Aisthesis

Tydligen är Uppsala bara landets fjärde blåsigaste stad, slagen bl a av Malmö, men efter min löprunda i fredags vivlar jag starkt på den uppgiften. Det kändes inte som att jag rörde mig ur fläcken. Mitt högra knä har varit lite tjurigt på sistone av okänd anledning, men nu verkar det ha gått över. Satsningen mot Göteborgsvarvet i maj kan således börja! Det smärtade mig att inte kunna vara med när anrika Kyrkloppet gick av stapeln. Enligt rapporterna försvarade Viktor och August och Gustaf familjenamnet med den äran.

Två observationer om fotboll:
1. Ljungberg till Seattle. Seattle. Vet han ens var det ligger? Typ i Canada. Alla är kroniskt orakade och går runt i bylsiga flanellskjortor. Det känns spontant som väldigt annorlunda verklighet för en man som vant sig vid att kunna ta en eftermiddag på Bond Street när han känt för det.
2. Ramos sparkad från Spurs. Inte mycket att säga om det, och vinst direkt igår mot Bolton. Men snälla, snälla - inte Redknapp. Jag hatar den människan. Han personifierar allt som är fel med engelsk fotboll: den röda näsan, det uppblåsta egot, den illa dolda xenofobin. Den totala bristen på stil i ordets vidaste mening.

Imorgon kommer mor min upp och hälsar på, så förhoppningsvis blir det en del uteätande på ställen min skrala studentkassa annars inte uppmuntrar till.

Problemformuleringspriviliegiet

Man kan säga vad man vill om svenska mediers bevakning av det amerikanska valet; själv retar jag mig på att de flesta journalister som rapporterar "on sight" egentligen bara upprepar det som sägs i amerikansk media, fast i grovt förenklad och oproblematiserande form. Väldigt få verkar veta vad i hela friden de pratar om - och då menar jag inte att jag vet mer själv, men jag vet åtminstone vad jag inte vet. Om ni fattar.

Samtidigt älskar jag USA och är politiskt intresserad (tro det eller ej), så jag läser mina bloggar och ser mina debatter och gör så gott jag kan. Det bästa just nu är alla dessa gamla svarta människor som röstar i förtid och bara kollapsar efteråt i ohejdad gråt, när de inser att de faktiskt lagt sin röst på en svart kandidat. Om man levt i den amerikanska södern pre-medborgarrättsrörelsen är det nog ganska svårt att ta in. När jag läste det här och det här var jag själv ungefär så nära tårar som jag någonsin varit sedan första säsongens sista avsnitt av OC.

Klass, klass, klass

Habilt seminarium idag. Jag var trött, så trött, och ryckte bara till när en sympatisk kille med mild röst eldade upp sig en aning. Först hade han en lång utläggning om Per-Albin Hansson (han hade läst biografin), och sen hytte han varnande med fingret och förkunnade: "Marxismen är inte död!" Ingen sa emot. Vår estniska lärare skruvade på sig i stolen.

Letar med ljus och lykta efter lägenhet till våren. Kvinnan jag hyr av planerar visserligen stanna i Ukraina ytterligare en termin, så i nödfall kan jag nog bo kvar till april, men om möjligheten uppstår flyttar jag gärna lite närmre centrum. Vidare: Daniel ser ut att komma upp för att läsa engelska (jag är vådligt avundsjuk) och vi har kommit överens om att leta treor. Men det löser sig säkert på nån vänster.

Dekadent deliberation

Det här måste vara det bästa jag sett på länge: Lil' Wayne bloggar om sport för ESPN! Ett lika briljant som oväntat tilltag, kan tyckas. Men vi som har varit med ett tag och har lite bättre koll minns såklart "Sportscenter" på mixtapen Dedication 2. Där rappar han bl a om Federer. Dessutom har killen sedan tre månader "ESPN" tatuerat på armen...

Just nu är Albin på SVT24.

Mot en positiv frihet

Sedan 1919 har tidpunkten för de allmänna valen varit den tredje söndagen i september. Man ansåg att det var en lämplig tidpunkt att anordna val eftersom skörden då var bärgad och hela landet var snöfritt.

Visst är det romantiskt! Visst är det vackert! Citat ur min nya fina bok "Mellan folkhem och Europa - svensk politik i brytningstid". Där får man också reda på att en tredjedel (1/3) av de 1400 folkomröstningar som hållits i världen de senaste 200 åren har genomförts i Schweiz. Inte friskt på något vis.

Where the stress falls

Jag klarade mig med nöd och näppe genom morgonens seminarium om politiskt deltagande, trots att jag bara läst en av tre böcker på listan. Knepet? Osakliga angrepp funkar alltid. Gärna gällande omstridda begrepp: "Fast jag går inte med på din definition av demokrati. Är det i själva verket inte klassiskt liberala värden du pratar om? Måste vi alltid likställa demokrati med liberalism? Va? VA?!" Det var också gångbart att ifrågasätta miljön som ett postmaterialistiskt värde. Nåja.

Och så har jag klippt mig på en riktig salong för andra gången i mitt liv. Inte alls otrevligt, om man bortser från kostnaden såklart. Och frisörens pliktskyldiga pladder om sin svärfars båt i Torekov. Nu kokas det mungbönor för fulla muggar, de där små gröna gynnarna som nog ska bli goda med lite couscous eller kanske i en gryta eller mosade och formade till nån sorts biffar. Mångsidiga.

Rapport från osthyllan

Alltid gött med partiledardebatt, och särskilt som nu i nästan två hela timmar. Sammantaget tycker jag att de goda krafterna skötte sig ganska bra. Jag antar att Sahlin ångrar veckans rabalder om Vänsterpartiets vara eller icke vara i en framtida koalition; det var liksom bara onödigt, och gav regeringspartierna nytt vatten på sin lilla kvarn. I alla fall, tre bra grejer:

• Ohly såg nästan ut som en riktig politiker! I skjorta och kavaj! Jag blir lika glatt överraskad varje gång. Tror inte man ska underskatta klädernas betydelse för det samlade intrycket, och en småsäckig kavaj trumfar den grovstickade fiskartröjan alla dagar i veckan (åtminstone i tv-sammanhang).
• Att Sahlin inte drog sig för att trycka på de normativa aspekterna av den ekonomiska politiken. Själv är jag övertygad om att de har allt att vinna på att poängtera hur omfördelning handlar om solidaritet, och att det inte räcker att ropa "valfrihet" och luta sig tillbaka. För min del får hon gärna prata ännu mer om rättvisa.
• Det var kul att se Hägglund svettas när könsneutral äktenskapsbalk kom på tal. Det framgick hur sorgligt ensamma han och hans menlösa parti är, och jag tycker synd om Reinfeldt som måste försöka försvara Kd. Det lät som om han talade om en liten pojke med bokstavsdiagnos: "Han är inte som vi andra, han klarar inte av förändring, ge honom lite mer tid!"
  

Sluligen: nästa gång jag hör någon, oavsett politisk färg, använda sig av uttrycket "pengar i plånboken" osäkrar jag mitt gevär. Fattar ni inte att det är en fälla?

Auteur

Helt snabb lägesrapport: har påbörjat omläsning av Woolf. Jag såg en grej i DN för en tid sen, om att nya undersökningar inte visade några som helst belägg för teorin om att litteratur gör folk till "bättre" eller mer empatiska människor, men "To the lighthouse" bara måste utgöra det lysande undantaget; varje mening sjunker in i mig, liksom berikar mig, och inte sällan måste jag läsa om samma rad tre fyra fem gånger av ren lust och glädje---

Fursten

Alldeles nyss fick jag ett mail av min morbror. Först gratulerade han mig på namnsdagen, som vi delar, och sen berättade han triumfatoriskt att han grävt fram sitt gamla resultat från Lidingöloppet. Och ja, han spöade mig med åtta minuter.

Seminarium om demokratisering under förmiddagen, repris av nattens amerikanska presidentkandidatsdebatt i eftermiddags och nu ser jag på tv om alla dessa varsel i Göteborg; det har varit en lärorik och lite oroande dag. Då och då slås jag av en väldig upphetsning över att leva just nu, i den här tiden, med allt som händer - klimatet, Kinas uppgång och Västerlandets presumtiva fall, Mellanöstern, för att nämna några. Det eventuella införandet av målkameror i fotboll. Och så försöker jag förutse min roll i det hela, vilket såklart inte tjänar någonting till, eftersom jag som bekant kommer bli grundskolelärare, men ibland mår man bra av att drömma.

Såg Palme på tv, det där berömda talet där han jämför bombningen av Hanoi med Treblinka, och fick gåshud. Jag är så sentimental. Men också optimististisk. Ibland.

Shuffle boil

"The accidental" av skotska författaren Ali Smith närmar jag mig slutet av, och den har hittills gjort sig förtjänt av en klar rekommendation. Inspirerad och fyndigt skriven men ändå inte utan djup. De senaste veckorna har jag känt en växande... jag vet inte, skyldighet nästan, att läsa om "To the lighthouse" av Woolf. Av någon anledning verkar det viktigt. Minns den som helt fantastisk. Time will tell.

Lördag i Stockholm med Albin. Först var jag i Eriksdalshallen och såg Bajen slå ett högst medelmåttigt litauiskt lag (mina baltiska fränder) i Champions League. En av litauerna var ungefär lika lång som jag men vägde 130 kg och kunde inte springa. Elitidrott var ordet. Sen var det förfest i en lägenhet vid Gullmarsplan med några ur laget, varefter vissa tvunget skulle till Stureplan men jag och Abbe och Jens (från Trelleborg, i Johnny Cash-skjorta) tog en taxi till Medborgarplatsen och försökte ta oss in på Kvarnen.

Vi var egentligen för unga, och då särskilt Tingsvall, men han var inte rådlös utan drog fram sitt grönvita medlemskort. Öppnar vissa dörrar på Söder. Till slut blev det ganska sent, men i vanlig ordning vaknade jag ändå efter ungefär fyra timmar. Tog ett tåg till Uppsala. Bryggde kaffe. Placerade mig i sängen och stannade där.

Sui generis

En bok som heter "Demokratiseringsprocesser" är dagens projekt. Och så ska jag vika tvätt och köpa äpplen. Men mest läsa, läsa, läsa - våra nya lärare gjorde omedelbart klart att den här delkursen kommer att innebära mycket av den varan. Så helgen vigs åt "Comparative Government and Politics", med ett lysande undantag: imorgon vankas det förhoppad heldag i Stockholm. Shopping, handboll och kanske kanske utgång. Lord knows I need it.

Det var kul att komma hem ett par dagar och fira syrran. Alla såg ut att klara sig förvånansvärt bra i min frånvaro. Jag gav henne bl a en bok om grönsaksodling och växtnäring godkänd för ekologisk odling - hon har ju vissa planer på en framtid som självförsörjande bonde. En sympatisk tillvaro i mina öron. Det känns bra att hon så fint anpassar sig efter mina strävanden; ju mer makthungrande och penningkåt jag verkar bli, desto mer modesta blir hennes ambitioner. Ying, yang.

Fast i slutändan blir hon såklart ledarskribent på Aftonblaskan medan jag ruttnar bort som desillusionerad samhällslärare på någon gudsförgäten grundskola i Sydsverige---