Nej, det blev ingen flytt, inte ens någon rumsvisning; jag tänkte på det över dagen och kom fram till att det var jobbigt och att det skulle vara trevligare att gå en vända på puben med mina praktikantkollegor. Christoffer drack öl, jag och tjejerna cider.
Och så var pseudoprinsen, gymkillen, på frukostmöte på ambassaden i förrgår. Han gick runt på alla avdelningar och hälsade mycket vänligt på minsta chaufför, men jag satt försjunken i mitt arbete och missade honom först. Kvinnorna på kultursektionen var mäkta oroliga å mina vägnar; skulle jag gå miste om mitt kungliga tillfälle? Skulle jag bli den enda ohälsade medarbetaren? Alla verkade överens om att det skulle innebära en fruktansvärd, irreparabel personlig katastrof och lämna mig ärrad för livet. När de var på väg ut från mötet skuffade Nicola (ambassadören, that is) därför fram mig, och omringande av femton pers i korridoren fick jag och Daniel vår flyktiga stund tillsammans. Samtalet omfattade max fyra repliker var, inom loppet av vilka jag makalöst nog lyckade dua honom - på ett helt onödigt sätt dessutom.
Daniel: Jaaa, lycka till då!
Oscar: Tack, tack. Du också!
Sen såg jag att de ska börja ta in till UD:s diplomatprogram igen. Synd att man aldrig tagit tag i det där med språkkunskaperna. Som Bert sa: "Hoppa av franskan? Jääävligt slappt, Oscar".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar