Dödsfuga

I likhet med Jens har jag stött på patrull i arbetet med årssammanfattningen. Nu har det dessutom gått så lång tid sedan 2006, att jag inte kommer ihåg vad som egentligen hände. Tog vi studenten? Kanske. Fick jag något vettigt gjort? Förmodligen inte. Osv.

Men några listor vill jag ändå gärna publicera, och vad bättre att börja med än årets låtar? Låtar som har betytt mycket, som har spelats många gånger, som har bränts ut till mina nära och kära. The soundtrack of 2006, således:

1. Big Star - Thirteen
Som tidgare nämnts lyssnade jag rent ohälsosamt mycket på den här låten i januari-februari ifjol. Ungefär samtidigt som jag såg minst två OC-avsnitt om dagen. Ingen nyttig kombination, men det var ändå en fin tid.
2. Dead Prez - They schools
Årets kupp var när vi fick med ett Dead Prez-citat på klassens lakan... Uppskattades inte i alla läger, men "I went to school with some redneck crackers" är ju underbart.
3. Pet Shop Boys - Love comes quickly
I konkurrens med "Thirteen" årets mest spelade, det vågar jag nästan lova. Blev snabbt en favorit. Jag lyssnade på den när jag var ute med hunden för en kvart sen, och det var som att sitta i korridoren på Linné och inte veta vart man skulle ta vägen all over again. Märkligt vad en låt kan bära på.
4. Wu-Tang Clan - Da mystery of chessboxin'
Eftersom 2006 på många sätt blev året då jag på allvar började lyssna på hiphop. Mycket nytt, men kanske framför allt gamla godingar i stil med Wu-Tang, NWA, Nas och Mobb Deep.
5. Cassie - Me and u
Det blir ju lite tröttsamt med alla Aaliyah-liknelser till slut. Hon är trots allt bra ändå. Särskilt den här, som enligt uppgift (och det krävs väl ingen livlig fantasi för att påstå det) ska handla om oralsex. Jaaaahopp. Årets r'n'b?
6. Shakira ft. Wyclef - Hips don't lie
Går faktiskt inte att komma runt. Alla studentfester, alla Björket, varje dag på Poståkeriet och varje timme på gymmet. "Oh baby when you talk like that..." liksom.
7. Whitney Houston - Didn't we almost have it all?
De dagar man känner för att slå på stora trumman och inte skräde de Stora Orden finns det ingen som Whitney. Hon ber inte om ursäkt, och därför älskar jag henne.
8. R Kelly - I wish
Den slutgiltiga ghettoballaden, "to the homies that we lost" som det så populärt heter. Kellz tar i från tårna, lägger sitt hjärta på en offentlig skärbräda och går loss med brödkniven, tömmer sig tills det liksom inte finns mer att ge. Och då kickar barnkören in. Fulländning.
9. Linda Bengtzing - Jag ljuger så bra
Malin Green, jag förbannar dig. Hela våren i allmänhet, men en fest hos Emil Reimer i synnerhet: jag och Albin knäckte varsin vinare mellan tolv och ett, gick ner till Emil och drack sinnessjukt äcklig indisk rom. Sen dansade vi i två timmar till "Jag ljuger så bra", och gjorde alla rörelser, och vid ett svagt ögonblick kastade jag Malin Green i luften och--- ja, sen mådde jag inte så bra. Ja jävlar.
10. Otis Redding - My girl
Det blev, i vanlig ordning, en hel del gammal dammig soul ifjol. Inget fel i det. James Carr, såklart, men en av alla dessa gånger jag coh Albin åkte till Malmö köpte jag två plattor med Otis Redding och de går sannerligen inte av för hackor. Innehöll bl a den definitiva versionen av "My girl".
11. E40 ft. The Federation - Go hard or go home
Stenhårt, kompromisslöst. Av någon anledning lyssnade jag alltid på den när jag klippte gräset i somras. Passar bra på joggingrundan också. Och för att spinna vidare på "contemporary hiphop"-spåret:
12. T.I. - What you know
En sån jävla anthem att det finns inte. Jag hade den på datorn ganska länge, sen i min Ipod lika länge till, men i december började jag lyssna och sen gick det ju liksom inte att sluta. Förmodligen årets låt.
13. Bill Evans och Monica Zetterlund - Monicas vals
Ännu en skiva som införskaffades på en Malmötripp, denna gång helt blint på Abbes inrådan, och jag har inte ångrat mig. Så underbart sval. Brukade sjunga på den när jag sorterade paket.
14. Håkan Hellström - Kom igen Lena
Om vi ska snacka förfestlåtar går det inte att komma runt Håkan. Som gjord för att plocka fram en kvart innan man drar vidare. Finns knappast nån annan låt som kan piska upp en sån vettvillig kollektiv eufori, vilket den också gjorde hela våren och sommaren och fortfarande gör.
15. The Shangri-Las - Give him a great big kiss
Varje år är ett flickpopår, som jag brukar säga. Ibland (ganska ofta) vill jag att all musik ska vara så här perfekt och bombastisk. Rosenröd och på samma gång nattsvart.

Nu har jag såklart glömt nästan alla låtar jag ville skriva om, men det förstår ni nog. Återkommer med lite böcker och annat som format mig.