Sfoglia

Förhoppningsvis innebär Löfvéns kröning att Tommy Waidelich byts ut som ekonomisk-politisk talesperson; visserligen har han visat tecken på växande självförtroende på sistone, paradoxalt nog samtidigt som cirkusen kring Juholt stadigt accelererat, men sammantaget har hans bidrag till debatten det senaste året mest bestått i flackande blickar och luddiga resonemang. Gudarna ska veta att vi behöver en stark, tydlig röst på den positionen. Som kan föra fram det surrealistiska i att Anders Borg avfärdar forskning om det omöjliga i att utvärdera jobbskatteavdragens effekt med att man "måste titta på verkligheten". Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering och regeringens egen Långtidsutredning pysslar tydligen med något helt annat. Och dessa rapporter behandlar dessutom de två första stegen av avdragen - man kan på goda grunder anta att de följande har haft ytterligare avtagande marginaleffekt.

Håhåjaja.

Klartecken

Vad gör man när man fått en kotunga till skänks av en ljusskygg lirare i Farstorp, och tröttnat på att den tar upp halva frysen, stirrandes uppfordrande på en varje gång man går för att ta lite glass? Om uttrycket tillåts: man tar tjuren vid hornen.

1. Tvätta av tungan. Min hade lite hö gömt på undersidan.
2. Placera i en gryta tillsammans med: hela svart- och kryddpepparkorn, liberala mängder salt, ett par lagerblad samt, bara för att jag råkade hitta dem skräpandes i grönsakslådan, tre selleristjälkar.
3. Koka upp, skumma och sjud försiktigt i tre timmar.
4. Låt tungan svalna i spadet tills den blivit hanterbar. Medan den fortfarande är lite ljummen drar du lätt av det yttersta, knottriga skinnet.

Efter kvällens gympass skivade jag ett par hekto tunga tunt och wokade med broccoli, lök och vietnamesisk svamp. Smaksatte med ingefära, hoisinsås, soja och en gnutta socker; avslutade med att strö en näve hackade jordnötter över hela härligheten. Tungan har en väldigt intressant, liksom smältande konsistens. En positiv överraskning.

Kappa

Jag drömde om Håkan Juholt inatt. Han hade kallat till presskonferens och alla tog för givet att han tänkte meddela sin avgång. Men när han stod där på podiet, inför ett massivt pressuppbåd med hundratals smattrande kamerablixtar, skrattade han bara triumfatoriskt och befriade sig med ett enda, dramatiskt ryck från mustaschen. Och se! utan den var han plötsligt tjugo år yngre och trettio kilo lättare. Minnet av tio bortkastade månader av inkompetent, inkonsekvent och impotent oppositionsarbete rann i ett slag ur allas medvetande. Optimismen visste inga gränser.

Föräldrarna var här igår och åt. Jag bjöd på pumpagnocchi med caponata (som en italiensk rataouille ungefär) och apelsinglaserade morötter. De stod för vinet. Möcke gott och trevligt.

Pytt

Lite oväntat blev jag via Boplats Syd erbjuden visning på två studentlägenheter nere i Västra Hamnen, precis intill det där snurrade tornet. De var jättefina. Ganska dyra också, såklart, även om somrarna var hyresfria. Den ena låg på fjärde våningen och vid klart väder kunde man se Köpenhamn - åtminstone enligt amerikanskan som bodde där nu och som på kort varsel blivit tvungen att åka hem igen, mitt i sitt uppsatsarbete, p g a visakrångel. Hur som tackade jag nej till båda. På pappret är det lika långt till t ex centralstationen därifrån som från min nuvarande lya, men när jag går utanför dörren här är jag liksom redan "i stan" på ett helt annat sätt. I Västra Hamnen finns ett Maxi, ett bageri och en plastikkirurg. Sen kommer två kilometer byggarbetsplats, sen kommer Malmö. Till och med jag skulle få lappsjuka.

Har dock gott hopp om ett par andra objekt vid Dalaplan.

Caponata

Såg inte så jättemycket av partiledardebatten idag, den fick gå i bakgrunden när jag pluggade. Två flyktiga observationer: Jonas Sjöstedt verkade precis så kompetent, sansad och sympatisk som alla lyriska vänsterpartister orerat om. Säkert att han inte vill bli sosse? Och Annie Lööf fortsatte att låta som en, tja, robot. Har hon någonsin yttrat en mening som faktiskt betyder nåt? Det är bara floskler och värdeord - framförda med ett märkligt frånvarande tonfall, dessutom, som om hon alltid läste innantill. Juholt? Undrar vad han gjorde på semestern. Några ledarskapskurser verkar det inte ha blivit i alla fall.

Jag var på möte med s-studenter igår; vi hade bjudit in ordföranden i kulturnämnden (V) som pratade om vad som är utmärkande för kommunens kulturpolitik och vilka satsningar man tänker sig under året. Mycket intressant. Ännu mer intressant blev det precis innan vi skulle gå hem, när en ung man med en full sopsäck på ryggen uppenbarade sig i dörren och undrade om vi ville ha bröd. Han presenterade sig som kommande från "Matförmedlingen". Brödet i säcken kom från ett bageri i närheten, var kasserat men orört - "pillar man så tar man" - och nu ville han sponsra föreningen. Fick med mig fem frallor hem och ett par bagels med sesamfrön.

Värdighet, det uns som återstår

Ny termin, nya kurser: idag har vi intromöte för "EU Negotiations" och på onsdag kväll påbörjar jag mitt tredje försök att läsa upp franskan till gymnasienivå. Naturligtvis använder de inte samma böcker här som i Uppsala, så jag blir tvungen att tjacka nya för fyrahundra spänn. Alltid kul. Men jag fick en ny leverans billigt (läs: gratis) nötkött från familjens dealer i Farstorp i helgen, vilket med råge kompenserar för alla litteraturutgifter. Finfin högrev, färs och en jäkla massa ben att koka fond på.

Tentan: hoppas vi kunna lämna bakom oss.

Dessvärre fortsätter hälsenan att trilskas. Igår gick jag bort till gymmet för att köra lite alternativ konditionsträning på cykel och crosstrainer, vilket är det mest hjärndött tråkiga en människa kan ägna sig åt, varför jag hade med mig min lilla radio och hoppades göra passet uthärdligt med två timmar "Godmorgon, världen" på P1. Nytta+nöje, eller åtminstone nytta+nytta. Tre minuter in på ett reportage från Tunisien tog batteriet slut. Så, istället för förkovran: fördumning, medelst TV4 Morgon - lyckligtvis utan ljud, men en Kristin Kasperssen säger mer än tusen ord.

Följsamhet

Det är ju själve fan. Just som de senaste dagarnas lättare förkylning gett med sig, och jag tänkt blåsa igång satsningen mot Båstad Marathon (30/6) på allvar, börjar höger hälsena strejka. I förmiddags körde jag tolv km fartlek på band på gymmet varpå jag knappt lyckades gå de tre hundra metrarna hem; smackade på Voltaren per omgående vilket tog udden av det värsta, men hälsenor är knepiga saker. Det blir till att iaktta all möjlig försiktighet de närmsta veckorna. Fokusera på den långa sikten.

Hemtenta över dagen imorgon, 09.00-17.00. Nytt upplägg för min del. Men jag är duktig och det ska säkert gå vägen, förutsatt att jag lyckas avhålla mig från Football Manager och brödbak.

Kontraband

Köpte nya jeans (av märket April 77, som är lite mer rock'n'roll om jag förstått saken rätt) idag för första gången på vad som åtminstone känns som en evighet. Mina senaste tre-fyra par har alla haft relativt hög midja, så den lägre skärningen känns initialt lite otrygg, men det rör sig inte om någon otyglad pubesexponering och är förmodligen mest en vanesak. 60 % rabatt är ju dessutom inte fy skam.

Imorgon drar andra säsongen av "Sveriges mästerkock" igång på TV4, och jag noterar med sorg i sinnet att de behållit fjolårets spektakulärt gubbiga jury intakt. Markus Aujalay är sympatisk och har trots allt meriter från Bocuse D'Or, men här känns han mest inplockad för att fylla rollen som etniskt alibi och juryns moderna (!) inslag. Leif Mannerström: fantastiskt gammal. Stockkonservativ, vilket inte hade behövt vara ett problem om hans deltagande balanserats av den tredje medlemmen - men där har man som bekant tryckt in Per Morberg. Som är skådespelare. Inte kock. Och om möjligt ännu mer kulinariskt reaktionär än Leffe.

Rättviseförmedlingen borde göra en insats.

Tryffera

Det upphör aldrig att förvåna mig vad en mil i hög, klar vinterluft, med lätta ben och gröt i magen, kan göra för det allmänna välbefinnandet. Man blir glad och full av tillförsikt.

Tre nyårslöften:
1. Äta mer fisk
2. Bli bättre på franska
3. Gå upp 4-5 klädsamma kilon

Yollari

Efter att ha delat rum med Alma i över två veckor - och resten av tiden umgåtts i princip varje vaken timme och intagit varenda måltid tillsammans med föräldrar och kusiner - känns det underligt tomt att sitta ensam i en kal lägenhet. Det gråa vädret gör väl sitt till. Sömnrytmen uppenbarligen åt helvete; vaknade först tre i natt, märkligt pigg och torr i munnen, lyckades sen slumra till igen men strax innan sex fanns det inget annat att göra än att stiga upp och pyssla med en deg.

Det blir en helg av återhämtning, uppdatering och försök att strukturera vårens första månader, eller åtminstone de knappa två jag har kvar här på Ehrensvärdsgatan. Först måste jag skaffa en almanacka. Och packa upp, tvätta, fylla kylen (men inte för mer än sex veckor!), kanske strosa lite på rean. Med den långa sikten i åtanke ska jag dessutom boka en tid för studievägledning och bena ut vilka möjligheter hösten bjuder.

När jag är i fas igen, fysiskt och psykiskt, blir det kanske lite mer om resan.