Ca m'arrive

Det är lustigt hur det jag kallar mitt akademiska självförtroende kan flukturera från timme till timme; så sent som igår eftermiddag kände jag mest för att lägga ner och ta över familjeföretaget, men efter en synnerligen trivsam franskalektion samma kväll formligen brann jag av iver och optimism. Nätt överdrift kanske. Men franskan var verkligen upplyftande. Kvällskurser har en speciell stämning, alla är mer avslappnade (läs: trötta) och liksom medvetna om att detta är något man gör utöver, något strikt självpåtaget. Mitt goda humör kan också bero på killen som satt bredvid mig: han hette Richard och hade Donald Trump-frisyr.

Daniel drog på sig någon illasinnad åkomma när han var hemma på besök i helgen. Förmodligen är det svärfar (min morbror, det tål att inskärpas) som smittat honom. Nu ligger han mest inne på sitt rum och hostar och kommer ut när han behöver mer gröt, men ibland samlar han ihop sig och spelar lite piano.