hällande regn och uppför löjeväckande branta backar. Det var blött, tungt och jävligt på alla upptänkliga sätt. Jag mår fortfarande illa. Och jag älskar det.

Annars? Jodå. Det funkar. Provade en småsnygg linnekavaj på H&M i fredags men man är ju som bekant inte gjord av pengar. Inte riktigt än. Dock fick jag det glädjande beskedet att jag kommer att få lön redan nu i juni, så då blir det Malmö eller nåt i den stilen.

Fassoulada

Linas funderingar fick mig att tänka på hur jag kommer att se på min tid som 20-åring om några år. Och jag kom fram till att jag förmodligen inte kommer att ångra särskilt mycket; jag gör ungefär det jag vill göra, dvs pluggar, och umgås med en massa sköna människor och har det allmänt soft. Smolket i bägaren utgörs väl främst av att jag inte bor i Lund. Det hade jag faktiskt tänkt göra vid det här laget. Men å andra sidan: jag vantrivs verkligen inte här hemma, alla mina vänner finns här (även om de börjar ge sig av) och innan jag hoppat på ett program på universitetet har jag ingen lust att ta studielån.

Möjligtvis hade jag kunnat önska mig ett lite mer fashionabelt sommarjobb, men tiderna är bra och fikarasterna stundtals löjligt underhållande. Exempel på ämnen som avhandlades idag:

• Traktens feta barn
• Vardagsrummets speciella status
• Huruvida svarta har "rytmen i blodet" (ordagrant!)
• Italienska desserter

The list goes on. Jag bara sitter tyst och myser och dricker mitt kaffe. Sommaren börjar struktureras upp riktigt bra tycker jag, snart har jag fest inbokad varje helg juli ut. Sen har jag förhoppningsvis slutat jobba och kan göra vad fan jag känner för. Sakna Albin tex, eftersom han tydligen flyttar till Stockholm en månad tidigare än beräknat. Avskedsfesten måste bli något i hästväg.

Nyss pratade jag ganska länge med Kristina, vilket jag inte gjort sen i lördags, och det var bra.

Det kommer alltid som en överraskning

För er som väntar: jag tänker göra den där störtlöjliga utmaningsgrejen på bilddagboken inom kort. Ska bara ta mig in till stan. Torsdag tror jag.

Nyss var vi nere vid Lursjön och tog ett dopp, men det var kallt och smått ogästvänligt. Skönt dock att den gamla ägaren har abdikerat (hon dog faktiskt) och att de som driver Montenegro i stan har tagit över rörelsen. Väldigt trevligt folk. Jag fick en badboll på köpet när jag köpte glass.

På jobbet faller bitarna på plats så sakterliga. Jag känner kanske inte att jag har sådär jättemånga gemensamma intressen med mina arbetskamrater (fyra kvinnor som gillar att diskutera engelska deckarserier, barnuppfostran, lokala trafikolyckor och biodling, för att nämna några guldkorn), men de är snälla mot mig och ger mig knäckebröd. På lunchrasten gjorde jag byn (tar tio minuter) och läste lite på dn.se.

Ska vi älska så ska vi älska till... Kellz?

Ja, sämre val kan man ju göra.

Jag skriver i hast och under press, och med ganska trötta ben efter en lång löprunda med Viktor. Första dagen på jobbet i Hästveda idag. Jag sover på Viktors golv ett par nätter till: det är skönt att slippa ta bussen varje morgon och den lantliga idyllen vederkvicker min sargade själ.

På onsdag ska jag hjälpa Viktor att träna Hästveda IF:s P12-lag, det ser jag fram emot. Det ska gå åt (upp emot) 40 liter vatten.

Jobbet? Jag sitter vid ett obekvämt skrivbord på ett kvavt kontor och knappar in en massa grejer på en sinnessjukt slö bärbar dator. Men kaffepauserna är rikliga och pengar är pengar är pengar, så jag klagar knappast (hörbart). Förmodligen har jag jobb i omkring sex veckor. Just nu känns det mest skönt att komma hemifrån några dagar efter en känslomässigt stormig och ganska upprivande helg.

Men hey, det är sommar.

Konstantinopel

Jag har återupptagit läsandet av "Den svarta boken" av Orhan Pamuk. Igår på tåget till och från Malmö fastnade jag ordentligt och nu vill jag bara ha mer mer mer, men först ska det springas och sen ska det lunchas och sen ska Viktor, min unge adept, springa ut från Linnés portar. Ut i ett hav av ångest och osäkerhet, av svek och missunsamhet och hån och... Nääää, livet är underbart!

Själv ska jag klä upp mig som fan, även om det kommer bli outhärdligt varmt. Köpte lite nya grejer igår i Malmö. Hela stan var full av framstormande studenter beväpnade visselpipor och dåliga slipsknutar, skrålandes obscena sånger och vevandes med obegripliga banderoller och annat krimskrams. Jag flydde in på Spirit där det var svalt.

Köpte fyra flaskor vatten under de fem timmar jag var borta. Bättrade på bonnabrännan ytterligare.

Eventuellt tar jag shorts på mig till mottagningen på Linné och byter om till kostym innan vi drar till Hästveda. Svårt. Jag ber om ursäkt om mina bryderier ter sig ytliga (för det är de såklart) men jag har sett fram emot att gå lite i kostym och vill ogärna att något så trivialt som vädret ska sätta sina ondsinta käppar i mitt hjul.

(klicka på bilden så blir den galet stor)