Approximativa appeller

Det jag skrev om inför förra lördagsträningen, att Svd:s bloggjoggare skulle vara med och att jag riskerade fastna på bild efter några vändor runt slottet, har nu blivit verklighet. Beskåden och bestörten här. Bra pass för övrigt; jag kände mig lätt och fin nästan hela tiden och kunde hänga på de bästa i backarna, ända tills mitt skosnöre gick upp. Coach Ingmar fick tillfälle att påminna mig om sitt mantra "dubbelknut på träning, trippel på tävling". Dessutom var det loppis uppe vid slottet så vi hade gott om publik.

Jag är inte alls lika säker på vad jag ska rösta på längre. Måste surfa runt och läsa på lite noggrannare.

Fyrbåk

Jag fick ett plötsligt infall igår och laddade ner de två första Twilight-filmerna. Nu är jag i valet och kvalet över om jag ska knäcka den första ikväll; är ganska mör efter eftermiddagens långpass, och det känns som att den skulle bjuda lagom intellektuellt motstånd (dvs, inget alls). Helst i kombination med ganska mycket glass. Lutar ditåt.

På nöjesläsningsfronten har jag för övrigt drabbats av svårartad hybris och läser tre grejer parallellt. Först har jag det ständiga projektet med "På spaning efter den tid som flytt", där jag nu är framme vid den femte delen av sju. Hittills den avgjort tråkigaste, men även kortare än de föregående. Sen tar jag mig då och då en artikel ur senaste numret av utmärkta Fronesis (tema "Socialdemokrati"). Och sedan igår ligger även "A passage to India" av E.M. Forster bredvid sängen, dels eftersom han var bundis med paret Woolf och dels för att jag fått en idé om att söka praktikplats på svenska ambassaden i New Delhi. Det verkar vara en intressant stad, och billig, och så pratar de engelska.

Långpasset idag: 2 timmar och 10 minuter varav tre kvart ganska besvärlig och gyttjig teknisk löpning på småstigar i Hågadalen. Tur att man inte bryter benet därute. Min högra lilltå är ett sorgligt kapitel, en enda stor blodig blåsa som spricker under varje runda. Högst oskönt.

Pöl, poh

Jag gillar partiledarutfrågningarna i SVT som rullar nu; det är befriande att höra en politiker tala till punkt, de lyckas integrera de så omhuldade sociala medierna så att det faktiskt bidrar till diskussionen, programledarna har varit lagom aggressiva (dvs, inga Janne Josefsson-fasoner). Och Mona var bra.

Björklund igår var väl också helt ok, om man bortser från det sakpolitiska innehållet. Jag tyckte faktiskt synd om honom när de drog upp ordförståelsen och han inte visste vad "letargisk" betydde. Det var lite fult. Allt eventuellt sympatikapital han lyckades samla ihop där åts dock med råge upp av det idiotiska pratet om "duktiga människor" och hur de förtjänar lägre skatt, eller om det sorgliga i att Gotland demilitariserats. Han är, kort sagt, dum - och det har ingenting med ordförståelse att göra.

Fault lines

Höstens - solen skiner nu men i morse vaknade jag och frös under mitt tunna lakan; fick dra på mig ett täcke - första träning med löparklubben ska avverkas om ett par timmar och Svd:s "marathonbloggare" ska tydligen delta. Om jag dyker upp i riksmedia vet ni alltså varför.

Men igår var det dags för Den Långa Ventileringen, nästan en hel hederlig arbetsdag av stötande och blötande av metodologiska avvägningar och bristfälliga källhänvisningar. Jag inledde med att opponera på en ganska dålig uppsats om våldtäkters funktion i krig. Det är visserligen tacksamt när det finns många, förhållandevis uppenbara fel att uppmärksamma, men samtidigt vill man ju inte göra ner folk i onödan. Jag vill det i alla fall inte.

Min egen uppsats avhandlades sist och mina opponenter var komplett värdelösa. Jag hade förväntat mig åtminstone några synpunkter på att den var teoritung, att kopplingen till empirin var oklar, att jag hade validitetsproblem (d v s inte mätte det jag påstod mig mäta). Men de hade inget att invända. Det blev pinsamt. Jag tänkte att snart så måste seminarieläraren, som tidigare inte direkt verkat generös i onödan, bryta in och räta upp verksamheten. Men hon var tyst mest hela tiden. Efteråt fick jag fem minuter i enrum med henne, och hon var helt lyrisk, dillade om att det var "bättre än vad många yrkesverksamma presterar" och att jag var en framtida tillgång för institutionen. Det kändes som ett utvecklingssamtal i åttan.

Gudarna ska veta att jag behövde det här inför höstens c-uppsats. Just nu är jag lite sugen på att skriva om Turkiet och EU igen. Får rita en tankekarta.

Befolkningens hövlighet

Om det blir fyra år till av borgerligt styre vet vi åtminstone vilka vi ska skylla på. Jävla pensionärer. Visserligen började hela farsen när de rödgröna bestämde sig för att acceptera i princip hela jobbskatteavdraget, men tack vare PRO och deras duktiga pr-avdelning har hela valrörelsen urartat till en ren skattesänkartävling. Och jag som i min oändliga naivitet trodde att sossarna tänkte gå till val på att betona de faktiska skillnaderna mellan höger och vänster, på vågliga visioner och good ol' omfördelning. Den som tjänar på nuvarande spektakel är hästsvanskillen, som lugnt kan sitta och fila naglarna och då och då komma med utspel där han berättar om hur fenomenalt försiktig och ansvarsfull han är, och all ideologi åker raka vägen ut genom fönstret och allt som är kvar är pseudoargument om regeringsduglighet.

Som lök på laxen: växelnavet på min cykel är trasigt. 1200 pix.

22 km igår, lugnt, och fortsatt full av tillförsikt inför Lidingö. Det farliga när kroppen svarar så bra som den gör nu är att man frestas att ta i bara lite mer, vilket var vad som innan Göteborgsvarvet orsakade dubbla vadbristningar. Nu vet jag eventuellt bättre.

Stövelknekt

Antingen är de som arbetar med att färdigställa miljön runt mitt hyreshus lata eller bara inkompetenta, eller så förhalar de medvetet projektet för att casha in maximalt. Jag trodde knappt mina ögon när jag kom hit igår och möttes av nästintill exakt samma syn som jag lämnade för tre månader sen. Sånär som på några kvadratmeter lagda plattor.

Men det känns ändå ganska bra att komma upp hit igen, snäppet bättre än när jag gjorde samma resa ifjol, och det trots att jag med största sannolikhet har en ganska jobbig termin framför mig studiemässigt. Som sagt: det som verkligen kommer att hålla mig uppe i höst blir kommande vårs praktik. Någon gång i september är det först infomöte, sen blir det till att skriva cv:n och resuméer och personliga brev för allt vad tygen håller, och hoppas att det tar mig till Tokyo. Eller Istanbul, eller NY, eller Bangkok. Efter en stugsittarsommar och en bortvald utbytestermin måste jag bara ut och simma i nya vatten.

Satsningen på Lidingöloppet går oförskämt bra. Snart bara en månad kvar. Men jag tänker inte sätta upp några tidsmål, utan satsar mest på att ta mig igenom alla tre milen löpandes och utan att vilja (men inte orka) gråta.

Syrsor, yrsel

På dagen en månad sedan sist, och än är jag inte riktigt redo att återuppta den här vanan. Det får vänta åtminstone tills jag åker upp till Uppsala igen på torsdag. Känner noll och ingen studiemotivation för tillfället; om det inte varit för praktikterminen kommande vår hade jag förmodligen behövt ett litet uppehåll. Nu blir det till att komma på ett riktigt fängslande ämne till c-uppsatsen och köra så det ryker.

Bit i

Idag vankades saftig bergsetapp på Touren med avslutande bestigning av Col de la Madeleine och jag ville såklart hemskt gärna se om Schleck kunde hänga av Contador ytterligare nån minut, eller om Armstrong skulle lyckas repa sig efter debaclet i förrgår. Men nej. Vad jag fick göra var att följa med till Finja, bli myggbiten och, efter att ha hjälpt till med avlastningen, stå och glo på pappa och farfar medan de kämpade med att förtöja vår nya båt. Efter en stund klättrade jag upp i fågeltornet istället och spanade efter tofsvipor. Det stod i alla fall på skylten att de skulle lura i krokarna.

Svinagölen är en liten liten skogssjö utanför Porrarp som Albin gjort den stora otjänsten att haussa något djuriskt varje sommar de senaste fem åren, varför den aldrig kunde leva upp till våra overkliga förväntningar när vi nu äntligen fick ta oss ett dopp. Men det var fint ändå. Sen grillade vi på en vanvettigt varm grill som förvandlade varenda färdigmarinerad flintastek i sin närhet till svårt cancerogena kolbitar. Undermålig kommunikation gjorde att jag inte hade något vin med mig och kände att det nog var bäst att pallra sig hemåt medan tid var.

Jag är ganska solbränd.

Med det rätta sinnelaget

Som nämnts, mitt nya favoritpass när solen steker: jogg till Galgbacken, ca 8 min, sen tre varv på en runda som jag uppskattar till ungefär 2,7 km och nästan helt går i skugga. Första varvet går i normal distansfart, andra släpper jag på lite mer utför och på släten men utan att tokköra. Tredje varvet i tröskelfart, vilket i kuperad terräng motsvarar typ 4.20-4.30/km. Serien i förmiddags: 14.30-13.30-12.30. Bra flyt men varmt som satan. Jogg hem igen. Hamburgare.

(här ringde pappa och berättade att de var i Markaryd, så snart är husfriden förbi; hoppas de inte glömt min vodka)

Det är såklart jobbigt att VM snart är över; för min del hade de gärna fått spela lika länge till. Turligt nog pågår Touren sedan ungefär en vecka. Jag hejar på Andy Schleck och hoppas att han ska få revansch på Contador efter fjolårets andraplats. Första bergsetappen går imorgon, men det är blott en uppmjukning, en apertif, inför Pyrenéetapperna som börjar runt den 20/7. Och sen är det ju EM i friidrott också.

Uti varenda spor

Jag minns ett dagboksinlägg på Lunarstorm - vila i frid - där jag menade att det enda jag i alla väder och helt utan förbehåll kunde ställa mig bakom var Bruce Springsteen. Sen dess har jag anammat ett lite mer, hur ska man säga, postmodernt förhållningssätt i frågan; inga stora berättelser, inga eviga värden, allt fast förflyktigas et c. Så inte ens Bruce går säker längre. Däremot kan jag med gott samvete säga att just nu, idag, och med stor säkerhet även om en vecka, är jag barnsligt förtjust i: mitt eftermiddagskaffe, progressiva tempopass i skuggan i Galgbacken, tjugo sidor Proust innan frukost när man vaknar alldeles för tidigt. Att jag nästan blivit lite brun.

Igår gled mobilen ur min ficka när jag satt med benen i kors på bussen från Hästveda. Ringde till bussbolaget i förmiddags men de hade inte hittat något och bad mig återkomma. Ringde till Telenor och spärrade mitt SIM-kort. Det är kuken, alltsammans.

Visst ser ordföranden i Liberala Ungdomsförbundet obehagligt mycket ut som Dave Gahan?

Hangin' in them dusty arcades

Nästan en veckas bloggfrid, och ändå så lite att rapportera. I och för sig har jag aldrig haft ambitionen att skriva med viss frekvens, eller om vissa saker, eller med ett visst tonfall; bloggen finns för min egen skull och om någon annan skulle råka intressera sig så är det en trevlig bieffekt. Därför ska man inte automatiskt tolka en händelselös blogg som att jag för tillfället framlever ett händelselöst liv i stort. Jag bara säger det. Men just den här gången korrelerar de ganska bra.

Inte händelselöst som i tråkigt, snarare som i behagligt sävligt och välgörande, lite som min egen motsvarighet till att ligga på spa i en Thomas Mann-roman. Inbillar mig att jag förtjänat det - oklart hur. Så den gångna veckan: jag stiger upp, dricker kaffe, springer en bra runda, äter lunch. Bakar kanske ett bröd, klipper kanske gräset. Kaffe igen. Sen så är det ju en faslig massa fotbollsmatcher man ska hinna se också, och hyfsat ambitiösa matlagningsprojekt som ska sjösättas och ros i hamn, och igår var jag med kusinerna i Malmö och köpte två slipsar.

Midsommar imorgon! Först Hästveda, sen Skea. Jag gör som Lasse Holm och siktar mot stjärnorna.

Die Stadt gehört dir

Sammantaget är studiopratet under VM ungefär 300 gånger bättre i SVT än i TV4, vilket man kunde räknat ut bara genom att slänga ett öga på "laguppställningarna"; liksom, Anders Andersson? Inte kungen av pregnans och insikt direkt. Jihde borde hålla sig till Idol. Och igår var Mathias Svensson inbjuden som expert - hans koppling till Grekland eller Nigeria var ju inte direkt glasklar. Så: fördel SVT, men med ett unket undantag.

Det är underligt att ingen i kolumnist eller tyckare eller debattör, såvitt jag registrerat, reagerat på hur man behandlar Johanna Frändén. Vilken är hennes funktion? Jo, att bidra med pikanta anekdoter, lättsam kuriosa, roligheter; kort sagt, hon skvallrar. Männen pratar taktik, ritar viktiga pilar och beundrar tekniska delikatesser i extrem slow motion. "Johanna, den här spelaren har du lite intressant fakta om?" - "Ja, han är tillsammans med Spaniens mest kända tv-reporter. Och så äter han middag hemma hos mamma varje söndag!". Hoho, ja si fruntimmer. Det verkligt sorgliga är ju att vid de få tillfällen hon ges (tar) plats och uttalar sig om det faktiska spelet, märker man vilket resursslöseri SVT ägnar sig åt. Då är hon också betydligt mer avslappnad och slipper läsa sina konstlade små historier innantill.

Helt vanliga förbrytelser

Vaknade 05.45, varm och utvilad och törstig. Det var inte hela världen, jag skulle ändå upp tidigt för att följa med mamma till jobbet och hjälpa henne med några datorrelaterade spörsmål, men nu känner jag hur verkligheten börjar hinna ikapp mig. Riktigt trött. Jag sprang hem från Tyringe i förmiddags. Det var ett par kilometer längre (runt 14) än jag räknat med och tog en timme och en kvart, och gårdagens mil i lätta skor satt i mer än väntat. Slitigt; stumma lår.

Som jag skrev på Fb: långpass runt Finjasjön nu på fredag, start 10.00 vid Björkviken. Alla ska med!

Vederhäftigt, vedervärdigt

Igår var det utflyttningsfest hos Mikael och Viktor i Malmö, men först fick jag uppleva ersättningsbussarnas diskreta charm eftersom de ordinarie tågen var inställda p g a banarbete. Så buss till Höör, och därifrån pågatåg, och sen buss till Nobeltorget där jag såg en indiandvärg. Då vet man liksom att det kommer bli en bra kväll. Hann precis fram till kaffe och Nigeria-Argentina. Gästerna, mest Mikaels kursare med bihang, började ansluta ungefär samtidigt som Robert Green gjorde sitt katastrofingripande mot USA. Lavalampan tändes! Min flaska rosé var lite väl kyld i början och smakade inte särskilt mycket, men tog sig eftersom. Sedvanlig kamp om Spotify.

Och det blev en bra kväll; det sista jag hörde innan jag somnade på soffan var Mikael som skällde ut en flicka för att hon antytt att det var meningslöst att rösta i höst, vilket gjorde honom väldigt upprörd. Nåt om nazism och 1933. Och ja, jag vaknade tidigt idag också, men ganska utvilad ändå. Sen har vi burit sinnessjukt tunga och otympliga skåp, rensat skafferiet, ätit avokado och lastat pojkarnas pinaler på ett släp för transport till Hästveda.

Skiss

Ok, here goes: en fullständigt ickeautentisk lammcurry med indiska influenser. Bråddjupa, komplexa smaker. A labour of love. Jag använde färs och gjorde små biffar som fick puttra med en stund; förmodligen hade det blivit ännu godare med helt kött, t ex nacke eller sadel. Servera med ris och fet yoghurt med lite mynta i.

1. Kör i matberedare till en slät massa:
¤ Två gula lökar
¤ Fyra vitlöksklyftor
¤ En näve mandlar
¤ Två matskedar tomatpuré
¤ Färsk ingefära, ungefär som en tumme
¤ Generösa mängder spiskummin, koriander och chilipulver. Salt.

2. Fräs blandningen i en neutral olja i en rejäl gryta ett par minuter. Tillsätt:
¤ En kanelstång
¤ Tre lagerblad
¤ Sex kryddnejlikor
¤ Två burkar krossade tomater
¤ Fyra matskedar mango chutney

3. Det var såsen det. Ju längre den får "simmer away" desto bättre, men ge den minst en halvtimme. I mina biffar hade jag färsk mynta, naturell yoghurt, spiskummin, limejuice, salt och peppar. Bryn och för över till grytan efterhand, låt puttra en kvart och sen är det klart. Helt kött får naturligtvis koka längre.

Crew cut

Precis som inför EM tror jag stenhårt på Frankrike, hur värdelösa de än var i kvalet och hur fel det än visade sig att jag hade förra gången. Det mesta tyder väl på att de åker i åttondelen. Skit samma, det är en pavlovsk reflex hos mig att hålla på Frankrike när det vankas mästerskap. Bortom all rationalitet. Vinner hela klabbet gör annars Brasilien. Gilardino tar skytteligan, tätt skuggad av Luis Fabiano.

Bland det bästa med att vara hemma är utan tvekan tillgången till ett stort kök och fullmatat skafferi/kyl. Jag har haft akut matlagningsabstinens de senaste veckorna, när jag kämpat för att äta undan inför sommaren och mot slutet i princip bara intagit ost och gröt och fryst spenat, som visserligen täcker det mesta av dagsbehovet men känns en smula andefattigt. Bara en sån sak som att kunna välja mellan mörk och ljus soja.

Tapto

(Skriver på tåget från Stockholm till Hässleholm, men publicerar när jag är hemma och har uppkoppling)

Det är första gången jag åker med det där andra bolaget, det som inte är SJ, Viol-nånting. Två ord: jävla avregleringar. Jag har hamnat i någon slags extrainsatt liggvagn. Svettas som bar jag en tätstickad lusekofta, inte minst efter att ha släpat rundor på min chockerande tunga väska halva eftermiddagen. Hur kan några skjortor och fyra-fem par skor väga så förbannat? Som ett rådjurskid.

Så tåget är av den där långsamma typen. Fem timmar. Att inte åka X2000 är lite Darjeeling Limited-charmigt i ungefär en kvart, sen sitter man mest och förbannar att man inte la till 300 spänn och fick en någorlunda behaglig resa. En luftkonditionerad resa. Men: jag tänker positiva tankar! Jag har två dussin hemmarullade köttbullar i väskan, och snart ska jag äta kvällsmat och läsa nya Offside och kanske lyssna på Lisa Nilsson.

Visst måste det vara legitimt, om än förutsägbart, att nära en svallande aversion mot allt med prefixet "taco-"? Det kan ju knappast vara tal om klasshat i någon form; tacosjukan penetrerar alla samhällsskikt, det är därför den är så påträngande och allomfattande. Det är annars en av mina större nojor, att det ska visa sig att något jag retar mig på har hög klasskorrelation och att jag på så vis ska avslöjas som aningslös. Att jag ser ner på folk. Vilket jag såklart gör, allt som oftast, men det är bara ok om det sker medvetet. Det är också en slags logik.

Dalerne

Mycket att stå i nu innan morgondagens hemfärd. Städa, tvätta, välja vilka skor som ska få åka med. I förmiddags var jag på Friskis och pungade ut med en hundring för att frysa mitt kort över sommaren. Under Hässleholmsvistelsen får det räcka med husmorsgymnastik och lite improviserat lyftande av saker i min närhet; min generella styrkenivå (i betydelsen vikt på stången) är ändå så pinsamt låg nu att det varken gör från eller till. Jag äger ingen våg utom den jag väger mjöl med, men tanigare än såhär har jag knappast någonsin varit. Ibland under våren har jag fått lite panik och tänkt att vafan, beach 2010, och ätit spenat och kött och grejer, men det är ett fysiologiskt faktum att långdistanslöpning är typ det sämsta man kan ägna sig åt om man vill bygga muskler, även om man äter tillräckligt. Så jag satsar på den östafrikanska estetiken. Plus lite pectoralis.

Häpnadsväckande helomvändningar

Mer om löpning. Efter Varvet har jag haft mer vadproblem; under varje pass känns det som att jag får små, små bristningar, det liksom pirrar och känns stelt, vilket gör att jag spänner mig och får ett onaturligt steg som ytterligare förvärrar det hela. Inte bra. Icke desto mindre har jag fått in en del rundor, i princip uteslutande av det långsamma sorten (fyra stycken under Siestahelgen). Rent underhållsarbete. Undan för undan känns det ändå som att det går i rätt riktning, så jag tänker köra såhär - easy, easy - en dryg vecka till och så var det väl själve fan om det inte ska gå att dra på lite sen. Men måndagens fotbollsmatch mellan lärare och nior på Tyringe skola får jag stå över.

Som sagt så är Lidingö nästa mål. Efter 2008 års antiklimax har jag revansch att utkräva på de där backarna. Den här gången ska jag vara förberedd, vilket innebär en sommar med mycket terräng och långpass på minst 25 km, helst varje helg. Fartträningen nedprioriteras. Får jag vara hyfsat kry och inte gör något dumt, typ som 4x3 km tröskel när jag är bakis med avslitna vader som följd, känns 2.30 inte orealistiskt i september. Men egentligen är jag nöjd om jag slipper tunnelseende och tårar...

The Guardian skriver att Theo Walcott är "in a state of shock" efter att ha blivit petat från Englands VM-trupp, men ärligt talat - är han inte bara en lite gulligare version av Lasse Nilsson? Å andra sidan har ju inte SWP heller rosat marknaden på sistone. Då tycker jag att Milner kunde fått åka istället, och så Dawson istället för Upson. Men jag har varken Capellos jobb eller hans imposanta panna.

Det var enkelt för båda; bara öppna en dörr

Somligt kommer ofelbart tillbaka och biter dig i svansen - nu var helgen egentligen inte särskilt slitsam, men att frysa sådär mycket tre nätter i rad är såklart inte nyttigt, och nu är jag förkyld. Visste att nåt var fel när jag nästan somnade på tåget igår. Av hävd sover jag som bekant inte mitt på dagen. Det enda jag orkade med var att klämma några avsnitt av 30 Rock och senaste Top Chef Masters, och att tugga i mig en menlös, svindyr ostmacka från bizzztron. Tåg schmåg.

Siesta: en jäkla hit, sammantaget. Tror iofs aldrig jag sett så få band när jag varit där. Dead Prez, The Hives, Anna von Hausswolff, Teddybears, Killer Zeus, lite Mew och så en handfull spelningar som lämnades efter ett par låtar. Typ Familjen. Kul i övrigt:

• Att träffa en massa människor man inte sett på år och dag
• Att jag motstod frestelsen och inte köpte till camping
• Gratis langos och gratis öl

Kommer tillbaka på söndag, på nationaldagen, med ett sånt där boskapståg. Innan dess ska jag skriva lite uppsats, städa lägenheten lite grundligare, äta upp osten - men först bli frisk då. Om den gångna helgen på något sätt blir representativ för sommaren i stort blir i alla fall jag nöjd.

En/ett nöt

Vad hände egentligen i Göteborg? Jo, såhär var det; här kommer mina undanflykter. Först blev starten exempellöst strulig. Jag glömde klockan, föräldrarna fastnade i kollektivtrafiken och hela mobilnätet bröt samman (men lyckligtvis sprang jag på familjen Andersson, som förbarmade sig över min väska), uppvärmningen uteblev, jag hamnade på något oförklarligt sätt i fel startgrupp.

Och helvete, vad varmt det var.

¤ Km 1-5: Den sedvanliga trängseln och frånvaron av flyt. Det positiva var att jag, pga klocklösheten, inte fattade hur långsamt det gick och på så vis undvek den värsta paniken.
¤ 5-7: Här nånstans fattade jag att det skulle bli jobbigt.
¤ 7-12: Gjorde high five med tre ungar. Började dricka oftare för att alls ta mig i mål.
¤ 12-17: Den där jävla bron. Jag brukar lägga mig i omkörningsfil och bara blåsa på, men i år var varje steg en kamp. Vid 14 km funderade jag en lång period på att bryta. Sen kom Avenyn och mina vader började krampa. Fler high fives.
¤ 18-21: Koncentrerade mig på att hålla i, inte sakta in, bara mala på. Måste sett ut som en idiot. Det kändes som att jag sprang dubbelvikt och släpade benen efter mig. En tjej utmed banan skrek "Anna!" när jag passerade och kastade en hel mugg vatten i ansiktet på mig.

1.39.01. Nu blir det att ta det lugnt ett par veckor. Längtar efter långa upptäcksfärder i de göingska skogarna: runt Finjasjön, längs Skåneleden mot Vittsjö, upp på Tormestorpsåsen, Hovdala med omgivningar. Ny målsättning blir Lidingöloppet i slutet av september.

Laktat

Jag bor i ett nybyggt och klart välisolerat hus, men likförbannat tvingas jag nu ligga och höra paret i lägenheten snett upp till höger ha sex, igen. Rent parodiska porrfilmsvrål. Ett stönande, ett iiiande och ett dovt men målmedvetet grymtande. För tredje eller fjärde gången under våren. Jag ville verkligen inte skriva om det här, men nu var jag så trött och irriterad att det bara inte kunde hjälpas.

Epitaph

Ett visst svårbestämt obehag, en lätt stelhet och svullnad i muskeln precis där baksida lår fäster i skinkan - men det kan såklart också vara ren hypokondri. Igår tog jag totalvila och låg inne och skrev på uppsatsen hela dagen. Man får alldeles för mycket tid att känna efter. Kvällen ägnades åt fotbad och pedikyr framför "Babel" på tvåan, och sen ringde mamma som nyss kommit hem från Turkiet, där hon köpt valnötter åt mig. Tre kokta ägg, 20 sidor Proust, sömn.

Och imorgon är det alltså 21097,5 m som ska springas i Göteborg. Problemen jag haft den sista månaden med muskelbristningar och skit gör att 1.30 inte riktigt känns lika aktuellt längre. Har jag en bra dag så visst, men jag kan inte gärna sätta upp några skamgränser eftersom formen är så osäker. Jag ska löpa offensivt, njuta av inramningen, träffa hela tjocka släkten och äta libanesiskt på kvällen. Och blir det jobbigt ska jag lyda två av Jack Daniels råd ur "Daniels' Running Formula": "Run the mile you're in" och "When struggling, speed up!"

Dough

När jag läste mänskliga rättigheter (a long time ago, in a galaxy far, far away) höll min lärare Olof ett långt förmanande tal om vilket "oerhört privilegium" det innebär att skriva en vetenskaplig uppsats. Att så helt få förkovra sig, odla sin trädgård, ägna sig åt det man brann för; det var en enastående möjlighet, något att samtidigt njuta av och ta på djupaste allvar. Jag säger att: uppsatsskrivande är ett helvete. Så fick jag det sagt.

Det är detta med stringensen jag har så förtvivlat svårt med. Det spretar. Den röda tråden... tappade jag bort för flera veckor sen. Jag är kanske helt enkelt inte skapt för akademiskt skrivande? Och ju mer jag tänker på det, desto mindre intresserad är jag av själva forskandet, undersökningen, empirin. Det är den avgjort tråkigaste biten. Helst skulle jag bara skriva ett enda jävla teoriavsnitt och stanna vid det. Det enda riktigt lustfyllda med uppsatsarbetet är all litteratur jag plöjt, den kunskap som kommit därur och känslan av att behärska just det här området, hur litet det än är. Men nej, det här kommer inte bli något att rama in och sätta på väggen.

Dalens famn

Imorgon fortsätter jag min sosseskolning med att bevittna en paneldiskussion om fackens framtid. Vidare: något som kallas "val-kick-off" (ser fel ut på alla upptänkliga sätt) på onsdag, arrangerat av Laboremus, den socialdemokratiska studentföreningen. Det bjuds på grillat. Jag är lång ifrån säker på att partiväsendet är min kopp te, men tänker att man måste gå in med öppet sinne och ge hela grejen en ärlig chans, och om inte annat äta deras mat. Jens har berättat en del om sina upplevelser med Grön Ungdom. Hoppas och tror att medlemmarna här är lite äldre och inte lika ofta bär anorak. Konstigt plagg.

Och så måste jag såklart kommentera fredagens bravader. Det började ju så bra, med pizza och friidrott och rosé hos Albin, och sen vidare hem till Jens i Hökarängen för en överdådig ostbricka och välkonstruerat musikquiz (där jag och Lisette var moraliska segrare). I retrospektiv kan konstateras att jag bort ha druckit mer vin. Vi drog till Strand, och det var trevligt nog, men jag hade huvudvärk och det ville sig liksom inte. Åkte in till Centralen. Missade precis tvåbussen till Uppsala. Sen följde några timmars ständigt omkastande av planer, irrfärder, trötta ben och tilltagande bakfylla. En lång historia kortare: jag lyckade slå ihjäl nästan fem timmar på tunnelbanan och på olika bänkar, blev väckt av väktare, köpte mjukglass, såg solen gå upp och pendeln börja gå. Tillbaka i min egen säng halv åtta på morgonen. Golgata.

Yrkesstolthet

Alldeles nyss upptäckte jag att det halvkilo ost (mellanlagrad svecia) jag köpte förra veckan hade bäst före-datum satt redan till nu på söndag. Tur att jag gillar ost. Snart blir det till att tänka på hur mycket mat man köper för att slippa slänga när kosan styrs söderut. Idag har jag beställt tillfällig adressändring.

Död och förbannad dikt

Det finns säkert en speciell plats i helvetet för folk som klagar på dåligt väder men sen håller sig inomhus när solen väl skiner. Den här dagen har varit helt spektakulärt njutbar; uteserveringarna bågnade, folk satt i drivor och grillade i Ekonomikumparken, själva luften man andades var mättad på hopp och sorgfrihet, och alla kastade jackorna. Själv har jag: varit inne på gymmet, varit inne på biblioteket och skrivit, och druckit kaffe, och varit inne på Vivianas arbetsrum för handledning. Till sist var jag inne i en hörsal på Ekonomikum och lyssnade på ett föredrag med Daniel Suhonen som pratade om hur moderaterna monterat ner a-kassan.

Å andra sidan tycker jag inte att jag klagar särskilt ofta på dåligt väder, heller.

Nu har jag bara ungefär tio sidor kvar av "Mrs Dalloway" av Woolf. Inte hennes bästa, men alltjämt med den där oöverträffade insikten, förmågan att gestalta alla sorter och temperament och förstå dem utan att hänfalla till sentimentalitet; ingen är egentligen särskilt sympatisk, men man sympatiserar med alla ändå, eftersom de är människor. Ett geni om det någonsin funnits ett! Och en mästare på att använda sig av semikolon. Fler semikolon åt folket. Semikolon, bröd och smör. Härnäst Selma Lagerlöf.

I grunden omstridd

Det som vållar mig störst svårigheter med uppsatsen just nu är olika metodfrågor, närmare bestämt hur jag ska välja vilka politikområden som ska analyseras och sen de specifika frågorna, debatterna. Hela eftermiddagen idag har jag suttit på Dag Hammarskjöld-biblioteket och läst läst läst böcker om argumentationsanalys, idékritik och annat kul, så nu vet jag åtminstone vad jag ska göra när jag väl skaffat mitt material. Handledning på tisdag. Måste se till att ha något av substans att visa för Viviana.

På löpfronten blev det ett 90 min semilångpass idag i mina Asics DS Trainer. Syftet var mest att se om de kan bli aktuella för Varvet, när nu de andra nya pjucksen verkar snedbelasta mina vader på något mystifikt sätt. Facit: klart godkänt. Visst kändes det mot slutet att musklerna får jobba lite mer i lättare skor. Å andra sidan drog jag nog upp farten lite väl emellanåt. Och inte ska väl Varvet behöva ta så mycket mer än 90 min?

Der bürgerliche Öffentlichkeit

Vad är det med samhällsvetenskapliga begrepp som gör att de låter så mycket bättre på tyska? Alla dessa gubbar: Weber, Nietzsche, Marx, Hegel. En underton av andlighet, en klang av metafysik utan att någonsin kompromissa med precisionen. Mycket tilltalande. Kant kunde det också; smaka på "Kritik der reinen Vernunft".

Själv saknar jag varje ansats till precision för tillfället, åtminstone vad uppsatsarbetet anbelangar. Gräver ner mig i teori istället för att ta tag i själva undersökningen. Imorgon måste det bli ordning! Jag har tvättid bokad till 07.00, så något slöande i säng blir det i alla fall inte tal om. Som om det brukar vara ett problem. Idag vaknade jag just vid den tiden alldeles självmant, men det passade bra eftersom Mona Sahlin var i stan och höll ett litet frukostmöte. Man fick macka. Hon gjorde ett helt ok intryck men hade en ganska gräslig svart jeansjacka och övertygade inte riktigt när hon fick en fråga om Förbifarten. Det är en röra.

Politik i min omedelbara närhet: den borgerliga majoriteten i kommunfullmäktige lovar "ständig förbättring inom alla områden". Det var som fan.

Husliga spalten (valspecial)

Populistiska utspel i valtider är förmodligen ett lika gammalt fenomen som den representativa demokratin själv, och grisens roll i det hela heller ingen nymodighet. Valfläskets historia börjar i USA. Innan kylskåpet blev var mans egendom var en ”pork barrel”, en trätunna att förvara saltat fläsk i, ett oundgängligt inslag i amerikanska hushåll. Tunnan och dess innehåll var ett vedertaget mått på familjens ekonomiska välstånd. Exakt hur uttrycket sedan tog sig in i politiken är mer oklart, men man vet att ”pork” var etablerat i kongressdebatterna redan på 1870-talet. Idag förekommer liknande anspelningar på griskött, förutom i de nordiska länderna, framför allt i Östeuropa. Polacker talar om ”kielbasa wyborcza” (valkorv) och i Tjeckien kan man höra politiska förslag avfärdas som ren ”předvolební guláš“ (före valet-gulasch).

I ett federalt system med majoritetsval likt det amerikanska, där kopplingen mellan folkvalda och deras valkrets är stark, ökar incitamenten för tveksamma löften. I Sverige däremot har valfläsk historiskt spelat en marginell roll. Partierna lägger oftast debatten på ett högre ideologiskt plan och undviker rena ”plånboksfrågor”, menar statsvetaren Henrik Oscarsson vid Göteborgs Universitet. Dock är det möjligt att utvecklingen svängt i takt med att skiljelinjerna mellan de politiska alternativen grumlats. En grupp som utmärker sig i den svenska väljarkåren är pensionärerna. Dels är de ojämförligt välorganiserade, dels tycks de ovanligt mottagliga för valfläsk. Undersökningar visar att pensionärer röstar mer ”egoistiskt” än andra, något som förklaras med att de redan hunnit njuta de flesta av den generella välfärdens frukter; på ålderns höst tillåts privatekonomin därför väga tyngre.

Huruvida grisen i sig kommer att bli en valfråga är fortfarande ovisst. I höstas grasserade skandalrubrikerna i dagstidningarna, när grova fall av vanskötsel uppdagades hos svenska svinuppfödare. Sedan dess har debatten tystnat betänkligt. Jordbruksminister Eskil Erlandsson, själv gammal grisbonde, var visserligen ”upprörd och riktigt ledsen” över missförhållandena. Avslöjandet kom olägligt, då regeringen avvecklat Djurskyddsmyndigheten så sent som 2007. Myndigheten hade mottagit kritik bland annat i samband med att man försökt detaljreglera guldfiskars levnadsvillkor. Det lär vara politiskt svårt återuppväcka den. Oppositionen har i dess ställe lanserat idén om en DjurO, en speciell ombudsman, men inget parti tycks driva frågan med någon större gusto för tillfället. Till syvende og sidst är det naturligtvis upp till dig, kära läsare, att avkräva våra folkvalda tydliga besked om hur de ställer sig i olika grisrelaterade spörsmål. Och en Facebookgrupp till kan säkert heller inte skada.

Recept

Grillsäsongen är i sanning över oss. Griskött är billigt även om man handlar ekologiskt - i synnerhet om man väljer annat än filén! Dessutom är det lättlagat och förlåtande på grillen, då det myckna fettet förhindrar uttorkning. Att förkoka revbenen gör dem oanständigt möra.

1 kg tjocka revben av gris

6 klyftor vitlök

10 hela svartpepparkorn

2 lagerblad

0,5 dl mörk soja

0,5 dl flytande honung

1 färsk chili

1 limefrukt

Salt

• Koka upp fyra vitlöksklyftor, svartpepparn, lagerblad och salt (ungefär 2 tsk per liter vatten) i en stor gryta. Lägg ner revbenen. Låt puttra på svag värme i en och en halv timme.

• Finhacka chilin och resterande vitlök. Riv det yttersta skalet av limen, pressa ur saften och blanda alltsammans med soja och honung. Salta efter behag.

• Kleta in revbenen omsorgsfullt med blandningen innan de läggs på grillen. Tack vare förkokningen kan du nu koncentrera dig på att få en aptitlig yta. Det går även utmärkt att köra dem i ugnen, 25-30 minuter på 225 grader.

(publicerat i kommande Polmagasinet)

Att vara a priori undergrävd

På olika amerikanska löparforum blev man naturligtvis alldeles fuktig i byxan av Chris Solinskys 26:59.60 i sin debut på 10000 meter. Och visst, det är crazy fast. Det är dessutom, vilket av någon anledning inte verkar kunna påpekas tillräckligt ofta, första gången en vit man gör sub-27. I nykterhetens namn måste man dock inflika att Bekeles världsrekord är smått oändliga 43 sekunder snabbare. Tillsammans med klippet där Tommy Körberg sjunger "Anthem" i studion med Benny Andersson är det en av mina absoluta youtube-favvisar.

Var inte rädd att pochera vaktelägg

Gårdagens note to self kan sammanfattas som: mjukglass, butterkaka och vitt vin är inte att betrakta som en substantiell lunch. Och jag behöver ordentlig sömn och mitt eftermiddagskaffe. Nu blev det en synnerligen fascinerande och trivsam valborg, full av intryck, men framåt kväll var jag så inihelvete trött att det bara inte bar längre. Istället för rugbymatch på Ekebyfältet rullade jag hem och sov, sov, sov.

Annars var ju vädret helt fantastiskt; jag hörde att det regnade i södern, men på oss 8000 i Ekonomikumparken sken solen nästan jämt där vi satt i en enda hög, kändes det som, och både jag och Albin tyckte att vi såg lillasyster Åkerberg, plus att vi träffade en tjej som definitivt hade jobbat med Sara Martinsson på Friday's i Malmö. Hon råkade stänga av sin mobil och hade glömt pinkoden i Skåne. Handbollsjens kom också. Vanvettiga mängder krossat glas, mosade jordgubbar i asfalten, Evas mammas man gav mig det onda ögat. Idag ska jag se Thomas Östros förstamajtala.

Festskrift

Efter visst roddande och googlande hittade jag att BBC direktsände den tredje partiledardebatten, i utmärkt kvalitet dessutom, på sin hemsida. Addera matig kikärtsgryta och kvällen var räddad. Först pratade de om ekonomin, och sen var det öppet för frågor och det debatterades lite invandring och sjukvård. Ganska trist och utan retoriskt finlir. Tre observationer:

• Jag ska aldrig (nåja) klaga över den svenska politikens likriktning, ideologiernas död eller debattens avpolitiserande tendenser. För det är hundra gånger värre i Storbritannien. Labour? Brown låter som Borg.
• Man kan tycka att det är trevligt att moderaterna numera värnar "välfärdens kärna" och "den svenska modellen". Samtidigt är det slugt och illvilligt; tacka vet jag Tories. Cameron hymlar inte med sitt arbetarhat. Han drar sig inte för att skrämmas med "illegal" invandring. En ärlig högerman!
• Nick Clegg var spattig och disträ. Man måste verkligen vara trött på de gamla partierna för att rösta på liberaldemokraterna. Clegg hade ett par, tre policyförslag som han återkom till hela tiden, och därför lät det lite som att han undvek frågorna.
  

Talrika invektiv

Hur kan någon motstå en produkt som har ordet mästare i någon form i sitt namn? Jag kan inte. Så när de sålde Abbas matjessill billigt nere på ICA, och den heter "Mästarmatjes", åkte jag givetvis dit på fyra burkar, och nu ligger de i kylen och känner sig lite malplacé. Mamma tyckte att jag borde göra gubbröra. Blir en jäkla massa röra. Klämmer kanske en burk till eftermiddagsfikat.

9 km lugnt igår, undvek både asfalt och backar, och efteråt hade jag bara en svag svag förnimmelse av stramhet i vaden. Jobbigt att ta det varligt när vädret är så spektakulärt.

An exquisite suspense

Det gick fint, det där med ginen i lördags. Först gemytet i Stureby, där det var cupcakes och bärigt bål, galanta damer och swahilitalande ekonomer, jag och Daniel och så ett lite mysko gäng som kom sent och jag aldrig fick grepp om. Tiden flög. Som vanligt blir det aldrig lika kul när man drar vidare, och nu hade vårt mål för kvällen dessutom hunnit stänga innan vi kom dit (Tiina Rosenberg skulle vända vax!). Det blev sunkpub med kricketattiraljer på väggarna istället. Tveksamt klientel. Sen vidare till dygnet runt-öppet hak vid Gullmarsplan, där jag gjorde det episka misstaget att köpa en "godbit", en grådaskig iskall torrsmulig tingest maskerad till dammsugare. Daniel köpte på tok för mycket mat. Som vanligt. Dagen efter hade jag ont i vaden igen, och förkylningen förnyad; priset man betalar för att irra runt på Söder i vad som kändes som halva natten.

Nu när vädret är fint verkar byggarbetarna ha vaknat ur sitt ide. De kör runt, runt i sina stora maskiner och flyttar stora stenar utanför mitt fönster. Då och då spärrar de av små plättar av jord. Och så har de satt upp ett (1) cykelställ. Själv var jag på handlarmöte med Viviana i morse, vilket var väldigt upplyftande och givande. Känner att jag är på väg mot något bra.

Septimus

Uppsala Löparklubb, där jag är (ganska passiv) medlem sedan i höstas, arrangerade "inspirationsdag" idag men min onda vad satte stopp för medverkan på passen. Istället släntrade jag in och lyssnade på Janne Holmén som föreläste. På en ensam stol på en naken scen, liten och senig och försynt med bara en gnutta finlandssvensk brytning. Han verkade inte jättebekväm. Några omvälvande träningsråd kom han väl inte med, men det var ändå kul att få höra lite anekdoter från hans karriär, särskilt EM-guldet och OS-marorna. Och att han bara tränar tre pass i veckan nu men ändå siktar på 2.30 i Riga om en månad... Sånt kanske funkar om man är skallig och väger 60 kilo.

Själv ska jag äta isterband snart och sen dra in till Stockholm med en halv flaska gin. Får se vad det mynnar i.

Swing state

Det där om att en olycka sällan kommer ensam är inget jag kan varken dementera eller konfirmera, men just i mitt specifika fall råkar det stämma. Först fick jag en bristning i högra vaden, nästan nere vid foten, under måndagens långpass; försökte springa bort det utan framgång och fick linka sista kilometern. Och sen vaknade jag med en fin vårförkylning morgonen därpå. Båda åkommorna dock betydligt lindrigare idag, så det blev beachträning på gymmet plus lite rehab för vaden. Imorgon hoppas jag kunna cykla lite.

Det är lätt att stressa upp sig vid såna här små bakslag med en knapp månad kvar till Varvet. Men med lite perspektiv på det hela ligger jag ganska bra till träningsmässigt - det viktigaste är den totala mängd jag ackumulerat under vintern, och den är ansenlig, eftersom jag i princip varit helt skade- och sjukdomsfri det senaste halvåret. Den ursprungliga planen var att köra på hårt ett par veckor till. Nu gäller det snarare att ha is i magen och inte ta onödiga risker, och att om allt går väl hinna med en handfull nyckelpass innan det blir dags att trappa ner igen...

Jens ringde innan, det var trevligt.

Om att stjäla körven

Snart är det slut på metodkursen och med den undanflykterna; uppsatsen måste påbörjas, först i form av ett pm som ska presenteras vid ett seminarium om en vecka ungefär, och själva slutprodukten ska sen vara klappad och klar innan Siesta. Institutionen vill hemskt gärna att vi skriver i par, men det är naturligtvis uteslutet.

Dagens föreläsning om källkritik på internet urartade till en härligt nostalgirosig resa till det sena nittiotalet - det var Netscape och Altavista, det var förmaningar om att man inte ska skriva whitehouse.com om man vill titta på bilder av Barack Obama. Jag kunde riktigt höra modemet spraka och tuta i bakgrunden. Napster. ICQ.

De som är bevandrade i ryska får gärna upplysa mig om hur det ligger till med ordföljden. Är den fri? Hur fri?

Ännu ett utan bilder

Det bästa som hänt idag är såklart att söstra mi gett sig ut och joggat i modiga 40 minuter - nu kan vi bara be för att den himlastormande träningsvärk hon lär dras med de närmsta dagarna inte avskräcker henne, utan att det här var början på en livslång kärlek. Så vi kan ha likadana träningsoveraller och springa tillsammans i sommar. Det hade gjort mig glad.

Min egen träning går bra igen, efter ett smärre hack med knäont och en svårdefinierad stramhet djupt inne i vänstra skinkan. Nu har jag fått mina två par nya skor och livet leker. Idag var det invigning av mina DS Trainer, som jag hoppas kunna springa Varvet i (om snart bara en månad tamigfan!) eftersom de är lite lättare och smidigare än mina andra Asics. 5 km grundlig uppvärmning ner till Fyrisån, sen 8x2min (1min joggvila) så snabbt jag vågade söderut längs ån, och sen lubbade jag hem igen. Egentligen var farten nog lite för hög. Vaderna krampade en smula uppför Slottsbacken. Men skorna var galet sköna.

Imorgon: Rödgrönt Akademiskt Forum, en politisk heldag. Äntligen ska jag få se Paulina de los Reyes.

Någonting måste offras

Innan jag kom till Uppsala hade jag aldrig hört talas om en "dugga", men här uppe är det ett synnerligen vedertaget begrepp som helt enkelt betyder "liten tenta". I morse var det dags för dugga på innevarande metodkurs. På något sätt misstänker jag att lärarna kallar det dugga istället för tenta för att invagga oss i falsk säkerhet, för den jag skrev mellan nio och elva idag var betydligt knepigare än jag förväntat mig, och jag gnags av en obehaglig känsla av att ha blandat ihop en massa viktiga saker. Men det får tiden utvisa. Och omdugga hade varit ytterligare en ny, spännande akademisk erfarenhet.

För säkert tio år sedan lånade jag "Neuromancer" av William Gibson av min mosters man. Det är en riktig klassiker i sci-fi/cyborg punk/allmän dystopi-genren, men jag var (vid tolv års ålder) liksom inte riktigt mogen; boken är som Matrix fast oändligt mycket skitigare och våldsammare. Plus då en hälsosam dos knark och explicita sexskildringar. Hur som haver så läste jag aldrig mer än en 30-40 sidor, men si det ska det bli ändring på nu för jag hittade den på engelska och allt på Röda Korset för en tia.

När saven går till

Det värsta med att det händer nåt i Polen är att P1 blir tvungna att låta Kjell Albin Abrahamsson, korrespondent i Warszawa, komma till tals. Inget ska förminska den tragedi flygplanskraschen innebär för anhöriga i synnerhet och Polen i allmänhet, men likväl är det precis vad Kjell Albin gör när han (i vanlig ordning) tar tillfället i akt och ger uttryck för sitt oreflekterade Rysslandshat. Med ett bombastiskt, och förmodligen stulet, "Polen, du sädeskorn mellan historiens kvarnstenar!" inleddes krönikan i söndagens P1 Morgon. Allt landade (via sedvanlig liberal romantisering av Östeuropa post-89) i den bisarra slutsatsen att hela olyckan var Rysslands fel; hade man erkänt massakern i Katyn tidigare hade polackerna inte behövt skicka sin politiska, ekonomiska och militära elit för att uppmärksamma jubileet 70 år efteråt.

Kulturspecifika konnotationer

Mycket riktigt ser jag ut som en mullvad på mitt nya ID-kort, men en arg mullvad till skillnad från passfotot där jag mest förefaller letargisk och östeuropeisk. Borde naturligtvis stått på mig lite och insisterat på att få behålla glasögonen. Men de bär ju uniform, poliserna. De har vapen.

När asfalten nu plötsligt ligger i öppen dager, stum och skoningslös, känns det direkt i mina knän att skorna gått sina modiga 120 mil sen i höstas. Små, retsamma smärtor dyker upp lite varstans nedanför midjan. Och fortfarande ligger det sörja och is överallt i skogen, så några ambitiösa pass där är svårt att få till. Men! På väg från de gröna brittiska öarna, i ett paket med mitt namn på: ett par Asics GT-2150, ett par Asics Ds Trainer. Återstår att se vilka som får följa med till Göteborg i maj.

Konstruktiv misstro

Av någon mystifik anledning, som jag inte vågar forska närmare i, luktar det svagt av 4H-gård i vår tvättstuga. Getter, kaniner. Kanske en och annan minigris. Annars är det en molnig och ganska sävlig dag, och jag åt lite för mycket broccoli till lunch och känner mig svullen.


Nyss ringde mamma för att berätta att min dator har återuppstått i händerna på Data-Thomas på Tyringe skola - helt i sin ordning såhär i påsktider. Så nu har jag två datorer. Vet inte riktigt var det lämnar mig.

Tuppfilmen, del 2

Här.

Urteilskraft

Vojne vojne; hur ska jag lösa sommarens kostnadskalkyl? Jag är verkligen nöjd med min lägenhet - med undantag då för att omgivningarna alltjämt mest liknar en byggarbetsplats med grushögar och koner och skit - men den innebär också en oundviklig utgift om ungefär 3500 pix i månaden, alldeles oavsett om jag bor här eller i Hässleholm. Och i sommar vill jag till Skåne och vandra och bada och springa och dricka och ha mig. Hittills har jag sökt jobb på: Maxi, Nsk, K-bladet, McDonald's. Efter kontaktförsök vet jag att varken kommunförvaltningen, kyrkogårdarna eller barnomsorgen är i behov av mina tjänster.

Som absolut sista utväg (näst rakkniven) har jag på mammas inrådan sökt en handfull sommarkurser i Lund. Men mina studiemedelsberättigade veckor har jag redan spenderat alltför slösaktigt; med nuvarande saldo måste sista terminen på ett eventuellt mastersprogram finansieras på annat sätt.

Dagens: 9 km distans, duktigt segt, loppet fortfarande i benen. Lyckades ändå hålla 5.20.

Och så har jag kanske kommit på vad min uppsats ska handla om. Något om hänvisningar till "oberoende forskning" i svensk politisk debatt; har de ökat (troligtvis), finns det partiskillnader, finns det skillnader mellan policyområden? Får klura på det och försöka snäva in mig.

Dubbelnougat

Föreläsning klockan åtta på morgonen; det känns som att gå på gymnasiet igen, och särskilt när vår föreläsare (som heter Jörgen men mer ser ut som... Pedro) släcker ner salen till veritabel mysbelysning går tankarna till tidiga socialkunskapslektioner i ettan. Sara hade en tendens att inleda morgnarna med entimmesdokumentärer om trafficking i Moldavien, visade i totalt beckmörker, vilket inte direkt är vad man behöver för att, så att säga, komma igång.

Premiärmilen: första 5 km gick på nästan 22 minuter, och då visste jag att min (inofficiella) målsättning på 42 min totalt skulle bli knivig. Bet i hyfsat ändå och gick in på 43.10. Kilometersnittet blir 4.19. För 1.30 i Göteborg måste jag alltså hålla samma fart i ytterligare 11 km, men där är det å andra sidan inte två grader "varmt". Och förhoppningsvis har jag toppat formen på ett lyckat vis. För april är det dock ett otvetydigt fokus på fart som gäller.

Trerätters i Galgbacken

Janet Frames "The Carpathians" tog sig absolut efter halvtid och blev riktigt intressant. Kom att handla mycket om tydligt postmoderna grejer, språk och identitet och sånt, och var dessutom föredömligt kort. I bjärt kontrast till vad jag läser nu - fjärde delen i "På spaning...". Med våren kommer Proust! Tjugo sidor in har baron de Charlus redan avslöjats som homosexuell med speciell böjelse för små hisspojkar och skräddare.


Imorgon så Premiärmilen i Stockholm. Jag har försökt dra ner lite på mängden nu i veckan, men samtidigt är det bara en och en halv månad till Göteborgsvarvet och varje kilometer känns guld värd. Ska inte direkt säga att benen känns pigga och kroppen lätt; snarare lite småsliten och nedtränad. Ett nytt pers är därför det primära målet imorgon, sen får vi se vad det leder till.

Seder

För den som känner sig hågad finns nu senaste numret av Polmagasinet att tillgå som pdf. Jag bidrar med en kortare text (längst bak) om diktatorers matvanor på tre kontinenter. Här.

Reflexivitet (önskas)

Min dator dog så jag fick köpa en ny. Lite mindre den här gången. Först gick jag till en oberoende reparatör men han avböjde eftersom Sony tydligen inte lämnar ifrån sig reservdelar, och på Sony Center här i stan sa de bara att det inte var lönt; "en kille jag känner fick betala åtta lakan för ett nytt grafikkort". Så jag köpte ny, och nu håller vi tummarna för att Länsförsäkringar vill ge mig åtminstone ett litet bidrag.

Kärt återseende av Natalia Kazminerska i förra veckans "Babel". Hon hade försvunnit lite under min radar - antar att jag inte läser rätt tidningar (Expressen? Bon?) eller bloggar. Men jag minns i alla fall när hon var med i ärevördiga "Studio Pop", övertydligt inkvoterad för att uppväga Lennart Perssons älskvärda mossighet, med omänskligt röda läppar, urhävandes klockrena dogmer som: "jag lyssnar av princip aldrig på artister som är äldre än jag". Vissa dagar är det precis så jag känner, i bred bemärkelse.

Läser "The Carpathians" av Janet Frame. Den biter inte riktigt, än.

Masoor dal

Jag stod nere på ICA igår och visste bestämt att jag hade slut på någon krydda - kunde se den tomma burken tydligt framför mig - och fick för mig att det var spiskummin, men väl hemma blev jag varse mitt misstag; det var koriandern som sinat. Blandar alltid ihop de båda. Sen gick jag på Utrikespolitiska föreningens arbetsmarknadsmingel och åt gratiskakor.

Vår föreläsare Anders har lagt sin egen ofärdiga bok som kurslitteratur, så vi får sitta med hans illa korrlästa utkast och läsa 150 sidor i Word (med öm ländrygg som följd), och ovanpå detta har han mage att instifta en liten extrauppgift som mer eller mindre går ut på att vi ska recensera åbäket. Jag har varken tid eller lust. Mamma kommer ikväll och stannar ett par nätter, så jag måste verkligen skura golvet och förmodligen köpa nytt smör och sen ner och möta henne på stationen.

Anmälan

Efter att ha sett filmen med Daniel förra helgen var jag såklart tvungen att läsa om böckerna, både "Alice's adventures in Wonderland" och "Through the looking-glass". Varav den sistnämnda verkligen är helt skruvad. Den första har vissa begripliga inslag, lite rim och reson mitt bland alla obehagligheter (obehagligheter som när Hertiginnans gråtande spädbarn förvandlas till en gris medan Alice håller det); den vita kaninen dyker t ex upp då och då och förlänar berättelsen lite stadga. Men bok två saknar alla såna försonande drag.

Allt är lösryckt och hotande; de märkliga varelserna pratar förbi både varandra och Alice; plötsligt rusar allt framåt med en vådlig fart och vi befinner oss någon helt annanstans. Språket är godtyckligt och orden betyder, bokstavligt talat, vadhelst den talande vill. Det är som att läsa Beckett på hallucinogener - all verklig kommunikation är utsiktslös. Och ändå behåller Alice själv samma stoiska lugn genom hela historien. Läs!

Råraka

Idag måste jag verkligen göra slag i saken och bada mina fötter. När man är ute och springer då och då, och särskilt om man gör det i backar eller i trånga skor, är det ofrånkomligt med svarta naglar och smärre blåsor och förhårdnader. Med ojämna mellanrum unnar jag mig därför lite välbehövlig pedikyr. Blöta, fila, klippa, återfukta; problemet är att mina fötter är så förtvivlat breda och inte ryms i några konventionella kärl. Lösningen blev att 1) ta en fot i taget, och 2) utilisera skurhinken.

Och begreppet "skyddad verkstad" fick helt ny innebörd igår på seminariet, där vi satt i två timmar i ett litet grupprum och diskuterade (livligt!) vem som egentligen var den drivande kraften bakom pensionsreformen 1946.

Laktat

- And how many hours a day did you do lessons? said Alice, in a hurry to change the subject.
- Ten hours the first day, said the Mock Turtle: nine the next, and so on.
- What a curious plan! exclaimed Alice.
- That's the reason they're called lessons, the Gryphon remarked: because they lessen from day to day.

Vederstygglig vedhuggning

Jag läste lite sakprosa av Hjalmar Söderberg igår, några korta essäer om Levertin och Strindberg och andra samtida fenomen, och även en om statskyrkans framtid i tider av frikyrklig framryckning. I stort var väl kyrkans dilemma ungefär detsamma då (för 110 år sedan) som nu. Antingen kastar man sig in i kampen och gör sitt bästa för att i någon mån forma opinionen, något som visserligen kräver ett betydande självförtroende och som säkert kan slå tillbaka om man misslyckas. Men alternativet: att cementera sig i en hopplös defensiv med ständiga, ensidiga eftergifter som ofelbart kommer att leda till (ytterligare) marginalisering.

Jag är inte medlem; Svenska Kyrkans väl och ve rör mig egentligen inte i ryggen, annat än att det alltid bekymrar mig när vi går miste om alternativa åskådningar - kort sagt, när den offentliga debatten utarmas.

Efter plugget

Man lär så länge man lever, och ibland den hårda vägen. Sällan är det mer sant än i samband med köksliga eskapader. Illustrativt exempel: förra gången jag hanterade färsk chili slarvade jag med handtvätten och gick tanklöst rakt in på toa för att uträtta mina behov, vilket resulterade i två timmars bokstavlig sveda och värk. Men nu vet jag bättre! Under natten puttrar i min ugn, på 100 grader:

1 kg högrev
2 gula lökar
5 vitlöksklyftor
1 röd chili
2 msk tomatpuré
1 burk krossade tomater
½ kopp kaffe
Salt, oregano, spiskummin

Libbsticka

Efter två dagars livgivande töväder fick vi idag betala priset; smärre stormbyar, ymnigt snöfall från alla möjliga och omöjliga riktningar, ackumulerandes i stora drivor som utan förvarning blockerade cykelbanorna ner mot centrum. En pärs var det att ta sig till eftermiddagens föreläsning, men inte vill man väl missa två timmar om "Välfärdsstatens kontraktion"? Jag lärde mig en massa kul saker om pensionsreformen på 90-talet.

Självpåtvingad träningsvila idag - läste nånstans att det var nyttigt. Klättrar på väggarna.

Vad däremot har gjort idag är att köpa biljett till Siesta, alla tre dagarna men än så länge ingen camping. Och tåget är bokat med ankomst Hässleholm klockan två på torsdagen. Planen är att vara klar med uppsatsen vid det laget, så man kan, eh, slappna av till fullo... Och päronen är i Prag hela helgen. Jag, syrran, katten och ett tomt hus med andra ord.

Senmodernitet

Med tremilen igår och femmilen ikväll når OS sitt definitiva klimax, möjligtvis undantaget stafetterna. Kowalczyks nermalning av Björgen över åtta kilometer var ren uthållighetspoesi. När tävlingarna tar slut ikväll lär de lämna ett visst tomrum; antar att jag får fylla det med min nya bok "Vad bör staten göra?" av Bo Rothstein, som jag redan efter 50 sidor retar mig ganska duktigt på. Gubbe.

Mostern fick mig för några veckor sedan att, precis som hon och hennes man, börja föra (löp)träningsdagbok på jogg.se. Måste medge att det är ganska beroendeframkallande att se milen ticka in, och nu när februari ska summeras kan jag se tillbaka på 19 löppass om totalt 22 mil, vilket ger ett snitt på ungefär 11,6 km per runda. Total träningstid uppgår till 19 timmar och 22 minuter. Snittfarten under dessa har varit 5.16min/km. Jag kommer att bli A Lennart Julin.

Den signifikanta andra

Jag, jag, jag. Jag var på möte med vår allsvetande studierektor Stig igår, en slags frågestund för oss pol kand:are om utbyte, praktik och masterstudier. Mycket informativt och trevligt. Stig känner halva UD och har ett eget ex av Regeringskansliets interna telefonkatalog - med andra ord vet han vart man ska vända sig när man vill kirra en trevlig praktikplats. Först hade jag ju planer på att ta en utbytestermin redan till hösten, men vid närmare eftertanke är det bättre att vänta ett tag. Skriva uppsats här i Uppsala i lugn och ro. Planen, med stort P, som den ser ut just nu:

Ht 10: Statskunskap C
Vt 11: Praktik
---klar med kandidaten---
Ht 11: Masterprogrammet i politik och internationella studier
Vt 12: Utbyte i Paris
Ht 12: Masteruppsats
---klar med mastern---

Anledningen till varför jag kan klippa mastern på bara tre terminer är att jag kan tillgodoräkna mig nåt av det jag läst i Lund. Ser inte fel ut väl?

Wildfowl

Jag ska försöka göra mig av med några av alla mina kursböcker. Det finns en nyöppnad butik här i stan som förmedlar mot en smärre avgift; väldigt smidigt, man bara lämnar in och uppger sitt kontonummer och så får man pengarna (upp till 65 % av nypris) när de säljer. Först och främst är det litteraturen från den förhatliga statistikkursen och ett par ekonomiböcker som tynger. Dels tar de upp plats i hyllan, dels ger deras ryggar mig obehagliga flashbacks. Jag har en massa grejer från Lund också såklart, t ex en handfull böcker om folkmord, men sånt verkar man knappt läsa här uppe. Och folkmord som är så... uppfriskande.

Läste ut "Att vinna framtiden åter" av Wendy Brown igår. Lite kort kan man säga att den handlar om hur olika progressiva rörelser (vänstern, feminismen) kan formulera ett motstånd mot de maktstrukturer som de samtidigt nödvändigtvis är en del av. Hon diskuterar "politiska former bortom melankoli och brist på revolutionära horisonter". Det gjorde mig hungrig. Tur då att jag alltid ser till att ha tre-fyra kokta ägg i kylen. Boken var jättebra: vissa kapitel ganska mastiga med mycket Foucault och Nietzsche och så, mycket

På motsvarande sätt hanterar den disciplinära makten liberalismens politiska subjektivitetsbildning genom att neutralisera (återavpolitisera) identiteter med hjälp av normaliserande praktiker.

vilket kanske är en mening man får läsa ett par gånger innan den sjunker in. Tog ett ägg till.

Non sequitur

Ibland går det lätt. Igår kunde jag knappt somna efter den vanvettigt spännande dubbeljakten, men i morse vaknade jag ändå vid halv åtta och tryckte i mig lite gröt med jordnötssmör och halsade ett par muggar kaffe. Snörade på mig skorna, fyllde ett par vattenflaskor, satte på mig Almas gamla toppluva.

Det var ganska hyfsat plogat men särskilt fort gick det inte, så jag bestämde mig för att sikta på en lite längre men lugnare runda. Fantastiskt väder. Men kallt; efter en timme frös vattnet i min ena flaska. Lufsade på i 5.45-fart ytterligare nästan en timme. Efter två mil var jag ganska trött när jag kom innanför dörren, men absolut inte förbi, mest hungrig, och då ringde givetvis mormor och ville prata om hur insnöade de är i Algustorp. Nu har jag i alla fall svängt ihop en rejäl laddning potatis- och palsternacksmos med mycket parmesan.

C'est trop cher

Inför dagens tenta hade jag inte pluggat särskilt mycket. Delkursen heter "Demokratins problem" och har mest handlat om saker jag läst en massa gånger innan i andra sammanhang, både här och i Lund, så jag inbillade mig att jag kunde gå dit och skriva VG på ren vilja. Ungefär som när min morbror springer Göteborgsvarvet. Och ja, det gick nog.

Hade med mig ett hekto parmesanost och en halvliter vatten och gick med en kvart tillgodo, vilket inte är likt mig. Frågor om: kommunal demokrati, kvinnlig representation, antal mandat per valkrets, et c. Svaren var väl inte sådär våldsamt förankrade i kurslitteraturen, och en gång dribblade jag bort mig en smula med resonemang om våldtäkt som etnisk rensning och hur "krig inte är väsenskilt från annan mänsklig samvaro" (tolka det som du vill!), men sammantaget gick det som sagt bra. Oändligt skönt att ha det gjort.

Trött är jag nu.

Tykna typer

Tänkte att jag absolut borde hålla ut och inte skriva något här förrän jag hade tid att göra det ordentligt och genomtänkt, men det sket sig.

Jag kom upp hit till Uppsala igen igår vid sextiden. Märkligt vad trött man kan bli av att inte göra någonting alls, bara sitta på ett tåg i fyra timmar och sen gå femhundra meter och sen sitta på ett annat tåg i fyrtio minuter till. Egentligen hade jag behövt handla en massa; min kyl ekar deprimerande tom. Behöver morötter.

Och tenta på fredag. Till sex på kvällen. Får se om man orkar ta sig för något efter det.

Död åt det liberala subjektet

I vanlig ordning gör jag allt utom det jag ska, och nu bloggar jag alltså istället för att skriva nästa upplaga av Husliga spalten. Gjorde lite research efter lunch och kom fram till att ett diktatortema skulle funka bra. Kim Jong-Il tycker väldigt mycket om hajfenssoppa. Pinochet gillade lammgryta. Stalins middagar varade ofta fem-sex timmar, mellan tio på kvällen och fyra på morgonen; mest kött och vodka.

Och så har jag hunnit springa ungefär 18 km på en timme och 34 minuter. Enligt Daniels (vars bok "Daniels' running formula" influerat mycket av mitt upplägg) är det precis lagom "Easy"-fart för mig, men när det är så här snöigt och jävligt känns det ganska slitsamt. Kan också bero på att dagens pass var det tredje på lika många dagar - sammanlagt nästa fyra mil. Ikväll blir det hemmagjord falafel och kollaps framför GE-galan på TV4.

Tackar som frågar

I lördags på Brasserie Le Rouge i Stockholm åt jag ostron för första gången. Det var väldigt annorlunda, på ett bra sätt. Hela upplevelsen - det visuella såväl som smaken och konsistensen - påminner liksom inte om något annat, och det närmsta ett vettigt omdöme jag kommer är att det smakade otroligt färskt. Sen följde en havsabborre med kapris och lite olika grönsaker. Bra vin också, vitt och franskt och lagom fruktigt. Av någon anledning pratade kyparen engelska hela kvällen utom när hon sa "tonfisk".

Inte många timmars kvalitetssömn i natt. Någon ligger två meter bort och låter vid varje utandning som en framryckande pansardivision.

Kvarlåtenskapens konsekvenser

Snart kommer pappa på besök. Strategiskt nog börjar han med att smörja mig med finmiddag i Stockholm på lördag, troligtvis med den förhoppningen att det ska göra mig mer överseende med hans brutala snarkningar de tre nätter han sen ska sova här. Kan funka. Det är någon slags konferens som drar honom hit, så han lär ju hålla sig sysselsatt, men på söndag ska vi i alla fall göra Uppsala tillsammans. Vilket innebär... ja, just det: Vasas grav.

Och idag tog mina Ipren slut. På pluskonton finns att jag nu vet ungefär vad som ligger bakom tåsmärtorna; desto tristare är att det förmodligen är mina löpardojor (mängdskorna, de tunga) som är boven i dramat. Nu har jag snörat om vänsterskon för att lätta på trycket, och det funkar hjälpligt, men riktigt bra är det bara när jag springer i mina lätta Nikes. Och de lämpar sig inte direkt för långpass i snömodd. Så: det blir till att härda ut åtminstone till mars, då jag med gott samvete kan unna mig ett par nya.

Snittar 5-6 mil i veckan nu, möcke bra.

Och så har jag skickat cv till Nsk och Kristianstadsbladet. Övervägde att säga att jag kände Jens men avstod.

Hux flux

En inte alls oangenäm partiledardebatt överstökad. Vissa frågor pockar, som t ex varför varken Eriksson eller Ohly hade slips, eller varför Eriksson låter som att han ska börja gråta hela tiden, eller varför Eriksson alls får företräda sitt parti i offentliga sammanhang. Men, på det hela taget en ok rödgrön insats. Tre roliga Alliansögonblick:

• När Fredrik håller låda om skattesänkningar och kameran fångar Maud, som stirrar på honom helt oavbrutet med en blick som är lika delar beundran och ren skräck.
• När Fredrik säger sig vilja ha en "bred debatt" om jämställdheten, en fråga som gör honom "mycket bekymrad". Det är så mycket humor i den meningen att jag inte vet var jag ska börja.
• När Maud pratar om att "bygga demokrati" i Afghanistan och får det att låta som att det är ungefär som Lego.
  

Åh, dina skuldror!

Det stod 6x1000 på schemat idag, men när jag kom till Friskis & Svettis vid tiotiden var det redan kö till löpbanden. Minst två promenerade. Jag har ondgjort mig över folk som går på löpband förr, så jag ska inte trötta någon med fler såna tirader. Det var inte mycket annat att göra än att byta om, cykla hem, byta om igen och ge sig ut i kylan på 10 km snabbdistans; lyckade hålla farten riktigt bra trots underlaget, snittade runt 4.40, så det blev ett ganska lyckat pass trots allt.

Farmor har försökt ringa mig tre gånger nu utan att jag kunnat svara. Igår satt jag på föreläsning med en gästprofessor från Hyderabad som pratade om demokrati i Indien. Han inledde med att förklara vilken ära det var för honom att tala inför studenter från ett så högt utvecklat land som Sverige, men fortsatte sen med att håna oss för att de flesta av oss på sin höjd kunde tre språk; i Indien var fem legio. Sen dissade han Schweiz - inte mycket att säga om den saken.

Daterat

Helt oförhappandes, när jag duschade, kom jag att tänka på en period på gymnasiet när jag tänkte mycket på att inte skräda de stora orden. Det var ungefär samtidigt som jag lyssnade osannolikt mycket på Springsteen. På ett helt distanslöst sätt, i hörlurar, på natten, liggande på golvet i ett nersläckt rum. Den grejen. Vill (vill och vill, men ni fattar) minnas att jag skrev något i min dagbok på Lunarstorm om att Springsteen var det enda i mitt liv jag kunde ställa mig helt bakom och gå upp i totalt utan förbehåll. Det himlastormande, det oemotståndligt svulstigt romantiska; jag köpte det rakt av då, och gör det i ärlighetens namn fortfarande. Och ändå lyssnar jag nästan aldrig längre.

I wanna die with you, Wendy, in the streets tonight
in an everlasting kiss

Overly cerebral

Jag började igår med att knåpa ihop något som kan ge mig sommarvikariat på Nsk. Själva cv:t är ju relativt oproblematiskt; det enda som innebar visst bryderi var huruvida jag ens skulle nämna mina franskakunskaper, som med oerhört mycket god vilja kan beskrivas som grundläggande. Och nej, de fyra dagarna på Kobia är inte med. Poståkeriet, däremot - ljuva Poståkeri!

Men det tillhörande personliga brevet: mycket knepigare. Svårast är att hitta rätt ton, rätt avvägning mellan det formella och det familjära. Kan man kosta på sig att inleda med ett "skriver till er med anledning av", eller till och med ett "härmed"? Better safe than sorry, känns det som. Personligen hade jag retat mig mycket mer på konstlad intimitet än på lite harmlöst överdriven högtidlighet.

Mirepoix

Jag antar att jag kan kalla mig inbiten löpare (hallänning, svensk, europé) när den magra rapporteringen om Isabellah Anderssons nya svenska maratonrekord gör mig genuint upprörd; i dagens DN viks fem-sex rader åt prestationen, och på de flesta andra ställen skrivs det mer om att Gebrselassie inte slog världsrekord i samma lopp--- Hur som helst så krossade hon Lena Gavelins gamla tid med nästan fyra minuter. Reell medaljchans på EM.

Annars träffade jag något sällsynt häromdagen: en skåning. Som går samma program som jag. Han heter Axel, kommer från Kristianstad och känner (såklart) min syster. Undrens tid, osv - det rör sig förmodligen fler indiska utbytesstudenter som läser klinisk nutrition här i stan än det finns skåningar (alla utbildningar sammantagna). Vilket får konsekvenser för mina försök till verbal kommunikation; folk förstår helt enkelt inte vad man säger, särskilt inte i bullriga miljöer eller när jag säger u, t ex bokstaverar mitt efternamn.

Balkanisering

Ända sedan veckorna före jul har jag sovit som en död varje natt, tungt och länge. Men nu har jag börjat drömma oroligt. Folk som kysser mig, folk som vilar sitt huvud i mitt knä men som plötsligt visar sig vara gamla bekanta, folk som överraskar mig i huset i Hässleholm när jag strosar runt naken, övertygad om min ensamhet. Och i natt: jag på besök hos Alma i Göteborg, hungrig, öppnar förväntansfullt kylskåpet men möts bara av ett veritabelt ostberg (gouda). Alma förklarar sig med att det var extrapris på Willys. De köpte tio kilo. Den smakar hemskt.

Antites

För tillsammans ska jag och Jens O under 2010 reformera och vitalisera socialdemokratin! Vi ska ingjuta hopp och kamplust i en slumrande rörelse, formulera djärva idéer, egga massorna; kort sagt vinna problemformulerings-privilegiet åter och därigenom även framtiden! Redan hör jag folk avfärda vårt projekt med drypande cynism och mena att det finns mer som skiljer oss än som förenar. Att Jens inte är rumsren, och att jag i min tur saknar såväl beslutsamhet som verklighetsförankring. Åt tvivlarna vill vi bara säga: låt framtiden döma oss! Jens är just nu i Sydamerika för att närstudera den radikala våg som sedan en tid tillbaka sveper över kontinenten. De erfarenheter han skaffar där kommer sedan att dimensioneras för svenska förhållanden genom att korsbefruktas med den nya, subversiva klimatteori jag utvecklar på min kammare. I korthet skrudar jag om Montesquieu för en tid av global uppvärmning.

Efter en sommar av sång, sprit och sirliga utfästelser utmynnar det hela i en valseger så övertygande, så innerlig och ren och oförvanskad, att hela bourgeoisiens toppskikt flyr i roddbåtar till Polen (där de öppnar friskolor eller kolkraftverk). Jag och Jens avskaffar i ett alexanderhugg monarkin, glesbygden och den privata äganderätten. Innan brunch.

Fortsättning följer. Under tiden kan jag tipsa om Lady Di's modeblogg.

Monstrum

Som sagt så ångrar jag verkligen att jag åkte upp hit så tidigt och inte tillbringade lite mer kvalitetstid i Hässleholm. Men jag hade ju bokat tåget sedan länge. För att fylla min tillvaro med någonting avlägset meningsfullt blev det en tur till Sthlm igår. Först gick jag lite i city; provade manchesterbyxor på Weekday men avstod köp pga mina utstående höftben, letade efter en snygg utgåva av EM Forsters "A passage to India" på Hedengrens i Sturegallerian. Sen var planen, som så ofta förr, en schnitzel på Soldaten Svejk nära Medborgarplatsen.

Har varit där med Albin två gånger innan men alltid vrålhungrig, och där är alltid minst tre kvarts kö och man kan inte boka bord, så det har slutat med att vi gått annorstädes (Östgötakällaren), men igår var vi bättre mentalt förberedda. Efter gott och väl en timmes väntan (delvis tillbringad på närliggande kafé) fick vi vårt bord och strax även schnitzlarna, stora och välpanerade. Kvällen rundades av med Avatar i ganska meningslös och ögontröttande 3D; en bagatell, om än en välgjord sån.

Så tråkigt och torrt och refererande det där blev. Men vem vet, nästa gång kanske jag skriver något Sant eller Tänkvärt. Stay tuned.

Vankelmodig vitterhet

Första gymbesöket på säkert fem veckor avklarat. Körde lite lite knäböj, bänk, stångrodd, dips mm - lätta vikter, mest för att få tillbaka känslan i rörelserna. Men det var ändå tydligt att jag tappat ganska mycket över jul. Samtidigt är det ett, som man säger, tveeggat svärd; löpningen har gått som på räls hela tiden, och det är tydligt att jag tagit ett rejält skutt framåt på den fronten, trots trilskande stortå. Tror ändå att ett visst mått av styrketräning är bra, inte minst för att hålla sig skadefri och behålla rörligheten. Knäböj max en gång i veckan dock.

Snö på marken, snö i träden och en genommulen, ljusgrå himmel. Allt flyter ihop och hamnar uppochner. Lite som när man slår kullerbyttor under vatten. För övrigt de enda kullerbyttor jag någonsin bemästrat.

Och på biblioteket: tidningsrummet smockfullt av (förmodat) hemlösa och a-lagare, indrivna av kylan (som var råare idag än igår). Flera satt nersjunkna i stolarna och sov; en snarkade högt. Skarp lukt av urin. Jag åt hasselnötter och läste amerikanska Runner's World. Sen köpte jag nytt decilitermått och botaniserade lite i olika klädaffärer, men CSN dröjer så fasligt med utbetalningarna---

Voyelles

Det finns en pratglad cykelreparatör i ett av höghusen i Flogsta; han bryter ganska kraftigt på spanska och brukar laga mina många punkteringar. Under hösten har det känts lite som att jag ensam fått hans verksamhet att gå runt. Idag var jag där igen, och han inledde samtalet (läs: monologen med korta avbrott för mina uppmuntrande nickar) med att tala om att han minsann tänkte vinna på lotto. Jaså, sa jag, vill du ha pengar så du kan åka ifrån den här eländiga kylan? Men så var inte fallet. "Jag ska vinna 10 miljoner. Sen ska jag köpa mjuka, sköna soffor och ställa i alla väntrummen på Akademiska istället för de där hemska träbänkarna som står där nu". Han förklarade att han suttit på just en sån bänk i tre timmar i förmiddags. Han slog sig själv i baken: "Och jag är inte tjock, det är bara ben!" Sen följde en utläggning om varför tisdagen den trettonde, och inte fredagen, betraktas som en otursdag i den latinska världen.

My hand slipped up her skirt
everything slipped my mind

Grattis på födelsedagen, Rebecka

I ärlighetens namn (nej, ni kan inte räkna med att saker jag skriver på bloggen är ärliga - utgå från motsatsen och bli positivt överraskade istället) hade jag hemskt gärna stannat i Hässleholm ytterligare en vecka. Dagarna efter nyår har gått väldans fort. Det känns som att jag har säckar att knyta ihop, lösa trådar som dräller, frågor som pockar; alltsammans givetvis problematiskt eftersom ihopknytande av säckar aldrig varit min starka sida. Tillskottkommandet.


Men det har varit tre händelserika veckor, med en bra mix av trivsamma hemmakvällar, svettiga löppass och rusiga nätter. Och jag har hunnit träffa i princip alla jag skullat träffa, om än inte ofta nog (och där är felet mitt eget). Idag fick jag till en kvick kopp kaffe med Lina också.

Sommarjobb--- nä, sparar den nöten.

Arbiträra anspråk

Efter en halv och en timmes väntan i olika soffor tillsammans med ett tvärsnitt av stans halta och leda och otherwise less fortunate fick jag äntligen läkare att klämma lite på min ömma fot. Ingen röntgen utan: 400 mg Ipren, tre gånger om dagen i veckorna tre, och rymliga skor.

Firade med tio backintervaller i förmiddagens snörusk. Är i skrämmande god form. Och Keira Knightley är på tv, och vi har ovanligt goda päron hemma.

Trilskas inte, möt mig halvvägs

Jag har så ont i min tå. Vet inte när det började, eller hur, men varje gång jag tar på mig ett par skor känns det som om något är av och liksom gnager på nerverna som går från stortån vidare upp i foten. Amatördiagnosen efter lite googlande är stressfraktur, men det låter bara för illa för att vara sant. Antar att jag får knalla ner på Göingekliniken imorgon. Frustrerande till tusen att det ska göra så ont när löpformen är så bra och benen så pigga.

Så tån satte stopp för eventuella skridskoambitioner idag. Jag har visserligen aldrig varit sådär vansinnigt road av skridskor. Fötterna mina är inte byggda för det. Lyckligtvis hade Albin en spark att låna ut, så jag kunde hålla jämn fart med de andra. Först åkte vi ut till en ö och misslyckades med att göra upp eld, åt vår matsäck (utom Daniel som hade glömt sin) och drack varmt, och sen satt vi i vardagsrummet i Ubbalt och spanade på folk på sjön med kikare. Lyssnade på Bosses jazzskivor och åt pepparkakor.

Jag har en ganska oplanerad vecka framför mig. Borde planera den lite.