I föregående upplaga av Spalten diskuterades huruvida valfläsk och plånboksfrågor kunde komma att spela någon avgörande roll i årets val. Skulle statsvetarnas sedvanliga mantra om klassröstningens primat visa sig lika giltigt som förr? I retrospektiv kan vi konstatera att valrörelsen innehöll en faslig massa siffror, ett försvarlig inslag av personcentrering, försvinnande få framåtsyftande visioner och, vilket naturligtvis Spalten särskilt sörjer, beklämmande lite av det matrelaterade.
Det fanns visserligen undantag. I SVT:s partiledarutfrågning konfronterades Maria Wetterstrand med de förslag på en ny ”köttskatt” som lades fram vid Miljöpartiets kongress 2007. Hon förnekade då bestämt att man fattat några beslut i den riktningen. Detta drev fram en omedelbar reaktion från vakthundarna på SvD:s ledarblogg, som triumfatoriskt kunde konstatera att Wetterstrand skarvat med sanningen. Enligt protokollet hade nämligen kongressen givit bifall till proposition 2.1:35: ”att Mp verkar för att Sverige med hjälp av gröna skatter låter den miljöförstöring som köttproduktionen innebär avspeglas i priset”.
Kött, och särskilt det man äter, är ett känsligt ämne för många, och man kan förstå Wetterstrands ovilja att ta upp ämnet. Men riktade skatter på livsmedel har tvivelsutan kommit i ropet den senaste tiden. Debatten kan sägas röra sig på två plan. Dels finns de folkhälsomotiverade insatser som genomförts i exempelvis våra nordiska grannländer, som den isländska punktskatten på läsk och godis och den uppmärksammade danska fettskatten. Dels finns alltså de som från ett klimatperspektiv pekar på västvärldens ohållbara (och ökande) köttkonsumtion. 2006 konstaterade FN att produktionen av kött stod för 18 % av jordens samlade utsläpp av växthusgaser. Detta föranledde Jens Holm (V) och Mats Olausson (Fp) att i våras skriva ett gemensamt inlägg på SvD Brännpunkt, där de förordade en höjning av skatten på kött, som dessutom skulle kompletteras med sänkt moms på ”klimatsmarta” livsmedel.
Alla med rudimentära kunskaper i nationalekonomi vet emellertid att det här med skatter och subventioner är krångliga grejer. Inte minst aktualiseras frågan om priselasticitet. Om folk fortsätter att köpa kött trots högre priser skulle en skatt visserligen ge fina intäkter till statskassan, men den klimatmässiga aspekten gå förlorad. I sin studie ”Social structual influences on meat consumption” (2003) konstaterar Marcia Hill Gossard och Richard York att köttkonsumtionen i USA styrs av flera faktorer, såväl ekonomiska som sociala. Etnicitet, ålder och huruvida man bor på landet eller i en stad är av stor betydelse. En intressant slutsats var att även om individers totala konsumtion inte ökade med inkomsten, tenderade höginkomsttagare att äta en högre andel nötkött. Med tanke på att produktion av nötkött släpper ut i runda slängar fem gånger så mycket växthusgaser som den av gris och kyckling, är det måhända en lämplig ände att börja nysta i.
(väntar på publicering)
Det är lite lurigt nu, vädret. Igår kändes det precis som vår. Så kommer man på att det nästan är november, släggan faller, gardinen går ner, man förbannar för tredje hösten i rad att man flyttat norrut för att plugga. Idag ska jag skriva ihop ett brev till ambassaden i Nairobi, där är det i alla fall varmt. Antar att de jobbar ganska mycket med bistånd och utvecklingsfrågor, och det är väl inte direkt min tekopp (alltså: jag gillar bistånd, bara jag själv slipper gräva brunnarna), men Kenya känns som ett givande miljöombyte nevertheless.
