La paradoxe du gruyère

Tenta imorgon bitti, så jag laddar med blodkorv och palsternacka ikväll efter en dag av ostrukturerat knappande på miniräknaren och kvadrerande av standardavvikelser. Det känns... osäkert, som bäst. Men i värsta fall finns det ju alltid en omtenta om ungefär en månad. Jag vill bara att den här skiten ska ta slut.

Igår var jag med på min andra klubbträning, där vi sprang något som kallades "Kenyanska slottsrundan" under ledning av en man som var lika gammal och liten som kvinnan i torsdags. Men snabb var han. Man kutade i en lång åtta runt slottet, rejält backigt, och det "kenyanska" bestå i att vi skulle hålla samma fart uppför som nerför. Jobbigt. Men vi var fler överlag på det här passet, och betydligt fler unga, och några verkar riktigt vassa - jag försökte ta rygg på täten men fick finna mig i att släppa i sista backen.

Sammelsurium

Det var oväntat bra fart på ULK-träningen i torsdags. En liten senig kvinna ledde passet och drev upp tempot från första steget, vilket oroade mig lite (mina ben brukar behöva 4-5 km för att vakna ordentligt) men efter ett tag kom jag in i ett bra groove. Det var skönt att inte behöva bekymra sig för vägvalet utan bara flyta med gruppen. Tyvärr innebär det också att jag såhär i efterhand inte har en aning om var vi sprang i mörkret, men enligt den lilla kvinnan blev det drygt 12 km. Intervaller på tisdag.

Idag är det supersöndag! Innan jag degar ner mig fullständigt med Pool-United och West Ham-Arsenal och glass och DN:s söndagsbilaga och kanske lite ostpaj sen, ska jag verkligen försöka vara duktig och plugga inför tentan. Som är på torsdag. Det går rykten om att 70 % kuggades förra terminen. Känns ju sådär. Jag som knappt kan hantera min miniräknare.

Dialektik och dristighet

Idag kom nya numret av vår programtidning Polmagasinet, där jag som bekant bidragit med en liten artikel om tyska politikers matvanor (och ett recept på rödkål). Tror den kommer upp som pdf senare. Jag jobbar även (med högst varierande intensitet) på att få något publicerat i Utrikespolitiska föreningens tidning Uttryck - temat för nästa nummer är "gränser", och om någon till äventyrs skulle läsa det här inlägget är idéer och uppslag för texter väldigt välkomna.

Samtidigt, i en annan ände av mitt liv, ska jag alldeles strax iväg till min första träning med Uppsala löparklubb. 12-14 km distans står på schemat och det var tydligen bara att droppa in. Vidare kör man kvalitet (intervaller et c) på tisdagar och långpass längs Fyrisån på söndagsförmiddagar. Lite av tjusningen med löpning för min del är visserligen att man råder över sitt eget upplägg, men samtidigt är det så vackert med kenyaner som springer i grupp och jag behöver ärligt talat komma ut bland folk lite mer. Vilken sorts folk som tränar med ULK återstår att se. Eventuellt återkommer jag med en kort rapport.

Inga stora berättelser

Willys (mataffären) firar någon sorts jubileum och deras kampanj om billig oxfilé finns över hela stan. Bortsett från det högst tveksamma i att köpa kött från sydamerikanska kossor är själva annonsen en hädelse; filén på bilden är uppenbarligen nära nog helt genomstekt, på sin höjd lite smutsigt grårosa i mitten - en skandalös behandling som i en bättre värld lett till att ansvarig kock skändats grundligt i alla öppningar. Med grovsalt.

Själv lär jag inte äta särskilt mycket oxfilé i någon form den närmsta tiden. Igår tog jag cykeln hem från stationen vid elvatiden, trött som en bäfver efter fullbordat dammbygge, och halvvägs ställer sig en polis mitt i min väg och undrar om jag vet varför hon stoppat mig. Ja, jo. Inga lysen. Så ledigt och lätt kan man få ett inbetalningskort till Rikspolisstyrelsen i Kiruna à 500 pix. Och jag som hade tänkt köpa gardiner.

Försmak, bismak, avsmak

Snö igår och snö idag. Det känns illavarslande. Måtte vi inte få en vinter som den förra, med snö långt in i april och sen slask som stänker upp på ryggen när man cyklar och grus och bitande vind och sen snö igen, som fastnar i håret och smälter gradvis under föreläsningen och droppar ner i mitt anteckningsblock. Jag är inte byggd för sånt. Jag är en känslig natur.

För tillfällig respit åker jag hem några korta dagar. Rullar in i Hässleholm imorgon kväll vid sexsnåret. Mamma hintade om väntande isterband och potatismos. Innan dess ska jag idag springa ett lätt och ledigt tempopass (formtoppning inför Kyrkloppet på lördag), skriva klart laborationsrapporten, packa och dega ner mig med Albanienmatchen. Hinner med en föreläsning imorgon också.

Skjortstrykning är en studiemotiverande syssla. Man känner längtan efter ett högavlönat jobb som tillåter att man håller sig med tjänstefolk.

Normalisering

Jag hade en konstig dag igår och först nu börjar jag känna mig någorlunda i fas igen. Först vaknade jag från en riktigt obehaglig och utdragen dröm där jag var hiv-positiv, och hela förmiddagen kände jag mig svag och småkrasslig och liksom utan immunfösvar. Det hjälpte inte ens att springa en runda. Fick skoskav. Sen satt jag fem timmar i en syrefattig datasal och skrev laborationsrapport (utan att bli klar), så när jag kom ut hade det redan börjat skymma och jag undrade vart i hela friden dagen tagit vägen. Hungrig var jag också. Ringde Alma. Såg ett par avsnitt av "Top Chef" på datorn, åt glass och somnade tidigt.

Behöver komma hem några dagar.

Och för sjuttonde gången: modern är inte detsamma som offensiv (som i "modern fotboll"), eller oreglerad (som i "modern arbetsmarknadspolitik").

Syntax

Nej, jag har inte läst något av Müller, men har tänkt göra det i typ ett år nu, och nu får jag väl betala priset för min sävlighet när alla exemplar på biblioteket lånas ut för all överskådlig framtid... Ska göra ett tappert försök imorgon. Annars har jag alltid Proust. Det bästa med Nobelpriset är nästan att det pratas mycket litteratur överallt, och det väcker alltid läslust. Just nu: extremt sugen på "Den siste greken" av Aris Fioretos. Men om Müller är det bästa jag kan säga att hon alltid verkat sympatisk och skärpt i de intervjuer jag sett/läst.

Jag fick mitt efterlängtade infomöte ikväll, förresten. Hade visserligen redan sökt Statskunskap B. Mötet förändrade inget. Men jag gillar inte alls att uppsatsen ska skrivas parvis, det känns bara jobbigt. Klarar inte av att kompromissa med såna saker. Måste snoka reda på någon undergiven stackare som jag kan övertala att åtminstone ge mig fri lejd vad gäller disposition och korrläsning.

Imorgon är det förresten internationella äggdagen, eller nåt i den stilen.

Pomodorini di collina

Skulle göra en (variation på) ragù bolognese i söndags eftersom det är ett så perfekt stillsamt helgprojekt, så jag spatserade ner till ICA Väst på köttjakt redan innan frukost. Högrev är ju legio i såna här sammanhang, eller möjligtvis märgpipa. Nu var det dock extrapris på den "ekologiska" bogen. Bog är ganska mycket magrare än annat grytkött. Jag skulle gissa att det var därför det tog nästan fem timmar på spisen innan hela härligheten antagit den rätta "trilla sönder när du petar på den"- konsistensen. Tålamod är i sanning en dygd. Pyttsade i lite vispgrädde mot slutet som krona på verket.

Föräldrarna ska till London i november, de illrarna. Och de ska se West Ham-Everton när de är där. Både jag och Alma har gjort det väldigt tydligt att vi förväntar oss julklappar i hästväg för att kompensera för att vi inte blivit tillfrågade.

Den där fancy planeringen inför Kyrkloppet som jag lade upp i förra veckan sprack per omgående, eftersom förkylningen kom tillbaka med förnyad gusto. Därav den sysslolösa helgen. Söndag kväll tog jag mig emellertid i kragen och lusjoggade en 8-9 km. Idag blir det lite mer fart, ett slags genrep i de lätta skorna. Tar det som det kommer och litar till min djävulska grundträning.

Entzweiung

Jag konsumerar verkligen kopiöst mycket matrelaterad media - böcker, bloggar, tidningar, tv- och radioprogram, restaurangrecensioner och gud vet allt. Sannolikt mer än vad som är hälsosamt. Mammas teori om min autistiska ådra känns mer och mer plausibel. Det jobbiga (och härliga) med mat är ämnets enorma spännvidd, det tar liksom aldrig slut, spretar i alla riktningar, och när man nördat ner sig ett par veckor och hobbyforskat lite om olika sätt att kärna smör glider man lätt över i något annat ("fett... vilket är egentligen det autentiska fettet att bryna köttet till en chili con carne i?"). Och så håller det på.

Det finns många i Sverige som skriver bra om mat, t ex på taffel.se. Men min absoluta favoritskribent är Nigel Slater. Han har bl a en kolumn i The Observer och ligger bakom min i särklass mest använda kokbok, "Real Fast Food". Jordnära, opretentiös och förbannat god mat. Enkelt och med mycket grönt. Dessutom är han en duktig stilist. På tal om fett, hur kan man inte gilla en man som beskriver fettet på de ugnsbakade revbenen som "a quivering morsel, a sweet nugget of silky savoriness"? Och på tal om stil och brittiska kockar så borde människan som översätter Nigellas böcker piskas till underkastelse och tvingas äta överkokt pasta resten av livet.

Taking the moral high ground

Är det någon som hört en nyhetsinslag om helikopterrånet som inte använt ordet "spektakulärt"? Det var tröttsamt efter en eftermiddags rapportering. Få saker kan förresten tråka ut mig som brottslighet, eller snarare den undantagslöst sensationalistiska journalistisk som försöker beskriva den. "38-åringen", osv. Inte intressant. Definitivt inte spektakulärt.

Jag har ju haft lite förkylningsbekymmer den senaste månaden, till och från liksom, och det har blivit lite fler vilodagar än vad som hade varit opti. Säsongens sista formtopp ska i alla fall fixas till Kyrkloppet den 17/10. Ungefär såhär ska det gå till:

1/10: Intervaller, 6x4 min med 2 min joggvila
2/10: Distans, 45 min
4/10: Långpass, 100 min
6/10: Distans, 55 min
8/10: Distans, 50 min
10/10: Intervaller, 8x4 min med 2 min joggvila
11/10: Distans, 55 min
13/10: Distans, 50 min
14/10: Distans, 35 min + stegringslopp och annat kul
16/10: Distans, 35 min

Kände att jag behövde få det åskådliggjort och strukturera upp mig en smula. Har inte kommit igång med att föra träningsdagbok igen efter sommaren. Borde nog det.

Vallfart

Idag hann vi ha föreläsning i ungefär tolv minuter, sen började ilskna lampor blinka och sirener drog igång och alla skulle tvunget brandöva. Extremt lam övning i mina ögon. Man kunde kanske tro att nån skulle gå runt med en lång lista och pricka av alla som var vid liv, eller att vi åtminstone skulle bli tillsagda vart vi skulle ta vägen, men icke. Helt jävla ad hoc hela spektaklet. Kallt var det också, och blåsigt (som alltid i den här stan).

Men det har ändå varit en bra dag:

• Halsen är bra
• Brev från Försäkringskassan: 1100 pix i bostadsbidrag! Long live the welfare state, jag ska aldrig mer fundera på att flytta till kontinenten.
• Skrev klart artikeln till Polmagasinet
• Sprang en mil och undan gick det
  

Som aviserat

Snart är det bara två veckor kvar innan anmälan till vårens kurser. För min del innebär det att jag ska välja inriktning på programmet, och även om jag så gott som bestämt mig för att läsa mer statskunskap hade det inte suttit fel med lite mer information, något man tydligen förväntas klara sig utan. Ifjol hölls ett fläskigt infomöte vid den här tiden, det är jag säker på. Aja. Tanken på att få diskutera rättviseteorier, välfärdsstatens framtid, genusperspektiv på internationella relationer osv är i alla fall det som håller mig vid liv genom dessa oändliga statistikföreläsningar. Bara en månad till nu... Dessvärre även en tenta, men det ska nog gå vägen.

Vaknade med halsont igår, genomsyrad av en allmän känsla av vekhet, så jag ställde in det planerade långpasset och nöjde mig med promenaden från Centralen ut till Eriksdalshallen. Den alkoholiserade speakern hade förärat Albin ett nytt smeknamn, "Vallen". Åt glass, såg Bajen slå Skövde med 36-26 och hade sen tänkt stanna och laga lite mat åt Vallen, men kände mig trött och krasslig och åkte hem istället. Smörstekte ett lass morötter och kollade på Sportspegeln.

Nu lyssnar jag på Bill Evans. "Conversations with myself".

Fem famnar djup

Under min research om tyska politikers matvanor stöter jag på en hel del spännande kuriosa. Som att Angela Merkel blivit krönt till Kohlkoenigin, kåldrottning, under den årliga surkålsfestivalen i hemstaden Oldenburg. Eller att Hitler beordrade Bormann att bygga honom ett spatiöst växthus i anslutning till Örnnästet, för att han alltid skulle ha tillgång till färsk frukt och grönsaker. Eller att Helmut Kohls absoluta favoriträtt är fylld suggmage.

Utter inepitude

Jag sökte länge men förgäves efter någon kanal som visade Barca-Atlético med brittiska och sansade kommentatorer. Fick istället hålla tillgodo med Fox Sports, som fåfängt försöker legitimera sina sändningar med hjälp av en skotsk "expert" som oavbrutet sitter och gastar jämte den ordinarie kommentatorn. Mannen är fullständigt bindgalen. Tror att jag nämnt honom förut, det är han som envisas med att bara använda spelares förnamn. Och regelmässigt bryter ut i tirader som: "He faces the hammers of hell, and he wilts in front of them!" (om Atléticos målvakt efter Alves frispark).

Nu står det en medelålders man med tjänstemannabuk och stretchar mot en lyktstolpe alldeles nedanför mitt fönster. Utan tröja, dvs. Anständigheten har för länge sedan seglat mot världens ände och fortsatt över kanten.

Rotfrukterna börjar äntligen bli såväl fina som billiga (vägrar, på ren trots, använda "i säsong") och igår kokade jag ihop en underbar linsgryta med bl a kålrot, potatis och morötter i. Kokosmjölk, en purjolök, lite inlagd pumpa från mormor, en torkad chili från Mexico (privatimport); det urartade till un vrai skafferitömning. Med lyckat resultat och fin brytning mellan sött och starkt.

Strävsopp, rimskivling, mandelriska

Min föreläsare igår på gruppövningen i deskriptiv statistik var en sällsam uppenbarelse. Eller, rättare sagt, hans skjorta var det; en påskliljegul i linne från Ralph Lauren, som till råga på allt bars utanpå jeansen, så att effekten blev den att han såg ut att ha vadat genom ett rapsfält iförd en dopsärk.

Nåväl.

Hör i detta nu på P1 att Obama kallat Kanye för "jackass". Svårt att säga emot.

Annars verkar det bli så att jag kandiderar till Polmagasinets styrelse (som enkel ledamot, inget annat) på lördag, när Uppsala Politices Studerande hyser fyllnadsval. Tänkte att jag kunde behöva lite föreningsvana, lite mötesrutin osv, och att det kanske ser bra ut i cv:t.

Sockerkullen

Visst är jag oförskämt nöjd med 1.37.20 i lördags, men själva genomförandet, taktiken, var nästan det bästa av allt. Särskilt som jag inte hade någon taktik. Förberedelserna bestod av att hämta nummerlappen i Kungsan, sen strosa lite upp mot Stureplan och kolla höstnyheter på Solo, sen ringa Albin och möta upp med honom och Jens (handbollsspelaren). Köpte en vaniljcroissant en timme före start. Tjugo minuter innan utförde jag lite pliktskyldig uppvärmning och avslutade med några stegringslopp.

Starten var inte utan viss trängsel, men till skillnad från i Göteborg behövde man inte ägna de första 12 åt energikrävande slalomåkning, för även om det var trångt så sprang i princip alla lika fort. Vilket torde tyda på att arrangörerna har skött seedningen bra. Hur som helst gick jag ut i lugnt och kontrollerat tempo och koncentrerade mig på att hitta ett bra flyt. Egentligen kändes det bara bättre och bättre ju längre jag sprang, åtminstone fram till Zinkensdamm knappa halvmilen innan målgång, när det tuffa tempot längs Söder Mälarstrand började göra sig påmint. Och så hade jag skav, och så kom den där jävla Götgatspuckeln.

Men det där genomförandet som jag var så nöjd med då:
0-5 km: 24.16
5-10 km: 23.38
10-15 km: 22.52
15-20 km: 21.55

Blir en ganska vacker kurva. Sista 1,1 km, längs Skeppsbron under slottets skugga, gick på 4.38.

Zampone

Statsministern släntrade förbi Universitetshusets aula igår och höll ett litet föredrag (med efterföljande frågestund) om ordförandeskapet. Tjockt med folk. Bredvid mig slog sig en extremt mysko kille ner: från det att Reinfeldt öppnade munnen tills dess att han stängde den igen, ungefär en halvtimme senare, slutade människan aldrig att nicka. Ibland hummade han dessutom gillande. Konstant samma djupt koncentrerade, begrundande ansiktsuttryck, ungefär som man kan tänka sig att Moses såg ut på Sinai. Han ville liksom inte missa en stavelse.

När anförandet var över applåderade han med oöverträffad frenesi och längre än alla andra, och för en sekund var jag övertygad om att han skulle brista i gråt, men han lyckades samla sig.

Fredde själv var nästan obehagligt stabil och påläst. Inget verkade kunna rubba honom, inte ens en duktigt luddig fråga på knagglig engelska från en kinesisk utbytesstudent - han bara körde på. Visst, alla år som yrkespolitiker måste ge viss rutin, men jag blev ändå ganska imponerad. Har liksom en känsla av att Sahlin inte skulle ge samma säkra intryck. Och det är såklart problematiskt, eftersom hon dessutom är kvinna och knappast får något gratis i förtroendefrågor... Ska bli gött när valrörelsen drar igång på allvar i alla fall.

Omkväde, det betyder refräng

Minnesgoda läsare kanske kommer ihåg att jag ifjol bidrog till vår programtidning Polmagasinet. Av olika anledningar blev det en engångsgrej, men nu är jag tillbaka som ett stående inslag på obestämd tid, som författare till "Husliga spalten". Filar på en serie om sambandet mellan politisk kultur och politikernas matvanor i olika länder, där varje spalt avslutas med ett par relaterade recept. Kan bli bra. Först ut är Tyskland. Helmut Kohls smörfrosserier har en given plats, precis som Hitlers omtvistade vegetarianism, men vad åt egentligen Bismarck?

Enligt Wikipedia skrattade förresten Otto von Bismarck bara två gånger under hela sitt liv: när hans svärmor dog, och när han såg Vaxholms fästning.

Själv skrattade jag högt senast i förmiddags. Min föreläsare smällde upp en matematisk formel (för att räkna ut produktmomentkorrelationskoefficienten, fanskapet heter så, det är inget jag hittat på) på projektorn och det var liksom så löjligt att jag inte kunde hålla mig. Annars har jag:

• köpt och ätit lammhjärtan (kommer på Fb)
• börjat se fram emot årets Blossaglögg (clementin)
• fått min första gifta kusin
  

Pingu

På långpass i Hågadalen mötte jag: en skock thailändska bärplockare. De såg glada ut, liksom oanande. Annars har jag fortfarande inget internet i lägenheten. Hatar Blixtvik. Pratar med deras jävla kundtjänst varenda jävla dag och allt man får är en snubbe som heter Glenn och försäkrar att "teknikerna" jobbar på det för fullt och om det inte kommer igång idag så kommer det imorgon, blablabla, osv, etc. Så jag svävar i ovisshet, avskärmad, bortkopplad, isolerad.

Tigris

Det verkar vara något med mig och internetabonnemang, vi verkar inte kompatibla på någon vänster, så trots upprepade samtal med kundtjänst (där jag låtit så irriterad och korthuggen som jag överhuvudtaget har hjärta till) är jag fortfarande utan anslutning i min nya lägenhet.

Därav min cybertystnad.

Nu sitter jag på Hugos, som förutom att brygga stans godaste kaffe och ha en skönt eklektisk inredning även tillhandahåller gratis wifi. Sköter mina bankärenden. Kollar fejan. Livsuppehållande åtgärder. Annars känns det som att inte gjort annat sen jag kom upp än att montera IKEA-grejer, med vissa avbrott för proviantering på ICA. Det är dyrt att bygga ett anständigt skafferi från grunden.