Anglicistisk angst

Nu har föräldrarna lämnat mig och katten till vårt öde. Mats-Arne har noll och inget sinne för att upprätthålla sitt revir, med den följden att allsköns ljusskygga kvarterskatter stryker runt i trädgården medan han ligger och jäser obekymrat på verandasoffan som en annan pascha. Igår fick jag jaga ut en som vågat sig ända in i köket. Måste lära honom att stå på sig bättre, kanske genom en kurs i felinaesiskt (googla!) självförsvar.

Men de Episka Hemmafesterna kommer att lysa med sin frånvaro till helgen, trots ff. Eftersom jag ska springa ett visst maraton på lördag. Kvällen innan står kolhydratsladdning och tidigt sänggående på schemat; då min support crew/skjuts flytt landet är jag hänvisad till Skånetrafikens välvilja, vilket innebär nära två timmars tågresa med början 06.44. Och på lördag kväll räknar jag kallt med att vara så pass invalidiserad att alla förflyttningar längre än sträckan mellan köket och tv-soffan omöjliggörs. Får inte glömma att bunkra glass innan.

Men imorgon: kostymjakt i Malmö. Både med tanke på höstens jobb och syrrans bröllop.

Ottomanska otyg

Inatt har jag sovit oroligt och drömt om höstens Stockholmssejour; att jag åkte upp utan att ha ordnat något som helst boende, inte ens på vandrarhem, och sedan vandrade tröstlöst vilse på Norrmalm i jakt på ett kebabställe med gratis wifi. Hungrig och ensam. Upptäckte dessutom att jag glömt min bankdosa hemma. Så, idag ska jag börja bli lite mer proaktiv och skanna Blocket et c.

Marathontoppningen påbörjad med tio dagar kvar. Sista långpasset i söndags (runt Finjasjön och sen hem, ca 29 km och en fästing) och igår vankades 10 stycken tvåminutersintervaller med en minuts joggvila mellan. Övervägande positiv känsla från båda passen. Jag har varit exceptionellt stel i mina baksidor de senaste dagarna, men mamma masserade mig i förrgår och smorde med tigerbalsam och det verkar ha gett resultat.

Tom kväll utan fotboll på tv. Åker ut till Hovdala och går på teater istället.

Automatiska stabilisatorer

Alma och Fredrik är hemma ett par dagar, först och främst för att åka ner till Tyskland med pappa och handla dricka till bröllopet. Vilket ombesörjdes idag. Med eftertryck. Själv cyklade jag ut till Hovdala och sprang en timme i de fantastiska bokskogarna, bort mot den gamla biblioteksruinen till. Börjar känna mig duktigt nedtränad och sliten nu. Vilket är enligt planen; imorgon blir det sista omgången långa intervaller (med partiledardebatten i lurarna, såklart), sen ett långpass om tre timmar till helgen, och först efter det ska nedtrappningen inledas.

Midsommar: löser sig väl.

Armod

Nu mindre än tre veckor kvar till maran i Båstad. Som ett led i uppladdningen anmälde jag mig för ganska länge sedan till ett 21 km långt terränglopp i Bockeboda utanför Önnestad (del av samma serie som det i Kullen). Igår var jag ganska bakis efter Johans student och hade (i vanlig ordning) inte sovit alls så länge som jag behövt, men anmäld var jag och springa skulle jag. Således. Joggade ett par kilometer som uppvärming; huvudet sprängde, magen protesterade. Föräldrarna kastade oroliga blickar där de satt och drack kaffe i solskenet. Men när starten väl gick visade sig benen förvånansvärt villiga.

Så, jag sprang på så gott det gick den första milen, utan att titta på klockan. Det var ändå så obanat och knixigt att allt över femminutersfart var omöjligt. Milen passerades på 51 minuter. Visst var det jobbigt, men ansträngningen förde det positiva med sig att jag glömde huvudvärken. I vissa våldsamma nedförslöpor rapade jag dock gin. Sen mosade jag bara på, plockade ett dussin placeringar på andra halvan och kom i mål på just under 1.45. Inget man skrämmer barn med, men med tanke på banans beskaffenhet och min grundliga G&T-laddning kvällen innan måste det betraktas som något av ett styrkebesked.

Idag: lite stel i höften. Bakar bröd.

Ersatz

Istället för den där tråkiga Tony Judt-boken har jag nu börjat läsa "Kroppens geni" av idéhistorikern Sverker Sörlin. Helt fakking lysande. Det är en mycket intressant och, framför allt, välskriven sammanvävning av skidsportens historia i Norge och Sverige, Sörlins egna minnen från barndomens skidtävlingar, och hans nutida jakt på hemligheten bakom det norska skidundret. Bland annat hänger han med Björgen och övriga norska damlöpare på träningsläger. Jag har aldrig läst någon som så på pricken fångar det livsbejakande i att verkligen spänna bågen och testa sina fysiska gränser, den oförställda glädje som då och då belönar den som tar ett kliv ut i det för den egna kroppen okända. Själv är jag inte särskilt bra på att våga såna kliv. Jobbar på det.

Igår, 19.00, Björkvallen: Farstorp derbyslog Hästveda med 1-0 i damernas division fem. Hästveda hade chans att ta säsongens första poäng (på nio spelade matcher), men brände en straff. Knott. Okristligt kallt för att vara juni.

Utanför HTS var de i färd med att testa megafoner och dekorera ett stort släp med björkgrenar. Kanske vågar jag mig bort till Linné imorgon eftermiddag för att se Johan Brink springa ut; man får då kalkylera in risken att träffa på Ingmar eller Bert eller, gud förbjude, Bibliotekarien. I vilket fall blir det studentfest chez Brinks på kvällen - och en halvmara i skogen utanför Kristianstad dagen efter. Men den är ändå mest tänkt som träning.

 

Smöra och bröda

Igår cyklade jag lite mer än tio mil, från Möllevångsgatan 33 i Malmö till Trebackalånggatan 16 i Hässleholm. Trans Scania, nära på. Man får åtminstone se mycket av Skåne på en sån tur; allt från Sydsvenskanhuset på Segevång till djupgröna bokskogar norr om Höör, via böljande blommande fält mellan Flyinge och Kungshult. Det svåraste på hela biten var att hitta ut ur Lund när jag skulle till Södra Sandby. Fast jag pluggat sex terminer i stan hittar jag fortfarande knappt utanför en femhundrametersradie från Domkyrkan räknat.

Rullade iväg strax innan tio på förmiddagen, med "Godmorgon, världen!" i lurarna, och var hemma kvart över fyra. Egentligen skulle jag ätit lunch i Stehag, men hela samhället (eller vad man nu ska kalla det) låg i fullständig dvala. Hittade en byakrog och en pizzeria; båda öppnade först till kvällen. Matbutiken hade obegripligt nog (klockan halv två!) redan hunnit både öppna och stänga för dagen. Så det fanns inte mycket annat att göra än att cykla vidare den dryga milen in till Höör, där jag fick mig en köttbullsmacka och en dammsugare och två koppar kaffe. Med utsikt över torget.

Tar tillbaka det där om att allt av Tony Judt är så jäkla bra. "Thinking the twentieth century" är hittills tyvärr mest pratig och nostalgisk och, etter värre, skriven i en tröttsamt mästrande ton.

Utmätning

Nu har jag i vanlig ordning en lista över saker jag ska försöka hinna med i sommar. En del längre löpprojekt längs olika delar av Skåneleden och en hel drös recept (kroppkakor, kimchi, ett återvändande till surdegsbakning) som ska passas på att förverkligas medan föräldrarna betalar råvarorna. Böcker att läsa, såklart. Och så verkar det bli en del kneg uppe hos morföräldrarna. Som en förberedelse för höstens placering har jag tänkt läsa på så mycket jag orkar om aktuell svensk EU-politik, men såklart även kolla upp lovande löprundor i huvudstaden - det senare kanske aktuellt först när (om) jag lyckas ragga upp någonstans att bo.

Läsmässigt har jag varit lat mest hela våren, och det plågar mig. I måndags lånade jag "Thinking the twentieth century" av Tony Judt på Lunds Stadsbibliotek. Ungefär allt annat jag läst av honom (brittisk historiker) har varit mer eller mindre lysande, så det känns som ett säkert kort, men snart måste jag ta mig i kragen och börja konsumera även skönlitteratur med lite mer tuggmotstånd för att liksom inte helt förlora spänsten. Dags för Thomas Mann, månde?    

Månskensentrepenör

En sån dag idag som alltid får mig att tänka på den där Spike Lee-filmen jag aldrig kan minnas namnet på (*googlar*; "Do the right thing", visst fasen), den som utspelar sig under en vansinnesvarm dag i Brooklyn där en snubbe vandrar runt med en stor boomblaster på axeln och spelar Public Enemy. Sen blir det våldsamt, har jag för mig. Inget våld i Malmö idag. Inte i Lund heller. Bara otaliga bleka ben som helt ogenerat paraderas på gator och torg och tåg. Och så luktade Triangelns station, den norra uppgången, distinkt av fisksås (vietnamesisk) när jag åkte för att ha möte med min seminariegrupp i eftermiddags.

Loppet jag sprang i lördags visade sig handla lika mycket, eller mer, om att sätta sina trötta fötter absolut rätt på den leriga/steniga/rotiga stigen för att undvika en brutal död, sönderslagen mot Kullens klippor och utspolad till havs. Det var en minst sagt knixig bana. Och backig. Efter fyra kilometer hade jag leversmak i munnen och mer mjölksyra i låren än någonsin tidigare på tävling. I den tredje idiotbacken hade jag lärt mig att inte ens försöka springa. Då passeras jag av en frustande medelålders man i full stridsmundering (kompressionsstrumpor, vätskeblåsa på ryggen och fivefingers på fötterna), som formligen älgar uppför backen och vrålar "DET HÄR ÄR KULLAMANNEN!". I ett huj bekräftades alla mina fördomar om barfotalöpare som, well, inte som alla andra.

Potenta pontifikationer

Vilken fin dag vi fick, plötsligt. I förmiddags sprang jag en helt kort runda, mest för att sträcka på benen och hålla igång muskulaturen inför morgondagens kraftprov på Kullen. Och jag kan bara be för att kroppen svarar bättre då, för idag var det stelt och stolpigt och med nya småkrämpor som liksom dök på mig från ingenstans och avlöste varandra under hela passet. Satt sedan och stelnade till på en workshop (som skiljer sig från ett vanligt hederligt seminarium bara till namnet) med en flummig tysk antropolog efter lunch. Känner tydligt hur min akademiska ambitionsnivå sjunker med varje ytterligare dag vi närmar oss sommarlovet.

Bryssel påminde en hel del om Paris fast mindre. Många stora boulevarder och ståtliga palats, men även vindlande kullerstensgator och god falafel. Vi hade ett digert schema med en hel massa studiebesök och möten. Allt flyter liksom ihop en smula såhär i efterhand. Minns i alla fall att jag diskuterade eurokrisens ursprung med en vansinnigt självsäker (kanske t o m arrogant, men i så fall inte utan visst fog för det) tjänsteman från kommissionen. Att jag åt två våfflor redan första eftermiddagen och sen kände att den kvoten liksom var fylld. Att min längsta mening på franska yttrades på en brasiliansk restaurang. Och att en tvålitersstrut pommes frites med majonnäs för tre euro visserligen är ganska bra bang for the buck, men att man blir fasligt smord i truten efteråt och mest vill bita i en citron.

Let it rip

Ryktet om min bloggs död, o s v. Nu kör vi! Åtminstone en stund.

Resten av lägenheten reser bort under helgen, till en stuga någonstans i obygden utanför Lönsboda, för att musicera och dricka sig orediga och göra andra såna där grejer man gör i ett rockband. Själv ska jag således passa på att: spatsera naken över alla våra knappa hundra kvadrat, använda alla spisplattor samtidigt, gå på toa med dörren öppen. På söndag morgon flyger jag till Bryssel med klassen.

Dessvärre verkar jag få ytterligare en sommar med gott om tid åt löpning och spektakulära kulinariska experiment; ringde Reine, min man på Stoby Måleri, i förmiddags och fick ett ganska negativt besked. Inte ett definitivt nej, men nära nog. Så det blir nog till att skrapa ihop ströjobb hos släktingar och leva så snålt som möjligt. Med tanke på höstens Stockholmsvistelse lär jag behöva alla pengar jag kan spara.

Igår: rekordlångt långpass om 151 min. Idag 55 min rehabdistans på tunga ben. Snart bara en och en halv månad kvar till maran.

Gärdesmyg

Nej, inga ursäkter; jag har en hel massa att stå i, politiskt och akademiskt och fysiskt. Styrelsemöten för s-studenter stup i kvarten nu när jag blivit kassör, rikliga mängder outsägligt tråkig kurslitteratur att ta mig igenom, och så alla dessa mil som måste löpas. Vad det senare beträffar har jag gett mig fan på att delta i så många obskyra byalopp som överhuvudtaget kan klämmas in under sommaren. Börjar därför säsongen med en halvmara i Hallaryd, med att agera hare åt morbrodern när han genrepar inför Fiskvarvet.

I maj blir det Kullamannen, ett terränglopp på Bjärehalvön. Den 9/6 (lyckligtvis på eftermiddagen, med tanke på att Johan Brink tar studenten dagen innan) springer jag en terränghalvmara utanför Kristianstad. Sen är det examensdags: Båstad Marathon den siste juni. Kan tänkas att man behöver återhämta sig en smula efter det. Har även pratat lite löst med Viktor om att springa Skåneleden från Malmö till Hässleholm, med övernattning i Hörby... I vilket fall, det blir en fin löpsommar.

Men imorgon: Prosecco, och kanske lite gin med fläder eller nåt.

Missbrukat murbruk

Hade tänkt skriva något insiktsfullt om att fylla 25. Nöjer mig med att konstatera vilken finfin födelsedag jag haft hittills: tolv kilometer löpning, långfrukost på Systrar & Bröder, ett par timmars bläddrande i mattidningar på stadsbiblioteket, - här ringde först mormor och sen farmor och sjöng - promenerade hem i strålande sol och satte en deg och överraskades med budapeststubbe till kaffet av de andra pojkarna. Nu: stinn om buken och lite dåsig. Ska nog ge mig ut och njuta lite mer av det vackra vädret.

Och kanske börja söka praktikplats.

Ypperligt yppig

I nästa vecka ska vi äntligen få till stånd ett infomöte om höstterminens möjligheter. Av någon anledning har vi bara 15 poäng att göra vad vi vill med, vilket rent intuitivt känns korkat eftersom nästan alla praktikplatser och utbytesarrangemang löper över en hel termin. Men vi blir väl varse hur de tänker. Själv funderar jag på att söka praktik i Bryssel, kanske hos sossarna i parlamentet (avlönad!). Eller så satsar jag på plugg i Frankrike.

Innevarande vecka är min sista här på Ehrensvärdsgatan; på lördag kommer föräldrarna ner och hjälper till med logistiken när mina pinaler ska transporteras två kilometer sydväst, till pigkammaren på Möllevångsgatan. Sen får vi se hur lång den sejouren blir. Löpmässigt blir det en delvis ny verklighet att anpassa sig till, närmre till Pildammsparken men ganska mycket längre till Bulltofta där jag i dagsläget kör nästan hälften av mina pass. Igår sprang jag uppför Kreatursbacken därute sex gånger. Knappast sista gången den här våren.

Ytterligare ytterliggare

Jag jobbar enträget för att få en av MKB:s studentlägenheter vid Dalaplan. På Boplats Syd ligger jag konsekvent på 1-3 plats i kön på alla objekt jag anmäler intresse på - och lika konsekvent underlåter de att ens kalla mig till visning. Skickade således ett mail till MKB och frågade vad jag gör fel. Och såhär ligger det till: eftersom jag pluggar i Lund kommer jag alltid att få stå tillbaka till förmån för Malmöstudenter, oavsett kötid. Men kan man inte slå systemet får man anpassa sig och spela efter dess regler, så nu har jag, uteslutande för syns skull, anmält mig till en räcka strökurser på MAH. Fortsättning följer.

Annat spännande på gång: jag och mina vänner på programmet filar på en studieresa till Bryssel i maj. Det är tydligen något av en tradition och pengar finns att äska hos Statsvetenskapliga institutionen. Fem dagar pommes frites, brutalistisk arkitektur och besök hos listiga lobbyister. Och så får jag komma till ännu en stad där min ölaversion lär bli ett populärt samtalsämne.

Osedvanligt bra fart på kvällens distanspass. Tänker fortsätta med feelgoodlöpningen februari ut, sen blir det other buns.

There Is No Alternative

För åttio kronor får man en faslig massa grönsaker såhär års, nästan mer än jag mäktade släpa hem. Morötter, vitkål, rotselleri, lök, kålrot, pumpa. Jag brukar gå ut till Lucu Foods, en kilometer bort utmed Sallerupsvägen, en gång i veckan och bulka upp ordentligt; de har ett helt fantastiskt sortiment, lika billigt som torghandeln på Möllan men av betydligt bättre kvalitet. Oftast slinker det med lite bulgarisk fårost och polsk surkål också.

Hade ju lite issues med högra hälsenan veckorna efter hemkomsten från Vietnam, vilket ledde till en del missad löpning. Sedan dess har jag stegrat dosen disciplinerat och metodiskt. I måndags vågade jag mig på ett pseudolångpass om 95 min, och igår tryckte jag ur mig en ganska snabb kilometer runt "Tefatet" i Pildammsparken (4.15-ish) - båda helt utan känningar. Nu gäller det att inte få totalhybris och omedelbart dunka backintervaller i tunna skor. Keep your eye on the prize, liksom. Båstad Marathon 30/6. Ska börja fila på en träningsplan för våren.

Brytningstid

I helgen dök det upp en lapp i trappuppgången, där man vänligen informerade oss hyresgäster om att vi skulle bli strömlösa 07.30 på onsdag morgon och att reparationer skulle pågå till klockan nio samma kväll men att elen till lägenheterna var "prioriterad". Längst ner fick vi ett tips i all välmening: "Håll dörren till kylen stängd så håller sig maten". Tack. Idag är det som bekant onsdag, så jag sitter på stadsbiblioteket i den där stora glaskuben och brainstormar lite halvhjärtat runt ett paper som ska vara inne om en vecka.

Eftersom jag således inte kunde laga någon mat hemma åt jag lunch på Café Selma på Föreningsgatan. Albin och Eva har talat sig varma om stället och jag har alltid tyckt att det sett gemytligt ut när jag sprungit där förbi. De har en slags buffé till det extremt facila priset av 55 pix, innehållandes fyra olika soppor, surdegsbröd, massa olika roliga pålägg (bönröror, ostar, charketurier), sallad och paj. Dessutom får man fruktsallad och kaffe efteråt. Vansinnigt prisvärt! Personalen var glad utan att det blev jobbigt, och klientelet en salig blandning av byggjobbare och kulturtanter. Tveklös rekommendation.

Ryck och stöt

Inga skjutningar, sprängdåd eller annalkande snöstormar kan dämpa mitt goda humör! Först, i förmiddags, sprang jag 75 underbara minuter helt utan att hindras av hälen, vilket innebar fyra raka pass utan smärta. Sen kom jag hem, åt en bakad potatis och såg på Facebook att samtliga blivit godkända på den förhatliga juridiktentan. Och från mitt bröst föll stenen. Sen, som krona på verket: extrapris på parmesanost på Hemköp. Avslutar dagen med Lazio-Milan och fantastiska valnötter från Teheran Supermarket vid Möllan.

Sfoglia

Förhoppningsvis innebär Löfvéns kröning att Tommy Waidelich byts ut som ekonomisk-politisk talesperson; visserligen har han visat tecken på växande självförtroende på sistone, paradoxalt nog samtidigt som cirkusen kring Juholt stadigt accelererat, men sammantaget har hans bidrag till debatten det senaste året mest bestått i flackande blickar och luddiga resonemang. Gudarna ska veta att vi behöver en stark, tydlig röst på den positionen. Som kan föra fram det surrealistiska i att Anders Borg avfärdar forskning om det omöjliga i att utvärdera jobbskatteavdragens effekt med att man "måste titta på verkligheten". Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering och regeringens egen Långtidsutredning pysslar tydligen med något helt annat. Och dessa rapporter behandlar dessutom de två första stegen av avdragen - man kan på goda grunder anta att de följande har haft ytterligare avtagande marginaleffekt.

Håhåjaja.

Klartecken

Vad gör man när man fått en kotunga till skänks av en ljusskygg lirare i Farstorp, och tröttnat på att den tar upp halva frysen, stirrandes uppfordrande på en varje gång man går för att ta lite glass? Om uttrycket tillåts: man tar tjuren vid hornen.

1. Tvätta av tungan. Min hade lite hö gömt på undersidan.
2. Placera i en gryta tillsammans med: hela svart- och kryddpepparkorn, liberala mängder salt, ett par lagerblad samt, bara för att jag råkade hitta dem skräpandes i grönsakslådan, tre selleristjälkar.
3. Koka upp, skumma och sjud försiktigt i tre timmar.
4. Låt tungan svalna i spadet tills den blivit hanterbar. Medan den fortfarande är lite ljummen drar du lätt av det yttersta, knottriga skinnet.

Efter kvällens gympass skivade jag ett par hekto tunga tunt och wokade med broccoli, lök och vietnamesisk svamp. Smaksatte med ingefära, hoisinsås, soja och en gnutta socker; avslutade med att strö en näve hackade jordnötter över hela härligheten. Tungan har en väldigt intressant, liksom smältande konsistens. En positiv överraskning.