Weee, party party party ikväll ser det ut som. Simon kommer hit och sen är det järnet som gäller i Stoby. Stoby är ju bra. Egentligen hatar jag Stoby; degenerade bönder med ögonen lite för tätt ihop som man fick nog av på Läreda. Men nu är det ju Chiffes svärföräldrars casa som ska utgöra slagfält, och jag har en bra känsla om kvällen. Inga pretentioner, ingen överdriven pepp eller förväntningar som ofelbart gör att folk hamnar i framstupa sidoläge.
Tre skivor från varje årtionde i min hylla:
60-tal
¤ Bob Dylan - Blonde on blonde
¤ Otis Redding - Otis blue
¤ Van Morrison - Astral weeks
70-tal
¤ Bruce Springsteen - Born to run
¤ Gram Parsons - Grievous angel
¤ Elvis Costello - My aim is true
80-tal
¤ Michael Jackson - Thriller
¤ N.W.A. - Straight outta Compton
¤ Pet Shop Boys - Please
90-tal
¤ Wu-Tang Clan - Enter the Wu-Tang
¤ Belle & Sebastian - If you're feeling sinister
¤ Mobb Deep - The infamous
00-tal
¤ Aaliyah - Aaliyah
¤ The Strokes - Is this it
¤ The Radio Dept. - Lesser matters
På ren inspiration.
4 kommentarer:
Otis Redding kanske vore mer rättstavat?
Kanske, men vem är du att döma mig? Näsvishet kanske premieras i Götet men knappast här hemma ;)
Puss
Altså oscar? vi måste prata ut om det här. Två avgrundsarga anmärkningar: "Straight outta Compton" är inte så jävla bra. Du som alltid tjatar om ditt 80-tal. Eller som Doktorand DRE själv sa "I can't stand that album. I threw it togheter in 6 weeks so that we could sell something from the trunk" Du fattar. Överskattat. Och så till det eviga tjatet om "Blonde on Blonde". Jag lyssnar till den just nu. Och den är inte så in i h-vete bra. Alldeles för lång dessutom. Du har gått på hypen oscar, varför?
Skicka en kommentar