Malmklockor

Enzo har varit dålig en tid nu och inte kunnat behålla sin mat, så i eftermiddags tog mamma och pappa honom till veterinären, och där konstaterades ganska snabbt att han har en tumör i magen. Stor som en handboll, som pappa sa. Så nu lutar det åt att de avlivar honom på torsdag. Visst känns det sorgligt att inte få ta ett ordentligt farväl men det är ändå något som mest drabbar mig. För hans del är det bättre att få ett slut på eländet, ju förr desto bättre. Konstigt kommer det i alla fall att kännas att komma hem i nästa vecka och inte välkomnas av att han (på ett ytterst smärtsamt sätt) ivrigt trampar en på fötterna. Tomt.

Ett postautistiskt angreppssätt

Man vet att man bor längre norröver än lämpligt när det spelas SM-final i bandy i stan. Varenda restaurang har speciella bandymenyer, tidningarna fylls av bandykrönikor och Svartbäcksgatan är utstyrd med stora banderoller och galet irriterande högtalare som ger ifrån sig inspelat publikvrål i tid och otid. Allt för stämningen. Jag hatar bandy.

För att slippa plugga inför måndagens monstruösa tenta sysselsätter jag mig med att smida sommarens planer. Ett axplock av vad jag vill hinna:

• Springa Finjasjön runt (gärna flera gånger)
• Läsa Proust
• Vandra på Söderåsen
• Anlägga grönsaksland hemma i trädgården
• Dricka rolig sprit
• Grilla nya styckdelar

Kom gärna med fler förslag!

Ajaccio

Vi har förlänats smått överdådiga 9 dagar att plugga till tentan på, vilket mest leder till att man går hemma och dräller och drönar och tänker att man har ju ändå så gott om tid att idag räcker det med ett par kapitel i kursboken. Så idag har jag tvättat tre maskiner. Och sprungit intervaller i Slottsbacken. Och gjort bönbiffar.

Vädret inbjuder inte heller direkt till att ligga inne och tragga utbudskurvor - våren kom i förrgår och solen skiner för jämnan. Jag har gigantiska fönster som vetter så att mitt rum under eftermiddagarna förvandlas till ett växthus.

Hade för övrigt en jäkligt gemytlig helg med kusinen på besök. I fredags var vi kulturella och åt indiskt efteråt, för att under lördagen söka oss in till Stockholm och Eriksdalshallen. Albin gjorde fem mål på Tumba. Han var även i snitt 1,5 gånger större än deras spelare. Sen satt vi och sjöng och drack gin resten av kvällen, som tog slut lite tidigare för undertecknad pga akut sömnbrist. Så jag missade när grannarna hade mage att knacka på och klaga på de gudabenådade The Band-tolkningarna.

Stora teorier

Jag vaknade alldeles i onödan halv sju imorse, och då snöade det igen. Varför väljer man egentligen att flytta norrut? Nu blir jag ju kvar här åtminstone ett par vintrar till, men om de visar sig lika kalla och efterhängsna som den nuvarande bär det av söderöver igen... Bryssel? Paris? Dakar? Alternativet är att stanna i Stockholm och vänta ut klimatförändringarna och uteslutande köpa växthusodlade tomater och hoppas man tjänar bra så man får råd med en rejäl jacka.

Nu fick jag ont i huvudet. Kan bero på alla pdf-dokument jag tvingas läsa på datorn. Kan också bero på kaffebrist. Ett går snabbt och lätt att åtgärda, även om min bryggare som bekant låter som ett bastant transportflygplan anno 1941. Nåja. Bra saker, trots allt:

• "Gösta Berlings saga" (en oförfalskad fröjd)
• Fetaost
• Talet jag ska hålla på min systers student
  

Rävspel

Det snöade när jag kom med tåget i måndags kväll, sen smälte det lite men nu SNÖAR DET BANNE MIG IGEN. Dessutom har jag dragit på mig en förkylning värdig en nordtysk hamnhora. För att trösta mig har jag börjat räkna ner dagarna i almanackan till den stundande Mallorcaresan (farfar fyller 80 och bjuder hela rasket).

Jag var inne på Kristallen i Hlm och gjorde det som man naturligtvis borde gjort åtminstone innan studenten - tittade på tallrikar och skålar och sånt. Så nu vet jag vad jag ska önska mig i födelsedagspresent de kommande fem åren. Deprimerande. Jag vill ju ha böcker, skivor och choklad.

Samarkand

Efter kvällens "Debatt", där det pratades jämställdhet, kan konstateras att strukturblindheten alltjämt lever och frodas på många håll. En vanlig åsikt verkar vara att staten inte ska "lägga sig i" människors egna val. Val? Själva problemets kärna är ju just att folk inte har några verkliga val - det ser kanske ut som att de har det, men det är en chimär i ordets rätta betydelse. En ytlig frihet och en värdelös.

Le mot propre

Satt i godan ro imorse och mumsade Start och bläddrade i DN, och stötte på en oemotståndlig intervju med Tina Ghasemi, Muf-ordförande i Stockholm.

Reporter: Vilken är din största utmaning 2009?
Tina: Att lyckas i EU-valet. Vårt mål är att kasta ut alla socialister från Europa.

Vi får innerligt hoppas att hon blev felciterad, annars har hon och hennes medlemmar en diger uppgift framför sig... Men är det något historien lärt oss så är det att aldrig underskatta högerns målmedvetenhet. Nu drar jag för övrigt hem några dagar och äter upp mig.

Il n'y a pas de hors-texte

Det är ett naturligtvis ett farsartat spektakel, alltihop, och då pratar jag inte om att det är Estlands nationaldag - vart man än vänder sig direktsänds det från tillkännagivanden och presskonferenser och innerliga tal till nationen. Men vi får se det positiva: med en sån average Joe i slottet kan inte själva instutitionen överleva särskilt länge till. Och han kommer ju garanterat att vänstra med Madde om han inte redan gjort det.

Bra tv ikväll: "Mästarnas mästare" (de ska köra beep-test!) på ettan och sen Lyon-Barca på sexan. Först ska jag kuta en runda. Och så ska jag maila till Hässleholms kommuns personalkontor och fråga om de behöver sommarjobbare med brinnande intresse för förvaltning och offentlig sektor.

Sockerkaka

Jaaaaa det smälter! Solen står på och det är olidligt varm på mitt rum, men det kan jag ta för jag var nyss ute och noterade att snöhelvetet fläckvis börjat ge vika, äntligen. Förmodligen töar det till slask som fryser igen och gör det (om möjligt) ännu halare, men just idag är jag på obändigt gott humör och tror på vårens slutgiltiga seger.

Daniel har köpt Lingongrova. För det mesta känner jag mig ganska i fas med resten av befolkningen, men just i fallet Lingongrova verkar konsensus uppnåtts helt utan min medverkan. Jag förstår mig inte på det brödet. Det är liksom mörkt men inte grovt, alldeles för sött, provocerande tunt färdigskivat och går verkligen inte att rosta. En menlös hybrid - och det är naturligtvis däri dess förtjänst ligger, att kunna gå hem hjälpligt i de flesta läger. Utom i mitt, dvs.

Allt är upplevt men verkligt

Jag har bestämt mig för att lägga ner det här bredbandsprojektet, eftersom ingen leverantör jag hört med varit villig att sälja abonnemang med mindre än tolv månaders bindningstid, och om tolv månader bor jag som bekant inte här, så det kändes lite onödigt. Jag klarar mig genom att parasitera på grannen den här våren. Det är långsamt och ganska instabilt, men också gratis.

Vi har delats in i grupper om tre inför de närmsta veckornas pm-skrivande. Och vi har blivit tilldelade ämnen. Det är något uppfriskande i att ledas framåt med så fast och obönhörlig hand. I min grupp finns två unga kvinnor som jag bestämt har för mig heter Daisy och Julia, fem bokstäver gånger två var det i alla fall, och båda är korta och mörka och ser ut att nyss ha börjat gymnasiet, om man ska vara lite elak. Vi ska svänga ihop något på temat "Tillväxt, inkomstfördelning och fattigdom". Kan säkert gå vägen.

Och just som man tror att man alldeles domnat och besegrats av den här aldrig vikande kylan kommer något och ruskar om en så man tror man ska länga ihjäl sig efter riktigt het, brännande svensk högsommar: läser Stig Dagermans "Ormen" och allt är med ens lika levande som någonsin förut---

Parce que c'est la coutume

Alla som sett "Boston Tea Party" på femman vet vem Stig-Björn Ljunggren är, han sitter längst till vänster och är statsvetare. Brukar även synas i morgon-tv på olika kanaler. Och idag hade jag honom som seminarielärare! Osannolikt spännande. Fyra timmar i ett litet rum, han och jag och sex andra studenter. Noterbart:

• Han bar palestinasjal, vilket får betraktas som ett ganska vågat tilltag av alla (icke-araber) över 50
  
• Han vässade sin blyertspenna med en stor fällkniv
• Han påstod att Tiger Woods barn var utmärkta exempel på globaliseringens effekter, eftersom de är "svåra att klassificera"

Min egen insats var klart godkänd. Stig-Björn ("Stickan") sa under ventileringen att min promemoria om Turkiet och EU var "strålande", vilket jag kanske inte fäster så stor vikt vid men ändock sög i mig. Man kan behöva en reserv av positiva omdömen att luta sig mot i tuffa tider.

Imorgon ska jag in till Stockholm och träffa föräldrarna, som är uppe på skomässa. Sen ska de sova över här. Förbereder mig på en så gott som sömnlös natt till följd av pappas snarkningar. Borde kanske gå runt och varna grannarna också...

Straight, no chaser

Nu hände det igen. Jag lyssnade på P1 under söndagens sävliga långpass (1h 36min, ganska slaskigt och oskönt), och plötsligt intervjuades en kvinna från Timbro à propos högerns nya energiuppgörelse. Av olika anledningar gled samtalet sedan in på de mer generella tendenserna i svensk politik; blockens cementerande, debatternas frånvaro, ideologiernas död etc. Same old, same old. Och så prisade hon de socialdemokrater som moderniserat partiet genom att driva frågor om exempelvis ökade avregleringar.

Jag hatar det resonemanget. Varför ska liberaler, särskilt som nu i tider av finanskris och kapitalistisk kollaps, alltjämt ha ensamrätt på m-ordet? Varför kan inte modernisering få betyda ökad rättvisa istället? Och vart tog visionerna vägen? Gudarna ska veta att jag inte är någon nostalgiker - ingen framstegsfascist heller, snarast försiktigt optimistisk - men man blir ju lätt desillusionerad av att läsa svensk politisk 1900-talshistoria och sen slå på tv:n och mötas av Peter Eriksson.

Arroz brut

"Bättre än sex" är ju ett populärt uttryck, men egentligen ganska innehållslöst - även om sex tenderar vara en positiv upplevelse är sambandet långt ifrån naturgivet. Det finns bra sex och det finns dålig sex. Anledningen till att jag kom att tänka på sex (eller snarare på uttrycket) var gårdagskvällens löprunda; de första tjugo minuterna drogs jag med stumma lår och stela höfter, men så plötsligt lossnade allt och jag fick en underbar halvtimme i fint tempo på mjuk nysnö. Det var inte alls som sex men förbannat livgivande.

På ren inspiration anmälde jag mig efteråt till Premiärmilen på Djurgården den 29/3. Hoppas Abbe är hemma så jag kan använda hans dusch.

Mamma ringde mig igår när hon satt i bilen på väg hem från jobbet. Jag försökte föra ett konstruktivt samtal och prata om deras stundande besök här nästa helg, men det gick bara inte, för hon hade precis lagt vantarna på nya Bruceplattan och var helt lyrisk. Varje gång en ny låt började vräkte hon upp volymen och tvingade mig att lyssna på den första halvminuten. Lät iofs bra.

Ca m'arrive

Det är lustigt hur det jag kallar mitt akademiska självförtroende kan flukturera från timme till timme; så sent som igår eftermiddag kände jag mest för att lägga ner och ta över familjeföretaget, men efter en synnerligen trivsam franskalektion samma kväll formligen brann jag av iver och optimism. Nätt överdrift kanske. Men franskan var verkligen upplyftande. Kvällskurser har en speciell stämning, alla är mer avslappnade (läs: trötta) och liksom medvetna om att detta är något man gör utöver, något strikt självpåtaget. Mitt goda humör kan också bero på killen som satt bredvid mig: han hette Richard och hade Donald Trump-frisyr.

Daniel drog på sig någon illasinnad åkomma när han var hemma på besök i helgen. Förmodligen är det svärfar (min morbror, det tål att inskärpas) som smittat honom. Nu ligger han mest inne på sitt rum och hostar och kommer ut när han behöver mer gröt, men ibland samlar han ihop sig och spelar lite piano.

Stegringslopp

När Alma kom på besök inledde vi helgen med att fira hennes återvunna vegetarianism: ost, en flaska rött och lite mörkt choklad som final. Lördagen började sakralt och stilla med kyrkobesök, fortsatte per tåg in till Stockholm och sedan med promenad ut på Söder, där vi träffade Lina vid Medborgarplatsen och letade upp lite krubb. Prat om ditt och datt på café med skandalösa tavlor på väggarna. Albin hörde av sig och sa att han var hemma, så vi sökte oss mot Stureby, fast Lina åkte i motsatt riktning.

Som vanligt vaknade jag två timmar före alla andra. Drack en mugg anskrämligt snabbkaffe. Diskade. Läste fyrtio sidor Proust. Efter en evighet började syrran och Abbe uppvisa vissa livstecken, och till slut fick vi i oss lite frukost och åkte in mot stan igen. Lina mötte upp för lunch, vilket för henne innebar muffins, vilket ledde till vissa moraliserande tillrättavisningar och kostråd från övriga i gruppen. I all välmening! Cheeseburgare och kladdkaka...

Idag försov jag mig till föreläsningen, så jag har läst lite sporadiskt om nyttomaximering och tvättat tre maskiner och köpt ett kilo torkade vita bönor och bänkpressat lite halvdant. Snart kommer Daniel hit igen.

Puy

I morse tänkte jag skriva något för att uppmärksamma att bloggen firar 500 inlägg, men ångrade mig, och när jag nu loggade in påstod Blogger plötsligt att jag redan publicerat mitt femhundrade. Snopet. I alla fall: många inlägg har författats, och om jag skulle våga mig på att uppskatta fördelningen blir den nåt i stil med:

¤ Ovidkommande orerande: 62 %
¤ Kulturrelaterat: 11 %
¤ Fylleinlägg: 1 %
¤ Relativt insiktsfulla analyser: 4 %
¤ Självförhärligande haranger: 19 %
¤ Fotboll: 2 %
¤ Ren briljans: 1 %

Tror att det blir 100 % men orkar fan inte räkna. Jag har redan ägnat halva förmiddagen åt en föreläsning om ATC och AVC och hur dessa förhåller sig till MC - kort sagt, hur olika kostnader påverkar ett företags produktionsplaner. Urbota verklighetsfrånvänt.

Je me suis levé

Snyltandet på grannens uppkoppling fortsätter med oförminskad kraft. I övrigt börjar lägenheten sakta men säkert förvandlas till något som kan liknas vid ett hem - igår packade jag upp alla mina skivor och all skönlitteratur, och garderoben är i princip färdigställd. Har satt upp min USA-karta ovanför skrivbordet. Men det är fortfarande mycket att stå i, vilket bl a illustreras av vår totala brist på potatisstötar.

Inte mindre är fyra föreläsningar i nationalekonomi har jag lyckats insupa. Hittills är det ganska basic grejer, utbud och efterfrågan och så, men ibland smyger läraren in små obehagliga termer som ger mig flashbacks till Matte C, och igår hade han till och med fräckheten att använda d-ordet. "Det är inte mycket matte på den här kursen, jag menar, ni kan ju alla derivera"...

Deterministisk dystopi

Jag är vid liv, men bara knappt, eftersom jag inte har någon internetuppkoppling att tala om. Vid gynnsamt väder lyckas jag ibland ansluta till ett oskyddat trådlöst närverk ("Hippmormor" heter det) och på så vis kolla mailen. Daniel har mobilt bredband men det är ju inte delbart. Alla leverantörer jag undersökt har minst ett års bindningstid på sina ADSL-abonnemang, vilket ju är lite i längsta laget när vi bara har lägenheten i fem månader. Får fortsätta mitt sökande.

Mycket att stå i - saker att packa upp, saker att köpa, saker att ta reda på - och helst hinna mina eftersatta studier också, och en löprunda då och då. Känner att det blir minst en ganska hektisk vecka till innan det vänder. Men jag är väldigt nöjd med nya boendet, det har potential. Rumskamraten är lättskött.

Inget utanför texten

När till och med Carl Bildt skrivet blogginlägg med titlar som "Nu måste det bli slut!" borde Israel förstå att man gått över gränsen med råge. Inte för att Bildt är sionist, men han är ju heller inte Lars Ohly.

Så, den gångna natten var den sista i min solitära tillvaro här i Flogsta, och den kommande blir den första i min och Daniels brutala fyra. Som det ser ut nu kommer vi att lämna två rum i princip outnyttjade. Dels är vi små och nätta av naturen, och dessutom har vi inte i tillnärmelsevis tillräckligt med kapital för att möblera alla 89 kvadrat. Så vi koncentrerar oss på att göra de bebodda delarna så hemtrefvliga som möjligt.

Jag fick ett presentkort på Finlandskryssning i julklapp av min farbror med fru, och det gäller för upp till fyra personer, så först till kvarn får först mala... sin säd. Gäller mars månad ut. Mars ser förresten ut att bli händelserik: först kommer Viktor på besök, sen stor tenta, sen Dylan och den 29:e funderar jag på att springa ett millopp på Djurgården. Försöker få med Daniel. Andra som känner sig manade?

Rambeslut

Jag ska inte säga att jag såg hela partiledardebatten idag, för jag var ute och sprang i den vackra vintersolen, men en del fick jag mig till livs. Inte så värst upphetsande. Sahlin var bra, men det är ändå något obehagligt över henne; det är något obestämbart i hennes framtoning som jag inte kan försonas med. Som en lightversion av Martha Stewart. Höjdpunkten rent underhållningsmässigt var såklart när Björklund anklagade sossarna för att (ordagrant!) "släppa in kommunistpartiet till köttgrytorna". Den mannen vet inga gränser.

Det verkligt problematiska måste ändå vara att inget av riksdagspartierna har en (eller två) ledare som är det minsta sympatisk. Alldeles oavsett politisk färg är de allesammans antingen hjärtskärande okarismatiska eller pinsamt sensationssökande. Oftast lite av båda. Ingen man skulle vilja ha som chef på Regeringskansliet om några år, direkt...

Roligt på andras bekostnad

Jag har inte avgett några nyårslöften, men en viss omstart finns det ändå fog att tala om. Nytt boende, ny kurs, snart ny säng. Igår årets första löppass här i Uppsala. Känner att jag går mot en bra vår, eller åtminstone en vår då jag blir starkare och snabbare och (definitivt inga löften här) kanske även lite rörligare. När allvarliga funderingar på att börja med yoga. Eller kanske boxning, som Lina. Antar att det är bäst att njuta av den här relativa optimismen så länge den varar.

På fredag kväll kommer päronen upp i Killer Zeus' famösa turnébuss, och mamma har varit noga med att inskärpa att hon förväntar sig mat och vin per omgående. Sen blir det en förmodat episk IKEA-tur på lördagen och en vända för att frakta mina pinaler från Sernanders väg till Almqvistgatan.

På semestern läste jag:
¤ "Paris-Dakar" av Jens Liljestrand, en lyhörd exposé över de moderna mansrollerna men också en bunte väldigt bra noveller.
¤ "The book of imaginary being" av Jorge Luis Borges, ett slags uppslagsverk innehållandes fantasiväsen ur olika mytologier.
¤ "Foucault - en introduktion" av Roddy Nilsson, som höll vad titeln lovade och fyllde ett stort bildningshål. Dock: hur fan kan man heta Roddy?

Hade ju tänkt läsa en tung rumän men så blev jag sjuk och orkade inte.

Calcio

Enfin fick jag ändå min väska i tid, så jag hann tvätta undan lite innan tåget norrut gick. Allt var kvar: skjortorna från J Crew (hade kunnat köpa precis allt i den butiken – och sen sett ut som JFK fast lite mindre katolsk), tröjan och koftan från Uniqlo (dessa underbara japaner), den hemmakörda fulspriten à 6 kronor flaskan jag och Alma köpte sista dagen i Puerto Escondido.

Så nu är jag glad.

New York var jättestort på ett helt annat sätt än andra städer jag varit i. Klyschigt värre, men: pulsen. Alla tokigt höga hus gör väl sitt till också. Samtidigt var det verkligen ett trevligt ställe att bara flanera på, särskilt såhär i jultider med alla shoppande människor och överdådiga dekorationer. Några minnesvärda grejer:

¤ Mässa i St John the Divine, stans största kyrka, på juldagen. Predikan handlade till tre fjärdedelar om Obama. Mamma sjöng högst.

¤ Promenad in mot ett skymmande Manhattan över Brooklyn Bridge. Gav en bättre känsla för öns storlek och var dessutom, som en skön bonus, helt sjukt kallt. Men fint.

¤ All obscent god mat jag stoppat i mig. Vi betade av stora delar av Sydostasien, käkade riktigt bbq en kväll, och ett par riktigt bra italienska ställen betades såklart av. Plus obligatoriska bagels och riktigt jävla vidrigt kaffe till frukost.

Sen flög vi alltså via Mexico City till Puerto Escondido, där det mesta handlar om fisk och surfing. Pappa fiskade. Ingen surfade. Jag spydde en försvarlig mängd. Andra kvällen åt jag någon slags ostfyllda paprikor (de kan vara oskyldiga), och sen låg jag utslagen på hotellet med feber i tre hela dagar. Det enda jag fick i mig var avslagen Coca Cola och galletas de avena (havrekex). Kändes som att jag gick ner tio kilo. Resten av vistelsen försökte jag därför äta och sola ikapp resten av familjen, vilket givetvis resulterade i bränd mage. Maten var lättare att kompensera.

Annars: klart fint vatten (cirka 28 grader), precis lagom varmt, mysigt samhälle, vackra solnedgångar. Köpte på mig lite torkad chili på marknaden. Sen en lång och ganska dryg hemresa. Nu är jag inte brun, men lagom utvilad och redo för en vårtermins samboende med Daniel. Om nu något kan förbereda en på det.

Valnötter från Grenoble

Fördelen med att prenumerera på rss-flöden från olika bloggar är att man håller sig kontinuerligt uppdaterad - nackdelen är att man, efter två veckors datorlöshet, har strax över 700 inlägg att läsa ikapp. "Mark all as read" utom en handfull.

Jag har haft en underbar resa trots vissa logistiska missöden. Blir lätt några såna när man ska mellanlanda hit och dit och tåg ska klaffa och väskor släpas och ens föräldrar har korta ben och folk bara no hablo ingles osv osv. Så: nu är vårt bagage fortfarande i London. Alla mina fina skjortor. Förhoppningsvis kommer de imorgon eller på fredag. Då skriver jag något längre om resan, och inom kort kommer det upp lite bilder på Facebook.

She baits them tenement walls

Tydligen är det snökaos i New York just nu. Massa flyg är inställda, vägarna såphala och Bloomberg höll tal där han uppmanade folk att ge sig ut och shoppa trots vädret, eftersom "they need the business". Man kan fan köpa sig ur vilken kris som helst. Vi landar ju inte förrän ganska sent imorgon kväll, så förhoppningsvis har de klarat upp situationen då.

För nu bär det av. Hemma igen 6/1, förhoppningsvis lite brunare och med en del fina bilder. God jul och gott nytt!

Samothrake

Jag är lite villrådig. Villrådig kan visserligen sägas vara mitt mode par défaut. Eller, om sanningen ska fram: inte villrådig så mycket som obeslutsam - men det vet alla så jag ska inte tråka er. Just nu handlar det om föreläsningarna idag och imorgon. Jag har god anledning att misstänka att de nästan bara handlar om saker jag redan kan (eftersom detta är min tredje a-kurs i överlappande ämnen), så jag har vissa svårigheter att motivera mig. Å andra sidan har jag verkligen inget annat att göra. Packa ska jag vänta med till imorgon när jag kollat väderleksrapporten i sista stund.

Det ska bli kul att träffa hunden.

Börjar få ont i ryggen av den här köksstolen.

Bussen går 05.37 fredag morgon, dvs blasfemiskt tidigt, vilket har den trevliga bieffekten att jag rullar in i Hässleholm redan vid lunch. Jag fick ett grattiskort från föräldrarna på min namnsdag, ett illgrönt med en lika kort som meningslös utläggning om mitt namn. Där står att Oscar betyder "kämpen med spjutet", att jag unnar alla det allra bästa och har en optimistisk läggning. Det bästa sparar de till sist: "Oscar är ett namn att vara stolt över". Tack. Tack.

Men jag råkar veta att Oscar betyder "Guds spjut" och inget annat.

Intersektionalitet

Jag har inga fancy kanaler, så igår när jag ville se Barca-Real var jag som vanligt tvungen att titta via nätet. På amerikansk tv. Men det värsta var inte att kommentatorn pratade som John Wayne, det värsta var hans otroligt jobbiga bisittare, en uråldrig skotte som envisades med att kalla alla spelare vid förnamn (som om de brukade semestra ihop). Och som regelbundet hävde ur sig saker som "look at that, they've been kicking filet mignons out of Messi's calves all night". Vad fan det nu ska betyda.

Imorgon ska jag cykla över till andra sidan stan och inspektera lägenheten. Jag har fått en fullmakt från Daniel med tillåtelse att skriva under eventuella kontrakt - needless to say något han kommer att få ångra resten av sitt driftsstyrda liv.

Semesterlitteratur... vad ska jag läsa på resan? Just nu lutar det åt "Gösta Berglings saga", men jag är även otroligt sugen på Mircea Cartarescus "Orbitor"-trilogi. Det får nog bli dagsformen som avgör.

Allt fast förflyktigas

Jag såg fel på schemat och missade att tentan igår varade i fem (5) timmar, vilket resulterade i att det enda jag åt mellan 07.30 och 14.30 var en näve russin. Inte optimalt på något sätt. Vet inte hur mycket jag kan skylla på lågt blodsocker, men det blir nog svårt att skrapa ihop till VG den här gången. Förhoppningsvis väger resultaten på seminarierna upp--- Överlag var tentan jobbigt detaljerad, särskilt med tanke på att den täckte åtta mastiga böcker, och de flesta var efteråt överens om att lärarna var onda och illvilliga och ville sätta dit oss.

Idag hade vi introduktionsföreläsning till delkursen om internationell politik. Vår lärare var (till utseendet) en perfekt korsning mellan journalisten Roger Wilson och skådespelaren Gary Oldman. Verkar vettig.

Annars säger jag som Michael Jackson när jag såg honom på Ullevi på det glada 90-talet: "I love you! I love you most!"

Alludera mera

Jag vill ogärna ropa hej! osv, men det ser oförskämt ljust ut på bostadsfronten nu. Jag och Daniel fick svar på vår annons på Blocket av en man (tror jag) som ville hyra ut sin gigantiska fyra. Just nu väntar jag på att han ska höra av sig igen så att jag kan komma och se den med mina egna, opålitliga ögon. Det hade onekligen varit galet skönt att åka på semester vetandes att åtminstone vårens boende är tryggat. En fyra hade ju dessutom inneburit ett extra rum - föreställ er möjligheterna! Gästrum, bibliotek, skafferi, bastu, fängelse? Eller varför inte rotera?

Reinfeldt uttalade sig igår om den rödgröna koalitionen, och påstod att ett samarbete med Vp effektivt satte stopp för all "förnyelse" inom S. Vilket slår mig som lika dumt som arrogant. Det är så talande att förnyelse för honom per automatik måste innebära liberalisering och en rörelse mot mitten. Måhända är han själv bitter över att befinna sig just där, men det var ju priset M betalade för makten. Man sålde sin ideologiska själ och låtsades börja bry sig om svaga människor. Kom ut ur garderoben, Freidrich! Och klandra inte andra för att de är mer principfasta än du.

Tenta imorgon, stor sådan. Ska nog gå bra.

Något vagt

Läser i Uppsalatidningen att en man gripits utanför Hemköp i city efter att ha försökt stjäla drygt tio kilo fläskfilé. Är det verkligen dithän vi kommit? Fläskfilé måste vara den avgjort tråkigaste, mest okarismatiska styckdelen på hela den underbara grisen. Så mycket gott finns det där. Personligen förstår jag mig inte på folk som till varje pris vill äta kött som smakar så lite kött som möjligt. Eller så är det bara ett uttryck för mitt (illa) dolda klasshat. Vad hade han tänkt äta till sin filé? Klyftpotatis och pulverbearnaise, jag sätter mitt bostadsbidrag på det.

Jag är heeemsk.

Nigande nejlikor

Två sköna grejer på kvällskvisten:
¤ Annonsen jag satte in på Blocket verkar göra nytta... inget klart än, men jag och Daniel hyser gott hopp om vårt gemensamma boende.
¤ Den där vedervärdiga reklamen för Coca Cola Zero ("breakup... as it should be" osv) har äntligen blivit fälld i Näringslivets etiska råd. Hoppas Ryan Air följer inom kort.

Famntag

Gjorde ett stort misstag. Pepparkakshuset, som jag byggt med så mycket möda och besvär och som dessutom kostat mig 24 kr, har redan börjat desintegrera. Förmodligen ställde jag det för nära mitt dragiga fönster. Imorse hade halva skorstenen fallit av och hela konstruktionen känns farligt mjuk och instabil... och så åt jag upp en hörna av taket igår kväll när jag var hungrig.

Strindberg är förresten kul. Väldigt vital och frisk, och så tydligt begåvad, men kanske nästan lite för tydligt; ibland i "Röda rummet" önskar man att han kunde lägga band på sig bara lite. Fast det är ju ett tidigt verk.

Han var blek som ett lik, tunn som en svepning, var gentilt klädd, men såg ut som om han frös i alla leder och hade hemligt umgänge med fattigdomen.

Puglia

Moderata samlingspartiet har som bekant "konvent" nu, där man diskuterar strategi inför 2010, och det verkar som att man kommer försöka göra ungefär som förra gången. Det vill säga: ta en klassiskt vänsterfråga, köra den genom Frihetsmaskinen och få ut något som kanske heter likadant men betyder något helt annat. Efter att ha kidnappat sysselsättningen ska man nu lägga sina våta vantar på rättvisebegreppet. För helvete Sahlin, gör nåt. Tolkningsföreträdet står dig fritt att återerövra!

Allt ska man visst behöva göra själv.

Eftersom ingen (hittills) verkar ha kommit på den självklara idén att utse mig till partisekreterare, bidar jag min tid med engelsk fotboll och hopsättning av pepparkakshus i byggsats. Legitim lösning om man saknar ugn. Igår tänkte jag köpa glögg men hann inte till Systemet, så det blev Blossa Lättglögg på ICA och en rejäl skvätt Absolut istället. Funkade bra.

(vet inte, men har en känsla av att jag inte borde lägga upp den bilden, att den är copyrightskyddad eller nåt, men wtf)

En lycklig dag i mitt liv

Handboll på P4, prinskorv i magen och nytt nummer av Runners World - bra för att vara torsdag helt enkelt. Fast Runners World är egentligen en riktig skittidning. Mest en massa osammanhängande reportage de tar från den amerikanska utgåvan och sätter nån stackars semidyslektisk praktikant att översätta. Och de egna texterna är undantagslöst horribelt illa skrivna. Roligt, dock, när Etiopiens löplandslagscoach intervjuas:

Atleter och soldater behöver lära sig diciplin och respekt. Respekt för andra, respekt för tränaren, respekt för sitt land, för dess regering. För mycket demokrati förstör bara idrottsmannen. Med demokrati följer slöhet.

Skön gubbe.

Aufhebung

Kanske borde jag ha begrundat Jens kommentar till förra inlägget, den om att det är för kallt för att träna nu, även om just kylan är inte något jätteproblem. Däremot snöar det och blåser. Det har banne mig snöat i tre dagar. Icke desto mindre gav jag mig ut på en liten löprunda i förmiddags, årets första med vantar men utan Ipod (ville inte utsätta den för vädret). De första 3-4 kilometerna var plogade och fina. Men sen kom jag ut på en mindre skogsstig där bara ett par skidåkare och en häst tagit sig fram tidigare, och vissa sträckor var rent ut sagt skrattretande; jag plumsade fram i snö som räckte en bra bit över knäna, vinden ansatte mig från norr och jag kände mig jävligt hardcore.

Men det var skönt att komma in sen och duscha varmt.

Idén är att jag ska vara duktig och löpträna kontinuerligt de närmsta fyra veckorna. Sen ska jag som bekant till New York en vecka, och till Puerto Escondido lika länge. Förhoppningsvis går det att klämma in ett par rundor i Mexico - man får ju passa på när man vistas i så gynnsamt klimat. Hur jag än lägger upp vintern lär jag vara betydligt bättre förberedd för vårens formtoppning än i fjol. Då blev nästan hela "försäsongen" förstörd av dåligt utprovade skor och allsköns krämpor. Sub-1.40 i Göteborg!

One does what one dares

Flera gånger under hösten, och särskilt nu sedan det blivit så enastående kallt, har jag på min väg ner mot stan övermannats av en bekant lukt. Väldigt stark och påträngande, mitt i ett villaområde. Men varför kände jag igen den så väl? Idag, när jag cyklade långsamt långsamt för att inte vurpa (vilket jag gjorde för två veckor sedan och fortfarande är öm efter) men samtidigt en smula stressat eftersom vi skulle träffa sverigedemokraten, kom det över mig Proust-style: det luktade, bortom allt tvivel, gris. Nyslaktad gris. Det är en väldigt speciell doft. Man glömmer den inte i första taget, och när jag var mindre slaktades ibland grisar hos mina morföräldrar. Även om jag inte fick vara med i själva det kritiska ögonblicket kunde man alltid spatsera ner i källaren efteråt och beskåda styckningsproceduren. Och känna lukten.

Sverigedemokraten? Trevlig prick. Småtjock, metal-skägg, gymnasielärare i samhällskunskap och historia (ooops!). Hatade den lokala reggaefestivalen. Tyckte att det egna partiet inte var tillräckligt aktivt i miljöfrågor...

Gränslös pragmatism

En jävla heldag såhär långt: först seminarium (som jag fick godkänt på utan att ha läst ett jota, precis så duktig är jag), sen intervju med moderat kommunalråd, sen lunch och nyss intervju med socialdemokratiskt kommunalråd. Intervjuerna för inlämningsuppgiften som vi gör i par. Sossen var pratsam, moderaten mer korrekt. Lägger ingen värdering i det.

Det går en väldigt kul trailer på TV4 just nu för en Wallander-film (be mig inte komma ihåg titeln!), där en djup röst förkunnar över dramatiska bilder: "I ett litet samhälle kan vem som helst vara mördaren" Till skillnad från i en storstad då? Men visst ja, jag glömde; i stora städer finns det en massa uteliggare och kriminella gäng och (gud bevars) invandrarkillar, och andra suspekta element som lätt kan misstänkliggöras efter humör. Mycket bekvämt. Trailerns samhälle å sin sida påminner om byn i "Morden i Midsomer", dvs vit, viktoriansk och välgödd. I den serien är våldet alltid av det kuriösa slaget - orsakat av folk som är besatta av orkidéer, gamla släktfejder osv - och saknar koppling till samhället i övrigt. Eftersom sociala problem inte existerar. Nåväl.

Visste ni att man inte får ha glasögon på sig på passfotot? Jag blev mäkta ställd. Fick obehagliga flashbacks till klassfotot i ettan när den lesbiska (återigen ingen värdering i det, men jag är bergis på att hon var flata) fotografen avtvingade mig min scarf. Med följden att jag ser riktigt jävla korkad ut på bilden. Och utan glasögon tycks mina ögon krympa, så nu har jag ett pass där jag inte heller ser riktigt klok ut. Fast håret är åtminstone inte axellångt.

Untersuchungsausschuss

Emellanåt lyckas jag klämma in lite nöjesläsning också, för tillfället "Från exilen" av Edward Said. Ibland är han vansinnigt teoretisk och man förstår i ärlighetens namn inte särskilt mycket, vilket kanske säger mest om mig, men det är åtminstone aldrig ointressant. Essäerna handlar om allt från pianospel till Palestinafrågan. Förutom alla underhållande (och rättfärdiga) tirader av hat som riktas mot Reagan är Kairo ett genomgående tema, och den staden har nog kvalat in bland de fem jag helst vill besöka inom en snar framtid. Annars, ett småkul smakprov ur en utläggning om Tarzan-filmatiseringar:

Tarzans djungelvärld med sin ytligt utopiska atmosfär som Marx kallar "primitiv kommunism" håller inte heller för en granskning. Han exploaterar alla - svarta, djur, kvinnor - och förutom det gör han så litet som möjligt. Att hänga i träden är inte detsamma som produktivt arbete.

Verbal intercourse

Eftersom Alma har lämnat mig fyller jag det uppkomna tomrummet med chili con carne enligt konstens alla regler. Exakt vilka dessa regler är verkar ingen veta, eller, rättare sagt: alla vet, men ingens regler liknar någon annans. Vilket naturligtvis är en stor del av charmen med klassiska rätter. Idag blev det:

1,5 kg högrev
2 st torkade anchochilis
En röd spansk chili
50 cl Bishop's Finger (jepp, ölen)
2 vitlöksklyftor
2 msk oxbuljong
2 msk limesaft
Spiskummin
Oregano

I skrivande stund har det småputtrat på spisen i strax över fem timmar. Under tiden har jag läst om demokratidefinitioner, sett två avsnitt av "Vita huset", sprungit en mil och käkat kvällsmat. Sen ska den få stå och mogna över natten. Lunch blir bra imorgon. Bara jag som såg Chris Rock igår och blev ganska besviken? Hade för mig att han var roligare. Dock: biten om hur han skulle sätta på Rachel Ray var kul ("och efteråt ska hon baka bullar åt mig"), och så spelade han "Duffle bag boy" med Lil' Wayne när han gick på.

På förekommen anledning

Om lite mindre än fyra timmar kommer syrran med tåget söderifrån, så eftermiddagen vigs åt städning och soptömning och allmänt iordningställande. Nu lät det som att jag lever i fullständig misär i vanliga fall. Inte sant! Men jag har skjutit upp en del städning som annars skulle gjorts för en vecka sen, så just nu är det ganska grusigt. Och mina svettiga löparkläder hänger på tork lite varstans. Fixa, dona, feja.

Lite oklart just vad vi ska göra när hon är här (ända till söndag, trevligt värre), men stan är stor och fredag verkar bli Stockholmsdag. Tror det är bra för mig att hon kommer och radikaliserar mig en gnutta. Det är så lätt att fastna i borgerliga diskurser här vid akademien---

Parodiserad periodisering

På kort tid har två av mina lärare från Lund deltagit i olika program i P1. Först pratade Rouzbeh Parsi om Saudiarabien för någon vecka sedan, och igår hade jag det tveksamma nöjet att återuppleva Lina Sturfeldts påfrestande utläggningar om första världskriget. Rouzbeh var ju dessutom min handledare i våras. Han är grym. Jäkligt skärpt, kul att lyssna på och alltid välklädd. Lite besatt av nationalism i allmänhet och iransk sådan i synnerhet.

Så om du läser i Lund, leta efter kurser där han föreläser. Vi har förresten bra lärare i Uppsala också.

Från det ena till det andra: Tottenham går ju som tåget nu, och alla hyllar Redknapp, och jag har egentligen inget att invända på det sportsliga planet. Men precis som jag skrev för en tid sedan så är Redface själva essensen av vad som är fel och oskönt med engelsk fotboll. Erik Niva (Spursfan) på Aftonbladet hade ett bra resonemang om hela soppan. När man anställer en man som Redknapp är det som att sätta upp en stor skylt med texten "Vi säljer gladeligen vår själ, våra principer och vårt samvete - vinst till varje upptänkligt pris" ovanför ingången på White Hart Lane. Det är att kapitulera för Girigheten.

Eventuellt ska jag och en annan kursare intervjua kommunfullmäktiges enda sverigedemokrat här i stan. Lär bli spännande.

Ganges

Herre min skapare. Slår på tv:n nu på morgonen, häller upp kaffe och sätter mig för att få gårdagens Champions League-mål. I SVT:s soffa sitter en svart svensk-amerikan, tydligen inbjuden för att representera och tala för varenda svart människa i USA oavsett klass eller läggning eller annat, och vi får först se ett klipp från 1964. Sen vänder sig programledaren till sin gäst och frågar något i stil med "är det klart nu?" KLART?! Hur världsfrånvänd kan en människa vara? Är Sverige ett jämlikt land för att Maud Olofsson leder bondepartiet?

Ringsignalen, vår tids klassmarkör

Jag hade verkligen tänkt kläcka ur mig nåt snitsigt och småcyniskt nu: om hur skönt det är att hela valcirkusen är över, att nu är det minsann upp till bevis efter all uppfordrande retorik, "action speaks louder" osv. Men så gick jag in på Youtube och såg hela talet, alla 16 minuter. Och jag bara satt och log, och Jesse Jackson grät, och Oprah grät, och banne mig om inte mina egna ögon blev mer än lovligt grumliga och jag fick något verkligt tjockt i halsen --- det är så jääävla stort, det är vad det är. Man kan säga det till leda men det blir inte mindre sant för det.

Yes we can

Eftersom jag har seminarium imorgon (tiiidigt) så blir det ingen valvaka för min del. Kompenserar med en liten USA-fest: ordentliga hamburgare (nötfärs och riktigt röda i mitten), senaste avsnittet av suveräna "Californication" och så lite göttigt nostalgisk hiphop. "That's how we roll '98" med Big Pun och en helgjuten barnkör som drar refrängen:

There's something I want to tell you,
there's something I think your crew should know
Big Pun is the largest, we straight outta the projects,
that's how we roll

Metropolis

Kvalificerad majoritetsröstning, gemensam inre marknad, CAP och regionalstöd; jag vill få ut min frustration men vet samtidigt att i EU kan ingen höra dig skrika, du matas med mer och mer byråkrati och kommittéer och kommissioner tills du bara kan resignera inför dess oemotståndliga blandning av bländande komplexitet och ren dumhet... Till råga på allt masade jag mig upp innan solen för att lyssna på en föreläsning om Turkiets medlemskap, ett anförande jag med facit i hand lika gärna kunnat hålla själv. Tröstshoppade köttfärs på ICA.

För att fortsätta på gnällspåret: vad är grejen med folk som går på löpband? Det finns en hel värld av frisk luft och jämna stigar därute. Att springa på band är en sak (om än lika tråkigt och enformigt), eftersom datorn ger nyttig information om hastighet och sträcka och sånt, men hur många behöver egentligen ha reda på om de promenerar i 5 eller 6 km/h? Jesus.

Ljuspunkt: demot till Football Manager 2009 har kommit, och efter en miserabel första halva av säsongen har jag äntligen hittat en bra 4-4-2 till mitt Tottenham.

Plethora

Makalöst låg bloggmoral för tillfället, någon sorts baksmälla efter mammas korta besök i veckan - jag känner bara för att springa och kolla på nerladdade avsnitt av "The Daily Show". Viss hemlängtan. Och så går man till råga på allt in på Linas och Jens bloggar och får läsa om deras lov på hemmaplan. Vi på riktiga lärosäten har som bekant inga lov. Förhoppningvis kompenseras vi av framskjutna maktpositioner i framtiden... just nu känner jag ingen vidare lust att styra och ställa, men det går i vågor som sammanfaller med mitt självförtroende i stort.

Pallar inte mer EU idag. Går och handlar. Måste tjacka en glödlampa med smal fattning.

Aisthesis

Tydligen är Uppsala bara landets fjärde blåsigaste stad, slagen bl a av Malmö, men efter min löprunda i fredags vivlar jag starkt på den uppgiften. Det kändes inte som att jag rörde mig ur fläcken. Mitt högra knä har varit lite tjurigt på sistone av okänd anledning, men nu verkar det ha gått över. Satsningen mot Göteborgsvarvet i maj kan således börja! Det smärtade mig att inte kunna vara med när anrika Kyrkloppet gick av stapeln. Enligt rapporterna försvarade Viktor och August och Gustaf familjenamnet med den äran.

Två observationer om fotboll:
1. Ljungberg till Seattle. Seattle. Vet han ens var det ligger? Typ i Canada. Alla är kroniskt orakade och går runt i bylsiga flanellskjortor. Det känns spontant som väldigt annorlunda verklighet för en man som vant sig vid att kunna ta en eftermiddag på Bond Street när han känt för det.
2. Ramos sparkad från Spurs. Inte mycket att säga om det, och vinst direkt igår mot Bolton. Men snälla, snälla - inte Redknapp. Jag hatar den människan. Han personifierar allt som är fel med engelsk fotboll: den röda näsan, det uppblåsta egot, den illa dolda xenofobin. Den totala bristen på stil i ordets vidaste mening.

Imorgon kommer mor min upp och hälsar på, så förhoppningsvis blir det en del uteätande på ställen min skrala studentkassa annars inte uppmuntrar till.

Problemformuleringspriviliegiet

Man kan säga vad man vill om svenska mediers bevakning av det amerikanska valet; själv retar jag mig på att de flesta journalister som rapporterar "on sight" egentligen bara upprepar det som sägs i amerikansk media, fast i grovt förenklad och oproblematiserande form. Väldigt få verkar veta vad i hela friden de pratar om - och då menar jag inte att jag vet mer själv, men jag vet åtminstone vad jag inte vet. Om ni fattar.

Samtidigt älskar jag USA och är politiskt intresserad (tro det eller ej), så jag läser mina bloggar och ser mina debatter och gör så gott jag kan. Det bästa just nu är alla dessa gamla svarta människor som röstar i förtid och bara kollapsar efteråt i ohejdad gråt, när de inser att de faktiskt lagt sin röst på en svart kandidat. Om man levt i den amerikanska södern pre-medborgarrättsrörelsen är det nog ganska svårt att ta in. När jag läste det här och det här var jag själv ungefär så nära tårar som jag någonsin varit sedan första säsongens sista avsnitt av OC.

Klass, klass, klass

Habilt seminarium idag. Jag var trött, så trött, och ryckte bara till när en sympatisk kille med mild röst eldade upp sig en aning. Först hade han en lång utläggning om Per-Albin Hansson (han hade läst biografin), och sen hytte han varnande med fingret och förkunnade: "Marxismen är inte död!" Ingen sa emot. Vår estniska lärare skruvade på sig i stolen.

Letar med ljus och lykta efter lägenhet till våren. Kvinnan jag hyr av planerar visserligen stanna i Ukraina ytterligare en termin, så i nödfall kan jag nog bo kvar till april, men om möjligheten uppstår flyttar jag gärna lite närmre centrum. Vidare: Daniel ser ut att komma upp för att läsa engelska (jag är vådligt avundsjuk) och vi har kommit överens om att leta treor. Men det löser sig säkert på nån vänster.

Dekadent deliberation

Det här måste vara det bästa jag sett på länge: Lil' Wayne bloggar om sport för ESPN! Ett lika briljant som oväntat tilltag, kan tyckas. Men vi som har varit med ett tag och har lite bättre koll minns såklart "Sportscenter" på mixtapen Dedication 2. Där rappar han bl a om Federer. Dessutom har killen sedan tre månader "ESPN" tatuerat på armen...

Just nu är Albin på SVT24.

Mot en positiv frihet

Sedan 1919 har tidpunkten för de allmänna valen varit den tredje söndagen i september. Man ansåg att det var en lämplig tidpunkt att anordna val eftersom skörden då var bärgad och hela landet var snöfritt.

Visst är det romantiskt! Visst är det vackert! Citat ur min nya fina bok "Mellan folkhem och Europa - svensk politik i brytningstid". Där får man också reda på att en tredjedel (1/3) av de 1400 folkomröstningar som hållits i världen de senaste 200 åren har genomförts i Schweiz. Inte friskt på något vis.

Where the stress falls

Jag klarade mig med nöd och näppe genom morgonens seminarium om politiskt deltagande, trots att jag bara läst en av tre böcker på listan. Knepet? Osakliga angrepp funkar alltid. Gärna gällande omstridda begrepp: "Fast jag går inte med på din definition av demokrati. Är det i själva verket inte klassiskt liberala värden du pratar om? Måste vi alltid likställa demokrati med liberalism? Va? VA?!" Det var också gångbart att ifrågasätta miljön som ett postmaterialistiskt värde. Nåja.

Och så har jag klippt mig på en riktig salong för andra gången i mitt liv. Inte alls otrevligt, om man bortser från kostnaden såklart. Och frisörens pliktskyldiga pladder om sin svärfars båt i Torekov. Nu kokas det mungbönor för fulla muggar, de där små gröna gynnarna som nog ska bli goda med lite couscous eller kanske i en gryta eller mosade och formade till nån sorts biffar. Mångsidiga.

Rapport från osthyllan

Alltid gött med partiledardebatt, och särskilt som nu i nästan två hela timmar. Sammantaget tycker jag att de goda krafterna skötte sig ganska bra. Jag antar att Sahlin ångrar veckans rabalder om Vänsterpartiets vara eller icke vara i en framtida koalition; det var liksom bara onödigt, och gav regeringspartierna nytt vatten på sin lilla kvarn. I alla fall, tre bra grejer:

• Ohly såg nästan ut som en riktig politiker! I skjorta och kavaj! Jag blir lika glatt överraskad varje gång. Tror inte man ska underskatta klädernas betydelse för det samlade intrycket, och en småsäckig kavaj trumfar den grovstickade fiskartröjan alla dagar i veckan (åtminstone i tv-sammanhang).
• Att Sahlin inte drog sig för att trycka på de normativa aspekterna av den ekonomiska politiken. Själv är jag övertygad om att de har allt att vinna på att poängtera hur omfördelning handlar om solidaritet, och att det inte räcker att ropa "valfrihet" och luta sig tillbaka. För min del får hon gärna prata ännu mer om rättvisa.
• Det var kul att se Hägglund svettas när könsneutral äktenskapsbalk kom på tal. Det framgick hur sorgligt ensamma han och hans menlösa parti är, och jag tycker synd om Reinfeldt som måste försöka försvara Kd. Det lät som om han talade om en liten pojke med bokstavsdiagnos: "Han är inte som vi andra, han klarar inte av förändring, ge honom lite mer tid!"
  

Sluligen: nästa gång jag hör någon, oavsett politisk färg, använda sig av uttrycket "pengar i plånboken" osäkrar jag mitt gevär. Fattar ni inte att det är en fälla?

Auteur

Helt snabb lägesrapport: har påbörjat omläsning av Woolf. Jag såg en grej i DN för en tid sen, om att nya undersökningar inte visade några som helst belägg för teorin om att litteratur gör folk till "bättre" eller mer empatiska människor, men "To the lighthouse" bara måste utgöra det lysande undantaget; varje mening sjunker in i mig, liksom berikar mig, och inte sällan måste jag läsa om samma rad tre fyra fem gånger av ren lust och glädje---

Fursten

Alldeles nyss fick jag ett mail av min morbror. Först gratulerade han mig på namnsdagen, som vi delar, och sen berättade han triumfatoriskt att han grävt fram sitt gamla resultat från Lidingöloppet. Och ja, han spöade mig med åtta minuter.

Seminarium om demokratisering under förmiddagen, repris av nattens amerikanska presidentkandidatsdebatt i eftermiddags och nu ser jag på tv om alla dessa varsel i Göteborg; det har varit en lärorik och lite oroande dag. Då och då slås jag av en väldig upphetsning över att leva just nu, i den här tiden, med allt som händer - klimatet, Kinas uppgång och Västerlandets presumtiva fall, Mellanöstern, för att nämna några. Det eventuella införandet av målkameror i fotboll. Och så försöker jag förutse min roll i det hela, vilket såklart inte tjänar någonting till, eftersom jag som bekant kommer bli grundskolelärare, men ibland mår man bra av att drömma.

Såg Palme på tv, det där berömda talet där han jämför bombningen av Hanoi med Treblinka, och fick gåshud. Jag är så sentimental. Men också optimististisk. Ibland.

Shuffle boil

"The accidental" av skotska författaren Ali Smith närmar jag mig slutet av, och den har hittills gjort sig förtjänt av en klar rekommendation. Inspirerad och fyndigt skriven men ändå inte utan djup. De senaste veckorna har jag känt en växande... jag vet inte, skyldighet nästan, att läsa om "To the lighthouse" av Woolf. Av någon anledning verkar det viktigt. Minns den som helt fantastisk. Time will tell.

Lördag i Stockholm med Albin. Först var jag i Eriksdalshallen och såg Bajen slå ett högst medelmåttigt litauiskt lag (mina baltiska fränder) i Champions League. En av litauerna var ungefär lika lång som jag men vägde 130 kg och kunde inte springa. Elitidrott var ordet. Sen var det förfest i en lägenhet vid Gullmarsplan med några ur laget, varefter vissa tvunget skulle till Stureplan men jag och Abbe och Jens (från Trelleborg, i Johnny Cash-skjorta) tog en taxi till Medborgarplatsen och försökte ta oss in på Kvarnen.

Vi var egentligen för unga, och då särskilt Tingsvall, men han var inte rådlös utan drog fram sitt grönvita medlemskort. Öppnar vissa dörrar på Söder. Till slut blev det ganska sent, men i vanlig ordning vaknade jag ändå efter ungefär fyra timmar. Tog ett tåg till Uppsala. Bryggde kaffe. Placerade mig i sängen och stannade där.

Sui generis

En bok som heter "Demokratiseringsprocesser" är dagens projekt. Och så ska jag vika tvätt och köpa äpplen. Men mest läsa, läsa, läsa - våra nya lärare gjorde omedelbart klart att den här delkursen kommer att innebära mycket av den varan. Så helgen vigs åt "Comparative Government and Politics", med ett lysande undantag: imorgon vankas det förhoppad heldag i Stockholm. Shopping, handboll och kanske kanske utgång. Lord knows I need it.

Det var kul att komma hem ett par dagar och fira syrran. Alla såg ut att klara sig förvånansvärt bra i min frånvaro. Jag gav henne bl a en bok om grönsaksodling och växtnäring godkänd för ekologisk odling - hon har ju vissa planer på en framtid som självförsörjande bonde. En sympatisk tillvaro i mina öron. Det känns bra att hon så fint anpassar sig efter mina strävanden; ju mer makthungrande och penningkåt jag verkar bli, desto mer modesta blir hennes ambitioner. Ying, yang.

Fast i slutändan blir hon såklart ledarskribent på Aftonblaskan medan jag ruttnar bort som desillusionerad samhällslärare på någon gudsförgäten grundskola i Sydsverige---

Transition

Jag börjar från början, som Aristoteles hade sagt, och ger er loppet bit för bit.

Uppvärming: Jag joggade runt lite mållöst och försökte hitta några kändisar. Till slut såg jag Johanna Bohlin, den 18-åriga boxaren som sprang 10k i Finnkampen. Hon såg inte ut att vara en dag över 12. Efteråt läste jag att hon avverkade de tre milen på under två timmar.

0-13: Starten gick (de avfyrar en luftvärnskanon som skrämmer livet ur en) och vi i grupp 5 pilade iväg. I början sprang vi på en åker så det fanns gott om plats, men snart blev det trångt och jävligt och farten sjönk. Kollade på klockan vid andra kilometerskylten och försökte att inte gripas av panik av att det gick så långsamt. Drack sportdryck. Kände mig ganska fräsch. Första milen gick på lite mindre än en timme, vilket var ok med tanke på trängseln.

13-18: Första biten var småbackig, men den här halvmilen invaggade mig i en falsk trygghetskänsla. Solen sken, havet glittrade. Höstfärgerna var bedårande. Jag älgade förbi en gubbe i t-shirt med texten "Jag har sprungit Lidingöloppet 41 gånger".

18-22: Och så kom de, backarna. BAM! BAM! 20 meter rakt upp och sen lika rakt ner igen. Jag gjorde mitt bästa för att hålla god teknik, med höjd blick och kort steg, men nedförsbackarna slet något sanslöst på mina framsidor hur jag än bar mig åt. I efterhand inser jag att jag borde tagit det ännu lugnare uppför.

22-26: Fy fan. Runt den 24:e kilometern var jag tvungen att börja gå i vissa backar. Vaderna började krampa lite smått. Ett tag trodde jag att jag skulle spy när det kändes som att magen revolterade mot sportdrycken, men den känslan övermannades snart av andra, betydligt mer akuta smärtor. Jag tänkte på krig och på döden.

26-30: Med fyra kilometer kvar möttes vi alla av en gigantisk banderoll: "Välkommen till Abborrbacken - stärker benen!". Jag gick precis hela vägen upp. Tryckte i mig en halv banan som en snäll funktionär bistod med. Någonstans hade jag läst att den sista biten var flack och lätt, så jag tröstade mig med det för att inte bryta ihop fullständigt. Men det visade sig vara en lögn. Det blev aldrig lättare. Det blev bara som en dimma, en fullständig tomhet, och jag stapplade fram och jag såg målgången kanske 500 meter fram och uppbådade mina sista krafter och sprang sista biten in. 3.03.15.

Nästa år under 2.45. Men herre min skapare vad jobbigt det var, gränslöst mycket jobbigare än nåt jag gjort tidigare.

Little things I should have said and done

Visserligen sägs det att man ska trappa ner och vila sig i form, men en och en halv veckas totalt löpuppehåll är knappast optimal uppladdning. Nåväl, inget att göra åt saken nu. Bara att bita i det sura äpplet. Dåliga ursäkter tar mig inte över Abborrbacken (den mytiska) och klagade Gunde Svan nånsin över futtiga förkylningar? Han åt sin gröt, torkade snoret ur näsan (eller lät bli) och körde järnet.

Skönt i alla fall att ha tentan ur världen. Tre frågor, strax över tre timmar, två toabesök. Jag var bra påläst så det kom inte som någon överraskning att det kändes lätt, men jag stör mig på att det inte kom någon fråga på Hegel och Marx. Satt och plågade mig igenom "Arbete och alienation" igår helt i onödan. Ingen njutbar resa direkt. Sen har jag packat, tryckt i mig en försvarlig mängd pasta (med vitlöksfräst zucchini, en bra kombo) och fått några uppmuntrande ord från mamma per telefon. Det ska bli kul att komma hem ett par dagar och träffa hunden.

Mustafa Mohamed ska springa imorgon! Jag och Musse i samma lopp!

Motlägg

Alla som inte läser Carl Bildts blogg borde göra det. Stundtals helt obetalbart underhållande. Det som verkligen imponerar är hans förmåga att förmedla så mycket av sin egen personlighet i sitt sätt att skriva, att han liksom lyckas få meningarna på skärmen att drypa av samma odrägliga dryghet som han utstrålar i tv... Just nu rapporteras det från en massa viktiga möten i New York:

I kväll bär det så av till president Bushs sedvanliga mottagning på Waldorf Astoria. Alla brukar vara där.

Bas och överbyggnad

Jag vill inte, för att citera en gammal kurskamrat, måla fan på väggen; det finns oändligt många därute som har ofantligt mycket mer att klaga på. Men ibland måste man få tycka synd om sig själv. Och nu är jag förkyld. Gäller bara att ha is i magen och ta det lugnt så man hinner bli kry till lördag.

Efter lunch masade jag mig ner till ICA (flera hundra meter!) för att hamstra vitlök, för det sa mamma att man ska äta med mina symptom. Det slutade med att jag kom hem med en flaska flädersaft, naturell yoghurt och en stor burk konserverade päron. Vitlök? Glömde jag. Men varm flädersaft är godare. Kröp upp i sängen och njöt av Chelsea-Man U, som verkligen infriade alla upptänkliga förväntningar, även om det var synd att Scholes blev utbytt innan han hann bli utvisad.

Dialektik

Smått overklig föreläsning idag. För det första led jag hela tiden av brutal koffeinbrist, så allt utspelade sig liksom i ett slags töcken, och ibland trodde jag till och med att jag skulle somna. För er som inte vet det så sover jag på nätterna och är vaken på dagarna.

Nu satt jag i alla fall där och halvslumrade i en gigantisk sal. Läraren hette Jörgen och jag hade en liten misstanke om hans politiska agenda - andra lärare har hintat - men när han sen drog igång drunknade jag i en störtflod av oförblommad marxism. Föreläsningen hade titeln "Socialismens rötter" och han förnekade sig inte. Särskilt minnesvärd var resonemanget där han liknade genomdrivandet av en kommunistisk politik med uttåget ur Egypten. Uppbrottet från förtryck, vägen via stora umbäranden, slutmålets frigörelse. Lenin och Moses, liksom.

Det var ganska sött att han fick något glansigt i blicken när han talade om "tiden då tanken på ett klasslöst samhälle fortfarande kunde sätta världen i brand". Det fick mig att tänka på min syster, som är i Malmö i dagarna och är idealistisk och lite arg. Lycka till!

To love somebody

Var nyss ute och promenerade lite i omgivningarna och möttes av säkert tjugo löpare på lika många minuter. Jag slogs av hur löpning, eller åtminstone deltagandet i lopp och tävlingar, är en på samman gång solitär och kollektiv företeelse. När man springer t ex Göteborgsvarvet blir man ofrånkomligen en del av en gigantisk, framrullande massa; tusentals människor sinsemellan olika men förenade av ett gemensamt mål. Och ändå: alla måste vi ta oss dit på egen hand, och vissa kommer att komma fram före de andra.

Man springer oftast ensam. Att löpträna med andra kan vara vanskligt, om man inte är säker på att man ligger på ungefär samma nivå konditionsmässigt. Och även om så är fallet måste man tydligt komma överens i förväg om passets natur och syfte. För mig har det alltid funkat bra att springa med Viktor de gånger vi fått tillfälle till det. Hans pappa däremot... vi kan ju nöja oss med att konstatera att det är ganska värdelöst att springa i grupp om man är en utpräglad tävlingsmänniska.

Om ungefär tio dagar ska jag springa Lidingöloppet. Tre mil över stock och sten, ensam men tillsammans med andra, så att säga.

Hets

Rousseau, Hobbes, Platon; man blir lätt fartblind på den här delkursen när alla visa gamla gubbar valsar förbi i sån hastighet. I morse hade vi seminarium och diskuterade bl a begreppet "allmänvilja". Kände att jag hade åtminstone lite mer att bidra med den här gången, inte som i måndags när jag mest var tyst och yrvaken, men det är banne mig inte lätt. Ganska fyndigt formulerat av Hobbes om andliga ting:

Ty det är med vår religions mysterier som med de hälsobringande pillren för de sjuka vilka om de sväljs hela har läkekraft, men om de tuggas mestadels kastas upp igen utan att göra någon verkan.

Tre bra saker:

• Mellberg såg stabil ut mot Udinese igår
• Min egen form verkar vara på väg, såhär ett par veckor innan Lidingö
• Gratis DN en vecka framöver!
  

L'Archéologie du savoir

För första gången på tre veckor såg jag idag en levande människa i min korridor. Har träffat gott om folk i hissen, i soprummet, i tvättstugan (där jag hade ett långt och givande samtal med en äldre asiatisk kvinna som gillade Skåne), men fram tills idag har alltså min egen korridor förefallit stendöd. Nästan kuslig. Den här mannen undvek visserligen min blick och smet illa kvickt in i sin lägenhet igen, men jag ser det ändå som ett fall framåt. Som om jag hittat vatten på Mars.

Fler framsteg, om man nu tvunget ska framhålla dem: deltog i ett planeringsmöte för Polmagasinet i eftermiddags. Det är vårt programs egen tidning. Vi satt på Norrlands nationscafé, kanske åtta pers, och jag sa inte så mycket men verkar vara inne i systemet. Väntar på ett mail från redaktören om vad jag ska skriva. Vår lilla skrift går ut i 300 ex, så Jens som är publicerad i mer spridda sammanhang kanske fnyser, men jag är glad åt det lilla - någonstans måste man ju börja.

Och Albin skänkte mig 1,5 kg havregryn igår. Vänskap är en vacker sak.

Formexperiment

Rubrik på svd.se ikväll: "Gotland måste försvaras". Nej, det måste det inte. Gotland måste bara försvaras om vi vill ha Gotland kvar som en del av Sverige. Och mig veterligt gör de inget därute för att bidra till BNP:n, annat än att arrangera en och annan förkastlig medeltidsvecka med jämna mellanrum. Usch. Det vänder sig i min mage av blotta tanken ---

Vilja till makt

Satt i godan ro på Märsta station i torsdags runt 20.15 och väntade på tåget tillbaka till Uppsala. Hade precis köpt fina äpplen på ICA. Uppsala är en gravt efterbliven äppelstad, har det visat sig; överallt möts man av ynkliga, patetiskt små skrumpna tingestar till hutlösa överpriser.

I alla fall satt jag där, och plötsligt börjar en full skäggig man högljutt diskutera med två poliser. Först hörde jag inte riktigt vad de sa - det var något om "grabbarna på anstalten" - men sen höjde han rösten ytterligare, som om han adresserade hela perrongen, och basunerade:

Jag ska skicka ett brev till Frankrikes president, Nicholas Sarkozy. Vet ni vad jag ska skriva? Såhär: "Has France declared war on me? And, if so, why?" Sen ska brevet publiceras i Le Monde också.

Flyfotad

I vår kursbeskrivning står det att vi ska läsa utdrag ur Nya Testamentet eftersom det är "ett viktigt element i snart sagt allt senare västerländskt politiskt tänkande". No further comments. Jag motsätter mig inte påståendet, inte alls, men jag hoppas (och antar) att dess förekomst i litteraturlistan problematiseras och diskuteras vad kursen lider. Precis som allt annat! Problematisera, ibland känns det som att det är allt universitetsstudier går ut på. Och att använda orden "diskursivt" och "implicera" så ofta man bara kan. Det är jag grym på.

Så nu ska jag ägna ett par timmar åt bibeln.

Igår pratade jag med min syster i telefon. Hon anförtrodde åt mig sina senaste framtidsplaner: att utbilda sig på folkhögskola ett par år för att sedan leva som självförsörjande bonde. Två veckor hann jag alltså vara borta innan allt rämnade.

Bakelser

På begäran kommer här en kort guide till hur du ser livestreamad sport på datorn, något jag själv är utlämnad till nu när jag inte har Canal+. Bildkvaliteten varierar men är för det mesta klart acceptabel.

1. Gå in på MyP2P.eu och klicka på "Software". Där laddar du ner de visningsprogram man behöver. Det finns flera olika, men det verkar som att Sopcast och TVU är populärast.

2. Klicka på "Live Sports" och välj den match/evenemang du är intresserad av. Väl inne på en specifik match finns det ofta flera olika sändningar att välja mellan. Ta en som a) använder sig av något av de program du har, b) sänds i minst 300 Kbps, c) har en grön lampa framför sitt namn. De med engelska kommentatorer har (ENG) i titeln.

3. Förhoppningsvis startas ditt nerladdade program automatiskt och sändingen startar. Ibland tar det några minuter innan det flyter bra eftersom den måste buffra och ha sig.

Utfall, anfall, fritt fall

Första veckan avklarad. Min sinnestämning är fortsatt högst ombytlig. Ibland är jag rusigt optimistisk och skönt smånervös inför framtiden, och ungefär lika ofta undrar jag vad jag håller på med och vill gå till Simon och kolla Chelsea-Spurs och dricka mjölk. Skönt då att skriva av sig lite. Eller läsa Murakami, som jag började med igår.

Reccegasquen (dessa namn) i fredags, som avslutade insparksveckan, var en lärorik och mestadels njutbar tillställning. Av någon anledning hade jag blivit placerad vid någon slags honnörsbord, uppe på en scen tillsammans med toastmastern och UPS-ordföranden och en massa andra. Men de var väldigt snälla. Det är mycket att hålla reda på: man ska skåla på rätt sätt (och ofta), veta när man ska vika en hatt av sin servett och lära sig melodin till en massa nya sånger. De flesta på temat "vår egen odiskutabla förträfflighet".

Jag äger bara en kostym som sitter någorlunda, och den är sydd i ett ylletyg som passar bäst vid vakttjänst i Boden. Så jag svettades ganska ymnigt under hela middagen. Dessutom tror jag att jag håller på att bli förkyld. Positivt: att jag får studiebidrag imorgon, och att föreläsningarna börjar. Ska bli intressant.

Threshold pace

Efter åtta avklarade nationer under gårdagskvällens pubrunda, och ungefär hälften så många glas vin (det gick bra och jag var inte den enda!), lyckades jag med konststycket att tappa bort mitt tillfälliga kårleg. I hällande regn och genom mörka gränder gick jag ensam tillbaka till Norrlands nation. Mirakulöst nog hade vakten hittat legget så jag fick det tillbaka, men vid det laget var jag både blöt och trött och kände att kvällens dryckesbudget var sprängd. Så jag messade min fadder (Leif) och cyklade hem och åt yoghurt.

Över lag var det annars en trevlig kväll. Fyra av åtta i min faddergrupp är utbytesstudenter (från Tjeckien, Lettland, Frankrike och USA), så jag pratade förmodligen mer engelska igår än jag gjort under resten av mitt liv hittills. Det är kul (åtminstone efter ett par glas) och nyttigt. Idag har vi demonstrerat. Vår grupp heter Wonderland och har Alice i Underlandet-tema, så jag var lite utklädd till spelkort. Och bar en obegriplig skylt där det stod "It's straight to be queer". Vi tågade genom stan och skanderade olika skumma grejer, mest med Aliceanknytning - "Off with her head!", exempelvis - och sen var det över och jag satte mig på biblioteket och läste amerikanska Runner's World.

Lissabon

I princip sedan första morgonen jag vaknade här i Uppsala har jag dragits med en underlig, liksom tryckande huvudvärk. Dricker kaffe, vatten och Treo, äter ordentligt, sover bra - inget verkar hjälpa. Ibland är det mindre påtagligt men det försvinner liksom aldrig helt. Kanske behöver jag bara lite mänsklig samvaro, och det ska förhoppningsvis dagens aktiviteter förse mig med. Först "polympiad" (kan sluta hur som helst) i Ekonomikumparken och ikväll pubrunda.

- Öl till alla då va?
- Eh... nej, alltså, jag gillar inte öl... kan man få ett glas rött?
- VIN?!!!

Igår skrev jag in mig på Östgöta Nation. Deras slogan är "Som i Motala fast i Uppsala". Nationsbyggnaden var från mitten av 1600-talet och såg ut som ett litet palats.

Voodoo

Det är spännande att bo i lägenhet. Lite som hotell. Varje gång jag låser upp dörren förväntar jag mig att sängen ska vara nybäddad och handdukarna utbytta, men än så länge lyser servicen med sin frånvaro.

On being black

För er som inte redan visste det så bor jag numera i Flogsta. Det är ett slags betonggetto, men inte av den traditionellt etniskt segregerade sorten - det talas visserligen en massa språk som inte är svenska, men det beror på alla utbytesstudenter som dumpas här och knappast på en hög procent invandrare. Flogsta är annars mest känt för det så kallade "Flogstavrålet". 22.00 varje kväll, och med särskild inlevelse i tentatider, öppnar folk sina fönster och skriker ut sin ångest. Tydligen drogs området under 80-talet med en extremt hög självmordsfrekvens, och ett rejält vrål är väl i så fall att föredra som metod för att lätta på trycket.

Annars går det ingen nöd på mig. Uppsala är en fin stad. Jag var ute och sprang en kort runda nu ikväll, förbi Studenternas IP (Sirius hade hemmamatch inför halvtomma läktare), sjukhuset (där det landade en helikopter på taket, verkligt spektakulärt) och slottet. Sen gjorde jag pannkakor och kollade på sammandrag från OS. Imorgon: skaffa gymkort, köpa på sig huvudvärkstabletter, leta med ljus och lykta efter en snygg kaffeburk, och eventuellt skriva in sig på en nation.

Innan jag glömmer det vill jag också tacka alla som var med i fredags. Det var ett fint sätt att avsluta på. Och även om jag drog hem först av alla så kändes det inte så när mamma väckte mig 04.45 igår morse...

Anapest

(kommer du ihåg versfötterna, Daniel?)

Har traskat runt på Söder och i centrum och lite i Uppsala också de senaste tre dagarna. Har blåsor på lilltårna. Och så har jag tillbringat nästan tio timmar på tåg, vilket faktiskt inte var så jobbigt som det låter, främst pga min följeslagare Belaño och hans vindlande berättelser. Tiden går inte nödvändigtvis fort när man har roligt, men den blir just roligare.

Nu: en jäkla massa kläder och böcker att sortera och packa. Ser simultant på Frankrike-Kroatien i handboll. Innan dagen är slut finns det samtal att ringa, mejl att skicka, människor att besöka, kaffebryggare att köpa och, om tid finnes, fläskkotletter att äta. Detta blir mitt sista blogginlägg som hässleholmsbo. Ena sekunden är jag uppspelt och förväntansfull och faktiskt längtar - för att i nästa bli så nervös att jag kan spy. Men men, det är väl så det ska vara.

Hemma igen till syrrans födelsedag.

Estridentópolis

Viss intressekonflikt i eftermiddag: 16.45 är det final i herrarnas 10000 meter. 17.00 avspark mellan IFK och Lunds BK nere på Österås, och jag hade liksom tänkt se Simon spela en gång innan jag tar min säng och går (norrut), om inte annat så för att jag inte sett en IFK-match på över tre år. Men kan jag offra Bekele? Får grunna på det under Kallurs försök. Nu på förmiddagen: långpass för egen del, runt 17 km.

Han luktade konstigt. Jag vet det, jag kan påstå det och gå i god för det, eftersom han badade hemma hos mig vid två oförglömliga tillfällen. För att vara exakt: han luktade inte illa, han luktade konstigt, som om han just stigit upp ur ett kärr och samtidigt ur en öken. Extremt fukt och extrem torka, urvattnet och den ödsliga döda slätten. Samtidigt, mina herrar! En verkligt oroande lukt!

Ur "De vilda detektiverna" av Roberto Bolaño, som visat sig vara något av ett evighetsprojekt. Ett lustfyllt och rikt sådant, ska tilläggas. Väldigt bra bok. Men lång.

Navarra

Inför gårdagskvällens match mot Hallifax ställdes vi inför trevligt problem: vi var för många spelare. På varje matchrapport finns bara plats för 10 anmälda, men igår kunde plötsligt alla utom Johan, som är Bulgarien (och vad som driver människor till såna ställen ska vi inte ens spekulera i). Som president kände jag att ansvaret befann sig på mina axlar. Initiativsbördan var min. Och eftersom jag är född med en instinktiv konflikträdsla utan motsvarighet i länet, såg jag bara en vettig utväg. Snörade av mig skorna. På torsdag blir det dock inga såna gentlemannatakter, eftersom det är min sista match i den ärofyllda rödsvarta tröjan. Mot Axfood dessutom.

Det blir en hel del OS för min del den här sista hela hemmaveckan. Det är naturligtvis friidrotten vi väntar på, men jag har för mig att den inte drar igång förrän fredag, så innan dess nöjder jag mig med handboll, simning, gymnastik och lite fussball såklart.

Bäst hittills:
1. Herrarnas 4x100 fritt. en av de distanser där Phelps inte bara kunde lita till sin egen förmåga, där han var utlämnad till sina lagkamrater. Såg ju inte heller så jävla bra ut inför sista sträckan. Men så gör Lezak sitt livs två längder, för Laget, och slår fransmannen med 8 hundradelar. Det var så vackert.
2. Herrarnas lagtävling i gymnastik. Tvekampen mellan Japan och Kina - rivalitet, ryggtavlor och räck. Inget kan göra mig så avundsjuk som en välbyggd gymnast. Det är något med kontrollen och perfektionen som ger mig så sköna antika vibbar.
3. Emma Samuelsson. Inte nog med att hon var galet charmig i intervjun igår, imorse slog hon ryskan Logunova (som är duktigt välmeriterad) med 15-6. Jag fattar ingenting om fäktning. Men jag gillar Emma.

Sämst:
1. Idioten som leker expertkommentator under basketmatcherna. Helt obegripliga utsvävningar, mestadels på hemmasnickrad "amerikansk" slang, och en brutalt påfrestande dialekt.

Saint Etienne

Det slår nästan aldrig fel; så fort jag genomför ett långpass (planerat dagar i förväg) öppnar himlen sig och Regnet kommer. Alltid av den obönhörliga, smattrande, särskilt blöta sorten. Jag kramade säkert ur en halv liter vatten ur min t-shirt efter dagens runda. Och knappt hann jag in förrän solen sken igen. Någon vill mig ont, det är jag övertygad om.

Lite mer än två veckor kvar av 21,5 år i Hässleholm. Börjar bli... nervös ---

Dina bröst är som svalor som häckar

Ehum... inte för att det ligger i min natur att framhäva mig själv, men...

(andra antagningsbeskedet kom idag och jag börjar min första termin på pol. kand.-programmet i Uppsala om ungefär två veckor!)