Jag får dåligt samvete av att springa i nedförsbackar. När jag möter andra löpare, på väg upp, vill jag stanna och förklara att jag faktiskt sprang upp för en brantare, mycket längre backe tidigare på min runda; att jag, kort sagt, inte är nån bekväm lattejoggare som skyr lite höjdskillnad. Och på samma sätt känner jag mig alltid moraliskt överlägsen när jag frustar fram uppför och möter folk som lättjefullt rullar neråt. Karaktärslösa feelgoodmotionärer.
Nästa helg kommer familjen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar