Vanans makt

På sätt och vis var det perfekt att jag drog på mig en saftig förkylning dagen innan vi åkte till Paris, eftersom jag ändå inte hade kunnat träna ordentligt på en hel vecka. Men det var kallt! Även om Notre Dame är imponerande i alla väder, och Le Bon Marchés herravdelning ligger under tak, och rustik fransk husmanskost värmer inifrån och ut (särskilt ackompanjerad av generösa mängder kraftigt rödvin), så hade det förmodligen inte skadat med lite solsken. Nu var det mest grått och kylslaget. Kul har det varit i alla fall, och fantastisk mat har inmundigats.

Toppar:

• Musée D'Orsay, som var betydligt mycket mer givande än stressiga kvava svulstiga Louvren
• Onglet de boeuf på Le Bistrot Paul Bert: förmodligen det bästa kött jag satt tänderna i
• Att bara gå och insupa den generella atmosfären, särskilt i Marais och Quartier Latin
• Världens bästa falafel på L'As du Falafel

Dalar:

• Den danska skolklass, där varenda elev verkade dras med sin speciella bokstavsdiagnos, som förpestade hemresan
• Hotellfrukosten
• Mina ömma hälsenor när vistelsen led mot sitt slut

Vidare har jag ätit så mycket fantastiskt bröd att jag inte vet om jag någonsin kan sätta en deg igen med gott samvete; det känns som att jag bara hånar hundratals år av tradition och hantverk med mina oinspirerade limpor.

Och på tåget in till stan från flygplatsen passerade vi de mest deprimerande, hopplösa kåkstäder till förorter jag någonsin sett. I Indien är det åtminstone varmt. Jag hade förmodligen bränt varenda bil jag kommit över om jag tvingats växa upp i St Denis eller Clichy, fy fan.

På semester

Les deux magots

Jag funderade lite på hur jag skulle sammanfatta detta mitt tjugonde (eller blir det det nittonde? klarar inte av sånt) levnadsår. Skulle kunna sammanfatta som såhär: för varje år som går trivs jag lite bättre med mig själv. Det måste väl vara av godo? Eller är det bara ett tecken på att jag vänjer mig?

"Gossip Girl" verkar aldrig bli mer än uthärdligt, men jag tittar ändå när jag inte har något bättre för mig. Nu är det dock "Babel" på tvåan.

Córdoba

Vi hade en gästföreläsning om sk hedersrelaterat våld inplanerad idag, "Äran utmanas", med en medelålders docent i etik från Malmö Högskola. Jag gick efter halva. Förmodligen var det de mest förvirrade och osammanhängande 45 minuterna jag tvingats genomlida under min tid i Lund. Klart mer givande var att sätta sig med senaste The New Yorker i AF-borgen och sörpla kaffe medan snön vräkte ner utanför, och sen gå bort till Akademibokhandeln och botanisera lite bland kokböckerna, och sen ta tåget hem.

Hoppas det inte snöar på min födelsedag.

Läste förresten "A moveable feast" av Hemingway i helgen, såhär inför Paris (på söndag!). Det kändes lite som att komma hem efter alla dessa nedtyngda, översållade sidor jag plöjt i "Blonde". Den är också bra, absolut, men innerst inne föredrar jag nog Ernest. Han och Söderberg talar till mig på ett speciellt, djupare plan.

I would stand and look out over the roofs of Paris and think, "Do not worry. You have always written before and you will write now. All you have to do is write one true sentence. Write the truest sentence you know".

Glädjen i det enkla

Jag har blivit smått besatt av jordnötssmör de senaste veckorna. Hittills har jag dränkt mina mackor i Kung Markattas ekologiska variant, eftersom det var den bästa jag kunde hitta på Maxi, men i måndags upptäckte jag ett danskt märke på ICA i Lund. Ekologiskt och crunchy. Låter suveränt. Så snart jag tryckt i mig sista burken av Kung Markatta återkommer jag med rapport.

Köpte en ullslips på Röda Korset i förmiddags. 5 kronor.

Annars är det mycket med det administrativa för tillfället; Shoeshine Boys ska sjösättas innan jag försvinner till Paris, och därför är det en del papper och uppgifter som måste ordnas. Tur att jag har så fin hand med Nina på kansliet. Den som känner sig manad får förresten gärna dra igång en supporterklubb på Facebook, det känns liksom inte rätt att presidenten ska behöva göra det. Sånt måste växa fram underifrån.

Presumptiv pregnans

Det kanske är tröttsamt för er att jag ideligen drar upp min kurslitteratur här på bloggen, men efter att ha tillbringat en hel eftermiddag i sängen med "Jämlikhet och mångfald - demokrati och medborgarskap i en global tidsålder" bara måste jag få ventilera min frustration.

I skapandet av nationen som berättelse finns en splittring mellan den kontinuistiska, ackumulativa temporaliteten hos det pedagogiska och den repetitiva, rekursiva strategin hos det performativa.

Visserligen ett citat ryckt ur sitt sammanhang, men ändå: VAD FAN BETYDER DET?

Austerlitz

Vi har många traditioner i vår släkt, men knappast någon som vi inte tycker om. Det handlar inte om att göra på ett vis för att vi alltid gjort så; varje underlig liten sed utsätts för samma osentimentala granskning, och om det visar sig att ingen egentligen trivs med den ryker den. Helt enkelt. "Man ska inte blanda ihop ursprung med giltighet", som en av mina lärare brukar säga.

En tradition av det mer harmlösa och opretentiösa slaget (till skillnad från, säg, idrottsdagar och tivolibesök och kalkonmiddagar) är den som föreskriver att jag och min syster varje år får varsin bok från bokrean av vår mamma. Här i stan är utbudet i vanlig ordning under all kritik. Lyckligtvis var vi en vända i Kristianstad i lördags och såg på Alma när hon sjöng med sin feministiska kör, och då hittade jag "Om konsten att läsa och skriva" av Olof Lagercrantz, som jag slukade samma eftermiddag (boken, alltså - den är tunn). En bedårande liten skrift, full av inspiration och små klokheter.

Jag uppfattar den vemodsfyllda blick varmed unga människor ser på mig. Jag känner igen den. De vet inte att jag betraktar dem på samma sätt och mäter deras återstående liv i samma förgängelsekänslas tecken.

Min dator är alltjämt försvunnen på sin europeiska odyssé. Jag tror att den ska repareras någonstans i Frankrike. Jag hatar att skriva på det här tangentbordet. Det bjuder inget motstånd, det saknar spänst, det viker sig.

Abbreviations

Knappt hade jag återupptagit bloggandet innan pappa tar reservdatorn med sig till Norge i en knapp vecka. Allt jag bygger upp river han ner. Så: tystnaden kommer att vara talande här på Immanuel åtminstone till och med måndag.

Har ändå så äckligt mycket att göra. Typ.

Cabbage

Det kanske är jag som är sen på det (hade ju knappast varit första gången), men den här bloggen är faktiskt ganska kul. Nu: ladda inför eftermiddagens innebandy. Jag ska ha min Maldinitröja och kuta som en gasell.

C'est drôle parce que c'est vrai

Någon som såg "Velvet" på tvåan i onsdags? Lite småtrevligt program om mode. Den absoluta höjdpunkten var en gammal intervju med Yves Saint Laurent där journalisten bombade honom med frågor av typen "Vilket är ditt motto?" och "Vad retar du dig mest på?" etc, och han bara betade av fråga efter fråga med onaturligt välformulerade och genomtänkta svar. T ex hade han en skön utläggning om Proust, följd av en attack mot borgarkvinnornas katastrofala frisyrval. Och så var han snygg också.

Förra veckan satt jag med en fruktansvärt arbetsam hemtenta, vilken tog all min intellektuella kapacitet i anspråk och ledde till att jag i princip inte orkade något annat än att plugga och kanske springa en runda. "Blonde" av Joyce Carol Oates ligger fortfarande oavklarad vid sängen. I söndags var jag rädd att jag skulle vara tvungen att lägga den på is; den är så tjock och min hjärna kändes helt tom och jag ville bara kolla på fotboll. Men så räddade Borges mig. Läste en fantastisk novell ur min "Collected Fictions", om hårda gangsters i Buenos Aires skoningslösa utkanter, och vips! återfick jag i ett slag min tro på litteraturen.

Läsa, läsa, läsa. Det enda som kan rädda oss.

Hela djuret

Nu är min dator iväg på reperation, men jag har hittat en annan att skriva på. Snart kommer ett lite längre inlägg. Tills dess: med anledning av Jens Obama-bashing tipsar jag om en välskriven (om än lite gammal) artikel som argumenterar annorlunda.

Je me suis armé contre la justice

Anledningen till tebliven bloggning: mitt tangentbod ä cp och vissa tangente väga fnka. Hav öveseende. Jag ä inte död.

I love women; I've got all their albums

Helt kort, innan jag går och köper fänkål, tre saker jag ska försöka skriva mindre om:

1. Vädret
2. Studier
3. Min bristande bloggaktivitet

Var på Bistro Glashuset med familjen igår och käkade lamm. Bra kött men lite väl ospännande kryddning. I vilket fall är det trevligt med fler matalternativ i stan, och priserna på lunchmenyn såg klart humana ut, så de ska nog klara sig. Men varför kan ingen öppna italienskt?

Har inget mer att... nä, visst ja. Inte det.

Rättfärdigandets mekanismer

I eftermiddags genomled jag en smärre kris på Lunds stadsbibliotek. Efter föreläsningen (en utmärkt sådan, om Kambodja) åt jag en macka och sen satte jag mig på biblan och läste gamla nummer av Runner's World. Kollade på klockan och insåg att det var fem (5) timmar tills franskan började. Insåg vidare att jag hade en inlämningsuppgift att skriva. Insåg att det skulle vara såhär hela våren. Då blev jag trött. Tog tre koffeintabletter: blev obetydligt piggare.

Så jag vek ner mig och åkte hem.

Sedan dess har jag bakat några baguetter i terapeutiskt syfte och funderat över min framtid, men inte blivit särskilt mycket klokare för det. Jag skulle kunna hoppa av franskan nu; lektionerna är tråkiga, jag känner att mina ordinarie studier blir lite lidande (vilket såklart mest beror på att jag springer för mycket, etc), och jag kan ju faktiskt börja om igen om ett år eller så. Men samtidigt: hur jävla lat får man vara?

Ser i alla fall fram emot fredag: KZ på Perrongen. Äntligen ska man få komma ut lite.

Tröskelpass

Gårdagens besök på Kobia (min blivande arbetsplats) var en nyttig inblick i en radikalt annolunda värld än den akademiska; en värld där folk heter saker som Frasse och Percy och dricker bira och verkar mer intresserade av Subarus nya stadsjeep än vad som händer i Kenya. Två höjdpunkter:

• När en fet kille, som inte var äldre än att han muckat i somras, under fikarasten stolt förkunnade att han gjort av med "50-60000" på rusdrycker det senaste halvåret.
• När 480kg semiflytande kanelfyllning vällde ut över lastkajen. Jag och Thomas, personalchefen med den suspekta skäggväxten, fick ägna en dryg timme innan lunch med att sanera. Klet upp till armbågarna.

Annars verkar det mest gå ut på att köra truck och lasta mjölsäckar, så det känns fint.

Fleischgeist

Ooops! Så gick en hel vecka mellan inläggen, hastigt och lustigt; tiden går fort när man inte gör något särskilt alls utan mest springer och läser hela dagarna. Men det är inte hela sanningen. Sen sist har jag fikat med både Lina och Albin, lagat farligt god chili med tillhörande majsbröd, firat Viktors 20-årsdag och tagit initiativ för att återuppväcka Shoeshine Boys. Så någon overksamhet kan jag knappast skyllas för. Och imorgon ska jag tillbringa hela dagen på Kobia och lära mig köra truck inför sommarjobbet.

Sprang inom Intersport efter föreläsningen idag och köpte ett par svarta Adidas Spezial, men jag var uppriktigt nära att avstå efter den ohängde säljarens imbecilla kommentar ("Du har ju extremt breda fötter"). Behovet av nya skor var dock alltför trängande.

"Gossip Girl" ikväll alltså. Kan (som Jens) säga att det inte direkt tagit mig med storm, men jag ger det ett par avsnitt till. Däremot rekommenderas "Californication" på fyran starkt.

Och Albin: jag vill ha din syrras lägenhet.

Blek låga

Jag ger upp: enligt BBC Sport har Tottenham nyss gjort klart med Jonathan Woodgate, säkert för ett präktigt överpris dessutom. Nu sitter de således på båda Storbritanniens mest skadebenägna mittbackar, plus Dawson som inte heller verkar överdrivet hållbar.

Själv köpte jag en ny bok idag, "War and genocide", eftersom vi pysslar en hel del med folkmord på innehavande delkurs. Alltid kul med nya böcker. Särskilt såna där det konstateras redan på första sidan att "slaughter remains a fundamental problem for the entire world". Ja, jo. Och sen träffade jag Lina utanför stationen och bestämde att det är av yttersta vikt att vi fikar innan hon flyttar på torsdag. Helst tillsammans.

Längtan efter något högre

Wigan-Chelsea hos Simon igår, FA-cupen. Ingen Edman men väl "Zinedine Kilbane", den makalösa Heskey och andra legender. På en plan som gav obehagliga flashbacks från mellanstadietidens sorglösa bollspel på Läredas jordåker. Sen tog jag än en gång chansen att demonstrera min totala konsolinkompetens, denna gång genom Guitar Hero, spelet som förenar två saker jag suger riktigt mycket på.

Tur att man är bra på så mycket annat!

Jag sprang t ex 14 km igår. Och bakade pizza. Och läste om mastersprogrammen i Uppsala. Ingen som har en lägenhet över? Eller måste man söka själv? Vafan.

La douleur

Pär Nuder måste vara en av få offentliga personer i det här landet som lyckats framstå som både tråkig/intetsägande/ful och riktigt jävla otrevlig på samma gång. Det måste man nästan ge honom lite cred för. Jag minns den genuina skräck som infann sig efter Perssons avgång, när det på fullaste allvar pratades om Nuder som tänkbar partiordförande. Som om man inte förlorade tillräckligt många väljare till Sd som det var. Gud ska veta att Sahlin inte är någon personlig favorit, men skammen det skulle innebära att se Pelle företräda Sverige i internationella sammanhang överskuggar med råge hennes skandalöst fula kavajer...

Så det regnar. Jag kan inte riktigt bestämma mig för hur duktig jag orkar vara idag. Har en liten nätt FN-rapport om humanitära interventioner att plöja.