Delft

Jag har en känsla av att bloggandet blir av det lite mer sporadiska slaget under sommarlovet. Överlag är det skönt att ta en liten skrivpaus, för det har blivit en del ord under våren, både här och i arbetet. Tänk om man bara har ett bestämt antal bra meningar i sig, menar jag; då känns det ju dumt att slösa dem på ouppbyggliga haranger om Maud Olofssons avgång (hoppas på Eskil!), vilka Tottenham borde köpa innan nästa säsong, eller hur underbart det är att kunna läsa Norra Skåne varje morgon igen. Men vi får se.

I lördags sprang jag i alla fall Malmömilen på 38:51, vilket jag är väldigt nöjd med. Har ju sprungit mycket under våren, men nästan aldrig särskilt snabbt, och jag var väldigt osäker på vilka förväntningar jag borde ha. Satsade på att lägga mig strax under 4min/km-fart. Passerade halvvägs på 19:24, så disponeringen kan man knappast klaga på, och nog fan var jag trött och hade tydlig blodsmak i munnen när jag kom i mål. Fin formbesked, således. Banan var platt och lättlöpt med undantag för lite jobbig kullersten på torgen och starka vindar i hamnen.

Åtminstone till och med onsdag ska jag vara i Sjöbo och hjälpa mostern. Sen blir det till att börja fila på bidraget till Midsommar.

Oprecisa opiater

Min praktikutvärdering, som skickades in igår, blev nästan överdrivet okritisk och smått sentimental; jag orerade om alla underbara arbetskamrater, den fina stämningen, de stimulerande uppgifterna osv. Men det hade ju känts dumt att ljuga, och jag njöt faktiskt av nästan varje minut. Fick dessutom med mig en hel knippe riktigt bra referenser för framtida arbetssökande.

(Nu ringde morföräldrarna och ville äta lunch på Norra Station imorgon. Jag är den lättövertalade typen)

Övrigt värt att notera: var i Malmö igår och inspekterade Emmas (Evas kompis) lägenhet, som jag ska hyra medan hon är i Japan september-mars. Såg förjävligt ut, eftersom de totalrenoverar stället över sommaren, men till terminsstart kan det nog bli fint. Emma var en rolig bekantskap; vi träffades visserligen som hastigast i Uppsala ifjol, på Valborg, men då var hon full och stimmig och det enda jag mindes var att hon av oklara anledningar visste vem Micke Gullberg var. Igår: "Asså, det är så roligt, för du pratar PRECIS som Albin!" Nja. Sen mötte jag Viktor på Möllan och åt falafel.

Malmömilen på lördag! Be för mig, och uppehållsväder.

Däst, jäst

Det slog mig idag, under gruppmötet när alla satt inne på Andreas kontor och gick igenom vad de hade inbokat de närmaste dagarna, att jag nog kommer att sakna livet på ambassaden en hel del; att det blivit en så naturlig del av vardagen; att det kommer att kännas konstigt och tomt de första veckorna utan morgonresa på tunnelbanan, blaskigt kaffe, cricketdiskussioner med Edward i fikarummet, och ett kontinuerligt pling från mailboxen när rapporter trillar in från världens alla hörn. Det ska verkligen bli skönt med sommarlov, men omställningen tar nog ett tag.

Avskedslunch med Ami imorgon, och sen med resten av avdelningen på fredag. På lördag morgon hinner jag förhoppningsvis med en sista löprunda nerom Finsbury Park innan jag baxar mig fram genom kollektivtrafiken, tar Heathrow Express från Paddington och till sist landar i Köpenhamn vid sjusnåret på kvällen. Prio ett vid hemkomst: av med håret.

The folly of it all

Vid den här tiden i fjol bloggade jag en lista på saker jag absolut skulle hinna med under sommaren; jag orkar inte leta fram den nu, men poängen är att motsvarande lista i år förmodligen skulle se ganska snarlik ut. Jag säger det utan bitterhet. Förra sommaren var hur trevlig som helst (vill jag minnas), men den kommande har ett bättre utgångsläge. Istället för att åka upp till Uppsala till hösten och låta arbetet med uppsatsen kolonisera varje vaken tanke ska jag flytta till en ny stad och (förhoppningsvis!) börja läsa på ett nytt program. Och när man nästan ser fram emot hösten får sommaren naturligtvis betydligt mindre press på sig. Så: jag ser fram emot en avslappnad, kravfri sommar där vissa saker gärna får strykas från den där listan, men absolut inte måste hinnas med.

Under våren har jag lagt av all växel mindre än tjugopencemynt i en burk, och det säger sig självt att det blir en ansenlig summa efter ett tag. 6,53 pund närmare bestämt. Nu ska jag bara komma på ett smidigt sätt att bli av med all denna koppar innan lördag - helst ett som inte innebär att jag hivar en tung påse metall över disken på Selfridges och mumlar något om att "it should all be there".

To the point

Det enda jag behöver göra för att få mina 30 poäng för praktikterminen är att skriva en fyrasidig utvärdering om vad jag gjort, vad som varit bra och vad som kan förbättras. Så det borde jag såklart ta tag i snarast möjligt. Som det ser ut nu är mitt främsta problem att texten inte blir lång nog, eftersom jag inte kommer på någon vettig negativ kritik. Alla är snälla, jag får göra en massa roliga grejer, min handledare är snygg. Skulle väl vara det där med kaffet då, det är verkligen inte gott.

Det börjar som sagt dra ihop sig nu. På fredag ska jag, Jonas och Christoffer ha vår sista praktikantlunch (lammshawarma på Edgware Road, som vanligt), och nästa fredag, alltså min sista arbetsdag, är det vår tur att ansvara för fredagsbullen. No laughing matter. "Bulle" är UD-språk för fika i allmänhet, och fredagsbullen specifikt är en smått helig ritual på svenska utlandsmyndigheter vart man än kommer i världen (och i Stockholm då). Folk på ambassaden har en tendens att försöka bräcka varandra med ständigt mer luxuösa bakverk från närliggande bagerier. Vi hade tänkt köra en lite annorlunda tvist på det hela och bjuda på baklava, hoppas det går hem.

Kontracykliska kontraktioner

Sol och värme gör väl de flesta platser ännu lite behagligare, men på ett sätt åker jag verkligen härifrån vid helt rätt tidpunkt för nu kommer turisterna. Jag märkte det förra helgen när jag tittade inom Borough Market som hastigast; det var Somme, fast med systemkamerabeväpnade japaner. Man kunde knappt röra sig. Idag var det samma visa på Brick Lane och Spitalfields, fast där är japanerna i regel utbytta mot svenskar, lätt urskiljbara i sina upprullade chinos och korta jeansshorts och allmänt dashing good looks. Och på att de pratar svenska då. Överallt är det i alla fall märkbart mer människor nu än i, säg, februari. Så det ska bli ganska trevligt med lite omväxling - att sitta i hembygdsparken och äta glass med bara ankorna som sällskap.

Åt brunch på Hawksmoor vid Spitalfields idag. Egg and sausage muffin med ost, stekta ägg och bacon och dessutom ett par skivor blodkorv (som smakade mer gris och mindre kryddpeppar än i Sverige) vid sidan om. Snällt mot artärerna och vansinnigt gott.

Praktexemplar

I min frånvaro slog morbrodern till med 1.55 och blev bäst i släkten på Varvet - all heder åt gubben, men nästa år får han nog sänka sig en tjugo minuter även om jag skulle avstå, eftersom båda hans yngsta söner blir gamla nog att delta. Vet inte riktigt om jag ska anmäla mig. Jag och Viktor har pratat om att ta ett maraton under sen vår/tidig sommar nästa år, kanske i Köpenhamn. Till hösten blir det nog Lidingö, eller möjligtvis en mindre halvmara i hemtrakterna, och så Kyrkloppet i Hästveda såklart. Ska verkligen försöka få in lite fler lopp framöver så jag övar upp min obefintliga tävlingsinstinkt.

Fick i alla fall till ett helt ok tempopass ikväll: 15 min uppvärmning, 30 min lite-långsammare-än-10k-fart och 10 min nerjogg. När jag låg och läste "Reappraisals" av Tony Judt i sängen efteråt ville det inte sluta att liksom rycka i mina vader, som om någon gav mig små kontinuerliga elstötar. Nu ska jag kolla på "Newsnight" på BBC och hoppas att jag inte vaknar kvart över sex imorgon också; arbetsdagen blir så fasligt lång när man har sovit lite och är trött.

A daunting task

Nyss nere i köket: mina hyresvärdar sitter och äter glasstårta (det är ju trots allt söndag), och pratar om Eurovision Song Contest, som Stan är svårförklarligt engagerad i. Precis när jag ska gå upp suckar han. "I was disappointed with France, though. She was like a French Andrea Bocelli. I mean, she wasn't blind. She could see. But it was the same style."

Kryp till mitt kors

Brännbollen som skulle spelats i onsdags regnade bort. Klockan fem tågade vi i samlad tropp ned mot Hyde Park; fem minuter senare började det regna, och efter en kvart fullkomligt öste det ner. Folket från Handelskammaren hade intagit de skyddade platserna längst in under ett stort träd där de satt och tuggade i sig sina ambitiösa matsäckar. Jag slog följe en bit med Ann och Christoffer och tog mig mödosamt hemåt, förbannande mitt värdelösa budgetparaply som fäller ihop sig av minsta vindpust.

Och igår eftermiddag fick jag agera kurir i ett ganska bisarrt äventyr. Man kunde lätt tro att om man vill senegaleserna något så skickar man ett mail, men hej! vad man bedrar sig. Istället fick jag sätta mig i en taxi med ett stort brunt kuvert, märkt "To be delivered in person", och åka tvärs över västra London för att lämna det i receptionen på Senegals ambassad i Kensington. Så lätt kan det vara att göra av med 250 kr av det som folk på högerkanten envisas med att kalla "skattebetalarnas pengar"--- och så fick jag huvudvärk.

Berövad, bedrövad, bedövad

Ambassadens kulturavdelning anordnade en liten sammankomst (pepparkakor, te) idag för översättare av svensk litteratur till engelska och hade bjudit in Klas Östergren för att ge samtalet lite skjuts. Jag har läst "Gentlemen" och vill minnas att den var väldigt välskriven; en smula daterad, fast på ett bra sätt, med kärleksfullt skildrade och charmiga karaktärer. Så jag tog en paus från skrivandet av min rapport om brittisk arbetsmarknadslagstiftning och satte mig lite diskret i ett hörn för att lyssna. Tyvärr var allt vi fick från Östergren en, stundtals underhållande men i längden ganska tröttsam, harang om hur den svenska bokmarknaden och svenskarnas läsvanor befunnit sig i fritt fall de senaste 20 åren. Om hur deckarna tar över. Och en förvirrande utläggning där sjunkande resultat i grundskolan kopplades till "samhällets digitalisering". Mest framstod han som reaktionär och grinig, men det kan såklart tänkas att han anpassade budskapet efter publiken, där ingen översatte Stieg Larsson och alla var minst 125 år.

Ami (handledare) erbjöd sig att bli min "mentor" efter att praktiken är över. Inte helt säker på vad det skulle innebära, men det låter ju som ett arrangemang att utvärdera. Inte minst som hon ska flytta tillbaka till Stockholm i höst - aldrig fel att ha bra kontakter på Regeringskansliet.

Vankelmod

På väg ut till kvällens pass (12 km progressivt, trött i huvudet men hyfsat tryck i påkarna) mötte jag Stan, mannen i huset, som för andra gången på ganska kort tid anmärkte att jag såg väldigt "athletic" ut. Inte helt säker på hur jag ska hantera det. Han uppvisar även ett lätt oroväckande intresse för mina matvanor, och för en tid sen frågade han mig förundrat om jag var vegetarian. Vilket väl egentligen inte är så konstigt när det kommer från den sortens engelska medelålders man som ser potatis som en grönsak och inte för sitt liv kan föreställa sig en måltid utan kött - och då räknas såklart inte kyckling eller fisk, mind you. Dessutom äter jag faktiskt nästan vegetariskt nu. Inte så mycket som ett medvetet ställningstagande som för att undvika att tillbringa tid nere i köket, där antingen min gravt dysfunktionella värdfamilj anordnar högljudda gräl eller min pratsjuke italienske rumsgranne ideligen vill diskutera sin medicinska forskning. Tar mackor med mig upp på rummet.

Två önskespelare till Spurs nästa säsong: Nigel de Jong och Didier Drogba. Känns som att CL-kvalificering kan bli tufft framöver.

Horisontsammansmältning

Innan ikväll sken solen och jag svettades på tunnelbanan när jag kånkade hem broccoli och bröd och kemtvättade skjortor (min hyresvärdinna är i Turkiet och sköter inte den biten på en vecka) men nu är himlen hemskt mörk och tung. Om det tvunget ska regna hoppas jag bara att det är över innan jag ger mig ut och springer imorgon bitti. Annars har jag tydligen haft extraordinär tur under min tid här i stan; både mars och april var de torraste och varmaste i mannaminne. Idag bjöd Anna på jordgubbar från Kent till fredagsfikat.

Annars har det varit en bråd vecka, med mycket flängande hit och dit och skrivande av tillhörande rapporter. Igår var jag t ex på tyska ambassaden och lyssnade på en ekonom som pratade om den brittiska regeringens nedskärningar. Gott kaffe. Träffade en trevlig men lite stissig polska. Och idag fick jag täcka en briefing inför nästa veckas jordbruksråd i Bryssel - en meningslös övning där transporten från och till departementet nere vid Westminster tog dubbel så lång tid som själva mötet.

Det bästa med jobbet är ändå nästan all beröm och uppskattning man får på en nära nog daglig basis. Som ett enda långt utvecklingssamtal på mellanstadiet. De håller på att gallra bland ansökningarna till min position för hösten nu (120 stycken!), och Helena sa att det var ett svårt arbete eftersom jag satt ribban så högt. Om jag inte kommit utifrån och redan varit blossig hade jag säkert rodnat.

Behemoth

Nu är jag även anmäld till Malmömilen, som går helgen efter att jag kommit hem. Mest av allt är det tänkt som en morot för att jag ska förmå mig att springa mer kvalitet; när man kommer hem klockan sex, hungrig och mosig i huvudet, är det alldeles för lockande att bara ge sig ut och feelgoodjogga en timme. Men igår tog jag mig i kragen och körde lite fartlek. Värmde tjugo minuter, sprang en stege om 2-3-4-6 minuter i typ tröskelfart, med ett par minuters joggvila mellan varje, och varvade ner nån kilometer. Kändes lätt och fint. Så nu är det väl själve fan om man inte ska få till ett sub-40 - det var ju typ två år sedan jag sprang ett millopp senast.

Reappraisals

Varje kväll på väg hem från jobbet använder jag mig av passagen under Marylebone High Street för att ta mig till busstationen på andra sidan vägen, och varje gång slås jag av den helt oöverträffat förbryllande/motbjudande brytningen av dofter som uppstår när oset från ståndet som säljer belgiska våfflor utanför Baker Street Station möter pisslukten som uteliggarna i tunneln avsöndrar. En blandning av sött och salt; bräckt.

Ny lördag, ny marknad: Broadway Market. Tog tunnelbanan till Angel eftersom jag läst att det kunde vara trevligt att promenera längs Regent's Canal. Kunde det säkert ha varit, om man varit beredd på att det skulle ta tre kvart och om man inte redan sprungit nio kilometer innan frukost. När jag äntligen kom fram var jag utsvulten och kastade mig över första bästa matstånd - och ostron visade sig vara den perfekta återhämtningskuren, innehållandes både vätska och salt. Andra gången jag äter ostron. Första gången var det intressant, idag till och med gott.

Försöker läsa Proust om kvällarna men det är som att jag inte kan ta in orden. Antar att jag läser för mycket på jobbet. Sparar den till sommarlooooovet----

Glömda veck

Det blev inte någon särskilt politisk första maj för min del, och jag fick rättmätiga bannor av Alma som organiserat en alldeles egen demonstration i Götet, en stor en dessutom. Hon är duktig min syster. Själv sprang jag en jättekort runda, åt gröt och såg två och en halv fotbollsmatch på tv. Och hade Juholts tal på på datorn i bakgrunden. Jag var inte ens bakfull, bara inte särskilt lockad av att stå i en småkylig hembygdspark och lyssna på en (säkert väldigt kompetent!) riksdagsledamot från Kristianstad.

Tillbaka på arbetet så. Idag har jag slagit in kokböcker som ska ges till gästerna på ett event på residenset på torsdag. Och gjort en del andra, snäppet mer kvalificerade saker. Har jag orken och viljan och får för min mor ska jag ta ett ryck i veckan och försöka hitta en billig lägenhet att hyra i Barcelona i början av juli. Något Way Out West ser det inte ut att bli, för det krockar med halvmaran i Malmö. Får se det som att jag sparar en tusenlapp den helgen.

Tröck i påkarna

En bra sak har i alla fall det kungliga bröllopet fört med sig: Heathrow Express, snabbtågen från Paddington, kör en kampanj med halva priset på alla biljetter över påsk. Så jag bokade illa kvickt, och kan alltså sova en halvtimme längre på fredag morgon. Lättar från Terminal 5 09.55, hoppas nå Hässleholm innan eftermiddagskaffet och längtar redan efter den utlovade grillpremiären (för min del, då) samma kväll. Bär ett ackumulerat matlagningsbehov som inte är av denna världen.

Ska bli hur skönt som helst att komma hem en vända; fika lite med den som känner sig hågad, springa med kusinerna, fira valborg nånstans, baka, chilla med katten, åka i vår nya bil, dricka föräldrarnas fina viner - the works. Men bloggandet tar nog paus tills jag är tillbaka i London.

Gist

Häromdan högg det till aldrig så lite i min högra vad när jag varvade ner efter tre kilometer i tröskelfart. Körde rehabjogg igår och idag. Behöver vila. Den halvtimmeslånga promenaden jag gör varje morgon, från Warren Street Station till ambassaden, tär nog mer än jag anat. Så den här helgen blir det inget långpass, bara lite lätt morgonlöpning på söndag.

Men även om man inte själv springer kretsar allt kring löpning den här helgen; på söndag är det äntligen dags för London Marathon och jag ska definitivt stå längs banan, vid den 32:e kilometern ungefär, och se eliten swischa förbi och vråla (i alla fall lite försynt). Startfältet är ganska spektakulärt, även om Wanjiru dragit sig ur med "skada" (han har haft en stökig vinter, häktad för mordförsök på sin fru mm). Sju män som gjort under 2.06, nevertheless. Sjobuchova bör vinna damklassen - synd att inte Isabella Andersson är med. Kvinnan jag hyr rum av, Monica från Höllviken, ska förresten också springa. Eller, springa och springa; hon satsar på att ta sig runt på ungefär fem timmar, sammankopplad med hundra av sina arbetskamrater i någon slags mänsklig tusenfoting för att samla pengar till välgörenhet. Inga vidare kommentarer.

Gungfly

Varje gång jag springer genom Hampstead (ett par kvällar i veckan) spanar jag som besatt efter Helena Bonham Carter, som tydligen bor där, åtminstone enligt en artikel jag ramlade över i en skvallertidning i fikarummet på jobbet. Vi får förresten Svensk Damtidning sänd till ambassaden också, troligtvis en produkt av att halva personalstyrkan är kvinnor i 55-årsåldern som blev helt knäsvaga av att skaka hand med prins Daniel och när en fäbless för broscher och byxdressar. Fascinerande människor. 80 procent av dem har samma släpiga östermalmsdialekt. Gissar att det är personalstyrkans köns- och åldersmässiga asymmetri som bidragit till att vi förlorat den återkommande brännbollsmatchen mot Handelskammaren tre år i följd. Men i maj, då jävlar.

La responsabilité envers l'Histoire

Först och främst, props till Jenny för tipset om Museum of London; den tillfälliga fotoutställningen var jättefin och hela bygget väldigt värt ett besök. Lagom stort, pedagogiskt och snyggt upplägg (till skillnad från småsunkiga Natural History Museum) och trevligt café. Efter ett par timmar där satte jag mig i en liten park och läste om murens fall, i Tony Judts makalösa mastodontverk "Postwar". Fastnade särskilt för de olika tillnamn och epitet som Ceausescu svängde sig med:

The Achitect; The Creed-shaper; The Wise Helmsman; The Tallest Mast; The Nimbus of Victory; The Visionary; The Titan; The Son of the Sun; A Danube of Thought; and The Genius of the Carpathians.

Motvals, valshals

Hela onsdag förmiddag gick åt till brandinformation med en rund snubbe som la till ett "okay?" efter minst var tredje mening, ungefär som Mr Garrison i South Park - och när man väl börjat lägga märke till det var det såklart helt omöjligt att ta in något annat han sa. Vissa bitar var bra (tepausen, t ex), men det mesta var "Rescue 911"-inspirerad skrämselpropaganda varvat med taffliga Power Point-presentationer straight outta 1999. "Fuel - Heat - Oxygen: it's the Fire Triangle. Or, as it's also known... THE TRIANGLE OF FIRE!!!" (Word Art omgärdat av stora, animerade flammor).

Mormor mailade mig häromdan och undrade om jag vill gräva några dagar hos dem i sommar. Klart jag vill.