Festskrift

Efter visst roddande och googlande hittade jag att BBC direktsände den tredje partiledardebatten, i utmärkt kvalitet dessutom, på sin hemsida. Addera matig kikärtsgryta och kvällen var räddad. Först pratade de om ekonomin, och sen var det öppet för frågor och det debatterades lite invandring och sjukvård. Ganska trist och utan retoriskt finlir. Tre observationer:

• Jag ska aldrig (nåja) klaga över den svenska politikens likriktning, ideologiernas död eller debattens avpolitiserande tendenser. För det är hundra gånger värre i Storbritannien. Labour? Brown låter som Borg.
• Man kan tycka att det är trevligt att moderaterna numera värnar "välfärdens kärna" och "den svenska modellen". Samtidigt är det slugt och illvilligt; tacka vet jag Tories. Cameron hymlar inte med sitt arbetarhat. Han drar sig inte för att skrämmas med "illegal" invandring. En ärlig högerman!
• Nick Clegg var spattig och disträ. Man måste verkligen vara trött på de gamla partierna för att rösta på liberaldemokraterna. Clegg hade ett par, tre policyförslag som han återkom till hela tiden, och därför lät det lite som att han undvek frågorna.
  

Talrika invektiv

Hur kan någon motstå en produkt som har ordet mästare i någon form i sitt namn? Jag kan inte. Så när de sålde Abbas matjessill billigt nere på ICA, och den heter "Mästarmatjes", åkte jag givetvis dit på fyra burkar, och nu ligger de i kylen och känner sig lite malplacé. Mamma tyckte att jag borde göra gubbröra. Blir en jäkla massa röra. Klämmer kanske en burk till eftermiddagsfikat.

9 km lugnt igår, undvek både asfalt och backar, och efteråt hade jag bara en svag svag förnimmelse av stramhet i vaden. Jobbigt att ta det varligt när vädret är så spektakulärt.

An exquisite suspense

Det gick fint, det där med ginen i lördags. Först gemytet i Stureby, där det var cupcakes och bärigt bål, galanta damer och swahilitalande ekonomer, jag och Daniel och så ett lite mysko gäng som kom sent och jag aldrig fick grepp om. Tiden flög. Som vanligt blir det aldrig lika kul när man drar vidare, och nu hade vårt mål för kvällen dessutom hunnit stänga innan vi kom dit (Tiina Rosenberg skulle vända vax!). Det blev sunkpub med kricketattiraljer på väggarna istället. Tveksamt klientel. Sen vidare till dygnet runt-öppet hak vid Gullmarsplan, där jag gjorde det episka misstaget att köpa en "godbit", en grådaskig iskall torrsmulig tingest maskerad till dammsugare. Daniel köpte på tok för mycket mat. Som vanligt. Dagen efter hade jag ont i vaden igen, och förkylningen förnyad; priset man betalar för att irra runt på Söder i vad som kändes som halva natten.

Nu när vädret är fint verkar byggarbetarna ha vaknat ur sitt ide. De kör runt, runt i sina stora maskiner och flyttar stora stenar utanför mitt fönster. Då och då spärrar de av små plättar av jord. Och så har de satt upp ett (1) cykelställ. Själv var jag på handlarmöte med Viviana i morse, vilket var väldigt upplyftande och givande. Känner att jag är på väg mot något bra.

Septimus

Uppsala Löparklubb, där jag är (ganska passiv) medlem sedan i höstas, arrangerade "inspirationsdag" idag men min onda vad satte stopp för medverkan på passen. Istället släntrade jag in och lyssnade på Janne Holmén som föreläste. På en ensam stol på en naken scen, liten och senig och försynt med bara en gnutta finlandssvensk brytning. Han verkade inte jättebekväm. Några omvälvande träningsråd kom han väl inte med, men det var ändå kul att få höra lite anekdoter från hans karriär, särskilt EM-guldet och OS-marorna. Och att han bara tränar tre pass i veckan nu men ändå siktar på 2.30 i Riga om en månad... Sånt kanske funkar om man är skallig och väger 60 kilo.

Själv ska jag äta isterband snart och sen dra in till Stockholm med en halv flaska gin. Får se vad det mynnar i.

Swing state

Det där om att en olycka sällan kommer ensam är inget jag kan varken dementera eller konfirmera, men just i mitt specifika fall råkar det stämma. Först fick jag en bristning i högra vaden, nästan nere vid foten, under måndagens långpass; försökte springa bort det utan framgång och fick linka sista kilometern. Och sen vaknade jag med en fin vårförkylning morgonen därpå. Båda åkommorna dock betydligt lindrigare idag, så det blev beachträning på gymmet plus lite rehab för vaden. Imorgon hoppas jag kunna cykla lite.

Det är lätt att stressa upp sig vid såna här små bakslag med en knapp månad kvar till Varvet. Men med lite perspektiv på det hela ligger jag ganska bra till träningsmässigt - det viktigaste är den totala mängd jag ackumulerat under vintern, och den är ansenlig, eftersom jag i princip varit helt skade- och sjukdomsfri det senaste halvåret. Den ursprungliga planen var att köra på hårt ett par veckor till. Nu gäller det snarare att ha is i magen och inte ta onödiga risker, och att om allt går väl hinna med en handfull nyckelpass innan det blir dags att trappa ner igen...

Jens ringde innan, det var trevligt.

Om att stjäla körven

Snart är det slut på metodkursen och med den undanflykterna; uppsatsen måste påbörjas, först i form av ett pm som ska presenteras vid ett seminarium om en vecka ungefär, och själva slutprodukten ska sen vara klappad och klar innan Siesta. Institutionen vill hemskt gärna att vi skriver i par, men det är naturligtvis uteslutet.

Dagens föreläsning om källkritik på internet urartade till en härligt nostalgirosig resa till det sena nittiotalet - det var Netscape och Altavista, det var förmaningar om att man inte ska skriva whitehouse.com om man vill titta på bilder av Barack Obama. Jag kunde riktigt höra modemet spraka och tuta i bakgrunden. Napster. ICQ.

De som är bevandrade i ryska får gärna upplysa mig om hur det ligger till med ordföljden. Är den fri? Hur fri?

Ännu ett utan bilder

Det bästa som hänt idag är såklart att söstra mi gett sig ut och joggat i modiga 40 minuter - nu kan vi bara be för att den himlastormande träningsvärk hon lär dras med de närmsta dagarna inte avskräcker henne, utan att det här var början på en livslång kärlek. Så vi kan ha likadana träningsoveraller och springa tillsammans i sommar. Det hade gjort mig glad.

Min egen träning går bra igen, efter ett smärre hack med knäont och en svårdefinierad stramhet djupt inne i vänstra skinkan. Nu har jag fått mina två par nya skor och livet leker. Idag var det invigning av mina DS Trainer, som jag hoppas kunna springa Varvet i (om snart bara en månad tamigfan!) eftersom de är lite lättare och smidigare än mina andra Asics. 5 km grundlig uppvärmning ner till Fyrisån, sen 8x2min (1min joggvila) så snabbt jag vågade söderut längs ån, och sen lubbade jag hem igen. Egentligen var farten nog lite för hög. Vaderna krampade en smula uppför Slottsbacken. Men skorna var galet sköna.

Imorgon: Rödgrönt Akademiskt Forum, en politisk heldag. Äntligen ska jag få se Paulina de los Reyes.

Någonting måste offras

Innan jag kom till Uppsala hade jag aldrig hört talas om en "dugga", men här uppe är det ett synnerligen vedertaget begrepp som helt enkelt betyder "liten tenta". I morse var det dags för dugga på innevarande metodkurs. På något sätt misstänker jag att lärarna kallar det dugga istället för tenta för att invagga oss i falsk säkerhet, för den jag skrev mellan nio och elva idag var betydligt knepigare än jag förväntat mig, och jag gnags av en obehaglig känsla av att ha blandat ihop en massa viktiga saker. Men det får tiden utvisa. Och omdugga hade varit ytterligare en ny, spännande akademisk erfarenhet.

För säkert tio år sedan lånade jag "Neuromancer" av William Gibson av min mosters man. Det är en riktig klassiker i sci-fi/cyborg punk/allmän dystopi-genren, men jag var (vid tolv års ålder) liksom inte riktigt mogen; boken är som Matrix fast oändligt mycket skitigare och våldsammare. Plus då en hälsosam dos knark och explicita sexskildringar. Hur som haver så läste jag aldrig mer än en 30-40 sidor, men si det ska det bli ändring på nu för jag hittade den på engelska och allt på Röda Korset för en tia.

När saven går till

Det värsta med att det händer nåt i Polen är att P1 blir tvungna att låta Kjell Albin Abrahamsson, korrespondent i Warszawa, komma till tals. Inget ska förminska den tragedi flygplanskraschen innebär för anhöriga i synnerhet och Polen i allmänhet, men likväl är det precis vad Kjell Albin gör när han (i vanlig ordning) tar tillfället i akt och ger uttryck för sitt oreflekterade Rysslandshat. Med ett bombastiskt, och förmodligen stulet, "Polen, du sädeskorn mellan historiens kvarnstenar!" inleddes krönikan i söndagens P1 Morgon. Allt landade (via sedvanlig liberal romantisering av Östeuropa post-89) i den bisarra slutsatsen att hela olyckan var Rysslands fel; hade man erkänt massakern i Katyn tidigare hade polackerna inte behövt skicka sin politiska, ekonomiska och militära elit för att uppmärksamma jubileet 70 år efteråt.

Kulturspecifika konnotationer

Mycket riktigt ser jag ut som en mullvad på mitt nya ID-kort, men en arg mullvad till skillnad från passfotot där jag mest förefaller letargisk och östeuropeisk. Borde naturligtvis stått på mig lite och insisterat på att få behålla glasögonen. Men de bär ju uniform, poliserna. De har vapen.

När asfalten nu plötsligt ligger i öppen dager, stum och skoningslös, känns det direkt i mina knän att skorna gått sina modiga 120 mil sen i höstas. Små, retsamma smärtor dyker upp lite varstans nedanför midjan. Och fortfarande ligger det sörja och is överallt i skogen, så några ambitiösa pass där är svårt att få till. Men! På väg från de gröna brittiska öarna, i ett paket med mitt namn på: ett par Asics GT-2150, ett par Asics Ds Trainer. Återstår att se vilka som får följa med till Göteborg i maj.

Konstruktiv misstro

Av någon mystifik anledning, som jag inte vågar forska närmare i, luktar det svagt av 4H-gård i vår tvättstuga. Getter, kaniner. Kanske en och annan minigris. Annars är det en molnig och ganska sävlig dag, och jag åt lite för mycket broccoli till lunch och känner mig svullen.


Nyss ringde mamma för att berätta att min dator har återuppstått i händerna på Data-Thomas på Tyringe skola - helt i sin ordning såhär i påsktider. Så nu har jag två datorer. Vet inte riktigt var det lämnar mig.

Tuppfilmen, del 2

Här.