De här långa dagarna som tjänsteman gör något med en. Man pysslar med politik och ändå inte. Jag får se hur det blir till våren, men just nu är det ganska skönt att ha partibiten på sparlåga.
Jag är, på det stora hela, ganska optimistisk i min syn på politik och livet i stort. Det är framför allt därför jag tilltalats av socialdemokratin. När man läser Henrik Berggrens Palmebiografi är det den biten som etsar sig fast; Palmes helt fanatiska framstegsoptimism, hans övertygelse om att utvecklingen (undantaget några smärre hack då och då) följde en stadig kurva uppåt, framåt.
Själv har jag mina reservationer. Dels eftersom jag är lite postmodernistiskt skadad, impregnerad med en grundläggande skepsis mot stora berättelser, myten om Upplysningen och en så linjär, ickeproblematiserande historieskrivning. Och dels på grund av vad vi vet idag om vad en ständig tillväxt gör med klimatet.
Det finns få saker som gör mig så genuint nedstämd som människor som rycker på axlarna i ett "det tjänar ändå ingenting till" åt politik. Det är en helt begriplig reaktion, men för egen del skulle jag aldrig kunna känna så. Sen betyder det absolut inte att jag handgripligen engagerar mig i varje, eller ens särskilt många, frågor - men min grundinställning är liksom alltid att saker går att ändra på.
Med det sagt var såklart en del saker bättre förr. Vi hade ICQ. Fotbollsskor tillverkades inte så många gräsliga färger. Melodifestivalen avgjordes på en (1) kväll.
1 kommentar:
Jag har världens bästa skånska Palme-anekdot att bjuda på nästa gång vi ses.
Själv ska jag gå ur SSU, om det går... Jag vill så gärna engagera mig men sossarna var inte heller rätt.
"När ska vänstern äntligen bli den vänster vi så väl behöver i dessa dagar?" - Ulf Lundell i nya "Är vi lyckliga nu"...Om det bara gått hade jag gärna bytt ut våra 349 riksdagsmän mot en Uffe.
Skicka en kommentar