Det där om att en olycka sällan kommer ensam är inget jag kan varken dementera eller konfirmera, men just i mitt specifika fall råkar det stämma. Först fick jag en bristning i högra vaden, nästan nere vid foten, under måndagens långpass; försökte springa bort det utan framgång och fick linka sista kilometern. Och sen vaknade jag med en fin vårförkylning morgonen därpå. Båda åkommorna dock betydligt lindrigare idag, så det blev beachträning på gymmet plus lite rehab för vaden. Imorgon hoppas jag kunna cykla lite.
Det är lätt att stressa upp sig vid såna här små bakslag med en knapp månad kvar till Varvet. Men med lite perspektiv på det hela ligger jag ganska bra till träningsmässigt - det viktigaste är den totala mängd jag ackumulerat under vintern, och den är ansenlig, eftersom jag i princip varit helt skade- och sjukdomsfri det senaste halvåret. Den ursprungliga planen var att köra på hårt ett par veckor till. Nu gäller det snarare att ha is i magen och inte ta onödiga risker, och att om allt går väl hinna med en handfull nyckelpass innan det blir dags att trappa ner igen...
Jens ringde innan, det var trevligt.
1 kommentar:
Haha, ja jag är igång men inte så positiv och rolig. MEN DET KOMMER;)
Skicka en kommentar