Puy

I morse tänkte jag skriva något för att uppmärksamma att bloggen firar 500 inlägg, men ångrade mig, och när jag nu loggade in påstod Blogger plötsligt att jag redan publicerat mitt femhundrade. Snopet. I alla fall: många inlägg har författats, och om jag skulle våga mig på att uppskatta fördelningen blir den nåt i stil med:

¤ Ovidkommande orerande: 62 %
¤ Kulturrelaterat: 11 %
¤ Fylleinlägg: 1 %
¤ Relativt insiktsfulla analyser: 4 %
¤ Självförhärligande haranger: 19 %
¤ Fotboll: 2 %
¤ Ren briljans: 1 %

Tror att det blir 100 % men orkar fan inte räkna. Jag har redan ägnat halva förmiddagen åt en föreläsning om ATC och AVC och hur dessa förhåller sig till MC - kort sagt, hur olika kostnader påverkar ett företags produktionsplaner. Urbota verklighetsfrånvänt.

Je me suis levé

Snyltandet på grannens uppkoppling fortsätter med oförminskad kraft. I övrigt börjar lägenheten sakta men säkert förvandlas till något som kan liknas vid ett hem - igår packade jag upp alla mina skivor och all skönlitteratur, och garderoben är i princip färdigställd. Har satt upp min USA-karta ovanför skrivbordet. Men det är fortfarande mycket att stå i, vilket bl a illustreras av vår totala brist på potatisstötar.

Inte mindre är fyra föreläsningar i nationalekonomi har jag lyckats insupa. Hittills är det ganska basic grejer, utbud och efterfrågan och så, men ibland smyger läraren in små obehagliga termer som ger mig flashbacks till Matte C, och igår hade han till och med fräckheten att använda d-ordet. "Det är inte mycket matte på den här kursen, jag menar, ni kan ju alla derivera"...

Deterministisk dystopi

Jag är vid liv, men bara knappt, eftersom jag inte har någon internetuppkoppling att tala om. Vid gynnsamt väder lyckas jag ibland ansluta till ett oskyddat trådlöst närverk ("Hippmormor" heter det) och på så vis kolla mailen. Daniel har mobilt bredband men det är ju inte delbart. Alla leverantörer jag undersökt har minst ett års bindningstid på sina ADSL-abonnemang, vilket ju är lite i längsta laget när vi bara har lägenheten i fem månader. Får fortsätta mitt sökande.

Mycket att stå i - saker att packa upp, saker att köpa, saker att ta reda på - och helst hinna mina eftersatta studier också, och en löprunda då och då. Känner att det blir minst en ganska hektisk vecka till innan det vänder. Men jag är väldigt nöjd med nya boendet, det har potential. Rumskamraten är lättskött.

Inget utanför texten

När till och med Carl Bildt skrivet blogginlägg med titlar som "Nu måste det bli slut!" borde Israel förstå att man gått över gränsen med råge. Inte för att Bildt är sionist, men han är ju heller inte Lars Ohly.

Så, den gångna natten var den sista i min solitära tillvaro här i Flogsta, och den kommande blir den första i min och Daniels brutala fyra. Som det ser ut nu kommer vi att lämna två rum i princip outnyttjade. Dels är vi små och nätta av naturen, och dessutom har vi inte i tillnärmelsevis tillräckligt med kapital för att möblera alla 89 kvadrat. Så vi koncentrerar oss på att göra de bebodda delarna så hemtrefvliga som möjligt.

Jag fick ett presentkort på Finlandskryssning i julklapp av min farbror med fru, och det gäller för upp till fyra personer, så först till kvarn får först mala... sin säd. Gäller mars månad ut. Mars ser förresten ut att bli händelserik: först kommer Viktor på besök, sen stor tenta, sen Dylan och den 29:e funderar jag på att springa ett millopp på Djurgården. Försöker få med Daniel. Andra som känner sig manade?

Rambeslut

Jag ska inte säga att jag såg hela partiledardebatten idag, för jag var ute och sprang i den vackra vintersolen, men en del fick jag mig till livs. Inte så värst upphetsande. Sahlin var bra, men det är ändå något obehagligt över henne; det är något obestämbart i hennes framtoning som jag inte kan försonas med. Som en lightversion av Martha Stewart. Höjdpunkten rent underhållningsmässigt var såklart när Björklund anklagade sossarna för att (ordagrant!) "släppa in kommunistpartiet till köttgrytorna". Den mannen vet inga gränser.

Det verkligt problematiska måste ändå vara att inget av riksdagspartierna har en (eller två) ledare som är det minsta sympatisk. Alldeles oavsett politisk färg är de allesammans antingen hjärtskärande okarismatiska eller pinsamt sensationssökande. Oftast lite av båda. Ingen man skulle vilja ha som chef på Regeringskansliet om några år, direkt...

Roligt på andras bekostnad

Jag har inte avgett några nyårslöften, men en viss omstart finns det ändå fog att tala om. Nytt boende, ny kurs, snart ny säng. Igår årets första löppass här i Uppsala. Känner att jag går mot en bra vår, eller åtminstone en vår då jag blir starkare och snabbare och (definitivt inga löften här) kanske även lite rörligare. När allvarliga funderingar på att börja med yoga. Eller kanske boxning, som Lina. Antar att det är bäst att njuta av den här relativa optimismen så länge den varar.

På fredag kväll kommer päronen upp i Killer Zeus' famösa turnébuss, och mamma har varit noga med att inskärpa att hon förväntar sig mat och vin per omgående. Sen blir det en förmodat episk IKEA-tur på lördagen och en vända för att frakta mina pinaler från Sernanders väg till Almqvistgatan.

På semestern läste jag:
¤ "Paris-Dakar" av Jens Liljestrand, en lyhörd exposé över de moderna mansrollerna men också en bunte väldigt bra noveller.
¤ "The book of imaginary being" av Jorge Luis Borges, ett slags uppslagsverk innehållandes fantasiväsen ur olika mytologier.
¤ "Foucault - en introduktion" av Roddy Nilsson, som höll vad titeln lovade och fyllde ett stort bildningshål. Dock: hur fan kan man heta Roddy?

Hade ju tänkt läsa en tung rumän men så blev jag sjuk och orkade inte.

Calcio

Enfin fick jag ändå min väska i tid, så jag hann tvätta undan lite innan tåget norrut gick. Allt var kvar: skjortorna från J Crew (hade kunnat köpa precis allt i den butiken – och sen sett ut som JFK fast lite mindre katolsk), tröjan och koftan från Uniqlo (dessa underbara japaner), den hemmakörda fulspriten à 6 kronor flaskan jag och Alma köpte sista dagen i Puerto Escondido.

Så nu är jag glad.

New York var jättestort på ett helt annat sätt än andra städer jag varit i. Klyschigt värre, men: pulsen. Alla tokigt höga hus gör väl sitt till också. Samtidigt var det verkligen ett trevligt ställe att bara flanera på, särskilt såhär i jultider med alla shoppande människor och överdådiga dekorationer. Några minnesvärda grejer:

¤ Mässa i St John the Divine, stans största kyrka, på juldagen. Predikan handlade till tre fjärdedelar om Obama. Mamma sjöng högst.

¤ Promenad in mot ett skymmande Manhattan över Brooklyn Bridge. Gav en bättre känsla för öns storlek och var dessutom, som en skön bonus, helt sjukt kallt. Men fint.

¤ All obscent god mat jag stoppat i mig. Vi betade av stora delar av Sydostasien, käkade riktigt bbq en kväll, och ett par riktigt bra italienska ställen betades såklart av. Plus obligatoriska bagels och riktigt jävla vidrigt kaffe till frukost.

Sen flög vi alltså via Mexico City till Puerto Escondido, där det mesta handlar om fisk och surfing. Pappa fiskade. Ingen surfade. Jag spydde en försvarlig mängd. Andra kvällen åt jag någon slags ostfyllda paprikor (de kan vara oskyldiga), och sen låg jag utslagen på hotellet med feber i tre hela dagar. Det enda jag fick i mig var avslagen Coca Cola och galletas de avena (havrekex). Kändes som att jag gick ner tio kilo. Resten av vistelsen försökte jag därför äta och sola ikapp resten av familjen, vilket givetvis resulterade i bränd mage. Maten var lättare att kompensera.

Annars: klart fint vatten (cirka 28 grader), precis lagom varmt, mysigt samhälle, vackra solnedgångar. Köpte på mig lite torkad chili på marknaden. Sen en lång och ganska dryg hemresa. Nu är jag inte brun, men lagom utvilad och redo för en vårtermins samboende med Daniel. Om nu något kan förbereda en på det.

Valnötter från Grenoble

Fördelen med att prenumerera på rss-flöden från olika bloggar är att man håller sig kontinuerligt uppdaterad - nackdelen är att man, efter två veckors datorlöshet, har strax över 700 inlägg att läsa ikapp. "Mark all as read" utom en handfull.

Jag har haft en underbar resa trots vissa logistiska missöden. Blir lätt några såna när man ska mellanlanda hit och dit och tåg ska klaffa och väskor släpas och ens föräldrar har korta ben och folk bara no hablo ingles osv osv. Så: nu är vårt bagage fortfarande i London. Alla mina fina skjortor. Förhoppningsvis kommer de imorgon eller på fredag. Då skriver jag något längre om resan, och inom kort kommer det upp lite bilder på Facebook.

She baits them tenement walls

Tydligen är det snökaos i New York just nu. Massa flyg är inställda, vägarna såphala och Bloomberg höll tal där han uppmanade folk att ge sig ut och shoppa trots vädret, eftersom "they need the business". Man kan fan köpa sig ur vilken kris som helst. Vi landar ju inte förrän ganska sent imorgon kväll, så förhoppningsvis har de klarat upp situationen då.

För nu bär det av. Hemma igen 6/1, förhoppningsvis lite brunare och med en del fina bilder. God jul och gott nytt!

Samothrake

Jag är lite villrådig. Villrådig kan visserligen sägas vara mitt mode par défaut. Eller, om sanningen ska fram: inte villrådig så mycket som obeslutsam - men det vet alla så jag ska inte tråka er. Just nu handlar det om föreläsningarna idag och imorgon. Jag har god anledning att misstänka att de nästan bara handlar om saker jag redan kan (eftersom detta är min tredje a-kurs i överlappande ämnen), så jag har vissa svårigheter att motivera mig. Å andra sidan har jag verkligen inget annat att göra. Packa ska jag vänta med till imorgon när jag kollat väderleksrapporten i sista stund.

Det ska bli kul att träffa hunden.

Börjar få ont i ryggen av den här köksstolen.

Bussen går 05.37 fredag morgon, dvs blasfemiskt tidigt, vilket har den trevliga bieffekten att jag rullar in i Hässleholm redan vid lunch. Jag fick ett grattiskort från föräldrarna på min namnsdag, ett illgrönt med en lika kort som meningslös utläggning om mitt namn. Där står att Oscar betyder "kämpen med spjutet", att jag unnar alla det allra bästa och har en optimistisk läggning. Det bästa sparar de till sist: "Oscar är ett namn att vara stolt över". Tack. Tack.

Men jag råkar veta att Oscar betyder "Guds spjut" och inget annat.

Intersektionalitet

Jag har inga fancy kanaler, så igår när jag ville se Barca-Real var jag som vanligt tvungen att titta via nätet. På amerikansk tv. Men det värsta var inte att kommentatorn pratade som John Wayne, det värsta var hans otroligt jobbiga bisittare, en uråldrig skotte som envisades med att kalla alla spelare vid förnamn (som om de brukade semestra ihop). Och som regelbundet hävde ur sig saker som "look at that, they've been kicking filet mignons out of Messi's calves all night". Vad fan det nu ska betyda.

Imorgon ska jag cykla över till andra sidan stan och inspektera lägenheten. Jag har fått en fullmakt från Daniel med tillåtelse att skriva under eventuella kontrakt - needless to say något han kommer att få ångra resten av sitt driftsstyrda liv.

Semesterlitteratur... vad ska jag läsa på resan? Just nu lutar det åt "Gösta Berglings saga", men jag är även otroligt sugen på Mircea Cartarescus "Orbitor"-trilogi. Det får nog bli dagsformen som avgör.

Allt fast förflyktigas

Jag såg fel på schemat och missade att tentan igår varade i fem (5) timmar, vilket resulterade i att det enda jag åt mellan 07.30 och 14.30 var en näve russin. Inte optimalt på något sätt. Vet inte hur mycket jag kan skylla på lågt blodsocker, men det blir nog svårt att skrapa ihop till VG den här gången. Förhoppningsvis väger resultaten på seminarierna upp--- Överlag var tentan jobbigt detaljerad, särskilt med tanke på att den täckte åtta mastiga böcker, och de flesta var efteråt överens om att lärarna var onda och illvilliga och ville sätta dit oss.

Idag hade vi introduktionsföreläsning till delkursen om internationell politik. Vår lärare var (till utseendet) en perfekt korsning mellan journalisten Roger Wilson och skådespelaren Gary Oldman. Verkar vettig.

Annars säger jag som Michael Jackson när jag såg honom på Ullevi på det glada 90-talet: "I love you! I love you most!"

Alludera mera

Jag vill ogärna ropa hej! osv, men det ser oförskämt ljust ut på bostadsfronten nu. Jag och Daniel fick svar på vår annons på Blocket av en man (tror jag) som ville hyra ut sin gigantiska fyra. Just nu väntar jag på att han ska höra av sig igen så att jag kan komma och se den med mina egna, opålitliga ögon. Det hade onekligen varit galet skönt att åka på semester vetandes att åtminstone vårens boende är tryggat. En fyra hade ju dessutom inneburit ett extra rum - föreställ er möjligheterna! Gästrum, bibliotek, skafferi, bastu, fängelse? Eller varför inte rotera?

Reinfeldt uttalade sig igår om den rödgröna koalitionen, och påstod att ett samarbete med Vp effektivt satte stopp för all "förnyelse" inom S. Vilket slår mig som lika dumt som arrogant. Det är så talande att förnyelse för honom per automatik måste innebära liberalisering och en rörelse mot mitten. Måhända är han själv bitter över att befinna sig just där, men det var ju priset M betalade för makten. Man sålde sin ideologiska själ och låtsades börja bry sig om svaga människor. Kom ut ur garderoben, Freidrich! Och klandra inte andra för att de är mer principfasta än du.

Tenta imorgon, stor sådan. Ska nog gå bra.

Något vagt

Läser i Uppsalatidningen att en man gripits utanför Hemköp i city efter att ha försökt stjäla drygt tio kilo fläskfilé. Är det verkligen dithän vi kommit? Fläskfilé måste vara den avgjort tråkigaste, mest okarismatiska styckdelen på hela den underbara grisen. Så mycket gott finns det där. Personligen förstår jag mig inte på folk som till varje pris vill äta kött som smakar så lite kött som möjligt. Eller så är det bara ett uttryck för mitt (illa) dolda klasshat. Vad hade han tänkt äta till sin filé? Klyftpotatis och pulverbearnaise, jag sätter mitt bostadsbidrag på det.

Jag är heeemsk.

Nigande nejlikor

Två sköna grejer på kvällskvisten:
¤ Annonsen jag satte in på Blocket verkar göra nytta... inget klart än, men jag och Daniel hyser gott hopp om vårt gemensamma boende.
¤ Den där vedervärdiga reklamen för Coca Cola Zero ("breakup... as it should be" osv) har äntligen blivit fälld i Näringslivets etiska råd. Hoppas Ryan Air följer inom kort.

Famntag

Gjorde ett stort misstag. Pepparkakshuset, som jag byggt med så mycket möda och besvär och som dessutom kostat mig 24 kr, har redan börjat desintegrera. Förmodligen ställde jag det för nära mitt dragiga fönster. Imorse hade halva skorstenen fallit av och hela konstruktionen känns farligt mjuk och instabil... och så åt jag upp en hörna av taket igår kväll när jag var hungrig.

Strindberg är förresten kul. Väldigt vital och frisk, och så tydligt begåvad, men kanske nästan lite för tydligt; ibland i "Röda rummet" önskar man att han kunde lägga band på sig bara lite. Fast det är ju ett tidigt verk.

Han var blek som ett lik, tunn som en svepning, var gentilt klädd, men såg ut som om han frös i alla leder och hade hemligt umgänge med fattigdomen.

Puglia

Moderata samlingspartiet har som bekant "konvent" nu, där man diskuterar strategi inför 2010, och det verkar som att man kommer försöka göra ungefär som förra gången. Det vill säga: ta en klassiskt vänsterfråga, köra den genom Frihetsmaskinen och få ut något som kanske heter likadant men betyder något helt annat. Efter att ha kidnappat sysselsättningen ska man nu lägga sina våta vantar på rättvisebegreppet. För helvete Sahlin, gör nåt. Tolkningsföreträdet står dig fritt att återerövra!

Allt ska man visst behöva göra själv.

Eftersom ingen (hittills) verkar ha kommit på den självklara idén att utse mig till partisekreterare, bidar jag min tid med engelsk fotboll och hopsättning av pepparkakshus i byggsats. Legitim lösning om man saknar ugn. Igår tänkte jag köpa glögg men hann inte till Systemet, så det blev Blossa Lättglögg på ICA och en rejäl skvätt Absolut istället. Funkade bra.

(vet inte, men har en känsla av att jag inte borde lägga upp den bilden, att den är copyrightskyddad eller nåt, men wtf)

En lycklig dag i mitt liv

Handboll på P4, prinskorv i magen och nytt nummer av Runners World - bra för att vara torsdag helt enkelt. Fast Runners World är egentligen en riktig skittidning. Mest en massa osammanhängande reportage de tar från den amerikanska utgåvan och sätter nån stackars semidyslektisk praktikant att översätta. Och de egna texterna är undantagslöst horribelt illa skrivna. Roligt, dock, när Etiopiens löplandslagscoach intervjuas:

Atleter och soldater behöver lära sig diciplin och respekt. Respekt för andra, respekt för tränaren, respekt för sitt land, för dess regering. För mycket demokrati förstör bara idrottsmannen. Med demokrati följer slöhet.

Skön gubbe.

Aufhebung

Kanske borde jag ha begrundat Jens kommentar till förra inlägget, den om att det är för kallt för att träna nu, även om just kylan är inte något jätteproblem. Däremot snöar det och blåser. Det har banne mig snöat i tre dagar. Icke desto mindre gav jag mig ut på en liten löprunda i förmiddags, årets första med vantar men utan Ipod (ville inte utsätta den för vädret). De första 3-4 kilometerna var plogade och fina. Men sen kom jag ut på en mindre skogsstig där bara ett par skidåkare och en häst tagit sig fram tidigare, och vissa sträckor var rent ut sagt skrattretande; jag plumsade fram i snö som räckte en bra bit över knäna, vinden ansatte mig från norr och jag kände mig jävligt hardcore.

Men det var skönt att komma in sen och duscha varmt.

Idén är att jag ska vara duktig och löpträna kontinuerligt de närmsta fyra veckorna. Sen ska jag som bekant till New York en vecka, och till Puerto Escondido lika länge. Förhoppningsvis går det att klämma in ett par rundor i Mexico - man får ju passa på när man vistas i så gynnsamt klimat. Hur jag än lägger upp vintern lär jag vara betydligt bättre förberedd för vårens formtoppning än i fjol. Då blev nästan hela "försäsongen" förstörd av dåligt utprovade skor och allsköns krämpor. Sub-1.40 i Göteborg!

One does what one dares

Flera gånger under hösten, och särskilt nu sedan det blivit så enastående kallt, har jag på min väg ner mot stan övermannats av en bekant lukt. Väldigt stark och påträngande, mitt i ett villaområde. Men varför kände jag igen den så väl? Idag, när jag cyklade långsamt långsamt för att inte vurpa (vilket jag gjorde för två veckor sedan och fortfarande är öm efter) men samtidigt en smula stressat eftersom vi skulle träffa sverigedemokraten, kom det över mig Proust-style: det luktade, bortom allt tvivel, gris. Nyslaktad gris. Det är en väldigt speciell doft. Man glömmer den inte i första taget, och när jag var mindre slaktades ibland grisar hos mina morföräldrar. Även om jag inte fick vara med i själva det kritiska ögonblicket kunde man alltid spatsera ner i källaren efteråt och beskåda styckningsproceduren. Och känna lukten.

Sverigedemokraten? Trevlig prick. Småtjock, metal-skägg, gymnasielärare i samhällskunskap och historia (ooops!). Hatade den lokala reggaefestivalen. Tyckte att det egna partiet inte var tillräckligt aktivt i miljöfrågor...