Den stora omdaningen

Jag har på sistone återupptagit min träningsdagbok på jogg.se. Orkar inte mäta distans utan registrerar bara tid (den durala aspekten, som Örjan skulle sagt), men det är ändå kul att summera och räkna lite. Om man utgår från en konservativ uppskattning, att jag snittar 5:30-fart, har jag sprungit strax över 25 mil (1395 minuter) i mars fördelat på 23 pass. Snittdistans 11 km. Rum för bättring!

Varje onsdag är det Prime Ministers Questions i parlamentet. Det brittiska debattklimatet är... en smula mer uppskruvat än det svenska, putting it mildly. Själv är jag gravt skadad och kan lätt klippa ett par timmar direktsänd riksdagsdebatt på SVT24, men "PMQ:s" är underhållande på riktigt. Idag tröttnade Cameron rejält på Ed Balls, skuggfinansministern, och avbröt sig mitt i ett svar: "I wish the shadow chancellor would SHUT UP and sometimes listen to the question!", och sen förklarade han att Balls var "the most annoying person in modern politics". Allt till entusiastiska tillrop från både höger och vänster. Talmannen vrålar "Order! Order!". Per Westerberg behöver inte direkt höja rösten särskilt ofta.

Comté

Äntligen ett riktigt gott bröd. Som nämnts var jag på Borough Market igen igår - det är ett av de trevligaste sätten att slå ihjäl en lördagsförmiddag på - och brödjakten fortsatte. Förra gången åkte jag hem med ett ljust pain au levain från Flour Power Bakery; det var ok samma kväll, en smärre besvikelse dagen därpå och knappt rostbart efter ytterligare en. Underlig form också. Så den här gången ville jag inte hålla igen. Köpte en raisin loaf från St John Bakery, för aktningsvärda 4,70 pund. Expediten försäkrade mig om att det var bakat med "loads of butter". Sen tog han det från hyllan och vägde det i sin hand: "Yeah... just like a newborn baby".

Och ja, det var värt 50 spänn. Särskilt idag, efter knappt två mil runt Regent's Park. Sen gick jag in på studera.nu och anmälde mig till två masterprogram i Lund till hösten.

Vile creatures

Jag samlar på mig bilder från mina öden och äventyr här på ön, och när jag har tillräckligt många - nu pratar min italienska rumsgranne OTROLIGT högt och animerat i telefon - när jag har tillräckligt många som kan tänkas intressera massorna ska de upp på Facebook. Tar för givet att alla är vansinnig nyfikna.

På många vis, men bortsett från det trista vädret, har det varit en exemplarisk lördag. Inledde med brödinköp på Borough Market. Åkte sen tillbaka in till city, där Picadilly var tom på trafik och tyst som graven; avstängd eftersom TUC (brittiska LO) arrangerade en gigantisk demonstration, "March for the alternative", mot regeringens ekonomiska politik. Bara att hänga på således. Gott om uppfinningsrika plakat och ramsor, inte helt få med Thatchertema (Maggie, Maggie, Maggie!/die, die, die!). Vi gick och gick och gick, ända upp till Hyde Park, där Ed Miliband höll ett ganska tråkigt tal och en fackledare från stålarbetareförbundet ett mycket bättre. Enligt BBC var vi 400 000.

Rundade av med EM-kvalmatchen mellan England och Wales på en pub i Marylebone.

Trieste

Idag var Ami, min handledare, frisk igen - och mina dagar av understimulans fick sig ett abrupt slut, eftersom budgeten kom igår och en rapport tvunget skulle vara inne innan dagens slut. Har suttit med Osbornes tal och tidningarnas olika budgetbilagor och tappert försökt förstå vad fan man egentligen tänker göra med bensinskatten. Det man slås av är annars hur mycket paret Cameron/Osborne påminner om Reinfeldt/Borg, både vad gäller deras personliga relation, roller i respektive regering och såklart politiska preferenser. Samma högerparti som gjorts valbart genom mittenretorik, samma starka finansministrar (även om Osborne håller en lägre profil), samma enögda utbudspolitik. Obehagligt på riktigt.

Helt överarbetad är jag dock inte, för Stig Brewitz kom hela vägen från Uppsala för att äta lunch med mig och Christoffer idag. Stig är 67 bast och legendarisk studievägledare på Statsvetenskapliga Institutionen. Han har ett sjujäkla kontaktnät över hela Europa, vilket såklart inte är fel när studenter ska ha praktik eller fixa utbyte. Men snart tvingas han i pension. Högst motvilligt, lät han oss veta över lammkotletterna. Jag åt fisk i vitt vin, citron och smör. Fint väder hade vi också.

Concours

Stan, pappa i familjen jag hyr rum av och tillika olycklig apotekare med grusade musikerdrömmar, har börjat äta gröt på morgnarna. Jag tror att det är jag som inspirerat honom. I morse berättade han att han vanligtvis bara dricker en kopp te innan han åker hemifrån, och sen inget mer innan lunchen vid två. Obegripligt.

Familjen har lämnat mig igen efter en intensiv helg med mycket vandrande och ännu mer ätande. Jag firade min födelsedag på Borough Market, med att köpa syndigt dyr müsli. Sen smakade jag någon slags ale på en pub och var väldigt nära att spy på studs. Luktade även på Guinness i söndags, vilket var helt tillräckligt; min icke-kompabilitet med öl verkar dessvärre ganska djupt rotad vid det här laget. Nåt med humlen.

Gott att Östros tagit sitt ringa förnuft till fånga---

Det ekar lite på mitt kontor. Jag försöker hitta smakfulla/spännande/inte gräsliga saker att hänga på väggarna för att göra det lite mer trivsamt. Idag var min handläggare sjuk och jag hade inte så värst mycket att göra - understimulerad för första gången på två månader! - så jag gick ner i materialförrådet och grävde rundor. Hittade en världskarta. Den var från före murens fall. Hittade även ungefär ett dussin affischer från Visit Sweden; midsommarstänger, rasrena små flickor med flätor och midsommarkrans, röda stugor i varmt sensommarljus, Riddarfjärden med glittrande vatten.

Skålpund

Imorgon kommer familjen och jag har särskilt bett dem ta med: sjätte delen av "På spaning efter den tid som flytt", mina seglarskor och frisörsaxen, så att mamma kan göra mig lite prydligare och mer presentabel. Sparar mig säkert tio pund! Annars: nyligen hemkommen från 13 km snabbdistans, via Finsbury Park och Camden. Bra tröck i påkarna. Nu återstår bara att stålsätta sig och ta itu med kvällens verkliga pärs - strykandet av tre skjortor. Det tar en evighet och blir inte ens bra.

En vacker sak är en evig glädje

Efter flera veckor av stimulerande, utmanande och på alla sätt kvalificerade arbetsuppgifter, borde jag kanske väntat mig ett litet bakslag. Så: idag har jag lekt reseledare. En statsekreterare skulle komma på besök, och jag skickades med chauffören Stan till Paddington för att möta honom. Min uppgift var alltså att stå på perrongen med en laminerad skylt ("Embassy of Sweden"), skaka hans hand, följa honom femtio meter bort till bilen och se till så att han satte sig i den. Själv fick jag sen promenera tillbaka. Uppenbarligen förutsåg ambassaden någon form av rymningsförsök från statssekreterarens sida, eller så misstrodde man bara verkligen hans intellektuella kapacitet. Men jag klagar inte, jag fick ju lite välbehövlig frisk luft på eftermiddagen.

Visste ni att EU-kommissionen kontinuerligt publicerar rapporter om volatiliteten på Europas mjölkmarknad? Ingen sten ska lämnas ovänd! Det är nästan lite gulligt, den här oförtrutna produktionen av skrivelser och utvärderingar om allt mellan himmel och jord; gulligt men säkert nödvändigt. Mycket som ska regleras. Här i Storbritannien är det ju en folksport att göra narr av EU, och de flesta tidningar deltar med liv och lusta på ett sätt som vi lyckligtvis lämnat bakom oss i Sverige. Det är liksom inte så konstruktivt.

Snart så... fyller jag år---

Påssjuka

Jag får dåligt samvete av att springa i nedförsbackar. När jag möter andra löpare, på väg upp, vill jag stanna och förklara att jag faktiskt sprang upp för en brantare, mycket längre backe tidigare på min runda; att jag, kort sagt, inte är nån bekväm lattejoggare som skyr lite höjdskillnad. Och på samma sätt känner jag mig alltid moraliskt överlägsen när jag frustar fram uppför och möter folk som lättjefullt rullar neråt. Karaktärslösa feelgoodmotionärer.

Nästa helg kommer familjen.

Braeburn

Jag vägrar acceptera att världen skulle vara liten, men ibland händer saker som bra osannolika. Som igår, på en briefing från EU-kommissionen om deras nya "Roadmap 2050" om utsläppsminskningar, där jag på den efterföljande lunchbuffén (möcke, möcke bra) träffade inte mindre än två östeuropéer som kunde svenska. Först en äldre rumänsk diplomat som varit stationerad i Stockholm i fem år. Och sen, när vi utbytte glosor med munnarna fulla av laxkanapéer, kom en rysk tjej fram och anslöt sig till samtalet; hon hade läst svenska i Moskva, varit utbytesstudent i Uppsala och dessutom (och det är nu det blir verkligt bisarrt) pluggat på en folkhögskola i Teckomantorp. Fascinerande.

Fortsätter min jakt på acceptabelt bröd. Idag var jag på Waitrose på lunchen och hittade en ljus råglimpa av märket "The Polish Bakery", vilket givetvis lät för bra för att motstå.

Yggdrasil

Vissa dagar... är lite bättre, lite mer givande än andra. Som idag. Exportrådet hade plötsligt en jäkla massa västerbottenost över, efter nån promotiongrej på John Lewis. Så de skänkte den till ambassaden. Nu har jag tre påsar riven och två hela bitar i kylen. Sweet.

L'autre pied

När jag gick hemifrån igår kväll låg en man mitt på vägen, i framstupa sidoläge, omgärdad av polis och ambulanspersonal. Man kunde höra hans klagande läten genom trafiken. Såg inte pigg ut.

Tjejerna på handelskammaren tyckte prompt att vi på ambassaden skulle hänga med med deras after work på Mahiki i Mayfair, så jag och Christoffer och hans tillresta flickvän drog dit en repa för inspektion. Vådligt flådigt ställe, precis vid Ritz. Klientelet: 95% av alla svenskar kom direkt från Handels och jobbade på typ Ernst&Young. Många helrör finvodka, shotsbrickor och ishinkar med skumpa. Flickorna i snitt tio år yngre och stadigt mer lättklädda ju längre kvällen led; de som kom när vi lämnade vid elvasnåret bar nåt som i mina ögon liknade väldigt korta nattlinnen. It cannot stand! Ja, vi drog så tidigt. Hanna sammanfattade: "För många äckliga människor". Spännande erfarenhet dock.

Det har blivit kallt igen. 6-7 grader, rå vind. Lider lite över att inte kunna se skid-VM.

Bonkers

Körde vad som nog ändå får betraktas som ett kvalitetspass igår - tre vändor uppför Highgate Hill, en evighetsbacke som egentligen börjar redan nere i Holloway men som jag anträdde vid tunnelbanestationen i Archway. Den "korta" versionen är drygt en kilometer lång och duktigt brant mest hela vägen. Fick upp flåset ganska bra på sista repetitionen, vaderna krampade lite sådär småmysigt under nedjoggen och idag har jag en kvardröjande antydan till stumhet i framsida lår. Gött. Annars har det mest blivit distans den senaste tiden. Vilket inte ska föraktas! Men om målet är 1.30 på Malmö Halvmarathon får man väl lida lite pin också emellanåt.

Inget jobb idag, utan planeringsdag på residenset, vilket innebar trerätterslunch med vin på det officiella ambassadsporslinet och linneservetter och hela paketet. Känns som en tillvaro man skulle kunna vänja sig vid. Känns också som att man skulle bli ganska tjock efter ett tag.