Det är sant som de säger, att en mara börjar efter tre mil; för mig än mer så eftersom jag aldrig sprungit längre (Lidingö x 2) och resterande 12 km verkligen utgjorde uncharted territory. Skulle benen plötsligt sluta lyda? Magen göra uppror p g a saltgurkan jag norpat vid dryckesstationen fyra kilometer tidigare? Strax efter 30 km-skylten spritsade jag i mig min kroppsvarma nötcrème som legat och skavt i byxlinningen i sisådär två timmar och fyrtio minuter. Visst blev det jobbigt sista milen, särskilt i de tre monstruösa, kilometerlånga motluten kring Hovs Hallar, men när jag passerade 40 km på 3.29 visste jag att sub-3.40 var inom räckhåll och lyckades pressa mina arma påkar de sista 2195 metrarna till en målgång på 3.39.05.
Mäkta nöjd, såklart. Det är en erkänt tuff bana. Jag disponerade mina krafter rätt (milpasseringar ca 54-52-52-52 min) och drack tillräckligt i den oväntat starka solen. Ångrar dock att jag inte sprang i linne - vaknade imorse med en bonnabränna av guds nåde.
Samtidigt som loppet arrangerades den s k "Hamnfesten" i direkt anslutning till målområdet, och när jag fått min lilla gulliga glasstatyett och några muggar vatten tvingandes jag kryssa fram förbi Pepes Bodega genom horder av glassfrossande barnfamiljer, danska turister och stekare som värmde upp inför tennisveckan. Benen ville knappt bära, salt svett rann ner i ögonen och gjorde mig halvblind. Efter många om och men tog jag mig till ett fik och fick mig några fabrikspannkakor med sprejgrädde. Tågresan hem var hemsk. Illamående, svag, inträngd bredvid en svettluktande tågluffare från Mexiko.
När jag kom hem låg Mats-Arne under bordet på verandan och hälsade mig med utsökt likgiltighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar