Ah, jag pluggade in min Ipod och tänkte lägga in lite müsig musik när ett plötsligt och intensivt The Smiths-begär kom över mig. Sitter nu och lyssnar på "Reel around the fountain". Jag har pratat lite med Daniel om det här (och tror att vi känner ungefär likadant inför fenomenet): så fort man hör "Still ill" eller "Never had no one ever" eller "I know it's over" känns det som om man gick i nian igen. Och inte på nåt särskilt bra sätt heller.
En kväll i förra veckan var jag ute och gick en lång, lång runda. Ute på industriområdet (såklart) sjöng jag "There is a light that never goes out" så högt jag vågade och det var nästan mer sentimentalitet än jag klarade av.
But "take me to the haven of your bed"
was something that you never said
3 kommentarer:
Stäppvargen är förresten Stefan Anderssons favoritbok, en av de åtminstone.
Javisst, det är hur skönt som helst med en plan. Och precis, vem har sagt att den måste följas?;)
Jaså? Dineros till Centralamerika?
Haha, sångaren i Shout Out Louds. Du kommer förstå på Siesta då ditt sanna jag åter dyker upp.
Minsann, ibland säger jag inte helt tokiga saker. Peps kommer bli riktigt bra, ja.
Nej, jag har haft en sådan nedrans otur gällande resor till Stockholm det senaste. Förra resan slutade i 19timmars förflyttande och hur det slutar idag vet jag icke. Förhoppningsvis börjar tågen rulla från Malmö kl 12.00 idag. Lid med mig. Hah.
Skicka en kommentar