Dags att bli programmatisk

Så, med några kvicka knapptryck var jag 130 kronor fattigare och mitt politiska oberoende ett minne blott. Om man inte räknar min halvhjärtade flirt med Ung Vänster i åttan, och det kan man knappast eftersom jag i slutändan aldrig betalade in avgiften, har jag aldrig varit medlem i någon politisk organisation. Friluftsfrämjandet är väl mest av allt en sekt. DN-prenumerationen kan diskuteras. I alla fall: nu har jag rösträtt vid Laboremus årsmöte nästa vecka. Det är den lokala avdelningen av S-studenter, som i sin tur uppgår i SSU, vilket väl känns sådär. Men de anordnar en massa intressanta föreläsningar och seminarier och annat. Och det känns som att om man någon gång ska engagera sig (nåja) i partiet är det nu, i kristider, när så många gamla sanningar måste omprövas. Riktigt hur mycket som är retorik och hur mycket som är genuin förändringsvilja återstår väl att se.

Personligen har jag nog blivit lite mindre avogt inställt mot tanken på en politisk karriär i och med valet. Jag har konsumerat såna ohemula mängder propaganda de senaste veckorna, och valresultatet blev ett sånt antiklimax, att det till slut bara fanns två val: antingen sätta fingrarna i halsen, dra täcket över huvudet och hänge sig åt villkorslös apati - eller att lite försiktigt börja nysta i vad jag själv kunde göra åt eländet. Om det sedan resulterar i något man kan tjäna sitt levebröd på är jag öppen för det. Tills vidare.

Triptyk

Ok, efter att ha fått mina milpasseringar svart på vitt tar jag tillbaka det där om att vara "riktigt nöjd" från förra inlägget. Håll i er: 59-57-48 min. Det är åt helvete illa disponerat, rent ut sagt fegt. Nu finns det bara en hederlig sak att göra: slänga alla tvivel överbord, ta sig i kragen och verkligen spänna bågen på Kyrkloppet.

Russinfingrar

Det bästa med Lidingöloppet är inte, som man kan tro, att de signalerar starten för varje grupp genom att avfyra en pensionerad luftvärnskanon. Inte heller de vackra omgivningarna, eller den (i jämförelse med t ex Fiskvarvet) ganska snygga medaljen. Det bästa är att man vid varannan vätskekontroll bjuds på släta kardemummabullar. Inga jävla gels eller bars eller små druvsockerpiller eller slavproducerad choklad; kardemummabullar, och på ett ställe dessutom små saltgurkor.

Visst sa jag att 2.45 kändes realistiskt? Jag gick ut konservativt, även med mina mått mätt, eftersom minnena från 2008 års genomklappning fortfarande var väldigt levande. Så jag bara flöt och tittade inte ens på klockan förrän vid tvåmilapasseringen. 1.55. Ett stilla "fan", en knuten näve och en kardemummabulle och så satte jag av - och jag kan garantera att ingen sprang om mig på sista milen. Och att jag inte gick i en enda backe. En mil på 49 minuter är inget man skrämmer barnen med, men även om det är den lättaste delen av loppet är det allt annat än autobahn. Plus då att man avverkat två mil innan som var etter värre. Jaja: 2.44 bidde det. Vansinnigt disponerat såklart, men jag är riktigt nöjd ändå och ser fram emot att dö framför Roma-Inter ikväll med en hel del glass.

Brandskattad

I skuggan av socialdemokratins sorg och Sd:s intåg (ett ordval som ger obehagliga inre syner) får vi inte glömma det viktigaste resultatet från söndagens urkatastrof. Nämligen att vi har att vänta fyra (4) ytterligare år av: en biståndsminister som aktivt försöker avveckla SIDA. En miljöminister vars främsta drivkraft verkar vara att ha ihjäl så många vargar som möjligt. En handelsminister som överser försäljning av militära övervakningssystem till auktoritära regimer. En justitieminister som tycker att det här med rättssäkerhet, det kan man gärna höfta lite med. Och bäst av allt: en jämställdhetsminister som vägrar kalla sig feminist.

Själv kan jag inte bestämma mig för om jag ska ta en kort jogg nu på förmiddagen eller satsa på totalvila inför Lidingö imorgon. Annars gäller dubbla grötportioner, och pedantisk fotvård; tappade en nagel igår när jag tittade på "Knight and Day", som f ö var den mest förvirrade soppa jag ramlat över på riktigt länge.

Lökigt

Om det här innebär slutet för det rödgröna samarbetet kan jag inte säga att jag sörjer nämnvärt. Vad som faktiskt hade potential att resultera i en spännande, framåtsyftande syntes av två nödvändiga perspektiv blev i slutändan inget annat än en menlös, defensiv kompromiss; radikal i varken fördelningspolitisk eller ekologisk mening. Så mycket om det.

Sd: jag tror uppriktigt inte att dryga 15 % av de röstberättigande i Hässleholm tycker som Jimmie Åkesson. Om man inte förmår skilja på partiet och de som röstat på dem, kommer det bara att leda till ytterligare polarisering. Det räcker inte att säga att man "vägrar samarbeta med ett främlingsfientligt parti" (även om det såklart är den enda sunda hållningen); man måste visserligen visa på varför de är främlingsfientliga, men samtidigt undvika att svartmåla och alienera deras väljare. Det viktigaste måste vara att i positiva ordalag, med självförtroende och framåtanda, presentera sina egna lösningar på de problem som finns.

Det som saknas är visioner och alternativ. Lösningen kan inte vara att ställa sig på torget i Landskrona och vråla att man skäms över att vara svensk.

Fält av guld

Dagens lärdom blir nog att det är svårt att springa fort på tävling om man aldrig gör det på träning. Senaste halvåret har jag satsat ganska hårt på mängd, och det har definitivt gått ut över kvalitetspassen, som mest bestått av backpass och snabbdistans. I princip intervallfritt. Icke desto mindre hade jag vissa förhoppningar på tider ner mot 23 min på dagens Kung Björn-lopp om 6 km.

Såhär mitt i sin "post-race depression" är man av naturliga skäl lite bitter på alla barnfamiljer i likadana overaller som feelgoodjoggar fyra i bredd och beundrar omgivningarna, men jag borde naturligtvis ha ställt mig längre fram vid starten. Har bara mig själv att skylla. Det sista jag hörde innan skottet gick var två män i 40-årsåldern framför mig som skulle springa 10 km och kom överens om att en timme kunde vara lagom. Däremot visade det sig att banan var en halv kilometer längre än annonserat, så mina dryga 26 min var inte så hemskt uselt ändå, även om den energiödande trängseln i början gjorde att sista fjärdedelen gick pinsamt långsamt. Massiv syraansamling i låren. Spände mig alldeles för mycket.

Vad säger detta inför Lidingö kommande helg? Inte mycket. Jag har aldrig varit snabb; benen brukar vakna efter 13-14 km om jag får mala på i ett hyfsat tempo. Sätter 2.45 som definitiv skamgräns.

På en höft

Allt flyter ihop och förflyktigas, jag brukar säga det, men kanske stämmer det särskilt idag. Först satt jag i fyra timmar och genomförde trivariata regressionsanalyser med min grupp inför nästa metodseminarium. Det låter nog värre än det är. Vi testade bl a om det fanns ett signifikant samband mellan hur ofta man går i kyrkan och om man vill ha mer jämställdhet i samhället - inga omstörtande resultat där - men det tog sin lilla tid, och jag åt frukost kvart över sju och sen inte lunch förrän halv tre. Då var jag vek och nästan lite fnittrig.

Och så kommer man hem, och slår på tv:n, och där står Carl Bildt på ett torg i Landskrona och talar om vikten av "en politik som är förankrad i det breda mittfältet". Det är surrealistiskt. Lite som att Tottenham ska spela gruppspelsmatch i Champions League ikväll.

Besuttna klasser

Kanske borde jag inte sprungit idag, men klubbträningarna är förbenat trevliga och det har aldrig hänt att jag inte mått bättre efter ett pass än före, så det fick bära eller brista. Igår var jag galet hängig och trodde att febern kom krypande. Tog en dags totalvila för första gången sen Ringsjön brann, och ägnade kvällen åt ett ambitiöst grytprojekt (kikärtor, aubergine, rotselleri, kokosmjölk; nånstans mitt emellan Marocko och Indien kryddmässigt) Är nog mest lite förkyld. Svettades mer än vanligt på träningen och hade ganska hög puls i backarna. Trött men liksom renad efteråt. Åt gris.

Det är "Kulturnatt" i stan, en jäkla massa jippon och uppvisningar och vandringar och provsmakningar överallt, men inget som direkt känns omistligt. Jag tog en lov förbi bokborden utanför Stadsbiblioteket och köpte "Biblioteket i Babel" av Borges för en tjuga.

Och så har jag förresten varit på infomöte om praktiken. Sammanfattningsvis:

• Praktikanter på små ambassader brukar få sköta hemsidan
• Det är lätt att få jobb om man praktiserar på Finansdepartementet...
• ... något som dessvärre är typ omöjligt på UD

Jag berättade för Alma att jag även funderade på svenska NATO-representationen i Bryssel; de har engelska som arbetsspråk. Hon var inte lyrisk.

Pragmatismens primat

Innevarande metodkurs utvecklas i en klart oroande riktning. Efter förra höstens 15 poäng statistik svor jag dyrt och heligt att aldrig igen ta ordet "konfidensintervall" min mun, men vad händer? I förmiddags satt jag tre timmar i ett syrelöst grupprum och pratade om samma jävla standardavvikelser och normalfördelningar som jag ägnat ett år åt att glömma. En sak är säker: min uppsats kommer inte att vara av det kvantitativa slaget.

Hästveda OK ville helt tydligt mig illa, och de lyckades så pass att jag nu kommer att tillbringa två helger i följd i Hässleholm. Först sa de att Kyrkloppet "med 99 % säkerhet" skulle hållas den 9/10, men att det ytterst berodde på ett gäng danskar som de till varje pris var tvungna att blidka. Igår morse köpte jag tågbiljetter. Igår kväll kom ett nytt mail, med det muntra beskedet att 16/10 nu var definitivt spikat. Drôle. Det är uppenbart att orienterarna är rädda för en rauersk storslam och tar till allehanda dirty trixxx för att psyka och förvilla. Kommer inte att funka!

Approximativa appeller

Det jag skrev om inför förra lördagsträningen, att Svd:s bloggjoggare skulle vara med och att jag riskerade fastna på bild efter några vändor runt slottet, har nu blivit verklighet. Beskåden och bestörten här. Bra pass för övrigt; jag kände mig lätt och fin nästan hela tiden och kunde hänga på de bästa i backarna, ända tills mitt skosnöre gick upp. Coach Ingmar fick tillfälle att påminna mig om sitt mantra "dubbelknut på träning, trippel på tävling". Dessutom var det loppis uppe vid slottet så vi hade gott om publik.

Jag är inte alls lika säker på vad jag ska rösta på längre. Måste surfa runt och läsa på lite noggrannare.

Fyrbåk

Jag fick ett plötsligt infall igår och laddade ner de två första Twilight-filmerna. Nu är jag i valet och kvalet över om jag ska knäcka den första ikväll; är ganska mör efter eftermiddagens långpass, och det känns som att den skulle bjuda lagom intellektuellt motstånd (dvs, inget alls). Helst i kombination med ganska mycket glass. Lutar ditåt.

På nöjesläsningsfronten har jag för övrigt drabbats av svårartad hybris och läser tre grejer parallellt. Först har jag det ständiga projektet med "På spaning efter den tid som flytt", där jag nu är framme vid den femte delen av sju. Hittills den avgjort tråkigaste, men även kortare än de föregående. Sen tar jag mig då och då en artikel ur senaste numret av utmärkta Fronesis (tema "Socialdemokrati"). Och sedan igår ligger även "A passage to India" av E.M. Forster bredvid sängen, dels eftersom han var bundis med paret Woolf och dels för att jag fått en idé om att söka praktikplats på svenska ambassaden i New Delhi. Det verkar vara en intressant stad, och billig, och så pratar de engelska.

Långpasset idag: 2 timmar och 10 minuter varav tre kvart ganska besvärlig och gyttjig teknisk löpning på småstigar i Hågadalen. Tur att man inte bryter benet därute. Min högra lilltå är ett sorgligt kapitel, en enda stor blodig blåsa som spricker under varje runda. Högst oskönt.

Pöl, poh

Jag gillar partiledarutfrågningarna i SVT som rullar nu; det är befriande att höra en politiker tala till punkt, de lyckas integrera de så omhuldade sociala medierna så att det faktiskt bidrar till diskussionen, programledarna har varit lagom aggressiva (dvs, inga Janne Josefsson-fasoner). Och Mona var bra.

Björklund igår var väl också helt ok, om man bortser från det sakpolitiska innehållet. Jag tyckte faktiskt synd om honom när de drog upp ordförståelsen och han inte visste vad "letargisk" betydde. Det var lite fult. Allt eventuellt sympatikapital han lyckades samla ihop där åts dock med råge upp av det idiotiska pratet om "duktiga människor" och hur de förtjänar lägre skatt, eller om det sorgliga i att Gotland demilitariserats. Han är, kort sagt, dum - och det har ingenting med ordförståelse att göra.

Fault lines

Höstens - solen skiner nu men i morse vaknade jag och frös under mitt tunna lakan; fick dra på mig ett täcke - första träning med löparklubben ska avverkas om ett par timmar och Svd:s "marathonbloggare" ska tydligen delta. Om jag dyker upp i riksmedia vet ni alltså varför.

Men igår var det dags för Den Långa Ventileringen, nästan en hel hederlig arbetsdag av stötande och blötande av metodologiska avvägningar och bristfälliga källhänvisningar. Jag inledde med att opponera på en ganska dålig uppsats om våldtäkters funktion i krig. Det är visserligen tacksamt när det finns många, förhållandevis uppenbara fel att uppmärksamma, men samtidigt vill man ju inte göra ner folk i onödan. Jag vill det i alla fall inte.

Min egen uppsats avhandlades sist och mina opponenter var komplett värdelösa. Jag hade förväntat mig åtminstone några synpunkter på att den var teoritung, att kopplingen till empirin var oklar, att jag hade validitetsproblem (d v s inte mätte det jag påstod mig mäta). Men de hade inget att invända. Det blev pinsamt. Jag tänkte att snart så måste seminarieläraren, som tidigare inte direkt verkat generös i onödan, bryta in och räta upp verksamheten. Men hon var tyst mest hela tiden. Efteråt fick jag fem minuter i enrum med henne, och hon var helt lyrisk, dillade om att det var "bättre än vad många yrkesverksamma presterar" och att jag var en framtida tillgång för institutionen. Det kändes som ett utvecklingssamtal i åttan.

Gudarna ska veta att jag behövde det här inför höstens c-uppsats. Just nu är jag lite sugen på att skriva om Turkiet och EU igen. Får rita en tankekarta.

Befolkningens hövlighet

Om det blir fyra år till av borgerligt styre vet vi åtminstone vilka vi ska skylla på. Jävla pensionärer. Visserligen började hela farsen när de rödgröna bestämde sig för att acceptera i princip hela jobbskatteavdraget, men tack vare PRO och deras duktiga pr-avdelning har hela valrörelsen urartat till en ren skattesänkartävling. Och jag som i min oändliga naivitet trodde att sossarna tänkte gå till val på att betona de faktiska skillnaderna mellan höger och vänster, på vågliga visioner och good ol' omfördelning. Den som tjänar på nuvarande spektakel är hästsvanskillen, som lugnt kan sitta och fila naglarna och då och då komma med utspel där han berättar om hur fenomenalt försiktig och ansvarsfull han är, och all ideologi åker raka vägen ut genom fönstret och allt som är kvar är pseudoargument om regeringsduglighet.

Som lök på laxen: växelnavet på min cykel är trasigt. 1200 pix.

22 km igår, lugnt, och fortsatt full av tillförsikt inför Lidingö. Det farliga när kroppen svarar så bra som den gör nu är att man frestas att ta i bara lite mer, vilket var vad som innan Göteborgsvarvet orsakade dubbla vadbristningar. Nu vet jag eventuellt bättre.

Stövelknekt

Antingen är de som arbetar med att färdigställa miljön runt mitt hyreshus lata eller bara inkompetenta, eller så förhalar de medvetet projektet för att casha in maximalt. Jag trodde knappt mina ögon när jag kom hit igår och möttes av nästintill exakt samma syn som jag lämnade för tre månader sen. Sånär som på några kvadratmeter lagda plattor.

Men det känns ändå ganska bra att komma upp hit igen, snäppet bättre än när jag gjorde samma resa ifjol, och det trots att jag med största sannolikhet har en ganska jobbig termin framför mig studiemässigt. Som sagt: det som verkligen kommer att hålla mig uppe i höst blir kommande vårs praktik. Någon gång i september är det först infomöte, sen blir det till att skriva cv:n och resuméer och personliga brev för allt vad tygen håller, och hoppas att det tar mig till Tokyo. Eller Istanbul, eller NY, eller Bangkok. Efter en stugsittarsommar och en bortvald utbytestermin måste jag bara ut och simma i nya vatten.

Satsningen på Lidingöloppet går oförskämt bra. Snart bara en månad kvar. Men jag tänker inte sätta upp några tidsmål, utan satsar mest på att ta mig igenom alla tre milen löpandes och utan att vilja (men inte orka) gråta.

Syrsor, yrsel

På dagen en månad sedan sist, och än är jag inte riktigt redo att återuppta den här vanan. Det får vänta åtminstone tills jag åker upp till Uppsala igen på torsdag. Känner noll och ingen studiemotivation för tillfället; om det inte varit för praktikterminen kommande vår hade jag förmodligen behövt ett litet uppehåll. Nu blir det till att komma på ett riktigt fängslande ämne till c-uppsatsen och köra så det ryker.

Bit i

Idag vankades saftig bergsetapp på Touren med avslutande bestigning av Col de la Madeleine och jag ville såklart hemskt gärna se om Schleck kunde hänga av Contador ytterligare nån minut, eller om Armstrong skulle lyckas repa sig efter debaclet i förrgår. Men nej. Vad jag fick göra var att följa med till Finja, bli myggbiten och, efter att ha hjälpt till med avlastningen, stå och glo på pappa och farfar medan de kämpade med att förtöja vår nya båt. Efter en stund klättrade jag upp i fågeltornet istället och spanade efter tofsvipor. Det stod i alla fall på skylten att de skulle lura i krokarna.

Svinagölen är en liten liten skogssjö utanför Porrarp som Albin gjort den stora otjänsten att haussa något djuriskt varje sommar de senaste fem åren, varför den aldrig kunde leva upp till våra overkliga förväntningar när vi nu äntligen fick ta oss ett dopp. Men det var fint ändå. Sen grillade vi på en vanvettigt varm grill som förvandlade varenda färdigmarinerad flintastek i sin närhet till svårt cancerogena kolbitar. Undermålig kommunikation gjorde att jag inte hade något vin med mig och kände att det nog var bäst att pallra sig hemåt medan tid var.

Jag är ganska solbränd.

Med det rätta sinnelaget

Som nämnts, mitt nya favoritpass när solen steker: jogg till Galgbacken, ca 8 min, sen tre varv på en runda som jag uppskattar till ungefär 2,7 km och nästan helt går i skugga. Första varvet går i normal distansfart, andra släpper jag på lite mer utför och på släten men utan att tokköra. Tredje varvet i tröskelfart, vilket i kuperad terräng motsvarar typ 4.20-4.30/km. Serien i förmiddags: 14.30-13.30-12.30. Bra flyt men varmt som satan. Jogg hem igen. Hamburgare.

(här ringde pappa och berättade att de var i Markaryd, så snart är husfriden förbi; hoppas de inte glömt min vodka)

Det är såklart jobbigt att VM snart är över; för min del hade de gärna fått spela lika länge till. Turligt nog pågår Touren sedan ungefär en vecka. Jag hejar på Andy Schleck och hoppas att han ska få revansch på Contador efter fjolårets andraplats. Första bergsetappen går imorgon, men det är blott en uppmjukning, en apertif, inför Pyrenéetapperna som börjar runt den 20/7. Och sen är det ju EM i friidrott också.

Uti varenda spor

Jag minns ett dagboksinlägg på Lunarstorm - vila i frid - där jag menade att det enda jag i alla väder och helt utan förbehåll kunde ställa mig bakom var Bruce Springsteen. Sen dess har jag anammat ett lite mer, hur ska man säga, postmodernt förhållningssätt i frågan; inga stora berättelser, inga eviga värden, allt fast förflyktigas et c. Så inte ens Bruce går säker längre. Däremot kan jag med gott samvete säga att just nu, idag, och med stor säkerhet även om en vecka, är jag barnsligt förtjust i: mitt eftermiddagskaffe, progressiva tempopass i skuggan i Galgbacken, tjugo sidor Proust innan frukost när man vaknar alldeles för tidigt. Att jag nästan blivit lite brun.

Igår gled mobilen ur min ficka när jag satt med benen i kors på bussen från Hästveda. Ringde till bussbolaget i förmiddags men de hade inte hittat något och bad mig återkomma. Ringde till Telenor och spärrade mitt SIM-kort. Det är kuken, alltsammans.

Visst ser ordföranden i Liberala Ungdomsförbundet obehagligt mycket ut som Dave Gahan?

Hangin' in them dusty arcades

Nästan en veckas bloggfrid, och ändå så lite att rapportera. I och för sig har jag aldrig haft ambitionen att skriva med viss frekvens, eller om vissa saker, eller med ett visst tonfall; bloggen finns för min egen skull och om någon annan skulle råka intressera sig så är det en trevlig bieffekt. Därför ska man inte automatiskt tolka en händelselös blogg som att jag för tillfället framlever ett händelselöst liv i stort. Jag bara säger det. Men just den här gången korrelerar de ganska bra.

Inte händelselöst som i tråkigt, snarare som i behagligt sävligt och välgörande, lite som min egen motsvarighet till att ligga på spa i en Thomas Mann-roman. Inbillar mig att jag förtjänat det - oklart hur. Så den gångna veckan: jag stiger upp, dricker kaffe, springer en bra runda, äter lunch. Bakar kanske ett bröd, klipper kanske gräset. Kaffe igen. Sen så är det ju en faslig massa fotbollsmatcher man ska hinna se också, och hyfsat ambitiösa matlagningsprojekt som ska sjösättas och ros i hamn, och igår var jag med kusinerna i Malmö och köpte två slipsar.

Midsommar imorgon! Först Hästveda, sen Skea. Jag gör som Lasse Holm och siktar mot stjärnorna.