Utmätning

Nu har jag i vanlig ordning en lista över saker jag ska försöka hinna med i sommar. En del längre löpprojekt längs olika delar av Skåneleden och en hel drös recept (kroppkakor, kimchi, ett återvändande till surdegsbakning) som ska passas på att förverkligas medan föräldrarna betalar råvarorna. Böcker att läsa, såklart. Och så verkar det bli en del kneg uppe hos morföräldrarna. Som en förberedelse för höstens placering har jag tänkt läsa på så mycket jag orkar om aktuell svensk EU-politik, men såklart även kolla upp lovande löprundor i huvudstaden - det senare kanske aktuellt först när (om) jag lyckas ragga upp någonstans att bo.

Läsmässigt har jag varit lat mest hela våren, och det plågar mig. I måndags lånade jag "Thinking the twentieth century" av Tony Judt på Lunds Stadsbibliotek. Ungefär allt annat jag läst av honom (brittisk historiker) har varit mer eller mindre lysande, så det känns som ett säkert kort, men snart måste jag ta mig i kragen och börja konsumera även skönlitteratur med lite mer tuggmotstånd för att liksom inte helt förlora spänsten. Dags för Thomas Mann, månde?    

Månskensentrepenör

En sån dag idag som alltid får mig att tänka på den där Spike Lee-filmen jag aldrig kan minnas namnet på (*googlar*; "Do the right thing", visst fasen), den som utspelar sig under en vansinnesvarm dag i Brooklyn där en snubbe vandrar runt med en stor boomblaster på axeln och spelar Public Enemy. Sen blir det våldsamt, har jag för mig. Inget våld i Malmö idag. Inte i Lund heller. Bara otaliga bleka ben som helt ogenerat paraderas på gator och torg och tåg. Och så luktade Triangelns station, den norra uppgången, distinkt av fisksås (vietnamesisk) när jag åkte för att ha möte med min seminariegrupp i eftermiddags.

Loppet jag sprang i lördags visade sig handla lika mycket, eller mer, om att sätta sina trötta fötter absolut rätt på den leriga/steniga/rotiga stigen för att undvika en brutal död, sönderslagen mot Kullens klippor och utspolad till havs. Det var en minst sagt knixig bana. Och backig. Efter fyra kilometer hade jag leversmak i munnen och mer mjölksyra i låren än någonsin tidigare på tävling. I den tredje idiotbacken hade jag lärt mig att inte ens försöka springa. Då passeras jag av en frustande medelålders man i full stridsmundering (kompressionsstrumpor, vätskeblåsa på ryggen och fivefingers på fötterna), som formligen älgar uppför backen och vrålar "DET HÄR ÄR KULLAMANNEN!". I ett huj bekräftades alla mina fördomar om barfotalöpare som, well, inte som alla andra.

Potenta pontifikationer

Vilken fin dag vi fick, plötsligt. I förmiddags sprang jag en helt kort runda, mest för att sträcka på benen och hålla igång muskulaturen inför morgondagens kraftprov på Kullen. Och jag kan bara be för att kroppen svarar bättre då, för idag var det stelt och stolpigt och med nya småkrämpor som liksom dök på mig från ingenstans och avlöste varandra under hela passet. Satt sedan och stelnade till på en workshop (som skiljer sig från ett vanligt hederligt seminarium bara till namnet) med en flummig tysk antropolog efter lunch. Känner tydligt hur min akademiska ambitionsnivå sjunker med varje ytterligare dag vi närmar oss sommarlovet.

Bryssel påminde en hel del om Paris fast mindre. Många stora boulevarder och ståtliga palats, men även vindlande kullerstensgator och god falafel. Vi hade ett digert schema med en hel massa studiebesök och möten. Allt flyter liksom ihop en smula såhär i efterhand. Minns i alla fall att jag diskuterade eurokrisens ursprung med en vansinnigt självsäker (kanske t o m arrogant, men i så fall inte utan visst fog för det) tjänsteman från kommissionen. Att jag åt två våfflor redan första eftermiddagen och sen kände att den kvoten liksom var fylld. Att min längsta mening på franska yttrades på en brasiliansk restaurang. Och att en tvålitersstrut pommes frites med majonnäs för tre euro visserligen är ganska bra bang for the buck, men att man blir fasligt smord i truten efteråt och mest vill bita i en citron.

Let it rip

Ryktet om min bloggs död, o s v. Nu kör vi! Åtminstone en stund.

Resten av lägenheten reser bort under helgen, till en stuga någonstans i obygden utanför Lönsboda, för att musicera och dricka sig orediga och göra andra såna där grejer man gör i ett rockband. Själv ska jag således passa på att: spatsera naken över alla våra knappa hundra kvadrat, använda alla spisplattor samtidigt, gå på toa med dörren öppen. På söndag morgon flyger jag till Bryssel med klassen.

Dessvärre verkar jag få ytterligare en sommar med gott om tid åt löpning och spektakulära kulinariska experiment; ringde Reine, min man på Stoby Måleri, i förmiddags och fick ett ganska negativt besked. Inte ett definitivt nej, men nära nog. Så det blir nog till att skrapa ihop ströjobb hos släktingar och leva så snålt som möjligt. Med tanke på höstens Stockholmsvistelse lär jag behöva alla pengar jag kan spara.

Igår: rekordlångt långpass om 151 min. Idag 55 min rehabdistans på tunga ben. Snart bara en och en halv månad kvar till maran.