Die alltägliche Umwelt

Antar att det blir varm ikväll när jag ska springa, men 10 kilometer kan man härda ut och förhoppningsvis tar det inte mer än en 42 minuter ungefär. Och imorgon åker jag ner till mosters gård utanför Sjöbo för tre dagars sedvanligt drängaliv. Lantluft, kroppsarbete, trivsamma pratstunder om högt och lågt; det brukar bli välgörande vistelser. Fast att kalka korsvirkeslängor är urbota tråkigt, det kommer man inte ifrån.


Vaknade med en plötslig (och omotiverad) känsla av rikedom och beställde lite plock från Adlibris:

¤ "Bübins unge" av Mare Kandre
¤ "The Waves" av Virginia Woolf
¤ "Kring Guermantes" (del tre, dvs) av Proust

Snart drar touren igång.

Råg i ryggen

Det fanns en stor stubbe i vår trädgård, en rest från poppeln som stod där förr; nu är också stubben ett minne blott. Lite drygt en timme tog det. Jag ska erkänna att den var duktigt murken och inte bjöd yxan något vidare motstånd, men blotta omfånget och volymen gjorde det till ett ganska svettigt företag. Ämnar fira med lite fruktsallad nu.

Junk miles

Note to oneself: spring, om tillfälle ges, vid alla tider utom just mellan fyra och fem på eftermiddagen. Det är så varmt att det knappt är kul. Seg var jag i benen också efter gårdagens tröskelpass (härligt med lite fackspråksidioti och löparlingo). Det enda som höll mig vid liv var tanken på fisken som mamma grillade därhemma, och de vackra omgivningarna - jag hade kollat upp en ny runda på Google Maps.

Jag kan inte förmå mig att springa med bar överkropp i bostadsområden, men idag var jag mest i skogen så linnet åkte av och jag börjar ackumulera en viss bränna. Med mina mått mätt.

Två sorters värdelöshet

Min dygnsrytm har varit om möjligt ännu mer uppfuckad än vanligt sen jag kom hem; under våren i Uppsala har jag vanligtvis vaknat runt sju (alldeles oavsett sänggående) men de senaste veckorna har jag slagit upp ögonen 05.55 i princip varje morgon. Jättemysko. Idag ett litet steg i rätt riktning: 06.17. Läste tre sånger ur Dante, tömde diskmaskinen.

"Den gudomliga komedin" är förresten riktigt läsbar och mysig, inte alls det mastodontprojekt jag föreställt mig. Väldigt bra sommarlektyr.

Viktor introducerade sin senaste semesteridé idag när vi låg vid Lursjön. Vi har pratat om Prag (flyget är skrämmande billigt), och det kan säkert vara en bra grej, men jag som inte är så förtjust i öl tappar såklart en del av upplevelsen. Nu diskuterades en slags hemmatågluff här i Sverige. Inte heller oävet. Och så har jag väl lovat bort mig både till Albin och till Lina - Grekland i båda fallen om jag inte missminner mig... Jag säger såhär: den dag ett konkret förslag presenteras tar jag ställning. I slutänden är det förmodligen främst en fråga om likvida medel. Lönearbete är som bekant inget jag ägnar mig åt den här sommaren; det sista jag behöver är mer alienation---

Cheshire

Det här med blogg - jag vet inte jag. För tillfället känns det inte så kul bara. Utlyser radiotystnad åtminstone till efter midsommar och utvärderar då. Egentligen skriver jag ju bara här när jag känner ett trängande behov, som en slags ventil, så ett uppehåll är inget jag i egentlig mening behöver försvara eller förklara, men jag är så förbannat omtänksam. Jag älskar er alla.

Suffolk

Mina fotbollsrelaterade upplevelser de senaste dagarna har inte varit av det muntrare slaget; först detta monumentala antiklimax i VM-kvalet, sen bevittnandet av mina småkusiner i Hästveda P16 när de blev skändade med 0-19 mot Kiaby, och så dagens match mellan lärare och nior i Tyringe. En rad återbud ledde till att jag fick göra en insats. Kände mig laddad. Kände mig spänstig. Det visade sig emellertid att ungarna var ungefär sjuhundra gånger snabbare, löpvilligare och mer tekniska än någon i vårt lag, så att vi förlorade med 0-2 var snarast smickrande och något vi ska tacka vår målvakt Thomas Datakillen för.

Alldeles nyss satte jag inte mindre än fyra separata degar - alla husets stora skålar är ockuperade av mitt företag. God willing and weather permitting resulterar de på torsdag eftermiddag i en oöverskådlig mängd baguetter som ska föda de massor av människor som kommer hit på fredag kväll för att fira min syster. Vidare har jag blivit ombedd att förfärdiga strax över 100 piroger imorgon. Fattar inte hur någon vettig människa kan välja att starta en cateringfirma. Det finns ingen själ i att utfodra 65 pers, hur mycket av sig själv man än investerar i det man gör.

Ribollita

Olyckligtvis har jag inte hittat något öppet nätverk att snylta på här hos syskonen Tingsvall i Stureby, så jag tillbringar min mesta tid offline. Behöver i och för sig inte vara dåligt när man försöker diciplinera sig till tentaplugg. Igår satt jag på balkongen i ganska lite kläder och läste om inflationsbekämpning. Sen tog jag tunnelbanan till Skanstull och sprang Årstaviken runt. Idag blir ungefär likadan, minus solen då, men imorgon ska vi nog ta en tur på stan och försöka shoppa lite studentpresenter till de som gjort sig förtjänta. Vill hem.

Sädesfälten böja sig för vinden

Det dumma med att läsa för mycket "På spaning..." är att allt annat ofelbart känns en smula ofärdigt och hafsigt. Låser man in sig på sin kammare i 20 år (eller nåt i den stilen) för att skriva en romansvit är det naturligtvis inte mer än rimligt att resultatet blir välkomponerat. Storheten i "På spaning...", eller åtminstone i de två första delarna som jag hittills läst, är att perfektionen inte tillåts utesluta passionen. Därför blir summan så fulländad. Det är böcker man läser för läsandets skull, för sin egen skull, för skönhetsupplevelsen.

Inte för att jag har tid. Tenta imorgon, tenta på torsdag. Om lite mer än 48 timmar ska vi dessutom lämna in lägenhetsnycklarna. Två saker slog mig när jag packade ner mina pinaler: att jag har väldigt många (tunga) böcker och att jag även har en försvarlig mängd skjortor. Mycket att lyfta och vika, med andra ord. Och det är helt fantastiskt skönt att föräldrarna kommer upp ikväll och tar det mesta som ska med hem över sommaren; kläder, skor, böcker, en del sprit.

Fan, jag vill också ha Siesta. Får hålla tillgodo med bilder och berättelser i år. Och Facebook.

Vanity fair

Hastigt och lustigt blev allt så mycket lättare. Tydligen hade pappa vaknat på sin mer medkännande sida idag, och tyckt synd om mig och min sambo som tvingas sköta allt slit med flyttandet helt själva, som vore vi vuxna eller nåt, och samtidigt förväntas studera och äta näringsriktigt och undvika frestelser och hålla oss till den smala vägen. Så: mina föräldrar kommer upp på fredag och lånar oss några handtag. Min tacksamhet vet såklart inga gränser - jag andas redan åtskilligt lättare och huvudvärken börjar släppa. Dessutom får Alma huset för sig själv under Siesta, vilket hon säkert inte har något emot.

Efter att ha legat inne precis hela dagen igår och pluggat förhatlig handelsteori belönade jag mig med lite intervaller. Precis innan jag gav mig ut sprack molnen upp. Värmde en kvart, körde 6x800m med en och en halv minuts gåvila mellan och joggade sen ner en kvart på hemvägen. Siktar ju på ett par 10k-lopp nu i sommar så farten behöver piskas upp en smula.

Ett begär utan tak

Att vara uppfylld av sin egen förträfflighet är visserligen inget främmande tillstånd för oss med narcissistiska tendenser. Vi vet även att mot varje sån period svarar en lika lång tid av tvivel, lättare ångest och allmän noja, varför det gäller att smida medan järnet är varmt. Idag känner jag mig ganska begåvad. Jag känner mig också ganska duktig. Alldeles precis var jag och Daniel borta på Gränby Centrum (stort, anonymt åbäke med ett gigantiskt Systembolag) och förtidsröstade, eftersom vi båda kommer vara hemma den sjunde men röstkorten bara gäller här. Hur som helst - alltid en fin känsla att få se sitt kuvert klistras ihop och åka ner i lådan. Ångrar lite att jag inte tog på mig kostymen.

För att återknyta: jag är full av tillförsikt angående sommaren, på alla plan och i alla avseenden. Utom möjligtvis det ekonomiska. Men det är ju, i sammanhanget, en struntsak.

Condorcet

Jag tycker om att bringa lite (skenbar) ordning i min tillvaro genom att göra långa, ambitiösa att göra-listor, gärna med små rutor intill varje ärende så jag kan sätta en snygg bock när jag varit duktig. "Tick it off!" som en Linnéprofil hade utropat. För tillfället känns det dock som att listan snarast växer för varje bock jag sätter. Igår var annars en bra dag ur bocksynpunkt; jag hämtade ut nycklarna till förrådet som ska hysa mina prylar över sommaren, jag och Dan bokade skåpbil till nästa helg, och äntligen kom det en snubbe och köpte soffan.

Men, som sagt, många tomma rutor återstår. Flyttbestyren hade inte känts så betungande om det inte varit för att jag helst ska sköta plugget också - något som uppenbarligen (om än omedvetet) nedprioriterats i mitt huvud. Fick nämligen underkänt på tentan om utrikeshandel. Så nu blir det omtenta där, som lök på den berömda laxen... men jag får helt enkelt ta mig i kragen. Idag ska jag i alla fall förtidsrösta.

Rhône

Comme ca, nu har jag varit borta på Kvantum och plockat åt mig lite lax till morgondagens lunchlåda - en pastasallad (utan tillstymmelse till sallad) att inmundiga på tåget till Göteborg. Just nu tänker jag såklart mest på Varvet och på att vara så bra förberedd som möjligt, men sen ska det bli väldans trevligt att komma hem en vända också. Planera midsommarfirandet med syrran, kolla på småkusinerna när de spelar fotboll, prova pappas ögonsten (den nya gasolgrillen). Åter Uppsala sent på måndag kväll. Då blir det till att börja nysta i flyttkaoset.

Malört

Utan vidare förvarning fick jag ett mail igår från Majklockan Fastigheter, som nyligen byggt en handfull hus med studentbostäder ute vid Flogsta, i vilket jag erbjöds att spatsera upp till deras kontor inom 14 dagar om jag var intresserad av en etta. Jag har hållit ögonen öppna och letat boende hela våren, men hade i princip glömt bort att jag stod i kö där. Une joyeuse surprise! Så: idag gick jag dit så fort de öppnade klockan ett. Hade med mig erforderligt intyg om att jag studerade. Två namnteckningar, och vips! så hade jag kontrakt på en etta om 27 kvadrat, med ordentligt kök och allt. Inflyttning 1/9. Allt ordnar sig till det bästa!

This aggression will not stand

Jag var på debatt ikväll i Universitetshuset. Smockat med folk, säkert 200 pers, kom för att lyssna på Europaparlamentskandidater från alla nu representerade partier. En lärare från Statsvetenskapliga instutitionen modererade med den äran. Fin bredd på frågorna var det också, inklusive vissa mer övergripande om EU:s roll och konstruktion. Dock: det borde inte vara tillåtet för hycklande borgerliga politiker att ens ta uttrycket "den svenska modellen" i mun, än mindre utge sig för att försvara den---

Balbec

Helt ok tröck i benen idag när jag körde 800m-intervaller i tröskelfart. Bara en handfull, för att hålla fartkänslan vid liv och inte slita i onödan. Lätt, lätt. Dock lite jobbigare än planerat på grund av det evinnerliga blåsandet.

Plugget är bedrägligt sävligt för tillfället. Jag läser i kursplanen att det är en del att läsa in i samband med sista veckans föreläsningar, så jag borde kanske vara lite förutseende, men det är ju så förbannat svårt att motivera sig när det bara är en massa kurvor och funktioner och "marginell utgiftsbenägenhet" och "aggregerad efterfrågan" och geten. Samtidigt blir det nog ganska stressigt med flytt och bråte i slutet på månaden. Aja. Idag är det faktiskt söndag.

Men imorgon: föreläsning arrangerad av programföreningen (Uppsala Politices Studerande). Not to be missed. En som jobbar på UD och nån tjomme från Sida ska komma och prata om hur man får ett lagom glassigt jobb.

Marsansås

Det regnar. Björn Ranelid är på tv och välsignar Malmös nya arena och pratar om förbindelsen mellan Zlatan och Tranströmmer ("de är bröder och syskon i samma kamp") - mannen är vansinnig, verkligt snurrig. Men ändå ganska njutbar att lyssna på.

Det regnar alltså, och det gjorde det igår också när jag sprang Ekonomrundan. Uppsalaekonomerna arrangerade ett litet lopp (5,2 km) och jag tyckte att det kunde vara ett lagom sätt att testa formen inför Varvet. Trots grisigt väder bidde det en riktigt respektabel tid, 19.45. Sen joggade jag hem och såg den formidabelt tråkiga "drabbningen" mellan Arsenal och United.

Paket från Adlibris idag: "Mig äger ingen" av Åsa Linderborg och "I skuggan av unga flickor i blom" av Proust, andra delen i "På spaning...".

Shortbread

Jag har försökt vara så lite som möjligt vid datorn de senaste dagarna eftersom den stol jag sitter i dras med vissa ergonomiska tillkortakommanden och orsakar mig en ihållande smärta i ländryggen som tilltagit exponentiellt och nu gör sig påmind snart sagt hela tiden, till och med när jag springer, och det är ett pris jag inte kan acceptera, så därför har det blivit lite dåligt bloggat. Kort dagssammanfattning: vakna, stryka skjortor, äta nudlar, se Rikard Wolff första maj-tala på Vaksala torg (anledning alltjämt okänd), köpa tofu i kul kinesaffär, springa, se dokumentär om Mare Kandre.

Får se vad jag mäktar med i fortsättningen.

Läste förresten nyss ut "Klockan klämtar för dig" av Hemingway. Kan tyvärr inte rekommendera den. Berörde mig inte på något plan. Läs nåt där han är i Paris eller Afrika istället.

A l'ombre des jeunes filles en fleurs

Det händer inte alltför ofta, men när det väl inträffar glömmer man i ett flux alla otal tunga kilometer man oinspirerat tröskat sig genom med stumma ben, alla svarta tånaglar, alla blodfyllda blåsor och ömma senor, allt det där är som bortblåst. Visst, det finns något romantiskt också i det mer rutinmässiga slitet (åtminstone om man är funtad som jag). Men idag var allt så lätt. Drygt 18 kilometer, 1h 39min, skinande sol och ett ständigt ackompanjemang av fågelkvitter.

Borracho

Till skillnad från i höstas har jag nu åtminstone TV4 Sport, så jag kan se en del spansk fotboll, och även om Liverpool-Arsenal inte suttit fel igår kändes ett Madridderby som helt adekvat kompensation. Även om produktionen såklart inte kan mäta sig med Premier League. I vilket fall blev det en vansinnigt underhållande match, där Getafe helt rättvist tog ledningen två gånger bara för att vid 2-2 slarva bort en straff, varpå Real naturligtvis (med en man utvisad) slog in 3-2 på övertid genom Higuaín. Även om jag ogillar flera av Reals spelare ganska passionerat är det något inom mig som önskar Barca en rejäl knäpp på näsan. Eller, snarare: en knäpp på näsan åt alla kortpassningsfascister i svensk media.

Mer sport ikväll: missa för guds skull inte Bajens första hemmamatch i semifinalserien mot Alingsås. 19.00 på SVT24.

Emellanåt går jag på nån föreläsning också, igår om tullars effekt på ett nationellt monopol och om statliga subventioner till exportindustri med stordriftsfördelar. Om en vecka är det tenta. Sen Göteborgsvarvet. Sen en massa flyttbestyr, och en tenta till, och några nätter på Albins soffa, och sen bär det hem.

Herat

Dagens kökstips blir att inte snåla med fettet när du gör pajdeg. I min experimentlusta och strävan efter ett liiite kalorisnålare recept ersatte jag i princip allt margarin med kesella, vilket resulterade i en fullkomligt oätlig deg som mest av allt påminde om ett sånt där halkskydd man lägger i badkar. Jag lyckades rädda fyllningen (kassler och herrgårdsost), som nu ligger i en skål i kylen som en ledsen, söndrig omelett. I fortsättningen gör jag som mamma säger.

Subtilem Geschmack

Nu är det i runda slängar åtta och en halv timme kvar tills anmälningstiden för höstens studier går ut. Om jag varit rik och inte behövt bry mig om petitesser som jobb och, säg, framtiden, hade jag nog gjort som Alma och sökt konstvetenskap eller kanske teoretisk filosofi (hennes folkhögskoleplaner väljer jag att ignorera). Men nöjeskursernas tid är förbi! Därför: 15 poäng grundläggande statistik, följt av lika mycket förvaltningsrätt. Får väl skaffa mig en utvecklande hobby eller nåt för att inte förgås.

Magaluf var verkligen av en annan värld, närmast en parodi på sig själv med alla brittiska pubar (roast beef & yorkshire pudding), SVT på rummet och monstruösa betongkomplex. Under förmiddagarna ägdes strandpromenaden av övernaturligt solbrända, övervintrande pensionärer. Mellan lunch och nio på kvällen var allt stendött. Sen började det bleka brittiska trasproletariatet krypa fram ur sina hålor. Vodka och Red Bull. Fotbollströjor och snaggade skallar. Alldeles för korta kjolar och på tok för höga klackar.

Absolut ingenting röjde att vi råkade befinna oss i Spanien.

Men jag ska inte bara klaga. Spriten var billig, så jag köpte på mig en del (väskan klarade precis invägningen). Och dagen vi flanerade i Palma hittade jag min efterlängtade kostym. Den är mörkblå och sitter riktigt bra, men jag har ändå en känsla av det finns en del att göra för en kapabel skräddare.

Verkshöjd

Sisådär, nu har jag halvsovit mig igenom den sista föreläsningen om handelsteori och på hemvägen slunkit inom bibilioteket och lånat lite reselektyr. "Saturnus ringar" av W.G. Sebald bidde det. På något fåfängt sätt verkar jag tro att jag kan kompensera för att jag åker till Magaluf (dekadensens högborg) genom att samtidigt tillgodogöra mig tysk kvalitetslitteratur. Förmodligen ganska utsiktslöst. Tar även med mig "The road to Oxiana" av Robert Byron, och förhoppningsvis nya numret av Vogue Hommes International om jag hittar det på Pressbyrån.

-----kokar morötter-----

Idag är det förresten världsautismdagen.

Jag pallar absolut inte släpa med mig datorn till Hässleholm, så bloggandet och facebookandet blir av den sporadiska sorten ett par veckor framöver. Prioriterar skjortor, böcker och löpskor när jag packar ikväll. Hoppas på några trevliga återseenden under de dagar jag är i Hlm, och en hårklippning, och en seriös genomgång av stans second hand-butiker.

När det marginella är det intressanta

Om loppet har jag egentligen inte så mycket att säga: det gick inte så bra som jag hoppats, minst ett par minuter för långsamt, och väl i mål kände jag mig mest frustrerad och lite tom. Problemet, inbillar jag mig, är främst mentalt. Min hjärtskärande brist på tävlingsinstinkt gör att jag tappar koncentrationen och glömmer bort att pressa mig genom hela loppet. Med tanke på hur lätt och fin jag kände mig i kroppen och hur bra det känts på träning de senaste veckorna måste jag få vara lite besviken. Men: revansch i Göteborg! Förmodligen passar den längre distansen mig bättre.

Fåglarna sjunger om morgnarna nu. Innan fredag ska jag gå på ett par föreläsningar om handelsteori, äta ur kylen så att inget står och förgås, läsa ut "Hemsöborna" och tvätta lite kläder. Sen bär det av hemåt. Av vårt telefonsamtal igår att döma har Alma tappat det helt; hon orerade om obskyra metodistinternat i Jämtland och dalsländska tovningsutbilningar och gud vet vad. Måste ge henne en kärleksfull omruskning.

Kalvdans

Premiärmilen på söndag, således. I förrgår körde jag korta intervaller för att få lite fartkänsla, idag blev det några kilometer i lugnare tempo för att liksom hålla igång och inte förslappas. Och jag har svårt att föreställa mig bättre uppladdning än att se Bajen-Ystad i Eriksdalshallen imorgon eftermiddag. SVT sänder från klockan fyra och ifall nån ser mig på tv får ni gärna dra iväg ett sms - jag och Dan ämnar hålla låda så det står härliga till.

Det är riktigt svårt att göra några förutsägelser om tider, men jag har på känn att det kan gå ganska fort om allt stämmer (dvs, inga orkanvindar, ingen akut diarré och inga benbrott). Kommer min vana trogen att satsa på negativa splitar. Första fem försöker jag hålla 4.30-tempo och sen ökar jag progressivt i den mån benen svarar. Vågar man hoppas på sub-43min? Högmod, osv.

Malmklockor

Enzo har varit dålig en tid nu och inte kunnat behålla sin mat, så i eftermiddags tog mamma och pappa honom till veterinären, och där konstaterades ganska snabbt att han har en tumör i magen. Stor som en handboll, som pappa sa. Så nu lutar det åt att de avlivar honom på torsdag. Visst känns det sorgligt att inte få ta ett ordentligt farväl men det är ändå något som mest drabbar mig. För hans del är det bättre att få ett slut på eländet, ju förr desto bättre. Konstigt kommer det i alla fall att kännas att komma hem i nästa vecka och inte välkomnas av att han (på ett ytterst smärtsamt sätt) ivrigt trampar en på fötterna. Tomt.

Ett postautistiskt angreppssätt

Man vet att man bor längre norröver än lämpligt när det spelas SM-final i bandy i stan. Varenda restaurang har speciella bandymenyer, tidningarna fylls av bandykrönikor och Svartbäcksgatan är utstyrd med stora banderoller och galet irriterande högtalare som ger ifrån sig inspelat publikvrål i tid och otid. Allt för stämningen. Jag hatar bandy.

För att slippa plugga inför måndagens monstruösa tenta sysselsätter jag mig med att smida sommarens planer. Ett axplock av vad jag vill hinna:

• Springa Finjasjön runt (gärna flera gånger)
• Läsa Proust
• Vandra på Söderåsen
• Anlägga grönsaksland hemma i trädgården
• Dricka rolig sprit
• Grilla nya styckdelar

Kom gärna med fler förslag!

Ajaccio

Vi har förlänats smått överdådiga 9 dagar att plugga till tentan på, vilket mest leder till att man går hemma och dräller och drönar och tänker att man har ju ändå så gott om tid att idag räcker det med ett par kapitel i kursboken. Så idag har jag tvättat tre maskiner. Och sprungit intervaller i Slottsbacken. Och gjort bönbiffar.

Vädret inbjuder inte heller direkt till att ligga inne och tragga utbudskurvor - våren kom i förrgår och solen skiner för jämnan. Jag har gigantiska fönster som vetter så att mitt rum under eftermiddagarna förvandlas till ett växthus.

Hade för övrigt en jäkligt gemytlig helg med kusinen på besök. I fredags var vi kulturella och åt indiskt efteråt, för att under lördagen söka oss in till Stockholm och Eriksdalshallen. Albin gjorde fem mål på Tumba. Han var även i snitt 1,5 gånger större än deras spelare. Sen satt vi och sjöng och drack gin resten av kvällen, som tog slut lite tidigare för undertecknad pga akut sömnbrist. Så jag missade när grannarna hade mage att knacka på och klaga på de gudabenådade The Band-tolkningarna.

Stora teorier

Jag vaknade alldeles i onödan halv sju imorse, och då snöade det igen. Varför väljer man egentligen att flytta norrut? Nu blir jag ju kvar här åtminstone ett par vintrar till, men om de visar sig lika kalla och efterhängsna som den nuvarande bär det av söderöver igen... Bryssel? Paris? Dakar? Alternativet är att stanna i Stockholm och vänta ut klimatförändringarna och uteslutande köpa växthusodlade tomater och hoppas man tjänar bra så man får råd med en rejäl jacka.

Nu fick jag ont i huvudet. Kan bero på alla pdf-dokument jag tvingas läsa på datorn. Kan också bero på kaffebrist. Ett går snabbt och lätt att åtgärda, även om min bryggare som bekant låter som ett bastant transportflygplan anno 1941. Nåja. Bra saker, trots allt:

• "Gösta Berlings saga" (en oförfalskad fröjd)
• Fetaost
• Talet jag ska hålla på min systers student
  

Rävspel

Det snöade när jag kom med tåget i måndags kväll, sen smälte det lite men nu SNÖAR DET BANNE MIG IGEN. Dessutom har jag dragit på mig en förkylning värdig en nordtysk hamnhora. För att trösta mig har jag börjat räkna ner dagarna i almanackan till den stundande Mallorcaresan (farfar fyller 80 och bjuder hela rasket).

Jag var inne på Kristallen i Hlm och gjorde det som man naturligtvis borde gjort åtminstone innan studenten - tittade på tallrikar och skålar och sånt. Så nu vet jag vad jag ska önska mig i födelsedagspresent de kommande fem åren. Deprimerande. Jag vill ju ha böcker, skivor och choklad.

Samarkand

Efter kvällens "Debatt", där det pratades jämställdhet, kan konstateras att strukturblindheten alltjämt lever och frodas på många håll. En vanlig åsikt verkar vara att staten inte ska "lägga sig i" människors egna val. Val? Själva problemets kärna är ju just att folk inte har några verkliga val - det ser kanske ut som att de har det, men det är en chimär i ordets rätta betydelse. En ytlig frihet och en värdelös.

Le mot propre

Satt i godan ro imorse och mumsade Start och bläddrade i DN, och stötte på en oemotståndlig intervju med Tina Ghasemi, Muf-ordförande i Stockholm.

Reporter: Vilken är din största utmaning 2009?
Tina: Att lyckas i EU-valet. Vårt mål är att kasta ut alla socialister från Europa.

Vi får innerligt hoppas att hon blev felciterad, annars har hon och hennes medlemmar en diger uppgift framför sig... Men är det något historien lärt oss så är det att aldrig underskatta högerns målmedvetenhet. Nu drar jag för övrigt hem några dagar och äter upp mig.

Il n'y a pas de hors-texte

Det är ett naturligtvis ett farsartat spektakel, alltihop, och då pratar jag inte om att det är Estlands nationaldag - vart man än vänder sig direktsänds det från tillkännagivanden och presskonferenser och innerliga tal till nationen. Men vi får se det positiva: med en sån average Joe i slottet kan inte själva instutitionen överleva särskilt länge till. Och han kommer ju garanterat att vänstra med Madde om han inte redan gjort det.

Bra tv ikväll: "Mästarnas mästare" (de ska köra beep-test!) på ettan och sen Lyon-Barca på sexan. Först ska jag kuta en runda. Och så ska jag maila till Hässleholms kommuns personalkontor och fråga om de behöver sommarjobbare med brinnande intresse för förvaltning och offentlig sektor.

Sockerkaka

Jaaaaa det smälter! Solen står på och det är olidligt varm på mitt rum, men det kan jag ta för jag var nyss ute och noterade att snöhelvetet fläckvis börjat ge vika, äntligen. Förmodligen töar det till slask som fryser igen och gör det (om möjligt) ännu halare, men just idag är jag på obändigt gott humör och tror på vårens slutgiltiga seger.

Daniel har köpt Lingongrova. För det mesta känner jag mig ganska i fas med resten av befolkningen, men just i fallet Lingongrova verkar konsensus uppnåtts helt utan min medverkan. Jag förstår mig inte på det brödet. Det är liksom mörkt men inte grovt, alldeles för sött, provocerande tunt färdigskivat och går verkligen inte att rosta. En menlös hybrid - och det är naturligtvis däri dess förtjänst ligger, att kunna gå hem hjälpligt i de flesta läger. Utom i mitt, dvs.

Allt är upplevt men verkligt

Jag har bestämt mig för att lägga ner det här bredbandsprojektet, eftersom ingen leverantör jag hört med varit villig att sälja abonnemang med mindre än tolv månaders bindningstid, och om tolv månader bor jag som bekant inte här, så det kändes lite onödigt. Jag klarar mig genom att parasitera på grannen den här våren. Det är långsamt och ganska instabilt, men också gratis.

Vi har delats in i grupper om tre inför de närmsta veckornas pm-skrivande. Och vi har blivit tilldelade ämnen. Det är något uppfriskande i att ledas framåt med så fast och obönhörlig hand. I min grupp finns två unga kvinnor som jag bestämt har för mig heter Daisy och Julia, fem bokstäver gånger två var det i alla fall, och båda är korta och mörka och ser ut att nyss ha börjat gymnasiet, om man ska vara lite elak. Vi ska svänga ihop något på temat "Tillväxt, inkomstfördelning och fattigdom". Kan säkert gå vägen.

Och just som man tror att man alldeles domnat och besegrats av den här aldrig vikande kylan kommer något och ruskar om en så man tror man ska länga ihjäl sig efter riktigt het, brännande svensk högsommar: läser Stig Dagermans "Ormen" och allt är med ens lika levande som någonsin förut---

Parce que c'est la coutume

Alla som sett "Boston Tea Party" på femman vet vem Stig-Björn Ljunggren är, han sitter längst till vänster och är statsvetare. Brukar även synas i morgon-tv på olika kanaler. Och idag hade jag honom som seminarielärare! Osannolikt spännande. Fyra timmar i ett litet rum, han och jag och sex andra studenter. Noterbart:

• Han bar palestinasjal, vilket får betraktas som ett ganska vågat tilltag av alla (icke-araber) över 50
  
• Han vässade sin blyertspenna med en stor fällkniv
• Han påstod att Tiger Woods barn var utmärkta exempel på globaliseringens effekter, eftersom de är "svåra att klassificera"

Min egen insats var klart godkänd. Stig-Björn ("Stickan") sa under ventileringen att min promemoria om Turkiet och EU var "strålande", vilket jag kanske inte fäster så stor vikt vid men ändock sög i mig. Man kan behöva en reserv av positiva omdömen att luta sig mot i tuffa tider.

Imorgon ska jag in till Stockholm och träffa föräldrarna, som är uppe på skomässa. Sen ska de sova över här. Förbereder mig på en så gott som sömnlös natt till följd av pappas snarkningar. Borde kanske gå runt och varna grannarna också...

Straight, no chaser

Nu hände det igen. Jag lyssnade på P1 under söndagens sävliga långpass (1h 36min, ganska slaskigt och oskönt), och plötsligt intervjuades en kvinna från Timbro à propos högerns nya energiuppgörelse. Av olika anledningar gled samtalet sedan in på de mer generella tendenserna i svensk politik; blockens cementerande, debatternas frånvaro, ideologiernas död etc. Same old, same old. Och så prisade hon de socialdemokrater som moderniserat partiet genom att driva frågor om exempelvis ökade avregleringar.

Jag hatar det resonemanget. Varför ska liberaler, särskilt som nu i tider av finanskris och kapitalistisk kollaps, alltjämt ha ensamrätt på m-ordet? Varför kan inte modernisering få betyda ökad rättvisa istället? Och vart tog visionerna vägen? Gudarna ska veta att jag inte är någon nostalgiker - ingen framstegsfascist heller, snarast försiktigt optimistisk - men man blir ju lätt desillusionerad av att läsa svensk politisk 1900-talshistoria och sen slå på tv:n och mötas av Peter Eriksson.

Arroz brut

"Bättre än sex" är ju ett populärt uttryck, men egentligen ganska innehållslöst - även om sex tenderar vara en positiv upplevelse är sambandet långt ifrån naturgivet. Det finns bra sex och det finns dålig sex. Anledningen till att jag kom att tänka på sex (eller snarare på uttrycket) var gårdagskvällens löprunda; de första tjugo minuterna drogs jag med stumma lår och stela höfter, men så plötsligt lossnade allt och jag fick en underbar halvtimme i fint tempo på mjuk nysnö. Det var inte alls som sex men förbannat livgivande.

På ren inspiration anmälde jag mig efteråt till Premiärmilen på Djurgården den 29/3. Hoppas Abbe är hemma så jag kan använda hans dusch.

Mamma ringde mig igår när hon satt i bilen på väg hem från jobbet. Jag försökte föra ett konstruktivt samtal och prata om deras stundande besök här nästa helg, men det gick bara inte, för hon hade precis lagt vantarna på nya Bruceplattan och var helt lyrisk. Varje gång en ny låt började vräkte hon upp volymen och tvingade mig att lyssna på den första halvminuten. Lät iofs bra.

Ca m'arrive

Det är lustigt hur det jag kallar mitt akademiska självförtroende kan flukturera från timme till timme; så sent som igår eftermiddag kände jag mest för att lägga ner och ta över familjeföretaget, men efter en synnerligen trivsam franskalektion samma kväll formligen brann jag av iver och optimism. Nätt överdrift kanske. Men franskan var verkligen upplyftande. Kvällskurser har en speciell stämning, alla är mer avslappnade (läs: trötta) och liksom medvetna om att detta är något man gör utöver, något strikt självpåtaget. Mitt goda humör kan också bero på killen som satt bredvid mig: han hette Richard och hade Donald Trump-frisyr.

Daniel drog på sig någon illasinnad åkomma när han var hemma på besök i helgen. Förmodligen är det svärfar (min morbror, det tål att inskärpas) som smittat honom. Nu ligger han mest inne på sitt rum och hostar och kommer ut när han behöver mer gröt, men ibland samlar han ihop sig och spelar lite piano.

Stegringslopp

När Alma kom på besök inledde vi helgen med att fira hennes återvunna vegetarianism: ost, en flaska rött och lite mörkt choklad som final. Lördagen började sakralt och stilla med kyrkobesök, fortsatte per tåg in till Stockholm och sedan med promenad ut på Söder, där vi träffade Lina vid Medborgarplatsen och letade upp lite krubb. Prat om ditt och datt på café med skandalösa tavlor på väggarna. Albin hörde av sig och sa att han var hemma, så vi sökte oss mot Stureby, fast Lina åkte i motsatt riktning.

Som vanligt vaknade jag två timmar före alla andra. Drack en mugg anskrämligt snabbkaffe. Diskade. Läste fyrtio sidor Proust. Efter en evighet började syrran och Abbe uppvisa vissa livstecken, och till slut fick vi i oss lite frukost och åkte in mot stan igen. Lina mötte upp för lunch, vilket för henne innebar muffins, vilket ledde till vissa moraliserande tillrättavisningar och kostråd från övriga i gruppen. I all välmening! Cheeseburgare och kladdkaka...

Idag försov jag mig till föreläsningen, så jag har läst lite sporadiskt om nyttomaximering och tvättat tre maskiner och köpt ett kilo torkade vita bönor och bänkpressat lite halvdant. Snart kommer Daniel hit igen.

Puy

I morse tänkte jag skriva något för att uppmärksamma att bloggen firar 500 inlägg, men ångrade mig, och när jag nu loggade in påstod Blogger plötsligt att jag redan publicerat mitt femhundrade. Snopet. I alla fall: många inlägg har författats, och om jag skulle våga mig på att uppskatta fördelningen blir den nåt i stil med:

¤ Ovidkommande orerande: 62 %
¤ Kulturrelaterat: 11 %
¤ Fylleinlägg: 1 %
¤ Relativt insiktsfulla analyser: 4 %
¤ Självförhärligande haranger: 19 %
¤ Fotboll: 2 %
¤ Ren briljans: 1 %

Tror att det blir 100 % men orkar fan inte räkna. Jag har redan ägnat halva förmiddagen åt en föreläsning om ATC och AVC och hur dessa förhåller sig till MC - kort sagt, hur olika kostnader påverkar ett företags produktionsplaner. Urbota verklighetsfrånvänt.

Je me suis levé

Snyltandet på grannens uppkoppling fortsätter med oförminskad kraft. I övrigt börjar lägenheten sakta men säkert förvandlas till något som kan liknas vid ett hem - igår packade jag upp alla mina skivor och all skönlitteratur, och garderoben är i princip färdigställd. Har satt upp min USA-karta ovanför skrivbordet. Men det är fortfarande mycket att stå i, vilket bl a illustreras av vår totala brist på potatisstötar.

Inte mindre är fyra föreläsningar i nationalekonomi har jag lyckats insupa. Hittills är det ganska basic grejer, utbud och efterfrågan och så, men ibland smyger läraren in små obehagliga termer som ger mig flashbacks till Matte C, och igår hade han till och med fräckheten att använda d-ordet. "Det är inte mycket matte på den här kursen, jag menar, ni kan ju alla derivera"...

Deterministisk dystopi

Jag är vid liv, men bara knappt, eftersom jag inte har någon internetuppkoppling att tala om. Vid gynnsamt väder lyckas jag ibland ansluta till ett oskyddat trådlöst närverk ("Hippmormor" heter det) och på så vis kolla mailen. Daniel har mobilt bredband men det är ju inte delbart. Alla leverantörer jag undersökt har minst ett års bindningstid på sina ADSL-abonnemang, vilket ju är lite i längsta laget när vi bara har lägenheten i fem månader. Får fortsätta mitt sökande.

Mycket att stå i - saker att packa upp, saker att köpa, saker att ta reda på - och helst hinna mina eftersatta studier också, och en löprunda då och då. Känner att det blir minst en ganska hektisk vecka till innan det vänder. Men jag är väldigt nöjd med nya boendet, det har potential. Rumskamraten är lättskött.

Inget utanför texten

När till och med Carl Bildt skrivet blogginlägg med titlar som "Nu måste det bli slut!" borde Israel förstå att man gått över gränsen med råge. Inte för att Bildt är sionist, men han är ju heller inte Lars Ohly.

Så, den gångna natten var den sista i min solitära tillvaro här i Flogsta, och den kommande blir den första i min och Daniels brutala fyra. Som det ser ut nu kommer vi att lämna två rum i princip outnyttjade. Dels är vi små och nätta av naturen, och dessutom har vi inte i tillnärmelsevis tillräckligt med kapital för att möblera alla 89 kvadrat. Så vi koncentrerar oss på att göra de bebodda delarna så hemtrefvliga som möjligt.

Jag fick ett presentkort på Finlandskryssning i julklapp av min farbror med fru, och det gäller för upp till fyra personer, så först till kvarn får först mala... sin säd. Gäller mars månad ut. Mars ser förresten ut att bli händelserik: först kommer Viktor på besök, sen stor tenta, sen Dylan och den 29:e funderar jag på att springa ett millopp på Djurgården. Försöker få med Daniel. Andra som känner sig manade?

Rambeslut

Jag ska inte säga att jag såg hela partiledardebatten idag, för jag var ute och sprang i den vackra vintersolen, men en del fick jag mig till livs. Inte så värst upphetsande. Sahlin var bra, men det är ändå något obehagligt över henne; det är något obestämbart i hennes framtoning som jag inte kan försonas med. Som en lightversion av Martha Stewart. Höjdpunkten rent underhållningsmässigt var såklart när Björklund anklagade sossarna för att (ordagrant!) "släppa in kommunistpartiet till köttgrytorna". Den mannen vet inga gränser.

Det verkligt problematiska måste ändå vara att inget av riksdagspartierna har en (eller två) ledare som är det minsta sympatisk. Alldeles oavsett politisk färg är de allesammans antingen hjärtskärande okarismatiska eller pinsamt sensationssökande. Oftast lite av båda. Ingen man skulle vilja ha som chef på Regeringskansliet om några år, direkt...

Roligt på andras bekostnad

Jag har inte avgett några nyårslöften, men en viss omstart finns det ändå fog att tala om. Nytt boende, ny kurs, snart ny säng. Igår årets första löppass här i Uppsala. Känner att jag går mot en bra vår, eller åtminstone en vår då jag blir starkare och snabbare och (definitivt inga löften här) kanske även lite rörligare. När allvarliga funderingar på att börja med yoga. Eller kanske boxning, som Lina. Antar att det är bäst att njuta av den här relativa optimismen så länge den varar.

På fredag kväll kommer päronen upp i Killer Zeus' famösa turnébuss, och mamma har varit noga med att inskärpa att hon förväntar sig mat och vin per omgående. Sen blir det en förmodat episk IKEA-tur på lördagen och en vända för att frakta mina pinaler från Sernanders väg till Almqvistgatan.

På semestern läste jag:
¤ "Paris-Dakar" av Jens Liljestrand, en lyhörd exposé över de moderna mansrollerna men också en bunte väldigt bra noveller.
¤ "The book of imaginary being" av Jorge Luis Borges, ett slags uppslagsverk innehållandes fantasiväsen ur olika mytologier.
¤ "Foucault - en introduktion" av Roddy Nilsson, som höll vad titeln lovade och fyllde ett stort bildningshål. Dock: hur fan kan man heta Roddy?

Hade ju tänkt läsa en tung rumän men så blev jag sjuk och orkade inte.

Calcio

Enfin fick jag ändå min väska i tid, så jag hann tvätta undan lite innan tåget norrut gick. Allt var kvar: skjortorna från J Crew (hade kunnat köpa precis allt i den butiken – och sen sett ut som JFK fast lite mindre katolsk), tröjan och koftan från Uniqlo (dessa underbara japaner), den hemmakörda fulspriten à 6 kronor flaskan jag och Alma köpte sista dagen i Puerto Escondido.

Så nu är jag glad.

New York var jättestort på ett helt annat sätt än andra städer jag varit i. Klyschigt värre, men: pulsen. Alla tokigt höga hus gör väl sitt till också. Samtidigt var det verkligen ett trevligt ställe att bara flanera på, särskilt såhär i jultider med alla shoppande människor och överdådiga dekorationer. Några minnesvärda grejer:

¤ Mässa i St John the Divine, stans största kyrka, på juldagen. Predikan handlade till tre fjärdedelar om Obama. Mamma sjöng högst.

¤ Promenad in mot ett skymmande Manhattan över Brooklyn Bridge. Gav en bättre känsla för öns storlek och var dessutom, som en skön bonus, helt sjukt kallt. Men fint.

¤ All obscent god mat jag stoppat i mig. Vi betade av stora delar av Sydostasien, käkade riktigt bbq en kväll, och ett par riktigt bra italienska ställen betades såklart av. Plus obligatoriska bagels och riktigt jävla vidrigt kaffe till frukost.

Sen flög vi alltså via Mexico City till Puerto Escondido, där det mesta handlar om fisk och surfing. Pappa fiskade. Ingen surfade. Jag spydde en försvarlig mängd. Andra kvällen åt jag någon slags ostfyllda paprikor (de kan vara oskyldiga), och sen låg jag utslagen på hotellet med feber i tre hela dagar. Det enda jag fick i mig var avslagen Coca Cola och galletas de avena (havrekex). Kändes som att jag gick ner tio kilo. Resten av vistelsen försökte jag därför äta och sola ikapp resten av familjen, vilket givetvis resulterade i bränd mage. Maten var lättare att kompensera.

Annars: klart fint vatten (cirka 28 grader), precis lagom varmt, mysigt samhälle, vackra solnedgångar. Köpte på mig lite torkad chili på marknaden. Sen en lång och ganska dryg hemresa. Nu är jag inte brun, men lagom utvilad och redo för en vårtermins samboende med Daniel. Om nu något kan förbereda en på det.

Valnötter från Grenoble

Fördelen med att prenumerera på rss-flöden från olika bloggar är att man håller sig kontinuerligt uppdaterad - nackdelen är att man, efter två veckors datorlöshet, har strax över 700 inlägg att läsa ikapp. "Mark all as read" utom en handfull.

Jag har haft en underbar resa trots vissa logistiska missöden. Blir lätt några såna när man ska mellanlanda hit och dit och tåg ska klaffa och väskor släpas och ens föräldrar har korta ben och folk bara no hablo ingles osv osv. Så: nu är vårt bagage fortfarande i London. Alla mina fina skjortor. Förhoppningsvis kommer de imorgon eller på fredag. Då skriver jag något längre om resan, och inom kort kommer det upp lite bilder på Facebook.

She baits them tenement walls

Tydligen är det snökaos i New York just nu. Massa flyg är inställda, vägarna såphala och Bloomberg höll tal där han uppmanade folk att ge sig ut och shoppa trots vädret, eftersom "they need the business". Man kan fan köpa sig ur vilken kris som helst. Vi landar ju inte förrän ganska sent imorgon kväll, så förhoppningsvis har de klarat upp situationen då.

För nu bär det av. Hemma igen 6/1, förhoppningsvis lite brunare och med en del fina bilder. God jul och gott nytt!

Samothrake

Jag är lite villrådig. Villrådig kan visserligen sägas vara mitt mode par défaut. Eller, om sanningen ska fram: inte villrådig så mycket som obeslutsam - men det vet alla så jag ska inte tråka er. Just nu handlar det om föreläsningarna idag och imorgon. Jag har god anledning att misstänka att de nästan bara handlar om saker jag redan kan (eftersom detta är min tredje a-kurs i överlappande ämnen), så jag har vissa svårigheter att motivera mig. Å andra sidan har jag verkligen inget annat att göra. Packa ska jag vänta med till imorgon när jag kollat väderleksrapporten i sista stund.

Det ska bli kul att träffa hunden.

Börjar få ont i ryggen av den här köksstolen.

Bussen går 05.37 fredag morgon, dvs blasfemiskt tidigt, vilket har den trevliga bieffekten att jag rullar in i Hässleholm redan vid lunch. Jag fick ett grattiskort från föräldrarna på min namnsdag, ett illgrönt med en lika kort som meningslös utläggning om mitt namn. Där står att Oscar betyder "kämpen med spjutet", att jag unnar alla det allra bästa och har en optimistisk läggning. Det bästa sparar de till sist: "Oscar är ett namn att vara stolt över". Tack. Tack.

Men jag råkar veta att Oscar betyder "Guds spjut" och inget annat.

Intersektionalitet

Jag har inga fancy kanaler, så igår när jag ville se Barca-Real var jag som vanligt tvungen att titta via nätet. På amerikansk tv. Men det värsta var inte att kommentatorn pratade som John Wayne, det värsta var hans otroligt jobbiga bisittare, en uråldrig skotte som envisades med att kalla alla spelare vid förnamn (som om de brukade semestra ihop). Och som regelbundet hävde ur sig saker som "look at that, they've been kicking filet mignons out of Messi's calves all night". Vad fan det nu ska betyda.

Imorgon ska jag cykla över till andra sidan stan och inspektera lägenheten. Jag har fått en fullmakt från Daniel med tillåtelse att skriva under eventuella kontrakt - needless to say något han kommer att få ångra resten av sitt driftsstyrda liv.

Semesterlitteratur... vad ska jag läsa på resan? Just nu lutar det åt "Gösta Berglings saga", men jag är även otroligt sugen på Mircea Cartarescus "Orbitor"-trilogi. Det får nog bli dagsformen som avgör.

Allt fast förflyktigas

Jag såg fel på schemat och missade att tentan igår varade i fem (5) timmar, vilket resulterade i att det enda jag åt mellan 07.30 och 14.30 var en näve russin. Inte optimalt på något sätt. Vet inte hur mycket jag kan skylla på lågt blodsocker, men det blir nog svårt att skrapa ihop till VG den här gången. Förhoppningsvis väger resultaten på seminarierna upp--- Överlag var tentan jobbigt detaljerad, särskilt med tanke på att den täckte åtta mastiga böcker, och de flesta var efteråt överens om att lärarna var onda och illvilliga och ville sätta dit oss.

Idag hade vi introduktionsföreläsning till delkursen om internationell politik. Vår lärare var (till utseendet) en perfekt korsning mellan journalisten Roger Wilson och skådespelaren Gary Oldman. Verkar vettig.

Annars säger jag som Michael Jackson när jag såg honom på Ullevi på det glada 90-talet: "I love you! I love you most!"

Alludera mera

Jag vill ogärna ropa hej! osv, men det ser oförskämt ljust ut på bostadsfronten nu. Jag och Daniel fick svar på vår annons på Blocket av en man (tror jag) som ville hyra ut sin gigantiska fyra. Just nu väntar jag på att han ska höra av sig igen så att jag kan komma och se den med mina egna, opålitliga ögon. Det hade onekligen varit galet skönt att åka på semester vetandes att åtminstone vårens boende är tryggat. En fyra hade ju dessutom inneburit ett extra rum - föreställ er möjligheterna! Gästrum, bibliotek, skafferi, bastu, fängelse? Eller varför inte rotera?

Reinfeldt uttalade sig igår om den rödgröna koalitionen, och påstod att ett samarbete med Vp effektivt satte stopp för all "förnyelse" inom S. Vilket slår mig som lika dumt som arrogant. Det är så talande att förnyelse för honom per automatik måste innebära liberalisering och en rörelse mot mitten. Måhända är han själv bitter över att befinna sig just där, men det var ju priset M betalade för makten. Man sålde sin ideologiska själ och låtsades börja bry sig om svaga människor. Kom ut ur garderoben, Freidrich! Och klandra inte andra för att de är mer principfasta än du.

Tenta imorgon, stor sådan. Ska nog gå bra.

Något vagt

Läser i Uppsalatidningen att en man gripits utanför Hemköp i city efter att ha försökt stjäla drygt tio kilo fläskfilé. Är det verkligen dithän vi kommit? Fläskfilé måste vara den avgjort tråkigaste, mest okarismatiska styckdelen på hela den underbara grisen. Så mycket gott finns det där. Personligen förstår jag mig inte på folk som till varje pris vill äta kött som smakar så lite kött som möjligt. Eller så är det bara ett uttryck för mitt (illa) dolda klasshat. Vad hade han tänkt äta till sin filé? Klyftpotatis och pulverbearnaise, jag sätter mitt bostadsbidrag på det.

Jag är heeemsk.

Nigande nejlikor

Två sköna grejer på kvällskvisten:
¤ Annonsen jag satte in på Blocket verkar göra nytta... inget klart än, men jag och Daniel hyser gott hopp om vårt gemensamma boende.
¤ Den där vedervärdiga reklamen för Coca Cola Zero ("breakup... as it should be" osv) har äntligen blivit fälld i Näringslivets etiska råd. Hoppas Ryan Air följer inom kort.

Famntag

Gjorde ett stort misstag. Pepparkakshuset, som jag byggt med så mycket möda och besvär och som dessutom kostat mig 24 kr, har redan börjat desintegrera. Förmodligen ställde jag det för nära mitt dragiga fönster. Imorse hade halva skorstenen fallit av och hela konstruktionen känns farligt mjuk och instabil... och så åt jag upp en hörna av taket igår kväll när jag var hungrig.

Strindberg är förresten kul. Väldigt vital och frisk, och så tydligt begåvad, men kanske nästan lite för tydligt; ibland i "Röda rummet" önskar man att han kunde lägga band på sig bara lite. Fast det är ju ett tidigt verk.

Han var blek som ett lik, tunn som en svepning, var gentilt klädd, men såg ut som om han frös i alla leder och hade hemligt umgänge med fattigdomen.

Puglia

Moderata samlingspartiet har som bekant "konvent" nu, där man diskuterar strategi inför 2010, och det verkar som att man kommer försöka göra ungefär som förra gången. Det vill säga: ta en klassiskt vänsterfråga, köra den genom Frihetsmaskinen och få ut något som kanske heter likadant men betyder något helt annat. Efter att ha kidnappat sysselsättningen ska man nu lägga sina våta vantar på rättvisebegreppet. För helvete Sahlin, gör nåt. Tolkningsföreträdet står dig fritt att återerövra!

Allt ska man visst behöva göra själv.

Eftersom ingen (hittills) verkar ha kommit på den självklara idén att utse mig till partisekreterare, bidar jag min tid med engelsk fotboll och hopsättning av pepparkakshus i byggsats. Legitim lösning om man saknar ugn. Igår tänkte jag köpa glögg men hann inte till Systemet, så det blev Blossa Lättglögg på ICA och en rejäl skvätt Absolut istället. Funkade bra.

(vet inte, men har en känsla av att jag inte borde lägga upp den bilden, att den är copyrightskyddad eller nåt, men wtf)

En lycklig dag i mitt liv

Handboll på P4, prinskorv i magen och nytt nummer av Runners World - bra för att vara torsdag helt enkelt. Fast Runners World är egentligen en riktig skittidning. Mest en massa osammanhängande reportage de tar från den amerikanska utgåvan och sätter nån stackars semidyslektisk praktikant att översätta. Och de egna texterna är undantagslöst horribelt illa skrivna. Roligt, dock, när Etiopiens löplandslagscoach intervjuas:

Atleter och soldater behöver lära sig diciplin och respekt. Respekt för andra, respekt för tränaren, respekt för sitt land, för dess regering. För mycket demokrati förstör bara idrottsmannen. Med demokrati följer slöhet.

Skön gubbe.

Aufhebung

Kanske borde jag ha begrundat Jens kommentar till förra inlägget, den om att det är för kallt för att träna nu, även om just kylan är inte något jätteproblem. Däremot snöar det och blåser. Det har banne mig snöat i tre dagar. Icke desto mindre gav jag mig ut på en liten löprunda i förmiddags, årets första med vantar men utan Ipod (ville inte utsätta den för vädret). De första 3-4 kilometerna var plogade och fina. Men sen kom jag ut på en mindre skogsstig där bara ett par skidåkare och en häst tagit sig fram tidigare, och vissa sträckor var rent ut sagt skrattretande; jag plumsade fram i snö som räckte en bra bit över knäna, vinden ansatte mig från norr och jag kände mig jävligt hardcore.

Men det var skönt att komma in sen och duscha varmt.

Idén är att jag ska vara duktig och löpträna kontinuerligt de närmsta fyra veckorna. Sen ska jag som bekant till New York en vecka, och till Puerto Escondido lika länge. Förhoppningsvis går det att klämma in ett par rundor i Mexico - man får ju passa på när man vistas i så gynnsamt klimat. Hur jag än lägger upp vintern lär jag vara betydligt bättre förberedd för vårens formtoppning än i fjol. Då blev nästan hela "försäsongen" förstörd av dåligt utprovade skor och allsköns krämpor. Sub-1.40 i Göteborg!

One does what one dares

Flera gånger under hösten, och särskilt nu sedan det blivit så enastående kallt, har jag på min väg ner mot stan övermannats av en bekant lukt. Väldigt stark och påträngande, mitt i ett villaområde. Men varför kände jag igen den så väl? Idag, när jag cyklade långsamt långsamt för att inte vurpa (vilket jag gjorde för två veckor sedan och fortfarande är öm efter) men samtidigt en smula stressat eftersom vi skulle träffa sverigedemokraten, kom det över mig Proust-style: det luktade, bortom allt tvivel, gris. Nyslaktad gris. Det är en väldigt speciell doft. Man glömmer den inte i första taget, och när jag var mindre slaktades ibland grisar hos mina morföräldrar. Även om jag inte fick vara med i själva det kritiska ögonblicket kunde man alltid spatsera ner i källaren efteråt och beskåda styckningsproceduren. Och känna lukten.

Sverigedemokraten? Trevlig prick. Småtjock, metal-skägg, gymnasielärare i samhällskunskap och historia (ooops!). Hatade den lokala reggaefestivalen. Tyckte att det egna partiet inte var tillräckligt aktivt i miljöfrågor...

Gränslös pragmatism

En jävla heldag såhär långt: först seminarium (som jag fick godkänt på utan att ha läst ett jota, precis så duktig är jag), sen intervju med moderat kommunalråd, sen lunch och nyss intervju med socialdemokratiskt kommunalråd. Intervjuerna för inlämningsuppgiften som vi gör i par. Sossen var pratsam, moderaten mer korrekt. Lägger ingen värdering i det.

Det går en väldigt kul trailer på TV4 just nu för en Wallander-film (be mig inte komma ihåg titeln!), där en djup röst förkunnar över dramatiska bilder: "I ett litet samhälle kan vem som helst vara mördaren" Till skillnad från i en storstad då? Men visst ja, jag glömde; i stora städer finns det en massa uteliggare och kriminella gäng och (gud bevars) invandrarkillar, och andra suspekta element som lätt kan misstänkliggöras efter humör. Mycket bekvämt. Trailerns samhälle å sin sida påminner om byn i "Morden i Midsomer", dvs vit, viktoriansk och välgödd. I den serien är våldet alltid av det kuriösa slaget - orsakat av folk som är besatta av orkidéer, gamla släktfejder osv - och saknar koppling till samhället i övrigt. Eftersom sociala problem inte existerar. Nåväl.

Visste ni att man inte får ha glasögon på sig på passfotot? Jag blev mäkta ställd. Fick obehagliga flashbacks till klassfotot i ettan när den lesbiska (återigen ingen värdering i det, men jag är bergis på att hon var flata) fotografen avtvingade mig min scarf. Med följden att jag ser riktigt jävla korkad ut på bilden. Och utan glasögon tycks mina ögon krympa, så nu har jag ett pass där jag inte heller ser riktigt klok ut. Fast håret är åtminstone inte axellångt.

Untersuchungsausschuss

Emellanåt lyckas jag klämma in lite nöjesläsning också, för tillfället "Från exilen" av Edward Said. Ibland är han vansinnigt teoretisk och man förstår i ärlighetens namn inte särskilt mycket, vilket kanske säger mest om mig, men det är åtminstone aldrig ointressant. Essäerna handlar om allt från pianospel till Palestinafrågan. Förutom alla underhållande (och rättfärdiga) tirader av hat som riktas mot Reagan är Kairo ett genomgående tema, och den staden har nog kvalat in bland de fem jag helst vill besöka inom en snar framtid. Annars, ett småkul smakprov ur en utläggning om Tarzan-filmatiseringar:

Tarzans djungelvärld med sin ytligt utopiska atmosfär som Marx kallar "primitiv kommunism" håller inte heller för en granskning. Han exploaterar alla - svarta, djur, kvinnor - och förutom det gör han så litet som möjligt. Att hänga i träden är inte detsamma som produktivt arbete.

Verbal intercourse

Eftersom Alma har lämnat mig fyller jag det uppkomna tomrummet med chili con carne enligt konstens alla regler. Exakt vilka dessa regler är verkar ingen veta, eller, rättare sagt: alla vet, men ingens regler liknar någon annans. Vilket naturligtvis är en stor del av charmen med klassiska rätter. Idag blev det:

1,5 kg högrev
2 st torkade anchochilis
En röd spansk chili
50 cl Bishop's Finger (jepp, ölen)
2 vitlöksklyftor
2 msk oxbuljong
2 msk limesaft
Spiskummin
Oregano

I skrivande stund har det småputtrat på spisen i strax över fem timmar. Under tiden har jag läst om demokratidefinitioner, sett två avsnitt av "Vita huset", sprungit en mil och käkat kvällsmat. Sen ska den få stå och mogna över natten. Lunch blir bra imorgon. Bara jag som såg Chris Rock igår och blev ganska besviken? Hade för mig att han var roligare. Dock: biten om hur han skulle sätta på Rachel Ray var kul ("och efteråt ska hon baka bullar åt mig"), och så spelade han "Duffle bag boy" med Lil' Wayne när han gick på.

På förekommen anledning

Om lite mindre än fyra timmar kommer syrran med tåget söderifrån, så eftermiddagen vigs åt städning och soptömning och allmänt iordningställande. Nu lät det som att jag lever i fullständig misär i vanliga fall. Inte sant! Men jag har skjutit upp en del städning som annars skulle gjorts för en vecka sen, så just nu är det ganska grusigt. Och mina svettiga löparkläder hänger på tork lite varstans. Fixa, dona, feja.

Lite oklart just vad vi ska göra när hon är här (ända till söndag, trevligt värre), men stan är stor och fredag verkar bli Stockholmsdag. Tror det är bra för mig att hon kommer och radikaliserar mig en gnutta. Det är så lätt att fastna i borgerliga diskurser här vid akademien---

Parodiserad periodisering

På kort tid har två av mina lärare från Lund deltagit i olika program i P1. Först pratade Rouzbeh Parsi om Saudiarabien för någon vecka sedan, och igår hade jag det tveksamma nöjet att återuppleva Lina Sturfeldts påfrestande utläggningar om första världskriget. Rouzbeh var ju dessutom min handledare i våras. Han är grym. Jäkligt skärpt, kul att lyssna på och alltid välklädd. Lite besatt av nationalism i allmänhet och iransk sådan i synnerhet.

Så om du läser i Lund, leta efter kurser där han föreläser. Vi har förresten bra lärare i Uppsala också.

Från det ena till det andra: Tottenham går ju som tåget nu, och alla hyllar Redknapp, och jag har egentligen inget att invända på det sportsliga planet. Men precis som jag skrev för en tid sedan så är Redface själva essensen av vad som är fel och oskönt med engelsk fotboll. Erik Niva (Spursfan) på Aftonbladet hade ett bra resonemang om hela soppan. När man anställer en man som Redknapp är det som att sätta upp en stor skylt med texten "Vi säljer gladeligen vår själ, våra principer och vårt samvete - vinst till varje upptänkligt pris" ovanför ingången på White Hart Lane. Det är att kapitulera för Girigheten.

Eventuellt ska jag och en annan kursare intervjua kommunfullmäktiges enda sverigedemokrat här i stan. Lär bli spännande.

Ganges

Herre min skapare. Slår på tv:n nu på morgonen, häller upp kaffe och sätter mig för att få gårdagens Champions League-mål. I SVT:s soffa sitter en svart svensk-amerikan, tydligen inbjuden för att representera och tala för varenda svart människa i USA oavsett klass eller läggning eller annat, och vi får först se ett klipp från 1964. Sen vänder sig programledaren till sin gäst och frågar något i stil med "är det klart nu?" KLART?! Hur världsfrånvänd kan en människa vara? Är Sverige ett jämlikt land för att Maud Olofsson leder bondepartiet?

Ringsignalen, vår tids klassmarkör

Jag hade verkligen tänkt kläcka ur mig nåt snitsigt och småcyniskt nu: om hur skönt det är att hela valcirkusen är över, att nu är det minsann upp till bevis efter all uppfordrande retorik, "action speaks louder" osv. Men så gick jag in på Youtube och såg hela talet, alla 16 minuter. Och jag bara satt och log, och Jesse Jackson grät, och Oprah grät, och banne mig om inte mina egna ögon blev mer än lovligt grumliga och jag fick något verkligt tjockt i halsen --- det är så jääävla stort, det är vad det är. Man kan säga det till leda men det blir inte mindre sant för det.

Yes we can

Eftersom jag har seminarium imorgon (tiiidigt) så blir det ingen valvaka för min del. Kompenserar med en liten USA-fest: ordentliga hamburgare (nötfärs och riktigt röda i mitten), senaste avsnittet av suveräna "Californication" och så lite göttigt nostalgisk hiphop. "That's how we roll '98" med Big Pun och en helgjuten barnkör som drar refrängen:

There's something I want to tell you,
there's something I think your crew should know
Big Pun is the largest, we straight outta the projects,
that's how we roll

Metropolis

Kvalificerad majoritetsröstning, gemensam inre marknad, CAP och regionalstöd; jag vill få ut min frustration men vet samtidigt att i EU kan ingen höra dig skrika, du matas med mer och mer byråkrati och kommittéer och kommissioner tills du bara kan resignera inför dess oemotståndliga blandning av bländande komplexitet och ren dumhet... Till råga på allt masade jag mig upp innan solen för att lyssna på en föreläsning om Turkiets medlemskap, ett anförande jag med facit i hand lika gärna kunnat hålla själv. Tröstshoppade köttfärs på ICA.

För att fortsätta på gnällspåret: vad är grejen med folk som går på löpband? Det finns en hel värld av frisk luft och jämna stigar därute. Att springa på band är en sak (om än lika tråkigt och enformigt), eftersom datorn ger nyttig information om hastighet och sträcka och sånt, men hur många behöver egentligen ha reda på om de promenerar i 5 eller 6 km/h? Jesus.

Ljuspunkt: demot till Football Manager 2009 har kommit, och efter en miserabel första halva av säsongen har jag äntligen hittat en bra 4-4-2 till mitt Tottenham.

Plethora

Makalöst låg bloggmoral för tillfället, någon sorts baksmälla efter mammas korta besök i veckan - jag känner bara för att springa och kolla på nerladdade avsnitt av "The Daily Show". Viss hemlängtan. Och så går man till råga på allt in på Linas och Jens bloggar och får läsa om deras lov på hemmaplan. Vi på riktiga lärosäten har som bekant inga lov. Förhoppningvis kompenseras vi av framskjutna maktpositioner i framtiden... just nu känner jag ingen vidare lust att styra och ställa, men det går i vågor som sammanfaller med mitt självförtroende i stort.

Pallar inte mer EU idag. Går och handlar. Måste tjacka en glödlampa med smal fattning.

Aisthesis

Tydligen är Uppsala bara landets fjärde blåsigaste stad, slagen bl a av Malmö, men efter min löprunda i fredags vivlar jag starkt på den uppgiften. Det kändes inte som att jag rörde mig ur fläcken. Mitt högra knä har varit lite tjurigt på sistone av okänd anledning, men nu verkar det ha gått över. Satsningen mot Göteborgsvarvet i maj kan således börja! Det smärtade mig att inte kunna vara med när anrika Kyrkloppet gick av stapeln. Enligt rapporterna försvarade Viktor och August och Gustaf familjenamnet med den äran.

Två observationer om fotboll:
1. Ljungberg till Seattle. Seattle. Vet han ens var det ligger? Typ i Canada. Alla är kroniskt orakade och går runt i bylsiga flanellskjortor. Det känns spontant som väldigt annorlunda verklighet för en man som vant sig vid att kunna ta en eftermiddag på Bond Street när han känt för det.
2. Ramos sparkad från Spurs. Inte mycket att säga om det, och vinst direkt igår mot Bolton. Men snälla, snälla - inte Redknapp. Jag hatar den människan. Han personifierar allt som är fel med engelsk fotboll: den röda näsan, det uppblåsta egot, den illa dolda xenofobin. Den totala bristen på stil i ordets vidaste mening.

Imorgon kommer mor min upp och hälsar på, så förhoppningsvis blir det en del uteätande på ställen min skrala studentkassa annars inte uppmuntrar till.

Problemformuleringspriviliegiet

Man kan säga vad man vill om svenska mediers bevakning av det amerikanska valet; själv retar jag mig på att de flesta journalister som rapporterar "on sight" egentligen bara upprepar det som sägs i amerikansk media, fast i grovt förenklad och oproblematiserande form. Väldigt få verkar veta vad i hela friden de pratar om - och då menar jag inte att jag vet mer själv, men jag vet åtminstone vad jag inte vet. Om ni fattar.

Samtidigt älskar jag USA och är politiskt intresserad (tro det eller ej), så jag läser mina bloggar och ser mina debatter och gör så gott jag kan. Det bästa just nu är alla dessa gamla svarta människor som röstar i förtid och bara kollapsar efteråt i ohejdad gråt, när de inser att de faktiskt lagt sin röst på en svart kandidat. Om man levt i den amerikanska södern pre-medborgarrättsrörelsen är det nog ganska svårt att ta in. När jag läste det här och det här var jag själv ungefär så nära tårar som jag någonsin varit sedan första säsongens sista avsnitt av OC.

Klass, klass, klass

Habilt seminarium idag. Jag var trött, så trött, och ryckte bara till när en sympatisk kille med mild röst eldade upp sig en aning. Först hade han en lång utläggning om Per-Albin Hansson (han hade läst biografin), och sen hytte han varnande med fingret och förkunnade: "Marxismen är inte död!" Ingen sa emot. Vår estniska lärare skruvade på sig i stolen.

Letar med ljus och lykta efter lägenhet till våren. Kvinnan jag hyr av planerar visserligen stanna i Ukraina ytterligare en termin, så i nödfall kan jag nog bo kvar till april, men om möjligheten uppstår flyttar jag gärna lite närmre centrum. Vidare: Daniel ser ut att komma upp för att läsa engelska (jag är vådligt avundsjuk) och vi har kommit överens om att leta treor. Men det löser sig säkert på nån vänster.

Dekadent deliberation

Det här måste vara det bästa jag sett på länge: Lil' Wayne bloggar om sport för ESPN! Ett lika briljant som oväntat tilltag, kan tyckas. Men vi som har varit med ett tag och har lite bättre koll minns såklart "Sportscenter" på mixtapen Dedication 2. Där rappar han bl a om Federer. Dessutom har killen sedan tre månader "ESPN" tatuerat på armen...

Just nu är Albin på SVT24.

Mot en positiv frihet

Sedan 1919 har tidpunkten för de allmänna valen varit den tredje söndagen i september. Man ansåg att det var en lämplig tidpunkt att anordna val eftersom skörden då var bärgad och hela landet var snöfritt.

Visst är det romantiskt! Visst är det vackert! Citat ur min nya fina bok "Mellan folkhem och Europa - svensk politik i brytningstid". Där får man också reda på att en tredjedel (1/3) av de 1400 folkomröstningar som hållits i världen de senaste 200 åren har genomförts i Schweiz. Inte friskt på något vis.

Where the stress falls

Jag klarade mig med nöd och näppe genom morgonens seminarium om politiskt deltagande, trots att jag bara läst en av tre böcker på listan. Knepet? Osakliga angrepp funkar alltid. Gärna gällande omstridda begrepp: "Fast jag går inte med på din definition av demokrati. Är det i själva verket inte klassiskt liberala värden du pratar om? Måste vi alltid likställa demokrati med liberalism? Va? VA?!" Det var också gångbart att ifrågasätta miljön som ett postmaterialistiskt värde. Nåja.

Och så har jag klippt mig på en riktig salong för andra gången i mitt liv. Inte alls otrevligt, om man bortser från kostnaden såklart. Och frisörens pliktskyldiga pladder om sin svärfars båt i Torekov. Nu kokas det mungbönor för fulla muggar, de där små gröna gynnarna som nog ska bli goda med lite couscous eller kanske i en gryta eller mosade och formade till nån sorts biffar. Mångsidiga.

Rapport från osthyllan

Alltid gött med partiledardebatt, och särskilt som nu i nästan två hela timmar. Sammantaget tycker jag att de goda krafterna skötte sig ganska bra. Jag antar att Sahlin ångrar veckans rabalder om Vänsterpartiets vara eller icke vara i en framtida koalition; det var liksom bara onödigt, och gav regeringspartierna nytt vatten på sin lilla kvarn. I alla fall, tre bra grejer:

• Ohly såg nästan ut som en riktig politiker! I skjorta och kavaj! Jag blir lika glatt överraskad varje gång. Tror inte man ska underskatta klädernas betydelse för det samlade intrycket, och en småsäckig kavaj trumfar den grovstickade fiskartröjan alla dagar i veckan (åtminstone i tv-sammanhang).
• Att Sahlin inte drog sig för att trycka på de normativa aspekterna av den ekonomiska politiken. Själv är jag övertygad om att de har allt att vinna på att poängtera hur omfördelning handlar om solidaritet, och att det inte räcker att ropa "valfrihet" och luta sig tillbaka. För min del får hon gärna prata ännu mer om rättvisa.
• Det var kul att se Hägglund svettas när könsneutral äktenskapsbalk kom på tal. Det framgick hur sorgligt ensamma han och hans menlösa parti är, och jag tycker synd om Reinfeldt som måste försöka försvara Kd. Det lät som om han talade om en liten pojke med bokstavsdiagnos: "Han är inte som vi andra, han klarar inte av förändring, ge honom lite mer tid!"
  

Sluligen: nästa gång jag hör någon, oavsett politisk färg, använda sig av uttrycket "pengar i plånboken" osäkrar jag mitt gevär. Fattar ni inte att det är en fälla?

Auteur

Helt snabb lägesrapport: har påbörjat omläsning av Woolf. Jag såg en grej i DN för en tid sen, om att nya undersökningar inte visade några som helst belägg för teorin om att litteratur gör folk till "bättre" eller mer empatiska människor, men "To the lighthouse" bara måste utgöra det lysande undantaget; varje mening sjunker in i mig, liksom berikar mig, och inte sällan måste jag läsa om samma rad tre fyra fem gånger av ren lust och glädje---

Fursten

Alldeles nyss fick jag ett mail av min morbror. Först gratulerade han mig på namnsdagen, som vi delar, och sen berättade han triumfatoriskt att han grävt fram sitt gamla resultat från Lidingöloppet. Och ja, han spöade mig med åtta minuter.

Seminarium om demokratisering under förmiddagen, repris av nattens amerikanska presidentkandidatsdebatt i eftermiddags och nu ser jag på tv om alla dessa varsel i Göteborg; det har varit en lärorik och lite oroande dag. Då och då slås jag av en väldig upphetsning över att leva just nu, i den här tiden, med allt som händer - klimatet, Kinas uppgång och Västerlandets presumtiva fall, Mellanöstern, för att nämna några. Det eventuella införandet av målkameror i fotboll. Och så försöker jag förutse min roll i det hela, vilket såklart inte tjänar någonting till, eftersom jag som bekant kommer bli grundskolelärare, men ibland mår man bra av att drömma.

Såg Palme på tv, det där berömda talet där han jämför bombningen av Hanoi med Treblinka, och fick gåshud. Jag är så sentimental. Men också optimististisk. Ibland.

Shuffle boil

"The accidental" av skotska författaren Ali Smith närmar jag mig slutet av, och den har hittills gjort sig förtjänt av en klar rekommendation. Inspirerad och fyndigt skriven men ändå inte utan djup. De senaste veckorna har jag känt en växande... jag vet inte, skyldighet nästan, att läsa om "To the lighthouse" av Woolf. Av någon anledning verkar det viktigt. Minns den som helt fantastisk. Time will tell.

Lördag i Stockholm med Albin. Först var jag i Eriksdalshallen och såg Bajen slå ett högst medelmåttigt litauiskt lag (mina baltiska fränder) i Champions League. En av litauerna var ungefär lika lång som jag men vägde 130 kg och kunde inte springa. Elitidrott var ordet. Sen var det förfest i en lägenhet vid Gullmarsplan med några ur laget, varefter vissa tvunget skulle till Stureplan men jag och Abbe och Jens (från Trelleborg, i Johnny Cash-skjorta) tog en taxi till Medborgarplatsen och försökte ta oss in på Kvarnen.

Vi var egentligen för unga, och då särskilt Tingsvall, men han var inte rådlös utan drog fram sitt grönvita medlemskort. Öppnar vissa dörrar på Söder. Till slut blev det ganska sent, men i vanlig ordning vaknade jag ändå efter ungefär fyra timmar. Tog ett tåg till Uppsala. Bryggde kaffe. Placerade mig i sängen och stannade där.

Sui generis

En bok som heter "Demokratiseringsprocesser" är dagens projekt. Och så ska jag vika tvätt och köpa äpplen. Men mest läsa, läsa, läsa - våra nya lärare gjorde omedelbart klart att den här delkursen kommer att innebära mycket av den varan. Så helgen vigs åt "Comparative Government and Politics", med ett lysande undantag: imorgon vankas det förhoppad heldag i Stockholm. Shopping, handboll och kanske kanske utgång. Lord knows I need it.

Det var kul att komma hem ett par dagar och fira syrran. Alla såg ut att klara sig förvånansvärt bra i min frånvaro. Jag gav henne bl a en bok om grönsaksodling och växtnäring godkänd för ekologisk odling - hon har ju vissa planer på en framtid som självförsörjande bonde. En sympatisk tillvaro i mina öron. Det känns bra att hon så fint anpassar sig efter mina strävanden; ju mer makthungrande och penningkåt jag verkar bli, desto mer modesta blir hennes ambitioner. Ying, yang.

Fast i slutändan blir hon såklart ledarskribent på Aftonblaskan medan jag ruttnar bort som desillusionerad samhällslärare på någon gudsförgäten grundskola i Sydsverige---