Efter två koppar kaffe och två knäckemackor med kalkon (såna där tunna skivor; varför är de så förbannat tunna?) känner jag mig inspirerad och lite sugen på galna upptåg. Klockan fem i fem kommer Jens och hämtar mig eftersom vi ska vara med i min systers musikvideo. Mina femton minuter.
När jag blir stor vill jag bli:
1. Generalsekreterare för FN
2. Utrikeskorrespondent på någon flådig tidning
3. Fotbollsproffs
4. Framgångsrik författare med hyllad "generationsroman" på mitt samvete
5. Kolonialminister (som Churchill var ett tag)
Mer realistiskt är väl:
1. Evig student
2. "Frilansjournalist"
3. Lärare
4. Skohandlare (skämt)
5. Mindre hyllad författare med uppenbart Lundell-komplex
Äsch, nu ska vi inte måla fan på väggen (för att citera en av mina mer underhållande kurskamrater). Jag ser ganska ljust på framtiden, åtminstone karriärsmässigt. Jag har egentligen ett obehagligt gott självförtroende. Vilket på något underligt sätt går ihop med en hjärtskärande blyghet och tidvis direkt plågsam social inkompetens. Alla är vi oändligt sammansatta, antar jag.
Men imorgon ska jag i alla fall ge det berömda järnet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar