Puy

I morse tänkte jag skriva något för att uppmärksamma att bloggen firar 500 inlägg, men ångrade mig, och när jag nu loggade in påstod Blogger plötsligt att jag redan publicerat mitt femhundrade. Snopet. I alla fall: många inlägg har författats, och om jag skulle våga mig på att uppskatta fördelningen blir den nåt i stil med:

¤ Ovidkommande orerande: 62 %
¤ Kulturrelaterat: 11 %
¤ Fylleinlägg: 1 %
¤ Relativt insiktsfulla analyser: 4 %
¤ Självförhärligande haranger: 19 %
¤ Fotboll: 2 %
¤ Ren briljans: 1 %

Tror att det blir 100 % men orkar fan inte räkna. Jag har redan ägnat halva förmiddagen åt en föreläsning om ATC och AVC och hur dessa förhåller sig till MC - kort sagt, hur olika kostnader påverkar ett företags produktionsplaner. Urbota verklighetsfrånvänt.

Je me suis levé

Snyltandet på grannens uppkoppling fortsätter med oförminskad kraft. I övrigt börjar lägenheten sakta men säkert förvandlas till något som kan liknas vid ett hem - igår packade jag upp alla mina skivor och all skönlitteratur, och garderoben är i princip färdigställd. Har satt upp min USA-karta ovanför skrivbordet. Men det är fortfarande mycket att stå i, vilket bl a illustreras av vår totala brist på potatisstötar.

Inte mindre är fyra föreläsningar i nationalekonomi har jag lyckats insupa. Hittills är det ganska basic grejer, utbud och efterfrågan och så, men ibland smyger läraren in små obehagliga termer som ger mig flashbacks till Matte C, och igår hade han till och med fräckheten att använda d-ordet. "Det är inte mycket matte på den här kursen, jag menar, ni kan ju alla derivera"...

Deterministisk dystopi

Jag är vid liv, men bara knappt, eftersom jag inte har någon internetuppkoppling att tala om. Vid gynnsamt väder lyckas jag ibland ansluta till ett oskyddat trådlöst närverk ("Hippmormor" heter det) och på så vis kolla mailen. Daniel har mobilt bredband men det är ju inte delbart. Alla leverantörer jag undersökt har minst ett års bindningstid på sina ADSL-abonnemang, vilket ju är lite i längsta laget när vi bara har lägenheten i fem månader. Får fortsätta mitt sökande.

Mycket att stå i - saker att packa upp, saker att köpa, saker att ta reda på - och helst hinna mina eftersatta studier också, och en löprunda då och då. Känner att det blir minst en ganska hektisk vecka till innan det vänder. Men jag är väldigt nöjd med nya boendet, det har potential. Rumskamraten är lättskött.

Inget utanför texten

När till och med Carl Bildt skrivet blogginlägg med titlar som "Nu måste det bli slut!" borde Israel förstå att man gått över gränsen med råge. Inte för att Bildt är sionist, men han är ju heller inte Lars Ohly.

Så, den gångna natten var den sista i min solitära tillvaro här i Flogsta, och den kommande blir den första i min och Daniels brutala fyra. Som det ser ut nu kommer vi att lämna två rum i princip outnyttjade. Dels är vi små och nätta av naturen, och dessutom har vi inte i tillnärmelsevis tillräckligt med kapital för att möblera alla 89 kvadrat. Så vi koncentrerar oss på att göra de bebodda delarna så hemtrefvliga som möjligt.

Jag fick ett presentkort på Finlandskryssning i julklapp av min farbror med fru, och det gäller för upp till fyra personer, så först till kvarn får först mala... sin säd. Gäller mars månad ut. Mars ser förresten ut att bli händelserik: först kommer Viktor på besök, sen stor tenta, sen Dylan och den 29:e funderar jag på att springa ett millopp på Djurgården. Försöker få med Daniel. Andra som känner sig manade?

Rambeslut

Jag ska inte säga att jag såg hela partiledardebatten idag, för jag var ute och sprang i den vackra vintersolen, men en del fick jag mig till livs. Inte så värst upphetsande. Sahlin var bra, men det är ändå något obehagligt över henne; det är något obestämbart i hennes framtoning som jag inte kan försonas med. Som en lightversion av Martha Stewart. Höjdpunkten rent underhållningsmässigt var såklart när Björklund anklagade sossarna för att (ordagrant!) "släppa in kommunistpartiet till köttgrytorna". Den mannen vet inga gränser.

Det verkligt problematiska måste ändå vara att inget av riksdagspartierna har en (eller två) ledare som är det minsta sympatisk. Alldeles oavsett politisk färg är de allesammans antingen hjärtskärande okarismatiska eller pinsamt sensationssökande. Oftast lite av båda. Ingen man skulle vilja ha som chef på Regeringskansliet om några år, direkt...

Roligt på andras bekostnad

Jag har inte avgett några nyårslöften, men en viss omstart finns det ändå fog att tala om. Nytt boende, ny kurs, snart ny säng. Igår årets första löppass här i Uppsala. Känner att jag går mot en bra vår, eller åtminstone en vår då jag blir starkare och snabbare och (definitivt inga löften här) kanske även lite rörligare. När allvarliga funderingar på att börja med yoga. Eller kanske boxning, som Lina. Antar att det är bäst att njuta av den här relativa optimismen så länge den varar.

På fredag kväll kommer päronen upp i Killer Zeus' famösa turnébuss, och mamma har varit noga med att inskärpa att hon förväntar sig mat och vin per omgående. Sen blir det en förmodat episk IKEA-tur på lördagen och en vända för att frakta mina pinaler från Sernanders väg till Almqvistgatan.

På semestern läste jag:
¤ "Paris-Dakar" av Jens Liljestrand, en lyhörd exposé över de moderna mansrollerna men också en bunte väldigt bra noveller.
¤ "The book of imaginary being" av Jorge Luis Borges, ett slags uppslagsverk innehållandes fantasiväsen ur olika mytologier.
¤ "Foucault - en introduktion" av Roddy Nilsson, som höll vad titeln lovade och fyllde ett stort bildningshål. Dock: hur fan kan man heta Roddy?

Hade ju tänkt läsa en tung rumän men så blev jag sjuk och orkade inte.

Calcio

Enfin fick jag ändå min väska i tid, så jag hann tvätta undan lite innan tåget norrut gick. Allt var kvar: skjortorna från J Crew (hade kunnat köpa precis allt i den butiken – och sen sett ut som JFK fast lite mindre katolsk), tröjan och koftan från Uniqlo (dessa underbara japaner), den hemmakörda fulspriten à 6 kronor flaskan jag och Alma köpte sista dagen i Puerto Escondido.

Så nu är jag glad.

New York var jättestort på ett helt annat sätt än andra städer jag varit i. Klyschigt värre, men: pulsen. Alla tokigt höga hus gör väl sitt till också. Samtidigt var det verkligen ett trevligt ställe att bara flanera på, särskilt såhär i jultider med alla shoppande människor och överdådiga dekorationer. Några minnesvärda grejer:

¤ Mässa i St John the Divine, stans största kyrka, på juldagen. Predikan handlade till tre fjärdedelar om Obama. Mamma sjöng högst.

¤ Promenad in mot ett skymmande Manhattan över Brooklyn Bridge. Gav en bättre känsla för öns storlek och var dessutom, som en skön bonus, helt sjukt kallt. Men fint.

¤ All obscent god mat jag stoppat i mig. Vi betade av stora delar av Sydostasien, käkade riktigt bbq en kväll, och ett par riktigt bra italienska ställen betades såklart av. Plus obligatoriska bagels och riktigt jävla vidrigt kaffe till frukost.

Sen flög vi alltså via Mexico City till Puerto Escondido, där det mesta handlar om fisk och surfing. Pappa fiskade. Ingen surfade. Jag spydde en försvarlig mängd. Andra kvällen åt jag någon slags ostfyllda paprikor (de kan vara oskyldiga), och sen låg jag utslagen på hotellet med feber i tre hela dagar. Det enda jag fick i mig var avslagen Coca Cola och galletas de avena (havrekex). Kändes som att jag gick ner tio kilo. Resten av vistelsen försökte jag därför äta och sola ikapp resten av familjen, vilket givetvis resulterade i bränd mage. Maten var lättare att kompensera.

Annars: klart fint vatten (cirka 28 grader), precis lagom varmt, mysigt samhälle, vackra solnedgångar. Köpte på mig lite torkad chili på marknaden. Sen en lång och ganska dryg hemresa. Nu är jag inte brun, men lagom utvilad och redo för en vårtermins samboende med Daniel. Om nu något kan förbereda en på det.

Valnötter från Grenoble

Fördelen med att prenumerera på rss-flöden från olika bloggar är att man håller sig kontinuerligt uppdaterad - nackdelen är att man, efter två veckors datorlöshet, har strax över 700 inlägg att läsa ikapp. "Mark all as read" utom en handfull.

Jag har haft en underbar resa trots vissa logistiska missöden. Blir lätt några såna när man ska mellanlanda hit och dit och tåg ska klaffa och väskor släpas och ens föräldrar har korta ben och folk bara no hablo ingles osv osv. Så: nu är vårt bagage fortfarande i London. Alla mina fina skjortor. Förhoppningsvis kommer de imorgon eller på fredag. Då skriver jag något längre om resan, och inom kort kommer det upp lite bilder på Facebook.