Rambeslut

Jag ska inte säga att jag såg hela partiledardebatten idag, för jag var ute och sprang i den vackra vintersolen, men en del fick jag mig till livs. Inte så värst upphetsande. Sahlin var bra, men det är ändå något obehagligt över henne; det är något obestämbart i hennes framtoning som jag inte kan försonas med. Som en lightversion av Martha Stewart. Höjdpunkten rent underhållningsmässigt var såklart när Björklund anklagade sossarna för att (ordagrant!) "släppa in kommunistpartiet till köttgrytorna". Den mannen vet inga gränser.

Det verkligt problematiska måste ändå vara att inget av riksdagspartierna har en (eller två) ledare som är det minsta sympatisk. Alldeles oavsett politisk färg är de allesammans antingen hjärtskärande okarismatiska eller pinsamt sensationssökande. Oftast lite av båda. Ingen man skulle vilja ha som chef på Regeringskansliet om några år, direkt...