Elbe

Det känns tomt nu när Kristina har lämnat mig igen, så jag fyller min fritid med långa höstiga promenader. I förmiddags tog jag mig för en liten expedition västerut i syfte att gå in mina nya kängor. Tänker inte göra om misstaget att ta med mig ogångna kängor på framtida vandringar.

Jag har börjat tycka om Hässleholm. Det där var förresten något missvisande; jag tycker inte om Hässleholm specifikt, men jag börjar mer och mer uppskatta att det är "min" stad. Jag har bott här i hela mitt liv, jag hittar överallt (utom på Väster såklart), jag känner till alla små knep och lönndörrar och genvägar. Jag vet hur lång tid det tar att gå från ett stället till ett annat och jag känner igen alla de vanligaste fyllona på stationen. På de vägar jag använt ofta, som den ner till stan, kan jag varenda håla och bula i asfalten. Jag vet hur stan ser ut vid alla årstider och väder. Och jag har minnen precis överallt.

Det är något väldigt deprimerande med alltihop, såklart, men i mitt tycke också något ganska romantiskt. Nu har jag visserligen en underlig förmåga att romantisera nära nog vad som helst (gruvarbete, järnvägar, storstäder, hästar, sprit, you name it), men Hässleholm är ändå min håla och jag börjar gilla det mer och mer. Ifall någon missade börjar jag också bli olidligt pretentiös.