Månskensentrepenör

En sån dag idag som alltid får mig att tänka på den där Spike Lee-filmen jag aldrig kan minnas namnet på (*googlar*; "Do the right thing", visst fasen), den som utspelar sig under en vansinnesvarm dag i Brooklyn där en snubbe vandrar runt med en stor boomblaster på axeln och spelar Public Enemy. Sen blir det våldsamt, har jag för mig. Inget våld i Malmö idag. Inte i Lund heller. Bara otaliga bleka ben som helt ogenerat paraderas på gator och torg och tåg. Och så luktade Triangelns station, den norra uppgången, distinkt av fisksås (vietnamesisk) när jag åkte för att ha möte med min seminariegrupp i eftermiddags.

Loppet jag sprang i lördags visade sig handla lika mycket, eller mer, om att sätta sina trötta fötter absolut rätt på den leriga/steniga/rotiga stigen för att undvika en brutal död, sönderslagen mot Kullens klippor och utspolad till havs. Det var en minst sagt knixig bana. Och backig. Efter fyra kilometer hade jag leversmak i munnen och mer mjölksyra i låren än någonsin tidigare på tävling. I den tredje idiotbacken hade jag lärt mig att inte ens försöka springa. Då passeras jag av en frustande medelålders man i full stridsmundering (kompressionsstrumpor, vätskeblåsa på ryggen och fivefingers på fötterna), som formligen älgar uppför backen och vrålar "DET HÄR ÄR KULLAMANNEN!". I ett huj bekräftades alla mina fördomar om barfotalöpare som, well, inte som alla andra.