Austerlitz

Vi har många traditioner i vår släkt, men knappast någon som vi inte tycker om. Det handlar inte om att göra på ett vis för att vi alltid gjort så; varje underlig liten sed utsätts för samma osentimentala granskning, och om det visar sig att ingen egentligen trivs med den ryker den. Helt enkelt. "Man ska inte blanda ihop ursprung med giltighet", som en av mina lärare brukar säga.

En tradition av det mer harmlösa och opretentiösa slaget (till skillnad från, säg, idrottsdagar och tivolibesök och kalkonmiddagar) är den som föreskriver att jag och min syster varje år får varsin bok från bokrean av vår mamma. Här i stan är utbudet i vanlig ordning under all kritik. Lyckligtvis var vi en vända i Kristianstad i lördags och såg på Alma när hon sjöng med sin feministiska kör, och då hittade jag "Om konsten att läsa och skriva" av Olof Lagercrantz, som jag slukade samma eftermiddag (boken, alltså - den är tunn). En bedårande liten skrift, full av inspiration och små klokheter.

Jag uppfattar den vemodsfyllda blick varmed unga människor ser på mig. Jag känner igen den. De vet inte att jag betraktar dem på samma sätt och mäter deras återstående liv i samma förgängelsekänslas tecken.

Min dator är alltjämt försvunnen på sin europeiska odyssé. Jag tror att den ska repareras någonstans i Frankrike. Jag hatar att skriva på det här tangentbordet. Det bjuder inget motstånd, det saknar spänst, det viker sig.