Nedrevidering

Den senaste månaden har verkligen inneburit radikalt roligare och mer utmanande uppgifter på jobbet – mer av eget produktion, till och med ett par hela tal. Man får låtsas att man är med i West Wing för en stund. Arbetet på EU-kansliet kan annars bli ganska administrativt; ibland känner man sig mest som någon slags kontaktförmedlare som bara ska se till att hjulen snurrar, rätt dokument hittar fram till rätt person och inget trillar ner i gliporna.

Imorse knackade min hyresvärd på vid halv sju och ville ge mig en hejdåkram, men jag förklarade artigt att jag var naken så hon fick nöja sig med ett helt verbalt avsked. Trevlig kvinna. Gav mig mat ibland. Spelade ”Night nurse” med Gregory Isaacs när man kom hem från jobbet. Hoppas hon hittar en skötsam efterträdare till mig.

Två timmar till Hässleholm nu.

Diskretionär diskretion

Vi har ingen uråldrig tradition av julklappsrim i vår familj - och ingen nyinrättad heller - men själv tycker jag att det är ett ganska trevligt pyssel. Formatet passar mig. Allt som krävs är egentligen att man har ett hyfsat ordförråd. Rimmandet blir en slags ventil för alla överblivna formuleringar jag samlat på mig under året, de jag aldrig lyckats infoga i ett någotsånär naturligt sammanhang. Med rimmen är det liksom bara att gå loss.

Mamma brukar spara hela grejen tills själva julklappsutdelningen, där hon år efter år tror sig kunna improvisera fram något medan man själv sitter där och väntar på att få slita upp pappret. Det går sådär. Oftast blir det obegripligt, men vill det sig illa försäger hon sig och avslöjar innehållet.

En glugg glögg

Dagens dyrköpta erfarenhet: när du varit på gymmet en timme och cyklat och sprungit som en tok, och svettats en massa, och sen bara tryckt ner dina sjöblöta träningskläder i en plastpåse - häng då inte upp dem på elementet i ditt sovrum när du kommer hem. För det kommer, rent ut sagt, att lukta förjävligt.

Annars är det sådär lagom gött och sävligt på jobbet nu. Sitter och pular med ett tal och leker Sam Seaborn. Har dessutom tid att träna på riktigt bra; knät har inte protesterat på nästan tre veckor, trots stadigt ökad löpdos. Idag över 30 minuter för första gången. Varvet 2013 inom räckhåll trots allt, God willing and weather permitting.

Ni posörer

Ah, det var fint att ha syrran och svågern i stan i helgen. Vi började med gigantiska schnitzlar på Moldau i fredags kväll, där utan överdrift nio av tio gäster var män. Servitrisen var lagom hårdhudad och bastant, liksom i samklang med inredningen av rejäl, mörk furu. Ölen kom i stora sejdlar för dem som gillar sånt.

På lördagen lyckades jag beställa in en hel termos kaffe bara till mig själv när vi satt på café String, men övning ger som bekant färdighet och fyra, fem muggar i en sittning är inget som längre rör mig i ryggen. På kvällen åkte jag ut till Hökarängen och åt paj. Kallt var det, där som överallt. Mycket förlossningsprat, sådär som det gärna blir när en tredjedel av middagssällskapet är gravida.

När vi inte pratade om barn kretsade diskussionen mest om planerna för jul och nyår. Även om de kommande två veckorna (eller, elva dagarna egentligen) är ganska lugna och behagliga vad jobbet beträffar, längtar jag bara mer och mer hem för varje dag. Efter att baka, spela mina gamla julskivor, rimma, glögga, göra korv med morfar, läsa Norra Skåne, krama katten.

The audit society

Ah, som jag längtar till jul nu. Vädret blev lite mildare idag, minus fem snarare än femton grader, och snön började falla igen. Tror till och med att SMHI gått ut med någon slags varning. Kanske kryper jag till korset och tar tuben till jobbet imorgon bitti, även om tjugominuterspromenaden längs en pyntad och ändå ganska tom Drottninggata är ett fint sätt att börja dagen.

Idag var det dessutom dags för statsrådsberedningens traditionsenliga julfika. Själva fikat var fattigt, någon form av torra saffranssnäckor som smakade noll och inget. Men statsministern höll trots allt tal. Han skojade om de många vägarbetena och ombyggnationerna runt Rosenbad; alla skrattade igenkännande och artigt. Sen satte han sig med informationsavdelningen och fikade. Men det kunde vi på kansliet unna dem. De har väl inte så värst mycket spänning på jobbet resten av årets dagar.

I julklapp vill jag ha en jäskorg (till bröd) och så lagom långa strumpor.

Treacle

Socialistiskt forum idag. Hela kalaset hålls i ABF-huset här på Sveavägen, så jag behövde bara promenera knappa fem minuter i snöKAOZET för att ta del av härligheten. Först såg jag alltid underbara och knivskarpa Lena Sommestad prata om spänningen mellan demokrati och kapitalism. Det var trevligt, men de kunde ha skippat de andra två gubbarna i panelen och låtit Lena köra sin grej.

Sen diskuterade Liv Strömqvist, Nina Björk och Jonas Sjöstedt utrymmet för systemkritik i svensk politisk debatt (med utgångspunkt i Björks nya bok). Den jättestora hörsalen var smockfull. Strömqvist fick mest applåder när hon konstaterade att miljöpartiet förde samma politik som moderaterna - bortsett från att man sa "hen" och "grön" lite oftare.

Efter lunch kom Jens dit och vi skulle ha gått på en grej om vinster i välfärden, men det var fullt till sista plats. Drack lite kaffe istället och pratade om somalier, om det finns något hållbart sätt att förhålla sig till Stig Larsson på, och när man egentligen vill bli pappa.

Söndagsliturgi

Det blev inget firande, eller åtminstone inte av den anledning jag hoppades när jag först skrev det. Såhär var det: för några veckor sen ringde chefen för utbildningsdepartementets internationella sekretariat och frågade, out of the blue, om jag möjligtvis kunde vara intresserad av ett ettårigt vikariat som handläggare. Tja, sa jag. Kan jag kanske.

Så jag gick på intervju, och det gick väl hyfsat, men det fanns ett krux: de ville att jag skulle hoppa av praktiken, hux flux, och börja jobba direkt. På vilket jag svarade att jag nog ändå ville slutföra praktiken först. På vilket de svarade att jag inte var helt ute ur bilden och att de skulle höra av sig - vilket de inte gjort. Så, inget jobb, vad det verkar.

Men ärligt talat gråter jag inget blod över det. Jag har hela hösten varit inställd på att flytta tillbaka till Malmö i januari och skriva uppsats, och även om jag blev smickrad av att bli uppringd, sådär liksom nästan headhuntad, kändes det mindre och mindre lockande att stanna i Stockholm ju mer jag tänkte på det. Till slut satt jag nästan och önskade att de inte skulle ringa, bara för att jag skulle slippa ta ställning. Låter väldigt, well, jag.

Så nu ska jag fira att jag inte fått nåt jobb.