Fault lines

Höstens - solen skiner nu men i morse vaknade jag och frös under mitt tunna lakan; fick dra på mig ett täcke - första träning med löparklubben ska avverkas om ett par timmar och Svd:s "marathonbloggare" ska tydligen delta. Om jag dyker upp i riksmedia vet ni alltså varför.

Men igår var det dags för Den Långa Ventileringen, nästan en hel hederlig arbetsdag av stötande och blötande av metodologiska avvägningar och bristfälliga källhänvisningar. Jag inledde med att opponera på en ganska dålig uppsats om våldtäkters funktion i krig. Det är visserligen tacksamt när det finns många, förhållandevis uppenbara fel att uppmärksamma, men samtidigt vill man ju inte göra ner folk i onödan. Jag vill det i alla fall inte.

Min egen uppsats avhandlades sist och mina opponenter var komplett värdelösa. Jag hade förväntat mig åtminstone några synpunkter på att den var teoritung, att kopplingen till empirin var oklar, att jag hade validitetsproblem (d v s inte mätte det jag påstod mig mäta). Men de hade inget att invända. Det blev pinsamt. Jag tänkte att snart så måste seminarieläraren, som tidigare inte direkt verkat generös i onödan, bryta in och räta upp verksamheten. Men hon var tyst mest hela tiden. Efteråt fick jag fem minuter i enrum med henne, och hon var helt lyrisk, dillade om att det var "bättre än vad många yrkesverksamma presterar" och att jag var en framtida tillgång för institutionen. Det kändes som ett utvecklingssamtal i åttan.

Gudarna ska veta att jag behövde det här inför höstens c-uppsats. Just nu är jag lite sugen på att skriva om Turkiet och EU igen. Får rita en tankekarta.