Trounced

Jag brukar drömma ganska underligt med jämna mellanrum, men hittills har det varit försvinnande lite av den varan sen jag kom till London. Antar att jag är trött och sover tungt om nätterna. Dock: inatt hade en svensk helikopter kraschat i Afghanistan, en kriskommission tillsatts för att utreda händelsen, och jag var medlem av kommissionen tillsammans med bland andra Per Nuder (som pratade helt perfekt engelska). Sen smög jag runt i en nedsläckt kafeteria om natten och försökte undvika att väcka en vakande Lars Ohly som satt och sov framme vid kassan. Många politiker alltså.

Ombytligt väder nu, sannerligen. I fredags sken solen och jag sprang en mil i shorts runt Hampstead Heath. Igår gick jag upp och lämnade huset innan frukost för att vara på Borough Market innan den värsta trängseln satte in, och eftersom jag efter noggrant övervägande lämnat paraplyet hemma regnade det givetvis ymnigt från och till under hela dagen. Marknaden var fantastisk. Gjorde av med lite för mycket pengar, men vad göra när CSN haft utdelning dagen innan? Ost, bröd, små söta morötter, råmjölk från en högröd, stornäst bonde från Lancashire. Dyrt men riktigt kaffe.

Senare på kvällen fick jag äntligen träffa både Lotti och Petro och en handfull av deras kompanjoner över sushi i Muswell Hill.

Bas, överbyggnad

Hemskt vad dålig jag varit på att skriva. Det här med att ha ett (oavlönat) lönearbete tar onekligen orken ur en, så när jag kommit hem och sprungit en runda och käkat vill jag oftast bara läsa lite bloggar och sen sova. Och så var det det där med tystnadsplikt; jag har trots allt skrivit på ett avtal om att inte berätta för folk vad jag pysslar med om dagarna, och man får en bestämd känsla av att Säpokillen på våningen under har ganska bra koll på ens göranden, även utanför arbetstid... Men, i alla fall: jag går på lite möten (där jag mest sitter i ett hörn och skäms över att inte ha något visitkort att ge folk) och rapporterar därifrån, drar fram informationsunderlag till ambassadens handläggare, läser ett halvårs mediarapportering om ett politiskt förslag och sammanfattar det på fyra rader, håller koll på brittiska tankesmedjor, mm, osv, etc.

Familjen jag hyr av är i Sverige under veckan. Husets tre katter löper amok. I morse vaknade jag klockan sex och skulle gå på toa, och möts av en försvarlig mängd kattskit i badkaret. Stanken. Plockade upp, spolade ner, sprejade med deodorant. En timme senare gick jag ner för att göra frukost (naturligtvis utan att ha lyckats somna om), och mitt på köksgolvet ligger en ny hög avföring - uppskattningsvis två meter från kattlådan.

Annars har det varit femton plus och strålande sol idag.

Afternoon delight

Nej, det blev ingen flytt, inte ens någon rumsvisning; jag tänkte på det över dagen och kom fram till att det var jobbigt och att det skulle vara trevligare att gå en vända på puben med mina praktikantkollegor. Christoffer drack öl, jag och tjejerna cider.

Och så var pseudoprinsen, gymkillen, på frukostmöte på ambassaden i förrgår. Han gick runt på alla avdelningar och hälsade mycket vänligt på minsta chaufför, men jag satt försjunken i mitt arbete och missade honom först. Kvinnorna på kultursektionen var mäkta oroliga å mina vägnar; skulle jag gå miste om mitt kungliga tillfälle? Skulle jag bli den enda ohälsade medarbetaren? Alla verkade överens om att det skulle innebära en fruktansvärd, irreparabel personlig katastrof och lämna mig ärrad för livet. När de var på väg ut från mötet skuffade Nicola (ambassadören, that is) därför fram mig, och omringande av femton pers i korridoren fick jag och Daniel vår flyktiga stund tillsammans. Samtalet omfattade max fyra repliker var, inom loppet av vilka jag makalöst nog lyckade dua honom - på ett helt onödigt sätt dessutom.

Daniel: Jaaa, lycka till då!
Oscar: Tack, tack. Du också!

Sen såg jag att de ska börja ta in till UD:s diplomatprogram igen. Synd att man aldrig tagit tag i det där med språkkunskaperna. Som Bert sa: "Hoppa av franskan? Jääävligt slappt, Oscar".

Viskos

Nyss fick jag svar på min annons på kyrkans anslagstavla. Tre svenska tjejer hade ett rum över i sin lägenhet i Maida Vale som de ville hyra ut för 400 pund i månaden. Dels är det alltså en femtiolapp billigare än mitt nuvarande boende, men framför allt ligger det duktigt mycket närmre jobbet - gångavstånd, med lite god vilja. Jag trivs bra här i huset, det är bekvämt och så, men just den dagliga pendlingen på tre kvart (enkel resa) är lite påfrestande. Så jag ska dit imorgon och ta mig en titt.

Jonglörens bekännelser

Det var tänkt fika med Lotti i Muswell Hill, men hon fick det körigt med packandet inför sin förestående Åreresa (med au pair-familjen), så vi sköt på det till nästa vecka. Hon gjorde ett tappert försök att lura ut mig i nån park igår kväll men jag hade avtalad Skypetid med hela familjen, som var samlad i Hässleholm för en gångs skull. De kommer hit på min födelsedag. Jag har extravaganta planer på afternoon tea på typ Ritz eller Dorchester. Finger sandwiches. Clotted cream. Pastries; ni fattar, det ska vara fyratimmarssittning.

Så nu när det inte blev någon fika tog jag bussen till Camden och traskade runt lite. Köpte kaffe som jag drack två klunkar av (varav den första brände mig på tungan) innan jag slängde det, eftersom ålahuet på kaféet hällde mjölk i bakom ryggen på mig. Sen handlade jag lite billiga grönsaker på Lidl. Man känner sig oftast lite smutsig efter ett Lidlbesök, inte minst på ett moraliskt plan (tyska mejeriprodukter, barbarisk djurhållning osv), men när man är utomlands och alternativet inte är svenskt kan man leva med det. Och idag blev det bara selleri och vitkål.

Och: nya skor! Asics DS Trainer 16, £92. Provade ett par skitsnygga Adidas Adizero också men expediten tyckte mina fötter vobblade lite väl mycket i dem.

Volatila volanger

Förra veckan kom jag igång ordentligt med löpningen igen, kanske lite för ordentligt med tanke på att den föregåtts av sex dagars totalvila. Dessutom promenerar jag flera kilometer nästan varje dag och trottoarerna i den här stan är helt vansinnigt hårda och mina skor börjar nog bli lite slitna. Så på lördag blir det förmodligen ett par nya Asics DS Trainer 16. Jag känner också att jag skulle må bra av ett lite mer kortsiktigt mål för träningen - nu är det annars Malmö Halvmara i mitten av augusti som ligger närmast. Annars blir det världens längsta försäsong.

Idag och igår och imorgon har vi praktikanter (tre pojkar på ambassaden och tre flickor på handelskammaren) lite gemensamma introduktionsaktiviteter. Vandrar runt och hälsar på Exportrådet och kyrkan (trivia: prästen hade gift sig i Hästveda kyrka och hans fru gått på Läreda) och lite sånt. De verkar vara gemytliga typer. Christoffer, som sitter på kulturavdelningen, har dessutom läst statsvetenskap i Uppsala, dock utan att lyckas träffa på mig där. Jonas på konsulära har pluggat sociologi i Stockholm. Flickorna på handelskammaren får man förhoppningsvis socialisera lite mer med nästa vecka, när vi har tänkt köra lite after work på nån pub i närheten, under vilken jag för övrigt lär outas som ölvägrare.

Men ikväll ska jag stryka två skjortor.

Filistiner, filibuster

På en helt överfull pub i Bayswater idag; jag drack Pepsi Light och sökte desperat efter sittplats, men fick vackert nöja mig med att stå vid baren och tryckas fram och tillbaka av folk som försökte lägga en beställning. Just framför mig satt fyra urbrittiska gubbar i sextioårsåldern och hällde i sig liberala mängder öl, och mitt i första halvlek pressade sig en av dem kraftfullt mot mig när han skulle ha påfyllning - han luktade fränt och allmänt osunt av svett och gudvetvad. Hans polare verkade nära tårar när kameran hittade Beckham på läktaren. "Finest footballer I've ever seen!" deklamerade han lågt till sina bordsgrannar, tre gånger och med visst darr på rösten, men ingen föreföll intresserad av att ta upp den bollen.

Borg verkar inte bevärdiga ambassaden med ett besök. Min handledare ska följa med hans entourage hela dagen imorgon, och det faller på mig att hålla hemmafronten. Att vara delaktig i såna här besök är tydligen "som att vara fotbollsmålvakt; det enda folk minns är misstagen". Känns ju skönt.

KkKkK

Igår blev det plötsligt väldigt varmt och det har det varit idag också. Jag gav mig ut och sprang en runda efter jobbet, först västerut längs Hampstead Lane och sen hem via Camden, nästan helt utan att tappa bort mig. Efter tjugo minuter ångrade jag att jag inte tagit på mig shorts istället, för det var säkert 10-12 grader och fuktigt i luften på ett nästan tropiskt sätt. Åt en bagel med jordnötssmör och ett par kokta ägg framför Blackburn-Spurs.

En slags rytm börjar sätta sig och vissa mönster framträder. Jag går upp sju, är på jobbet strax innan halv nio, slutar runt fem. Tar mig hem, springer en timme, käkar. Sen är klockan minst åtta. Det är lite svårt att uppbringa någon energi för att faktiskt göra något vid det laget, utan det blir mest att läsa ikapp mina drygt 90 bloggar och uppdatera sig på Facebook. Läser eventuellt lite i "The Corrections". Två kvällar har jag skypeat med föräldrarna; imorgon ska jag stryka några skjortor. Antar att man får ställa in sig på att förlusta sig på helgerna istället.

Vilket hemskt träigt inlägg det här blev... Lovar lite fler pikanta observationer av brittisk kultur och samhällsliv i fortsättningen. Och i nästa vecka kommer Anders Borg!

Falliska förnödenheter

Det känns underligt att faktiskt vara helt ledig på helgen; den är alltså inte bara "två föreläsningsfria dagar med implicit lästvång", som när man studerar. Väldigt mellow. Jag började söndagen med att springa vilse en timme på Hampstead Heath. Vackert väder, sanslöst många (lösa) hundar, fina vyer över stan - men fullständigt omöjligt att orientera sig, så det blev mest ett planlöst irrande i maklig fart. Sen åkte jag in till Harcourt Arms (den sk "svenskpuben" nära ambassaden) och drack kaffe och såg bronsmatchen. Och sen rundade jag av eftermiddagen med grekiskt marmor på British Museum.

Det som slår en när man går i mataffärer i den här stan är att 3/5 av utbudet ofelbart består av olika hel- och halvfabrikat. Mindre än hälften är "vanliga livsmedel", i huvudsak då frukt och grönsaker och mjölk. Annars: hylla efter hylla med färdigmåltider, kakor och kex i drivor, onämnbara saker inneslutna i deg, allt upptänkligt panerat skit. Allt är antingen helt organic, fairtrade och locally grown, eller 100% plast. I Sverige har trots allt det stora flertalet hjälpliga möjligheter att äta relativt nyttigt och varierat, men här är gapet milsvitt, och det handlar om klass, såklart. Klass, klass, klass.

Imorgon kommer min handledare tillbaka från föräldraledighet. Då blir det åka av.

Well north of fair

Fem löpfria dagar på raken, det har nog inte hänt sen jag var i New York. Men av ren medmänsklig hänsyn vill jag inte hänga upp svettiga träningskläder i ett litet rum jag delar med fyra andra. Tänker verkligen aldrig bo på vandrarhem igen. Den enda förmildrande omständigheten är läget (tre stopp till jobbet) och frukosten (ingår, och müslin är helt ok).

Men från och med lördag ska det bli ändring! Igår var jag på visning av ett litet rum högst upp i ett hus i Archway, en bit norr om Camden (men fortfarande i zon 2). Det är ett sånt där urbrittiskt, smalt tegelhus i tre våningar där den översta hyser fyra rum som ägarna hyr ut. Tillgång till fräsch toalett och nytt kök. Dessutom ingår internet och städning och kvinnan i huset, som förresten är svenska, tvättar åt en varje fredag. Crazy. Så nu behöver jag bara stå ut två ytterligare nätter i den här osunda miljön. Det känns som att jag drar på mig sju svårartade infektioner enbart av att sitta i den här fläckiga soffan, och don't get me started om duscharna.

Köpte "The Corrections" av Jonathan Franzen idag. Ville ha något att sluka.

Oxbridge

Ja, det var ju sagt att jag skulle börja blogga igen när jag kom till London, men särskilt flitigt kommer det nog inte bli förrän jag skaffar permanent bostad. Har en visning på onsdag. Nu sover jag på vandrarhem, vilket jag trodde skulle bli mer friktionsfritt än det visat sig; bara att duscha på morgonen är ett logistiskt K2, slovaken jag delar rum med pratar alldeles för mycket och den andra snubben bara sover. Hatar att inte kunna laga mat.

Men första jobbdagen var hur bra som helst. Alla är snälla. Återkommer.

Bloggpaus tills London, förmodligen

Semelles de vent

Vojne, vojne. Förmodligen är detta mitt sista inlägg från Uppsala. Det mesta som gjorts den här veckan har haft en lätt ödesmättad eftersmak just därför, eftersom det varit sista gången, men jag ska inte säga att jag sörjer nämnvärt. Just nu längtar jag alldeles för mycket efter en jul hemma. Igår pratade jag i telefon med tandvården (behöver laga en tand) och Göingekliniken (sjukgymnast, med anledning av mina spänningar i sätesmuskulaturen - det låter roligare än det är), och det slog mig hur befriande det är att inte behöva artikulera ihjäl sig för att slippa bli missförstådd stup i kvarten.

Nu ska jag pulsa ner till ICA, för sista gången, och köpa savoykål till kåldolmarna som föräldrarna ska få sig till livs ikväll. Imorgon blir det packning av släp, flyttstädning och sen färd söderut.

Les mots et les choses

Kalla mig konservativ, men när jag slår på tv:n 07.15 den 13/12 vill jag inte mötas av Darin, i en bombastisk kyrka, som bäst i färd med att målmedvetet skända "O helga natt". Jag vill ha något som ser ut att vara inspelat i "Gösta Berlings saga". Gärna i ett stall, eller i en timrad stuga. Halm, linne, en brasa. Och så kommer Lucia över vidderna, i fyrspann, insvept i en björnfäll. Ska det vara så svårt att kirra? Jag var nära att öppna även kommande dags lucka i chokladkalendern bara för att lugna mina nerver.

Uppsatsen går framåt i värdig mak. Idag skrev jag ungefär en halv sida och närläste ett par viktiga EU-rapporter från sent 80-tal. När jag skriver tycker jag om att ha Kunskapskanalens direktsändning från riksdagen på i bakgrunden, på ganska låg volym. Eftermiddagens sittning bjöd bland annat på ett väldigt förvirrat och underhållande anförande av en sverigedemokrat om forskning, genusteori och vad man egentligen ska bygga politiska beslut på. "Verkligheten", tydligen. Jamendåså.

Passus

Borges "Biblioteket i Babel", som innehåller valda noveller ur "Aleph" och "Fiktioner", fördes till handlingarna igår. På litteraturvetenskapen i Lund fick vi läsa en handfull berättelser ur "Fiktioner" och vår lärare Anders Mortensen (som jag hörde i P1:s "Filosofiska rummet" häromdagen, orerandes om Robert Musil och moderniteten) hävdade att Borges storhet låg i att han lärde litteraturen att ljuga igen. Och det är väl precis vad världen behöver idag, för att balansera all denna "based on a true story"-vurm: hittepå, sagor, små detektivgåtor, labyrinter. Oändlighet, odödlighet, cirklar. Men det bästa man kan göra är att köpa "Fiktioner" i pocket, den är avgjort mer fokuserad och helgjuten och, framför allt, oavbrutet underhållande.

Obegränsat och periodiskt

Ja, ja, ja; stop yer nagging already! Jag gör det. Jag axlar oket, bördan, ansvaret - eftersom alla andra verkar räddhågsna och ovilliga eller egentligen är RUT-ivrande moderater. Jag anmäler härmed min kandidatur till ordförandeskapet. Skämt åsido: förra veckan var jag på föreläsning med Lena Sommestad, som bara måste vara landets klyftigaste politiker, ja, en av de mest skärpta människor jag träffat överhuvudtaget. Strax efter mamma, just före exempelvis Rouzbeh Parsi (historiker, Lund) och Katarina Barrling Hermansson (statsvetare, Uppsala).

Gudarna ska veta att det inte är lätt att koncentrera sig på uppsatsen när man nyss fått reda på att man ska bo ett halvår i London. Och dessutom ska flytta från Uppsala redan om mindre än två veckor; mycket att stå i. Börjar packa så smått ikväll. Kommer till Hässleholm den 18/12, åker upp och ventilerar uppsatsen 10/1 och drar till Öarna veckan därpå. Jag kommer ideligen på mig själv med att gå och småmuttra på engelska, simulera konversationer i olika sammanhang, öva in fraser om allt från Tottenhams säsong till brittisk budgetsanering. Men jag antar att det kommer att falla sig ganska naturligt att prata engelska när man väl är omgiven av det.

Beträffande de sköna konsterna har jag nyligen läst ut femte delen ur "På spaning...", betitlad "Den fångna", vilket syftar på författarens älskarinna. Hans gränslösa svartsjuka och kontrollbehov får honom att hålla henne mer eller mindre inlåst i den stora Parisvåningen. När hon gör utfärder ser han till att skugga henne eller försöker på andra sätt skaffa sig fullständig information, vilket bara förvärrar hans själsliga våda och oro. Det var den tråkigaste delen hittills. Nu får det bli nåt med Londonanknytning framöver.

Åh, Sara

Igår när jag satt på bussen (var trött i benen efter förmiddagens långpass i slirig snö) ringde de från London igen, och sa att de hört med min handledare, gillade att jag läst nationalekonomi (de skulle bara veta!), hade läst de upplagor av "Husliga spalten" jag skickat med ansökan (de var "inte utslagsgivande") och undrade om jag ville göra praktik på politisk-ekonomiska avdelningen till våren. Well, sa jag, det låter ju alldeles fabulous. Så nu återstår bara att jag ska få ett godkännande av Säpo - lite orolig där för att Almas subversiva engagemang ska ligga mig i fatet. Eller att de luskar reda på att morfar har familjen Wallenbergs avdagatagande som sitt övergripande livsprojekt.

Så, vad kommer jag att få göra? Gå på briefingar på brittiska ministerier. Politisk och ekonomisk nyhetsbevakning. Skriva små fina pm och rapporter hem till Stockholm. Sen lär man tydligen få hoppa in på lite mingel, "Sverigefrämjande insatser" osv, vilket kanske inte är det jag ser fram emot mest men som säkert kan resultera i lite gratis bubbel. Blir kanske tvungen att köpa en kostym till. Undrar vad de har för dresscode till vardags, och om de har casual fridays? I nästa vecka skulle de skicka ett mail med lite praktisk info, tips för bostadssökande etc.

Men allt sånt, det är ju världsliga detaljer. Viktigast: jag ska få gå på Spurs hemmamatcher!

Delft

Att springa på löpband är tråkigt, riktigt jävla glädjelöst, det är en ofrånkomlig och objektiv sanning om det någonsin funnits någon. På Friskis står banden framför fönster som vetter mot en parkering. Ventilationen är obefintlig och man svettas floder efter tio minuter i pratfart. Likväl kröp jag till korset idag. Det är helt enkelt omöjligt att springa snabbt utomhus just nu, dels pga underlaget men även eftersom man måste pälsa på sig så man rör sig som en valross. Man känner sig helt enkelt inte lätt.

Lyxigt därför att kunna köra dagens pass i linne, shorts och tunna skor. Körde långa intervaller, 3x2 km med 1 km joggvila mellan, plus värmning och nervarvning då. Totalt 11 km. Det är alltid svårt att veta vad man ska lägga sig på för fart när man mest sprungit lugn distans på sistone, så jag drog första intervallen i 4.20-fart, ökade till 4.10 och mosade sista i 4 min/km (bytte från P1 till Whitney Houston i lurarna). Kändes väldigt kontrollerat och obehindrat. Kanske man borde leta upp en vinterhalvmara?

Husliga spalten

Att sälja Sverige med mat

Eskil Erlandsson, som nyligen förärats den snajdiga titeln landsbygdsminister, har en vision. Det är en vision om ”god mat, god djurhållning och upplevelser i världsklass”, och sedan två år tillbaka strävar han efter att förverkliga den genom satsningen ”Sverige – det nya matlandet”. I samarbete med Jordbruksverket, Exportrådet och Visit Sweden genomförs en rad projekt, bland annat syftande till att göra Sverige till en destination för matturism i paritet med Italien och Frankrike. Gårdsmejerier, småskaliga charkproducenter, rennäringen och specialiserade potatisodlare ska lyftas fram och locka långväga besökare. Verkar det ambitiöst? Tja, ibland måste man sikta mot stjärnorna för att nå trädtopparna. I jämförelse med våra sydligare konkurrenter om gourméernas reskassor har vi har onekligen ett handikapp i form av det ofördelaktiga vinterklimatet. Med Erlandssons karaktäristiskt centerpartistiska iver är jag dock säker på att han kan vända det underläget i något positivt.

Åtskilliga pol mag- och kand:are från Uppsala kan vittna om våra utlandsmyndigheters viktiga roll som reklampelare, inte minst genom det otal mer eller mindre formella måltider man arrangerar. En del av pengarna från ”Sverige – det nya matlandet” går därför till en kurs i ambassadmatlagning vid Örebro universitet. Kursen består av matlagningsmoment, studiebesök och teoretisk undervisning i hur ”svenska värden gestaltas i mat och dryck”. Kanske något att byta ut den grundläggande statistiken mot? Dessvärre medges inte distansstudier. Enligt kursbeskrivningen kommer studenterna att lära sig hur man ”får en asiatisk fisk att bli till en svensk sillupplevelse”, vilket onekligen låter som en utmaning. Ansvarig lektor Richard Tellström framhåller att det franska köket, på samma sätt som språket, länge var allenarådande i diplomatiska sammanhang. Men förändringens vindar blåser.

Två studenter i måltidskunskap i Örebro, Ingrid Hermansson och Julia Ward, har tittat lite närmare på det här. I c-uppsatsen ”Sverige på diplomaternas bord: En undersökning av svenska ambassadmåltider” (2010) intervjuar de 35 ambassadtjänstemän om hur man använder den statsrepresentativa måltiden för att sälja landet. Det framkommer tydligt att det inte alltid finns förutsättningar för att förmedla svenska värden uteslutande med traditionella svenska rätter. De flesta ambassader anställer lokala kockar, vilket innebär fördelar i form av lägre kostnader och bättre kontaktnät. Det betyder å andra sidan att kunskaperna om svensk mat inte alltid är den bästa. Ambassadören själv är därför ofta djupt involverad i måltidens utformning, med synpunkter på allt från meny till bordsdekorationer och inbjudningar. När specifika svenska ingredienser är dyra eller helt enkelt omöjliga att lägga rabarber på, ökar fokus på kringarrangemanget. Själva maten blir i regel en fusion mellan svenska traditioner och stationeringslandets kök. Enligt de intervjuade uppstår det här vissa svårigheter, då målen för ”Sverige – det nya matlandet” är att framhålla svenska råvarors exklusivitet och de värderingar produktionen genomsyras av (t ex god djurhållning och ekologisk odling). Många vittnar om att de själva fått smuggla Västerbottenost, kaviar, sill samt rågmjöl och vörtblandning till brödbak med sig hemifrån. Bristande implementering tycks alltså mer bero på förvaltningens knappa resurser än på ovilliga tjänstemän.

I uppsatsen berättar dåvarande Tokyoambassadör Lars Eriksson om en särskilt lyckad representation, som tog avstamp i konceptet sju små kakor. Genom att lägga mycket möda på en vacker uppläggning vann han japanernas gillande: ”Det blev en koppling mellan värdlandet och avsändarlandet för det såg väldigt japanskt ut men det var ju svenska smaker”.

(publicerad i kommande Polmagasinet)

A coulter in the furrow

Hanoi hörde av sig igen, de hade fått ett återbud och jag var tydligen "kortlistad" och de undrade om jag fortfarande var intresserad. Skrev tillbaka att jag var det. I ärlighetens namn är Hanoi typ mitt fjärdeval av de sökta platserna, men det skadar ju inte att hålla dörrar öppna. Och maten lär vara ganska spektakulär.

En sävlig dag annars. Förra veckan var jag så flitig, skrev en massa sidor och läste och hade mig. Nu går det lite trögare. Imorgon blir det omstart och andra bullar! Idag har jag sprungit ett par mil i snöblåsten, ätit ostkaka, uppsatsångestfikat (trist mazarin på Ofvandahls) med ett par kursare och pratat med båda mina farföräldrar i telefon. Inte samtidigt då.

Jens blogg är förresten helt briljant, läs den.