Bjällra

Efter mitt andra besök hos naprapaten fick jag en bunte styrkeövningar och några stretchgrejer att göra, så ofta jag vill och orkar, de kommande tre veckorna. Men ingen löpning. Häromkvällen märkte jag hur skrämmande fort det gått att tappa allt vad kondition heter; växlade upp på motionscykeln och trampade på lite extra i tio-femton minuter, varpå pulsen åkte upp som den inte gjort sen backträningen på Bulltofta i våras. Sen körde jag till på köpet knät i styret och började blöda som en skäktad get. Blod och svett, blod och svett rann längs min vad och ner i skon.

Så det blir ingen vinst i Kyrkloppet. I år heller.

Annars är jag så vansinnigt glad och lättad över att ha flyttat från mitt kissluktande rum. Igår baxade jag min stora väska tvärs över stan och installerade mig i Jens lya på Lilla Essingen. Hur fin som helst. Och, framför allt: jag kan gå naken som jag behagar, laga mat helt efter eget lynne, slipper tränga ihop mig på en ynka hylla i kylskåpet. Tror jag stannar här. Sorry Jens. Du göra som du sagt och skaffa en sugar mama i Staterna.

Gilgamesh

Helg shmelg. Gick en tvåtimmarspromenix runt Söder och lyssnade på Godmorgon världen! i P1, åt kålrot med fetaost, satt en lång stund på Café Vurma vid Nytorget och drack kaffe. Dessa thirty-something södermänniskor med sina barnvagnar, surdegar och utstuderade tredagarsstubb; så lätta att göra narr av, så provocerande icke-reflekterande kring sina egna privilegier, så miljöpartistiska. För den ytlige betraktaren, dvs. Brunchandes, skvallrandes om veckans provinsiella pseudokulturdebatt eller nya rön om barnuppfostran.

Veckans antropologiska fältstudie härmed avslutad.

Nästan. För igår var jag i Östermalmshallen. Det är naturligtvis en grav förenkling, och en inte oproblematisk romantisering, men: jag längtade tillbaka till Malmö. Där kan folk åtminstone inte leva hela sina liv i någon slags Axesskonservativ, Svenskt Tenn-parfymerad parallell verklighet där sjuåringar går till lekplatsen i Ralph Lauren och vuxna män kallar varandra Dodde och Pirre. Malmö är mindre, visst. Och folk är precis lika fattiga. Men möjligheterna att retirera till sin egen lilla bubbla är mindre när man inte gömt underklassen i en förort fem, tio kilometer utanför centrum.

Veckans klasshatstirad härmed avslutad.

Sans cesse

Igår satt halva kansliet tillsammans i fikarummet och såg (efter att ha genomlidit kungens jobbigt obekväma och stolpiga anförande) Reinfeldt läsa regeringsförklaringen. "Investera i människor". "Det ska löna sig att ta ansvar". "Investera i Sverige". Och så. Några menlösa, till intet förpliktigande rader om jämställdhet; ytterligare några färre om klimatet. Mage att hävda att man för "en politik för full sysselsättning" bara för att man "stärkt drivkrafterna till arbete". Och så givetvis det oemotståndliga talet om att "därför behövs ALLA jobb". Så fan heller.

Min vän Jens ska åka på några veckors semester och har varit vänlig nog att låta mig passa hans lägenhet. Så nu har nedräkningen inletts: blott nio nätter kvar av att somna med kisslukt stickandes i näsan. Karaktärsdanande, men liksom ändå en erfarenhet jag gärna varit fattigare.

På tal om Jens så kom han med den lysande idén att jag borde ägna första halvan av nästa höst, när jag ändå bara går och väntar på att min sista 15-poängskurs ska börja, åt att resa lite. Ju mer jag tänker på det desto vettigare låter det. Funderar på Alperna.

Definitivt, kanske

Min kropp och jag är inte riktigt överens för tillfället. Först har vi det här med mitt onda knä som vägrar ge sig, trots styrketräning och idogt stretchande helt enligt sjukgymnastens ordination. Så jag kommer nog att boka en tid på Naprapathögskolan i veckan. De har elever som behandlar för under två hundra pix, vilket lätt känns värt att pröva. Men även bortsett från knät har jag känt mig liksom hänging, vek och småsvettig nu ett par dagar. Antar att det kan vara en liten förkylning som ligger och trilskas.

Var ute och gick en sväng på Kungsholmen idag och stötte på Mats och Birgitta Williamson, som var på väg ut till golfbanan. De bjöd in mig på middag endera dagen. Sen promenerade jag vidare till ABF-huset på Sveavägen och lyssnade på en föreläsning med Joakim Palme, som jag för övrigt haft på en kurs i svensk välfärdspolitik i Uppsala. Han är bra. På tisdag ska förhoppningsvis jag och Hanna (min praktikantkollega) gå och se den nya dokumentären om hans salige far.

Imorse hade en av katterna skitit på hallgolvet.

Huggsexa

Äntligen har jag fått ägna en hel eftermiddag åt att bara strosa, flanera, spankulera och traska runt på stan och liksom känna att jag är i Stockholm. Första gången den här veckan (utanför arbetstid dvs) jag känt mig genuint glad att vara här och inte alls längtat söderut. Provade kostymer. Först på COS: den var ekonomiskt löslig men byxorna satt åt helvete för tight, särskilt över vaderna. Sen fick jag hybris (som de säger i Hästveda) och provade en underbar sak i borstad flanell på J Lindeberg för fem lakan; måste, helt enkelt, börja lönearbeta. Efter den brutala påminnelsen om min finansiella knapphet var jag tvungen att tröstköpa ett provocerande dyrt bröd på fejkbageriet i Mood-gallerian. Smakade noll och inget.

Klargörande: det luktar alltså kiss på mitt rum. Det jag sover i.

Pan bagna

Det finns mycket trevligt med att jobba på Regeringskansliet; man får ett snajdigt id-kort, de har ekologiskt Zoegas i fikarummets kaffeautomat, man får tillgång till ett skönt old school-gym i finansdepartementets källare mitt på Drottninggatan - för 100 spänn om året. Svårast hittills är förmodligen alla dessa förkortningar. En del generell RK-lingo, men mestadels EU-relaterat. Som när en handläggare introducerades för mig med orden "det här är Johan, han är MFF:are", varpå jag ägnade en halv eftermiddag åt att grunna på exakt varför hans allsvenska sympatier var relevanta i sammanhanget. För att sedan upptäcka att MFF stod för Multiannual Financial Framework, dvs EU:s långtidsbudget. Sånt.

Mina praktikantkompanjoner, Hanna och Renata, pluggar båda i Uppsala nu men visade sig ha vuxit upp i Kristianstad respektive Hässleholm. Renata har gått på Linné! Har verkligen inte pumpat henne på nog detaljer om den biten. De är i alla fall båda några år äldre än mig och jag kan inte minnas att jag sett någon av dem tidigare, varken i Skåne eller här uppe.

Den här veckan har mest gått åt till att få ordning på en del tekniska och praktiska bitar, och att försöka sätta sig in i det löpande arbetet. På måndag är det tänkt att jag ska få börja göra lite mer stimulerande saker som följa med min handledare på möten och skriva lite. Ska bli gött. Boendebiten funkar helt ok. Kvinnan jag bor hos verkar jobba mycket natt och vi har hittills inte behövt trängas särskilt mycket. Hennes katter är dock synnerligen feta, svarta och närgångna, och äcklar mig lite. Ska nog fortsätta leta annan lya lite med vänstran.

Wonkish

Att jag sätter mig på tåget mot Sthlm på söndag klockan två har, av förklarliga skäl, kommit en smula i skymundan här hemma - även i mitt eget huvud. Alma och Fredrik kom ner igår och idag har vi flängt runt i nära nog varenda mataffär i stan. Morgondagen är stora matlagardagen. Själv ska jag bland annat baka 100 portionsbröd och fördegarna sattes ikväll. Men: mitt i detta milda bröllopskaos ska jag alltså även hinna med att vika skjortor och packa allt annat för fyra månader, och dessutom sy ihop detaljerna med Eva som jag ska hyra rum av. Bråda dagar.

Snart startar dock Stockholmsbloggen.

Fittupplopp

Tidningen Fokus kom idag med sitt första nummer efter sommaruppehållet, och innehöll bland annat en kort intervju med liberala ungdomsförbundets nya ordförande. Som visade sig vara en gammal kursare till mig från Uppsala. Jag visste redan då att hon var politiskt aktiv - minns ett par debattartiklar om, tror jag, bostadssituationen, i Ergo - men efter ett par terminer försvann hon utan att jag tog någon vidare notis. Uppenbarligen har hon i alla fall inte legat på latsidan sen dess. Undrar om hon kommer ihåg mig. Att hon erbjöd sig att knyta min slips när vi skulle ha sittning under insparksveckan, men att jag avböjde och istället själv googlade fram en pedagogisk instruktion och kom till Stockholms nation med en oklanderlig four-in-hand.

Generellt tror jag inte folk minns mina slipsknutar särskilt väl.

Till Almas bröllop har jag tagit på mig att baka lite bröd. Morfar ska bidra med sina paradfrallor och jag med något lite grövre, kanske med frön och sånt i. Provbakade en sats igår som blev tämligen misslyckad; redan under knådningen känner man att något är fel, att man får arbeta den oroväckande länge för att uppnå rätt elasticitet och schvung, och sen jäste den dåligt trots att den fick stå på golvvärmen på toa över natten. Men det hinns med åtminstone ett försök till innan lördag. Lite mer vete, lite mindre råg, ny vildjäst med lite bättre fart - det ska nog bli bra.

Keep on blogging in the free world

Handbollsilliterata britter har lagt finalen mitt under min tågresa, och eftersom jag till råga på allt glömde hörlurarna hemma kan jag inte lyssna på Radiosporten utan är hänvisad till Aftonbladets liverapportering. Frustrerande. Inte hälften så frustrerande, dock, som min (vad det verkar) inflammerade tå och mitt smärtande knä. Har löpt lite över två hundra meter sedan i tisdags. Men påtvingad vila är också vila, och den kan nog göra mig gott i ett längre perspektiv.

Med mig på tåget (till Stockholm) har jag även ”Välkommen till den här världen” av Amanda Svensson, som jag ser mycket fram emot att läsa. Beställde i samma veva ”Alephen” av Borges och ”The spy who came in from the cold” av le Carré. Täcker många baser. Till hösten ska jag passa på att sluka skönlitteratur när jag inte ständigt har kursböcker att beta av. Ser fram emot långa söndagar på stan med promenader och kaffe och kanske en fotbollsmatch när man kommer hem med blossiga kinder och trötta fötter och bakar en pumpa i ugnen med varma kryddor.

En god nyhet: att jag hittade en gammal tredelad kostym som jag trodde var avyttrad och därigenom sparar en sisådär tre lakan - eller åtminstone skjuter upp investeringen till mindre ekonomiskt ansträngda tider. Blå med ganska breda kritstreck. Ska be mormor snäva in bensluten en smula.

Pop, girls, et c

Känner mig en smula rådvill beträffande bloggens framtid. Ett tag tänkte jag göra den till en mer regelrätt träningsdagbok, mest för att få lite kontinuitet, men sånt är ju i ärlighetens namn inte särskilt roligt för utomstående att ta del av. Och löpningen bokför jag redan på jogg.se. Så gick en vecka, och ytterligare en, och vips hade jag inte skrivit på en månad och tyckte det var ganska skönt. Men en total avveckling är inte heller aktuellt. Nån sorts ventil behöver jag för saker som inte ryms/passar i en Fb-status. Förmodligen än mer så under hösten i Stockholm.

Igår var jag och Viktor ute på sydskånska äventyr. Planen var att springa från Malmö till Hörby, övernatta på vandrarhem där och sen fortsätta till Hässleholm följande dag. 14 mil längs Skåneleden. Riktigt så blev det inte. Vicke fick känning av en gammal knäskada och kastade in handduken efter 35 km. Själv fortsatte jag ungefär lika långt till och ankom Hörby strax innan åtta på kvällen, men de sista 15 hade varit verkligt tuffa och jag visste att en natts sömn inte skulle räcka för tillräcklig återhämtning. Och dessutom var det trist att springa själv när jag var så trött. Så det blev en buss till Kristianstad och ett tåg därifrån till Hässleholm. Efterlängtad dusch, risgrynsgröt på tub, lite OS.

Mina knän gillar mig inte idag. Men efter nästan nio timmar på benen hade ju allt annat varit underligt. Rent muskulärt känns det dock helt ok.

Trinda tråg

Det är sant som de säger, att en mara börjar efter tre mil; för mig än mer så eftersom jag aldrig sprungit längre (Lidingö x 2) och resterande 12 km verkligen utgjorde uncharted territory. Skulle benen plötsligt sluta lyda? Magen göra uppror p g a saltgurkan jag norpat vid dryckesstationen fyra kilometer tidigare? Strax efter 30 km-skylten spritsade jag i mig min kroppsvarma nötcrème som legat och skavt i byxlinningen i sisådär två timmar och fyrtio minuter. Visst blev det jobbigt sista milen, särskilt i de tre monstruösa, kilometerlånga motluten kring Hovs Hallar, men när jag passerade 40 km på 3.29 visste jag att sub-3.40 var inom räckhåll och lyckades pressa mina arma påkar de sista 2195 metrarna till en målgång på 3.39.05.

Mäkta nöjd, såklart. Det är en erkänt tuff bana. Jag disponerade mina krafter rätt (milpasseringar ca 54-52-52-52 min) och drack tillräckligt i den oväntat starka solen. Ångrar dock att jag inte sprang i linne - vaknade imorse med en bonnabränna av guds nåde.

Samtidigt som loppet arrangerades den s k "Hamnfesten" i direkt anslutning till målområdet, och när jag fått min lilla gulliga glasstatyett och några muggar vatten tvingandes jag kryssa fram förbi Pepes Bodega genom horder av glassfrossande barnfamiljer, danska turister och stekare som värmde upp inför tennisveckan. Benen ville knappt bära, salt svett rann ner i ögonen och gjorde mig halvblind. Efter många om och men tog jag mig till ett fik och fick mig några fabrikspannkakor med sprejgrädde. Tågresan hem var hemsk. Illamående, svag, inträngd bredvid en svettluktande tågluffare från Mexiko.

När jag kom hem låg Mats-Arne under bordet på verandan och hälsade mig med utsökt likgiltighet.

Anglicistisk angst

Nu har föräldrarna lämnat mig och katten till vårt öde. Mats-Arne har noll och inget sinne för att upprätthålla sitt revir, med den följden att allsköns ljusskygga kvarterskatter stryker runt i trädgården medan han ligger och jäser obekymrat på verandasoffan som en annan pascha. Igår fick jag jaga ut en som vågat sig ända in i köket. Måste lära honom att stå på sig bättre, kanske genom en kurs i felinaesiskt (googla!) självförsvar.

Men de Episka Hemmafesterna kommer att lysa med sin frånvaro till helgen, trots ff. Eftersom jag ska springa ett visst maraton på lördag. Kvällen innan står kolhydratsladdning och tidigt sänggående på schemat; då min support crew/skjuts flytt landet är jag hänvisad till Skånetrafikens välvilja, vilket innebär nära två timmars tågresa med början 06.44. Och på lördag kväll räknar jag kallt med att vara så pass invalidiserad att alla förflyttningar längre än sträckan mellan köket och tv-soffan omöjliggörs. Får inte glömma att bunkra glass innan.

Men imorgon: kostymjakt i Malmö. Både med tanke på höstens jobb och syrrans bröllop.

Ottomanska otyg

Inatt har jag sovit oroligt och drömt om höstens Stockholmssejour; att jag åkte upp utan att ha ordnat något som helst boende, inte ens på vandrarhem, och sedan vandrade tröstlöst vilse på Norrmalm i jakt på ett kebabställe med gratis wifi. Hungrig och ensam. Upptäckte dessutom att jag glömt min bankdosa hemma. Så, idag ska jag börja bli lite mer proaktiv och skanna Blocket et c.

Marathontoppningen påbörjad med tio dagar kvar. Sista långpasset i söndags (runt Finjasjön och sen hem, ca 29 km och en fästing) och igår vankades 10 stycken tvåminutersintervaller med en minuts joggvila mellan. Övervägande positiv känsla från båda passen. Jag har varit exceptionellt stel i mina baksidor de senaste dagarna, men mamma masserade mig i förrgår och smorde med tigerbalsam och det verkar ha gett resultat.

Tom kväll utan fotboll på tv. Åker ut till Hovdala och går på teater istället.

Automatiska stabilisatorer

Alma och Fredrik är hemma ett par dagar, först och främst för att åka ner till Tyskland med pappa och handla dricka till bröllopet. Vilket ombesörjdes idag. Med eftertryck. Själv cyklade jag ut till Hovdala och sprang en timme i de fantastiska bokskogarna, bort mot den gamla biblioteksruinen till. Börjar känna mig duktigt nedtränad och sliten nu. Vilket är enligt planen; imorgon blir det sista omgången långa intervaller (med partiledardebatten i lurarna, såklart), sen ett långpass om tre timmar till helgen, och först efter det ska nedtrappningen inledas.

Midsommar: löser sig väl.

Armod

Nu mindre än tre veckor kvar till maran i Båstad. Som ett led i uppladdningen anmälde jag mig för ganska länge sedan till ett 21 km långt terränglopp i Bockeboda utanför Önnestad (del av samma serie som det i Kullen). Igår var jag ganska bakis efter Johans student och hade (i vanlig ordning) inte sovit alls så länge som jag behövt, men anmäld var jag och springa skulle jag. Således. Joggade ett par kilometer som uppvärming; huvudet sprängde, magen protesterade. Föräldrarna kastade oroliga blickar där de satt och drack kaffe i solskenet. Men när starten väl gick visade sig benen förvånansvärt villiga.

Så, jag sprang på så gott det gick den första milen, utan att titta på klockan. Det var ändå så obanat och knixigt att allt över femminutersfart var omöjligt. Milen passerades på 51 minuter. Visst var det jobbigt, men ansträngningen förde det positiva med sig att jag glömde huvudvärken. I vissa våldsamma nedförslöpor rapade jag dock gin. Sen mosade jag bara på, plockade ett dussin placeringar på andra halvan och kom i mål på just under 1.45. Inget man skrämmer barn med, men med tanke på banans beskaffenhet och min grundliga G&T-laddning kvällen innan måste det betraktas som något av ett styrkebesked.

Idag: lite stel i höften. Bakar bröd.

Ersatz

Istället för den där tråkiga Tony Judt-boken har jag nu börjat läsa "Kroppens geni" av idéhistorikern Sverker Sörlin. Helt fakking lysande. Det är en mycket intressant och, framför allt, välskriven sammanvävning av skidsportens historia i Norge och Sverige, Sörlins egna minnen från barndomens skidtävlingar, och hans nutida jakt på hemligheten bakom det norska skidundret. Bland annat hänger han med Björgen och övriga norska damlöpare på träningsläger. Jag har aldrig läst någon som så på pricken fångar det livsbejakande i att verkligen spänna bågen och testa sina fysiska gränser, den oförställda glädje som då och då belönar den som tar ett kliv ut i det för den egna kroppen okända. Själv är jag inte särskilt bra på att våga såna kliv. Jobbar på det.

Igår, 19.00, Björkvallen: Farstorp derbyslog Hästveda med 1-0 i damernas division fem. Hästveda hade chans att ta säsongens första poäng (på nio spelade matcher), men brände en straff. Knott. Okristligt kallt för att vara juni.

Utanför HTS var de i färd med att testa megafoner och dekorera ett stort släp med björkgrenar. Kanske vågar jag mig bort till Linné imorgon eftermiddag för att se Johan Brink springa ut; man får då kalkylera in risken att träffa på Ingmar eller Bert eller, gud förbjude, Bibliotekarien. I vilket fall blir det studentfest chez Brinks på kvällen - och en halvmara i skogen utanför Kristianstad dagen efter. Men den är ändå mest tänkt som träning.

 

Smöra och bröda

Igår cyklade jag lite mer än tio mil, från Möllevångsgatan 33 i Malmö till Trebackalånggatan 16 i Hässleholm. Trans Scania, nära på. Man får åtminstone se mycket av Skåne på en sån tur; allt från Sydsvenskanhuset på Segevång till djupgröna bokskogar norr om Höör, via böljande blommande fält mellan Flyinge och Kungshult. Det svåraste på hela biten var att hitta ut ur Lund när jag skulle till Södra Sandby. Fast jag pluggat sex terminer i stan hittar jag fortfarande knappt utanför en femhundrametersradie från Domkyrkan räknat.

Rullade iväg strax innan tio på förmiddagen, med "Godmorgon, världen!" i lurarna, och var hemma kvart över fyra. Egentligen skulle jag ätit lunch i Stehag, men hela samhället (eller vad man nu ska kalla det) låg i fullständig dvala. Hittade en byakrog och en pizzeria; båda öppnade först till kvällen. Matbutiken hade obegripligt nog (klockan halv två!) redan hunnit både öppna och stänga för dagen. Så det fanns inte mycket annat att göra än att cykla vidare den dryga milen in till Höör, där jag fick mig en köttbullsmacka och en dammsugare och två koppar kaffe. Med utsikt över torget.

Tar tillbaka det där om att allt av Tony Judt är så jäkla bra. "Thinking the twentieth century" är hittills tyvärr mest pratig och nostalgisk och, etter värre, skriven i en tröttsamt mästrande ton.

Utmätning

Nu har jag i vanlig ordning en lista över saker jag ska försöka hinna med i sommar. En del längre löpprojekt längs olika delar av Skåneleden och en hel drös recept (kroppkakor, kimchi, ett återvändande till surdegsbakning) som ska passas på att förverkligas medan föräldrarna betalar råvarorna. Böcker att läsa, såklart. Och så verkar det bli en del kneg uppe hos morföräldrarna. Som en förberedelse för höstens placering har jag tänkt läsa på så mycket jag orkar om aktuell svensk EU-politik, men såklart även kolla upp lovande löprundor i huvudstaden - det senare kanske aktuellt först när (om) jag lyckas ragga upp någonstans att bo.

Läsmässigt har jag varit lat mest hela våren, och det plågar mig. I måndags lånade jag "Thinking the twentieth century" av Tony Judt på Lunds Stadsbibliotek. Ungefär allt annat jag läst av honom (brittisk historiker) har varit mer eller mindre lysande, så det känns som ett säkert kort, men snart måste jag ta mig i kragen och börja konsumera även skönlitteratur med lite mer tuggmotstånd för att liksom inte helt förlora spänsten. Dags för Thomas Mann, månde?    

Månskensentrepenör

En sån dag idag som alltid får mig att tänka på den där Spike Lee-filmen jag aldrig kan minnas namnet på (*googlar*; "Do the right thing", visst fasen), den som utspelar sig under en vansinnesvarm dag i Brooklyn där en snubbe vandrar runt med en stor boomblaster på axeln och spelar Public Enemy. Sen blir det våldsamt, har jag för mig. Inget våld i Malmö idag. Inte i Lund heller. Bara otaliga bleka ben som helt ogenerat paraderas på gator och torg och tåg. Och så luktade Triangelns station, den norra uppgången, distinkt av fisksås (vietnamesisk) när jag åkte för att ha möte med min seminariegrupp i eftermiddags.

Loppet jag sprang i lördags visade sig handla lika mycket, eller mer, om att sätta sina trötta fötter absolut rätt på den leriga/steniga/rotiga stigen för att undvika en brutal död, sönderslagen mot Kullens klippor och utspolad till havs. Det var en minst sagt knixig bana. Och backig. Efter fyra kilometer hade jag leversmak i munnen och mer mjölksyra i låren än någonsin tidigare på tävling. I den tredje idiotbacken hade jag lärt mig att inte ens försöka springa. Då passeras jag av en frustande medelålders man i full stridsmundering (kompressionsstrumpor, vätskeblåsa på ryggen och fivefingers på fötterna), som formligen älgar uppför backen och vrålar "DET HÄR ÄR KULLAMANNEN!". I ett huj bekräftades alla mina fördomar om barfotalöpare som, well, inte som alla andra.

Potenta pontifikationer

Vilken fin dag vi fick, plötsligt. I förmiddags sprang jag en helt kort runda, mest för att sträcka på benen och hålla igång muskulaturen inför morgondagens kraftprov på Kullen. Och jag kan bara be för att kroppen svarar bättre då, för idag var det stelt och stolpigt och med nya småkrämpor som liksom dök på mig från ingenstans och avlöste varandra under hela passet. Satt sedan och stelnade till på en workshop (som skiljer sig från ett vanligt hederligt seminarium bara till namnet) med en flummig tysk antropolog efter lunch. Känner tydligt hur min akademiska ambitionsnivå sjunker med varje ytterligare dag vi närmar oss sommarlovet.

Bryssel påminde en hel del om Paris fast mindre. Många stora boulevarder och ståtliga palats, men även vindlande kullerstensgator och god falafel. Vi hade ett digert schema med en hel massa studiebesök och möten. Allt flyter liksom ihop en smula såhär i efterhand. Minns i alla fall att jag diskuterade eurokrisens ursprung med en vansinnigt självsäker (kanske t o m arrogant, men i så fall inte utan visst fog för det) tjänsteman från kommissionen. Att jag åt två våfflor redan första eftermiddagen och sen kände att den kvoten liksom var fylld. Att min längsta mening på franska yttrades på en brasiliansk restaurang. Och att en tvålitersstrut pommes frites med majonnäs för tre euro visserligen är ganska bra bang for the buck, men att man blir fasligt smord i truten efteråt och mest vill bita i en citron.