Vintern kräfva dessa attribut

Efter många om och men ser kvällen ut att ordna sig riktigt fint. Jag har snofsat upp mig en smula efter eftermiddagens långpass i Tormestorp med omnejd, ätit lite grillresten från gårdagen och nyss bjöd pappa mig på lite tjeckisk fulabsint han tjackat i Riga. Mår, med andra ord, som en prins. Det var drygt ett halvår sen jag sist var på Björket. Har en bra känsla i magen. Men det kan lika gärna bero på att jag vet att Lina har en del kladdkaka över.

I början på nästa vecka kommer jag att ta min tillflykt till mina föräldrars stuga i Yngsjö (den är hyrd, och billigt dessutom, så kommentarer om min faders påstådda rikedom undanbedes) där jag ska läsa Proust och tänka på döden. Kanske äter jag lite glass också, och spatserar i mina seglarskor och visslar "Jerusalem". Bara en vision jag fick nu när jag skrev; kanske är pappas absint mer äkta än den utger sig för att vara? Kanske får jag snart ett ryck och blir som Strindberg i Berlin och börjar försöka omvandla mammas ärvda bestick till guld, och genomlider en existentiell kris? Hade iofs inte inneburit något nytt eller revolutionerande.

Ett hjärtskärande verk

Idag har varit en hektisk men trevlig dag, som inleddes med att jag vaknade runt åtta av att det åskade och regnade utav bara helvete. Sen åt jag frukost, rev av ett makalöst gympass (drog tre åttor på 95 i mark), köpte en pasta med ädelostsås och satte mig på tåget mot Malmö.

Vanligtvis får man leta med ljus och lykta efter den påstådda "skinkan", men när jag slagit mig ner och öppnat locket möttes jag omedelbart av ett bisarrt kasslerstycke, stort som en barnnäve. "Grytan tar dem inte", som vi hade sagt på Linné. Spetsade det på plastgaffeln och högg in med liv och lusta. Tåget var förresten proppfullt; det embarmliga scoutlägret utanför Kristianstad är tydligen slut och just idag (11.24) skulle 3400 scarfsprydda ungar i slitna kängor återvända neråt kontinenten efter en veckas knopslagande.

Mittemot mig satt således åtta tyska scouflickor av kraftigt varierande skönhet. Och sjöng. De sjöng faktiskt precis hela vägen ner till Malmö Central, en salig blandning av tyska och engelska låtar om hur härligt det är att vandra och hur mycket de älskar Gud och the rolling hills och allt sånt där. Jag förstod ju inte riktigt allt men det övergripande temat gick fram. Väldigt stämningfullt var det i alla fall, och de var duktiga och stämmorna satt där det skulle.

Nu är min moster med familj här. Äntligen någon man kan snacka löpning med.

Ses på golvet imorgon!

Resa kring världen

Idag var jag nere på Maxi och hämtade ut två böcker från höstens litteraturlista: "Folkrätten i ett nötskal" och "Allas värde och lika rätt". Så framtiden börjar konkretiseras en smula, och det känns väldigt bra. Är innerligt trött på mitt jobb nu. Slappt, javisst, men själsdödande och monotont in absurdum och efter en eftermiddag framför datorn (i duktigt ohälsosam arbetsställning) är jag så seg i huvudet att jag bara vill äta och gå och lägga mig. Så det gör jag.

Igår tog jag dock ledigt och ackompanjerade min syster, Elinor, Joel H och Viktor till Helsingör. Från början hade jag inte tänkt köpa nåt speciellt, men det urartade ordentligt inne på trevliga "Den spanske vinbod" och till slut hade jag vin för 500 spänn i ryggsäcken... Men det går ju åt. Sen åkte jag vidare till Kristianstad och köpte nya löpardojor. Det blev ett par Nike, inte alls billiga men alldeles gudomligt sköna (märkte jag när jag provade dem i en timme så fort jag kom hem).

Och nu är syrran i Emmaboda. Ska njuta av lugnet. Och så är det ju Björket på lördag, och där har jag inte varit sen juldagen, så jag är ju inte helt osugen. Nån som vill ha förfest?

I'm a movement by myself...

...but I'm a force when we're together! Jag håller som bäst på att bränna en skrämmande helgjuten skiva med hyfsat ny svart musik (dvs grejer som passar nånstans mellan Amerie och Young Jeezy) till Albin. Något för honom att trösta sig med när han blir skändad i alla hål på träningslägret i Tyskland nästa månad. Guldkorn:

• Ne-Yo ft. Fabolous - Make me better
• Rick Ross & Lil' Wayne - Shot to the heart (remix)
• Ciara - Promise (Cory Bold remix)
• Turf talk ft. E-40 - Popo's
• Fat Joe ft. T.I., Rick Ross, R Kelly m fl - Make it rain

Och sen bara fortsätter det. Nyss var jag och Dandy Dan nere på stan och jag lade labbarna på "Harry Potter and the deathly hollows" på bokhandeln. Imorgon blir det bakfull sträckläsning. Klipper kanske några kapitel i eftermiddag också... Och Jens: En normalbegåvad mellanstadieelev kan läsa Potter på engelska. Man missar i n g e n t i n g. Det är inte Nabokov precis.

Filmen igår var finfin, klart den bästa hittills. Möjligtvis kändes slutet en smula hopträngt, men det är förmodligen inget man stör sig på om man inte läst boken. Lite besviken blev jag också på att Dumbledore inte fick spöa aurorerna när han skulle fly (han bara poff! och så var han borta), det var en personlig favoritpassage annars. Men man kan ju inte få allt.

This is what a feminist looks like

Jag måste erkänna att jag har vissa problem med att bestämma mig för hur jag ska förhålla mig till den rådande Potter-hysterin. Å ena sidan: jag vill veta vad som händer. Å andra: i egenskap av (självutnämnd men kvalificerad) litteraturvetare känner jag ett gnagande ansvar att förhålla mig lite svalare till hela cirkusen.

Rowling är en extremt medelmåttig författare. Den groteska marknadsföringsapparatur som backar upp böckerna tränger effektivt bort all annan litteratur, dödar mångfalden och, tvärt emot vad många verkar tro: Harry Potter får inte barn att läsa mer. Undersökningar visar att försvinnande få verkligen "går vidare" och läser andra böcker pga HP. Men värst av allt är såklart de generande stereotypa könsrollerna, som man kanske hade kunnat skratta åt om det inte rört sig om karaktärer som barn identifierar sig med och ser upp till.

Sedär, dagens moralpredikan levererad. Och vad jag ska göra ikväll? Se "Harry Potter och Fenixorden" på bio såklart.

Bäst just nu:

• "County fair (full band version)" med Bruce Springsteen
• Min nya dator
• Mammas mat
• Vädret
• "What am I doing here" av Bruce Chatwin (får lägga på ett kol där, nya Potter kommer imorgon jue!)
  

En palett av ondska

Med risk för att förvandla min blogg till en dålig klagomur:

I eftermiddags kollade jag på Eurosport (såklart) och matades därför i genomsnitt en gång i halvtimmen med samma reklamfilmer, om och om igen. Och oftare än alla andra gick den för sportdrycken Gainomax Recovery. Ni har sett den: den med apan och bananen. Det jag retar mig på är faktiskt inte primaten (som påminner mig om den där charmiga filmen med Arnold Schwarzenegger), utan det huvudlösa påståendet som reklamen inleds med:

"This monkey has been running the marathon"

Om man bortser från det befängda i att en schimpans skulle springa ett maraton, sådär utan vidare anledning, måste man ändå ta ställning till nästa falsarium, nämligen att en Gainomax Recovery "contains all the carbs and proteins you need after working out". Efter ett maraton?! Så faaan heller! Du kan dricka den där embarmliga sockermjölken tills du spyr och ändå inte få i dig alla kalorier du gör av med under 4,2 mils löpning.

Bara som en parentes.

Galapagos

Frekvensen för mina inlägg här på Immanuel har nog sjunkit en smula de senaste dagarna, och jag kan ju knappast lura i nån att det beror på att kvalitet numera sätts framför kvantitet. Istället förhåller det sig såhär: jag har varit upptagen med min nya dator. Och för att fira sitter jag nu på verandan och författar dessa rader, allt medan en ljum bris smeker mina vader (högst ofrivilligt rim) och resten av familjen sitter framför Simpsons. Synd då bara att premiärinlägget från min älskade nya fina blänkande Sony skulle komma att präglas av gårdagens traumatiska radioupplevelse.

Min nuvarande arbetssituation påbjuder (eftersom själva uppgiftens enformighet svarar så dåligt mot min faktiska intellektuella kapacitet) att jag simultant sysselsätter mig med något annat. Lyckligtvis har det slumpat sig så att Tour de France går på Eurosport nästan hela eftermiddagarna. Det är lysande tv, särskilt när Vacchi håller sina små föredrag om "den kazakiska mästartröjan" eller "de keltiska folkstammarnas utbredning" (ordagranna citat). Och den som missade gårdagsetappen borde gräma sig intill graven. Men sändningarna är inte heltäckande, och omedelbart efter lunch lämnas en lucka som jag brukar fylla med dagens sommarpratare i P1. Igår var det Camilla Läckberg.

Jag har aldrig läst en modern deckare av den typen Läckberg tjänar sitt bröd på och har heller inga planer på att göra det, men satte mig ändå med ett öppet sinne och tänkte att "hey, hon är ju författare och nåt intressant om skrivandets vedermödor borde hon väl kunna kläcka ur sig". Ungefär så. Men ack! som man stundom bedrar sig. Det första jag slogs av var hennes enerverande darriga röst, ett element som man kunde hoppas borde försvinna efterhand som nervositeten släppte. Men kvinnan pratar tydligen så. Sen kom musiken. Nasareth, Sting, Per Gessle, osv osv osv. Såsiga ballader som på ett beundransvärt sätt ackompanjerade och förstärkte den flagranta brist på engagemang och lidelse som präglade hela sändingen. Jag stålsatte mig och lyssnade tappert vidare.

"Jag vägrar be om ursäkt för min framgång", jag tror att hon upprepade exakt den frasen fyra gånger under programmet. Klart du inte ska, Camilla. Men för att du ödade bort nästan en och en halv timme av min eftermiddag, tid som jag hade kunnat ägna åt repriser på TV4+ ("License to grill" eller vad fan som helst) eller åt att vissla mina favoritsaxsolon från "Born to run". För det vill jag ha en uppriktig ursäkt. Helst i Expressen.

Men mot slutet började det faktiskt bränna till. Under oklara omständigheter halkade hon in på ämnet barnafödande, och kom därför att berätta om hur det gått till när hon själv satte sin son till världen. Han var ofta sjuk i början, och Camilla var utmattad och kände inte att hon kunde bonda ordentligt med grabben. Hon älskade honom helt enkelt inte. Det låter verkligen som en tuff puck att svälja, men lyckligvis löste sig allt för Deckardrottningen och hon lever nu ett harmoniskt liv, privat såväl som yrkesmässigt. SVT ska nämligen filma hennes böcker. Hela bunten. Så av den potentiellt ganska intressanta historien om hennes emotionella kris och destruktiva syn på sin egen otillräcklighet som mor blev det kanske åtta minuter.

Hoppas verkligen inte att det här är en trend som håller i sig, att jag ägnar min blogg och mina kvällar åt personangrepp på harmlösa pseudokändisar. Å andra sidan ligger ju debatten en smula i tiden. Å tredje sidan borde jag äta Keso istället och titta på "Friday night lights".

Anmälan

För några dagar sen läste jag klart "Prep" av Curtis Sittenfeld (har för mig att jag nämnt den några inlägg längre ner), en bok jag varmt rekommenderar till alla som vill ha något lagom lättsmält såhär i värmen. Lättsmält utan att någonsin bli ytligt, ska tilläggas. Den är däremot svårt beroendeframkallande och igenkänningsfaktorn stundtals skyhög.

Efter "Prep" (som heter "I en klass för sig" i översättning) tog jag mig en snabb titt i hyllan och bestämde mig för att fortsätta på spåret uppväxtskildringar, om än i ett helt annat format. "Mitt förnamn är Ronny" av Ronny Ambjörnsson är en kort liten sak jag fick av min moster i julklapp (brukar få 4-5 böcker varje jul och när jag fyller år; är det konstigt att högarna växer?), en "självbiografisk essä" på ungefär hundra sidor där författaren berättar om sin klassresa från Göteborgs arbetarkvarter till sin nuvarande plats som professor i Umeå ur ett idéhistoriskt perspektiv. Låter kanske inte så jäkla upphetsande, men den var verkligen tänkvärd och hela barndomen skildras med mycket värme som ändå aldrig slår över i sentimentalitet. Tveklös rekommendation även på den, således. Och den läses dessutom ut på en eftermiddag.

Det gäller att smida medan järnet är varmt, så jag ödade ingen tid utan påbörjade omedelbart (nåja, hann med en kopp kaffe emellan) läsningen av Bruce Chatwins samlingsvolym "What am I doing here". Drygt femtio sidor in känns det som ett lysande val. Känner igen tonen från "I Patagonien" (världens bästa bok) och alla underbara anekdoter från Chatwins resor i Benin, Kenya, Australien, Argentina osv fyller mig med en sån översvallande reslusta.

Slutligen har jag lagt en beställning på Adlibris.

• Ulf Linderfalk - Folkrätten i ett nötskal
• Göran Gunner - Allas värde och lika rätt
• Jorge Luis Borges - Collected fictions
• Nathan Shachar - Den gåtfulla passionen

De första två är kurslitteratur till hösten, och de båda andra kunde jag bara inte låta bli. Men ikväll är det Copa America-final. Hoppas jag orkar.

Whatever I am, I'm yours

Så var ännu en arbetsdag till ända. För er som inte fått ta del av nyheten: jag jobba numera från vardagsrummet. Hela resten av företaget skulle plötsligt på semester (Slovenien, Fårö etc) så det fanns liksom ingen anledning för mig att ta bussen till Hästveda varje morgon och tillbringa dagen ensam på Nevotex. Istället fick jag med mig min dator hem och nu sitter jag 08.00-17.00 (lite flytande...) i vårt vardagsrum och kopplar upp mig direkt mot företagets huvudserver i Nässjö. Klockrent.

Klockrent inte minst eftersom jag nu kan kombinera arbetet med att slökolla på Tour de France och få små orgasmer varje gång Roberto Vacchi uttalar namnet på en liten fransk kyrka som passeras. Touren är det enda jag verkligen fastnat för på Eurosport; kommentatorerna är verkligen suveräna och själva cyklingen kräver precis så mycket av min uppmärksamhet att jag utan problem kan jobba samtidigt. Och så tar jag lång lunch och springer en runda.

Imorgon tar jag dock helledigt och satsar allt på sommarens verkliga happening: Hästveda marknad. Ett koncentrat av allt det man hoppats att evolutionen filat bort, men som tydligen lever kvar i de nordskånska skogarna och bara väntar på att paradera i all sin gudlöshet åtminstone en gång om året. Daniel borde hänga med, med tanke på att han ska plugga socialantropologi i höst.

Jag ska förresten springa dit imorgon förmiddag. Måste få bräscha lite. Det är ju min blogg.

Allt jag förvägrats

Efter förra inläggets prunkande rundmålning av vår släkts förutsägbarhet och traditionsvurm borde jag ju ha förstått att det skulle komma en motreaktion på något sätt. Och mycket riktigt: det första jag får höra när jag stiger ur duschen på lördagskvällen är pappas förkunnande att vi tydligen inte alls ska till Tivoli. Vi ska till Bakken. Vidare ska farmor inte med, eftersom hon har höftproblem, och vi ska inte luncha på det vanliga stället utan lite längre fram. Jag muttrade surt något om change for the sake of change men insåg samtidigt att detta bara var mitt straff och att högmod även i fortsättningen går före fall.

Så jag körde järnet på Linas födelsedagsfest i Mala, och blev om sanningen ska fram oproportionerligt full, med tanke på att vi drog hem innan två och att jag hade en späckad söndag framför mig. Svepte min sista GT runt 01.30 vilket resulterade i en viss dåsighet morgonen därpå (och försvinnande små pupiller).

Men festen var trevlig och pajerna förträffliga! Det enda bakslaget (förutom min sluddrande förklaring till Sanna om att Lina hade omkommit och nu låg i en av soptunnorna ute på parkeringen) var att jag glömde bort att skriva i gästböckerna. Jag som har så mycket visdom att dela med mig av. Killen från Skellefteå, som dansade oavbrutet och svettigt i säkert tre timmar, var kvällens underligaste inslag. Hasse det mysigaste.

Bakken sen: det mesta var sämre än på Tivoli. Restaurangerna var enformiga in absurdum och sunkiga, personalen vid attraktionerna blasé och det mesta verkade rikta sig till folk som var antingen mycket yngre eller betydligt äldre än jag. Mina små kusinbarn var således lyriska. Farfar infriade alla förväntningar och åkte alla de värsta grejerna, ständigt med min syster hack i häl, medan jag tog det lite lugnare och åt glass. Och drack en hel del vatten. Men det var ändå en helt ok dag i lagom tempo.

Din examensklänning i trasor vid deras fötter

Jag gick och la mig tio igår och sov säkert nio timmar, så jag borde rimligtvis vara pigg, men det är jag inte. Får hoppas att ett hårt pass på gymmet rensar skallen lite och får mig mer alert. Brukar funka.

Imorgon är det dags för den årliga Tivoliresan med farföräldrarna och resten av släkten på den sidan. Och ja, vi har en del såna traditioner. Egentligen är det inget jag tänkte närmare på innan folk började påpeka det på gymnasiet, men för varje möjlig och omöjlig högtid vet jag verkligen precis vad jag har att vänta mig för firande. Vilka som kommer att vara där och ungefär vilken mat som kommer att bjudas. Men det är mestadels trevliga människor, så jag klagar inte, och det är inte direkt som om jag blir ditsläpad mot min vilja.

Nu är det alltså Tivoli i Köpenhamn. Jag vet att vi kommer att samlas utanför farföräldrarnas lägenhet ungefär 08.30 imorgon, att vi kör till Helsingborg och tar färjan över och köper Toblerone och sen tittar på alla flådiga hus längs Strandvägen (där Jens som bekant tänker slå sig ner när han blivit framgångsrik). Jag vet precis var vi kommer att stanna och packa upp farmors medhavda lunch och att köttbullarna kommer att vara stora och allmänt underbara. Väl framme på Tivoli väntar alltid den utdraget charmiga ritualen där alla engageras i att övertala farfar att han visst ska ha åkband, han som bara är 452 år gammal, och efter många om och men ger han såklart med sig och ger sig sen fan på att knäcka alla barnbarnen genom att uteslutande åka grejer som går uppochner och baklänges.

Farmor fastnar på casinot med pappa, Alma och jag springer oss svettiga i Skärselden och sen äter vi pizza. Jag slösar alldeles för många danska tior på chockladhjulen och misslyckas alltid med att pricka djurens munnar med de små, mjuka bollarna. Får dock tröstpris (Hvinst hvar gang!) och äter sockervadd så jag blir alldeles kladdig. På hemvägen stannar vi på precis samma ställe som vi åt lunch på och äter syltgrottor och dricker kaffe. Mamma och Alma hinner somna i bilen innan vi är hemma igen runt midnatt.

Och ikväll är det fest i Mala.

Cycles

Ikväll fick jag äntligen tid lägga upp bilderna från i lördags. Ber om ursäkt för dröjsmålet och hoppas att de smakar.

Igår firade jag 4th of July i stor stil genom att först beställa en helårsprenumeration på tidskriften The New Yorker. För er som inte är bekanta: den har, namnet till trots, ganska lite att göra med staden New York. Istället innehåller den galet välskrivna reportage och artiklar om allt mellan himmel och jord (politik, kultur, mat osv) och även en del skönlitteratur. Genom tiderna har bl a Capote, Wolfe och Updike skrivit för den, och Murakami, Didion och Pamuk publiceras as we speak. Noveller, essäer etc. Att alls läsa The New Yorker är naturligtvis pretentiöst på gränsen till det smaklösa, och att prenumerera gör mig praktiskt taget till Hässleholms Martin Gelin (ja, hans senaste blogginlägg heter "Ok, jag är i Aspen"!), men sånt kan man aldrig ta hänsyn till.

Firandet fortsatte under eftermiddagen med Filip&Fredrik som sommarpratare i P1. De snackade uteslutande om sin första USA-resa, där de knappt känt varandra och hyrt en bil och bara lallat runt och träffat en massa bisarra människor. Programmet gick alltså ut på att de skulle förklara varför de älskade USA så mycket. Det lyckades väl sådär, men underhållande anekdoter hade de gott om och musikvalet var finfint. Dixie Chicks, t ex. Och Lucinda Williams.

Deras blåögda entusiasm och predikande fick mig att fundera på vad det EGENTLIGEN är som skiljer dem från, säg, Bjurman eller Virtanen eller valfri annan bespottad USA-korre i kvällspressen. Och vad skiljer mig från Bjurman? En hel del, såklart, men: jag älskar också Sopranos och Springsteen, jag romantiserar Steinbeck och Kerouac och drömmer mig i hemlighet ofta bort till en enslig stuga i Appalacherna (eller en fuktig källarvåning i Denver, eller ett bomullsfält i Salinas, eller en timmerstuga i Oregorn, eller eller eller ett stort viktorianskt hus på Long Island där jag dricker kalla drinkar och lyssnar på sval jazz i min linnekostym, ni fattar). Visserligen har väl min fascination och längtan mattats en smula det senaste året, men igår slog den åter ut i full blom och jag var tvungen att googla fram en karta och dregla lite.

Det är ju fruktansvärt egentligen.

• R Kelly
• "Maggie Cassidy" av Jack Kerouac
• "Annie Hall"
• Springsteen på längden och tvären
• "The catcher in the rye"

Nu måste jag lyssna på Kelly Rowland och tänka lite på vad jag vill göra med mitt liv. Plugga i NY? Det hade jag kunnat leva med. Ett par lärorika, meriterande terminer där innan jag söker praktik vid ambassaden i Paris... På tal om mina framtidsplaner: idag hörde jag någon definiera den psykiska åkomman "narcissistisk personlighetsstörning" på radion. Stämde ganska bra.

Vad gör jag här?

Till att börja med vill jag tacka alla välartade gäster som gjorde gårdagskvällen minnesvärd och rolig. Visserligen hade folk gärna fått utnyttja sopsäckarna i liiite större utsträckning; kanske hade det lindrat helvetesscenariot som mötte mig när jag steg upp i morse. Jag kan inte minnas att det nånsin sett så illa ut. Men de övernattade var utsökt behjälpliga (Agnes i synnerhet) och efter ett par timmars röjande såg allt respektabelt ut igen. Tack. Å andra sidan är ju lite städning alltid att räkna med när man bjuder ut sitt hem åt löst folk från Vinslöv och andra byar.

Eftermiddagen fylldes med årets första omgång av underbart svettig trädgårdfotboll. Mina fötter är svarta av jord och blodiga. Mitt huvud är tungt. Jag sov naturligtvis alldeles för lite i natt (fem dåliga timmar) och nu måste jag börja tänka på vad jag ska ha med mig för mat till jobbet imorgon. Elinor och Joel är här och äter kaka med Alma.

Det är ändå smått njutbart att vara såhär lagom bakfull och dämpad och inte ha något speciellt inplanerat. I veckan hade jag tänkt träffa Kristina som kommer hem idag, och imorgon har jag bokat en löprunda med Viktor efter kneget, men annars ser jag fram emot en lugn vecka som herre i huset.

Bilder från festen och fotbollen kommer snart upp.