C'est drôle parce que c'est vrai

Någon som såg "Velvet" på tvåan i onsdags? Lite småtrevligt program om mode. Den absoluta höjdpunkten var en gammal intervju med Yves Saint Laurent där journalisten bombade honom med frågor av typen "Vilket är ditt motto?" och "Vad retar du dig mest på?" etc, och han bara betade av fråga efter fråga med onaturligt välformulerade och genomtänkta svar. T ex hade han en skön utläggning om Proust, följd av en attack mot borgarkvinnornas katastrofala frisyrval. Och så var han snygg också.

Förra veckan satt jag med en fruktansvärt arbetsam hemtenta, vilken tog all min intellektuella kapacitet i anspråk och ledde till att jag i princip inte orkade något annat än att plugga och kanske springa en runda. "Blonde" av Joyce Carol Oates ligger fortfarande oavklarad vid sängen. I söndags var jag rädd att jag skulle vara tvungen att lägga den på is; den är så tjock och min hjärna kändes helt tom och jag ville bara kolla på fotboll. Men så räddade Borges mig. Läste en fantastisk novell ur min "Collected Fictions", om hårda gangsters i Buenos Aires skoningslösa utkanter, och vips! återfick jag i ett slag min tro på litteraturen.

Läsa, läsa, läsa. Det enda som kan rädda oss.

Hela djuret

Nu är min dator iväg på reperation, men jag har hittat en annan att skriva på. Snart kommer ett lite längre inlägg. Tills dess: med anledning av Jens Obama-bashing tipsar jag om en välskriven (om än lite gammal) artikel som argumenterar annorlunda.

Je me suis armé contre la justice

Anledningen till tebliven bloggning: mitt tangentbod ä cp och vissa tangente väga fnka. Hav öveseende. Jag ä inte död.

I love women; I've got all their albums

Helt kort, innan jag går och köper fänkål, tre saker jag ska försöka skriva mindre om:

1. Vädret
2. Studier
3. Min bristande bloggaktivitet

Var på Bistro Glashuset med familjen igår och käkade lamm. Bra kött men lite väl ospännande kryddning. I vilket fall är det trevligt med fler matalternativ i stan, och priserna på lunchmenyn såg klart humana ut, så de ska nog klara sig. Men varför kan ingen öppna italienskt?

Har inget mer att... nä, visst ja. Inte det.

Rättfärdigandets mekanismer

I eftermiddags genomled jag en smärre kris på Lunds stadsbibliotek. Efter föreläsningen (en utmärkt sådan, om Kambodja) åt jag en macka och sen satte jag mig på biblan och läste gamla nummer av Runner's World. Kollade på klockan och insåg att det var fem (5) timmar tills franskan började. Insåg vidare att jag hade en inlämningsuppgift att skriva. Insåg att det skulle vara såhär hela våren. Då blev jag trött. Tog tre koffeintabletter: blev obetydligt piggare.

Så jag vek ner mig och åkte hem.

Sedan dess har jag bakat några baguetter i terapeutiskt syfte och funderat över min framtid, men inte blivit särskilt mycket klokare för det. Jag skulle kunna hoppa av franskan nu; lektionerna är tråkiga, jag känner att mina ordinarie studier blir lite lidande (vilket såklart mest beror på att jag springer för mycket, etc), och jag kan ju faktiskt börja om igen om ett år eller så. Men samtidigt: hur jävla lat får man vara?

Ser i alla fall fram emot fredag: KZ på Perrongen. Äntligen ska man få komma ut lite.

Tröskelpass

Gårdagens besök på Kobia (min blivande arbetsplats) var en nyttig inblick i en radikalt annolunda värld än den akademiska; en värld där folk heter saker som Frasse och Percy och dricker bira och verkar mer intresserade av Subarus nya stadsjeep än vad som händer i Kenya. Två höjdpunkter:

• När en fet kille, som inte var äldre än att han muckat i somras, under fikarasten stolt förkunnade att han gjort av med "50-60000" på rusdrycker det senaste halvåret.
• När 480kg semiflytande kanelfyllning vällde ut över lastkajen. Jag och Thomas, personalchefen med den suspekta skäggväxten, fick ägna en dryg timme innan lunch med att sanera. Klet upp till armbågarna.

Annars verkar det mest gå ut på att köra truck och lasta mjölsäckar, så det känns fint.

Fleischgeist

Ooops! Så gick en hel vecka mellan inläggen, hastigt och lustigt; tiden går fort när man inte gör något särskilt alls utan mest springer och läser hela dagarna. Men det är inte hela sanningen. Sen sist har jag fikat med både Lina och Albin, lagat farligt god chili med tillhörande majsbröd, firat Viktors 20-årsdag och tagit initiativ för att återuppväcka Shoeshine Boys. Så någon overksamhet kan jag knappast skyllas för. Och imorgon ska jag tillbringa hela dagen på Kobia och lära mig köra truck inför sommarjobbet.

Sprang inom Intersport efter föreläsningen idag och köpte ett par svarta Adidas Spezial, men jag var uppriktigt nära att avstå efter den ohängde säljarens imbecilla kommentar ("Du har ju extremt breda fötter"). Behovet av nya skor var dock alltför trängande.

"Gossip Girl" ikväll alltså. Kan (som Jens) säga att det inte direkt tagit mig med storm, men jag ger det ett par avsnitt till. Däremot rekommenderas "Californication" på fyran starkt.

Och Albin: jag vill ha din syrras lägenhet.

Blek låga

Jag ger upp: enligt BBC Sport har Tottenham nyss gjort klart med Jonathan Woodgate, säkert för ett präktigt överpris dessutom. Nu sitter de således på båda Storbritanniens mest skadebenägna mittbackar, plus Dawson som inte heller verkar överdrivet hållbar.

Själv köpte jag en ny bok idag, "War and genocide", eftersom vi pysslar en hel del med folkmord på innehavande delkurs. Alltid kul med nya böcker. Särskilt såna där det konstateras redan på första sidan att "slaughter remains a fundamental problem for the entire world". Ja, jo. Och sen träffade jag Lina utanför stationen och bestämde att det är av yttersta vikt att vi fikar innan hon flyttar på torsdag. Helst tillsammans.

Längtan efter något högre

Wigan-Chelsea hos Simon igår, FA-cupen. Ingen Edman men väl "Zinedine Kilbane", den makalösa Heskey och andra legender. På en plan som gav obehagliga flashbacks från mellanstadietidens sorglösa bollspel på Läredas jordåker. Sen tog jag än en gång chansen att demonstrera min totala konsolinkompetens, denna gång genom Guitar Hero, spelet som förenar två saker jag suger riktigt mycket på.

Tur att man är bra på så mycket annat!

Jag sprang t ex 14 km igår. Och bakade pizza. Och läste om mastersprogrammen i Uppsala. Ingen som har en lägenhet över? Eller måste man söka själv? Vafan.

La douleur

Pär Nuder måste vara en av få offentliga personer i det här landet som lyckats framstå som både tråkig/intetsägande/ful och riktigt jävla otrevlig på samma gång. Det måste man nästan ge honom lite cred för. Jag minns den genuina skräck som infann sig efter Perssons avgång, när det på fullaste allvar pratades om Nuder som tänkbar partiordförande. Som om man inte förlorade tillräckligt många väljare till Sd som det var. Gud ska veta att Sahlin inte är någon personlig favorit, men skammen det skulle innebära att se Pelle företräda Sverige i internationella sammanhang överskuggar med råge hennes skandalöst fula kavajer...

Så det regnar. Jag kan inte riktigt bestämma mig för hur duktig jag orkar vara idag. Har en liten nätt FN-rapport om humanitära interventioner att plöja.

Away in a manger

Idag: kursens första ordentliga föreläsning med Olof, min och Simons gemensamma favorit. Jag vill sitta i hans knä (Olofs då) och lyssna andäktigt medan han berättar ändlösa anekdoter från sin tid i Kosovo, eller ger en rundmålning av den militära interventionens utveckling sedan Kubakrisen. Eller bara redogör för folkrättens finesser i största allmänhet. Sen gick jag på introduktionsmöte för franskan. Vi ska bl a läsa en valfri skönlitterär bok under terminen, så imorgon ska jag ner på biblioteket och checka utbudet. Duras, Balzac, Maupassant.

Funderar även på att börja läsa Le Monde på sagda bibliotek. Ambitionsnivån är det således inget fel på.

Det mesta går bra nu. Bakning, löpning, betting, studier. Och så har jag sommarjobb.

Ashkenazim

Sitter och rakar mig och kollar på "Sportpanelen" i SVT Morgon, och Tommy Engstrand (tomte) kläcker ur sig veckans hittills mest opassande när han påstår att Dalibor Doder är handbollslandslagets svar på Zlatan Ibrahimovic... Visserligen är båda begåvade med stort spelsinne, men något säger mig att Engstrand blandade in även andra, mer diskutabla variabler.

På tal om något annat (men bara nästan) kommer här ett favoritcitat ur kurslitteraturen:

The Cold War rules our discourse from its grave.

Xūk

Obehaglig dröm i veckan: jag kom hem en kväll och upptäckte att vårt hus var belägrat av militär och krypskyttar. Alla dörrar var låsta och jag kunde inte komma in. Anledningen? Min mamma var Benazir Bhutto. Dessutom bodde Yassir Arafat i grannhuset, och han var lika omringad. Väldigt hotfull stämning. Någon gång i gryningen blev jag så slutligen insläppt, varpå jag satte mig vid min dator och började blogga om det som hänt---

The most obstreperous actor

Det verkar som att jag äntligen kommer kunna dra lite nytta av pappas stora kontaktnät. På fredag morgon (klockan åtta, vem tror de att jag är egentligen?) ska jag i alla fall träffa Stefan, personalchef på Kobia, och snacka sommarjobb. Han lät gemytlig i telefon. Det är lite utav ett mysterium vad de pysslar med på Kobia; pappa pratade om marsipan och grossistverksamhet till bagerier, men min eventuella anställning gäller någon form av "lagerarbete". Ska jag stapla napoleonbakelser hela sommaren?

Inte mig emot.

Skriver för tillfället kursens sista hemtenta. Just nu: bör ansvaret för mänskliga rättigheter utökas till att gälla väpnade oppositionsgrupper, och vilka svårigheter kan det för med sig? Ibland går det bra, och jag bländar mig själv med vackra (om än tomma) formuleringar och underfundiga resonemang, och jag tänker att "fan, omvärldsanalytiker är nåt man borde satsa på". Inte ikväll, dock. Bara seg.

"I huvudet på Gynning" igår infriade förresten mina högt ställda förväntningar med råge.

Le myth

"Problemet" med Block Party handlade mest om det ovana i att se Jens propagera för den typen av band: jag läste slarvigt (om vanligt) och tog för givet att det handlade om vilka akter han själv helst hade sett bokade, inte vilka han trodde kunde dra mest publik. Simon och jag mindes vår korta men intensiva Bloc Party-vurm under gymnasiet och kunde inte riktigt få ihop Jens inställning då, som vi kom ihåg den, med den som han nu gav uttryck för.

Vad värre är: Robert Plant?! Han är ju hur gammal som helst. Låt Peps fylla gubbkvoten.

Hög abstraktionsnivå

För att slippa ta itu med hemtentan (hey, den ska inte vara inne förrän på fredag) tog jag mig en vända till Kristianstad idag. 3/5 av Killer Zeus satt i samma tågvagn. De skulle köpa plektrum eller nåt i den stilen. Sånt som gitarrkillar gör.

Själv är jag som bekant total instrumentanalfabet, och styrde istället mina raska steg mot Löplabbet. Det är alltid ett nöje (om än ett dyrt sådant) att köpa skor där; man blir så grundligt omhändertagen och undersökt och de förklarar allt så pedagogiskt. Det är kul att titta på sitt löpsteg i slow motion och se hur ens överpronation neutraliseras av olika modeller. Väldigt analt. Kontentan blev i alla fall den att jag hädanefter genomlider mina pass i ett par Asics GT-2130.

I lördags var jag hos Simon och såg Chelsea-Spurs, och vi var båda rörande överens om minst två grejer:

¤ Att ställa upp med Jamie O'Hara och Kevin Prince Boateng på innermittfältet när motståndarna heter saker som Ballack och Makélélé är liksom bara dumt.
¤ Jens har höjt sig ett par snäpp med sin nya blogg. Men Bloc Party?

Bryskt och utan pardon

Skummar kurslitteraturen inför morgondagens seminarieövning och stöter på det overkliga ordet "fragmegration", en finurlig bastard av fragmentation och integration, vars användning författaren motiverar såhär:

Its very abrasiveness is designed to continuously remind us of the complexity and reactions fostered by globalizing processes.

Complexity var ordet. Det finns en akademisk myt om att amerikanska forskare alltid skriver så förbannat omständigt och långrandigt helt enkelt eftersom de får betalt per ord, och jag blir mer och mer övertygad om att det stämmer---

En modernitet bortom Europa?

Nystart i Lund idag med föreläsning om "fallet Iran". Rouzbeh Parsi pratade (med sedvanligt imponerande flow - åh nej, skrev jag "flow" bara för att han är mörkhyad? tror inte det... fan) om Irans historia under 1900-talet och om landets absurt invecklade politiska system. Måste varit en av de tre bästa och mest intressanta föreläsningar jag attenderat. Han fick spontana applåder efteråt.

Själv känner jag mig milt stressad av att inte ha läst så mycket som jag tänkt mig under jullovet, men så minns jag Simon, som åker till Siam i tre veckor mitt i brinnande termin och således har precis hur mycket som helst att göra nu. Min kvardröjande seminarieuppgift om rasismer känns plötsligt klart överkomlig.

Köpte januarinumret av brittiska "Esquire" idag, mest eftersom Rufus Wainwright prydde omslaget iförd en midnattsblå kostym från Gieves & Hawkes.

Absalom

Noterar alldeles i förbifarten att Johan Staël von Holstein utsetts till ledamot av statens kulturråd, att han à propos detta sågats längs sina obegåvade fotknölar i landets samtliga dagstidningar och läsvärda bloggar, samt att han själv svarar på kritiken som såhär:

Om det inte varit för mig, hade socialdemokraterna kört landet i botten under de senaste 10 åren.

Sen suckar jag tungt. Skyll inte på mig, jag röstade rött! Och jag kan inte heller för mitt liv förstå varför Alliansen tappar i varje ny opinionsmätning; de genomför trots allt bara utlovade förändringar. Vallöften. Man undrar i sitt stilla sinne varför folk verkar så förvånade, men så minns man: människor är trångsynta och egoistiska, och de flesta är dessutom ganska dumma.

Men det är synd om dem. Människorna.

Mer glädjande är då att Jens kommit igång ordentligt och bloggar med liv och lusta. Han skriver dessutom bättre än någonsin. Gav tomten honom en flaska inspiration i julklapp? Eller har han skaffat sig en liten musa?