När det marginella är det intressanta

Om loppet har jag egentligen inte så mycket att säga: det gick inte så bra som jag hoppats, minst ett par minuter för långsamt, och väl i mål kände jag mig mest frustrerad och lite tom. Problemet, inbillar jag mig, är främst mentalt. Min hjärtskärande brist på tävlingsinstinkt gör att jag tappar koncentrationen och glömmer bort att pressa mig genom hela loppet. Med tanke på hur lätt och fin jag kände mig i kroppen och hur bra det känts på träning de senaste veckorna måste jag få vara lite besviken. Men: revansch i Göteborg! Förmodligen passar den längre distansen mig bättre.

Fåglarna sjunger om morgnarna nu. Innan fredag ska jag gå på ett par föreläsningar om handelsteori, äta ur kylen så att inget står och förgås, läsa ut "Hemsöborna" och tvätta lite kläder. Sen bär det av hemåt. Av vårt telefonsamtal igår att döma har Alma tappat det helt; hon orerade om obskyra metodistinternat i Jämtland och dalsländska tovningsutbilningar och gud vet vad. Måste ge henne en kärleksfull omruskning.

Kalvdans

Premiärmilen på söndag, således. I förrgår körde jag korta intervaller för att få lite fartkänsla, idag blev det några kilometer i lugnare tempo för att liksom hålla igång och inte förslappas. Och jag har svårt att föreställa mig bättre uppladdning än att se Bajen-Ystad i Eriksdalshallen imorgon eftermiddag. SVT sänder från klockan fyra och ifall nån ser mig på tv får ni gärna dra iväg ett sms - jag och Dan ämnar hålla låda så det står härliga till.

Det är riktigt svårt att göra några förutsägelser om tider, men jag har på känn att det kan gå ganska fort om allt stämmer (dvs, inga orkanvindar, ingen akut diarré och inga benbrott). Kommer min vana trogen att satsa på negativa splitar. Första fem försöker jag hålla 4.30-tempo och sen ökar jag progressivt i den mån benen svarar. Vågar man hoppas på sub-43min? Högmod, osv.

Malmklockor

Enzo har varit dålig en tid nu och inte kunnat behålla sin mat, så i eftermiddags tog mamma och pappa honom till veterinären, och där konstaterades ganska snabbt att han har en tumör i magen. Stor som en handboll, som pappa sa. Så nu lutar det åt att de avlivar honom på torsdag. Visst känns det sorgligt att inte få ta ett ordentligt farväl men det är ändå något som mest drabbar mig. För hans del är det bättre att få ett slut på eländet, ju förr desto bättre. Konstigt kommer det i alla fall att kännas att komma hem i nästa vecka och inte välkomnas av att han (på ett ytterst smärtsamt sätt) ivrigt trampar en på fötterna. Tomt.

Ett postautistiskt angreppssätt

Man vet att man bor längre norröver än lämpligt när det spelas SM-final i bandy i stan. Varenda restaurang har speciella bandymenyer, tidningarna fylls av bandykrönikor och Svartbäcksgatan är utstyrd med stora banderoller och galet irriterande högtalare som ger ifrån sig inspelat publikvrål i tid och otid. Allt för stämningen. Jag hatar bandy.

För att slippa plugga inför måndagens monstruösa tenta sysselsätter jag mig med att smida sommarens planer. Ett axplock av vad jag vill hinna:

• Springa Finjasjön runt (gärna flera gånger)
• Läsa Proust
• Vandra på Söderåsen
• Anlägga grönsaksland hemma i trädgården
• Dricka rolig sprit
• Grilla nya styckdelar

Kom gärna med fler förslag!

Ajaccio

Vi har förlänats smått överdådiga 9 dagar att plugga till tentan på, vilket mest leder till att man går hemma och dräller och drönar och tänker att man har ju ändå så gott om tid att idag räcker det med ett par kapitel i kursboken. Så idag har jag tvättat tre maskiner. Och sprungit intervaller i Slottsbacken. Och gjort bönbiffar.

Vädret inbjuder inte heller direkt till att ligga inne och tragga utbudskurvor - våren kom i förrgår och solen skiner för jämnan. Jag har gigantiska fönster som vetter så att mitt rum under eftermiddagarna förvandlas till ett växthus.

Hade för övrigt en jäkligt gemytlig helg med kusinen på besök. I fredags var vi kulturella och åt indiskt efteråt, för att under lördagen söka oss in till Stockholm och Eriksdalshallen. Albin gjorde fem mål på Tumba. Han var även i snitt 1,5 gånger större än deras spelare. Sen satt vi och sjöng och drack gin resten av kvällen, som tog slut lite tidigare för undertecknad pga akut sömnbrist. Så jag missade när grannarna hade mage att knacka på och klaga på de gudabenådade The Band-tolkningarna.

Stora teorier

Jag vaknade alldeles i onödan halv sju imorse, och då snöade det igen. Varför väljer man egentligen att flytta norrut? Nu blir jag ju kvar här åtminstone ett par vintrar till, men om de visar sig lika kalla och efterhängsna som den nuvarande bär det av söderöver igen... Bryssel? Paris? Dakar? Alternativet är att stanna i Stockholm och vänta ut klimatförändringarna och uteslutande köpa växthusodlade tomater och hoppas man tjänar bra så man får råd med en rejäl jacka.

Nu fick jag ont i huvudet. Kan bero på alla pdf-dokument jag tvingas läsa på datorn. Kan också bero på kaffebrist. Ett går snabbt och lätt att åtgärda, även om min bryggare som bekant låter som ett bastant transportflygplan anno 1941. Nåja. Bra saker, trots allt:

• "Gösta Berlings saga" (en oförfalskad fröjd)
• Fetaost
• Talet jag ska hålla på min systers student
  

Rävspel

Det snöade när jag kom med tåget i måndags kväll, sen smälte det lite men nu SNÖAR DET BANNE MIG IGEN. Dessutom har jag dragit på mig en förkylning värdig en nordtysk hamnhora. För att trösta mig har jag börjat räkna ner dagarna i almanackan till den stundande Mallorcaresan (farfar fyller 80 och bjuder hela rasket).

Jag var inne på Kristallen i Hlm och gjorde det som man naturligtvis borde gjort åtminstone innan studenten - tittade på tallrikar och skålar och sånt. Så nu vet jag vad jag ska önska mig i födelsedagspresent de kommande fem åren. Deprimerande. Jag vill ju ha böcker, skivor och choklad.

Samarkand

Efter kvällens "Debatt", där det pratades jämställdhet, kan konstateras att strukturblindheten alltjämt lever och frodas på många håll. En vanlig åsikt verkar vara att staten inte ska "lägga sig i" människors egna val. Val? Själva problemets kärna är ju just att folk inte har några verkliga val - det ser kanske ut som att de har det, men det är en chimär i ordets rätta betydelse. En ytlig frihet och en värdelös.

Le mot propre

Satt i godan ro imorse och mumsade Start och bläddrade i DN, och stötte på en oemotståndlig intervju med Tina Ghasemi, Muf-ordförande i Stockholm.

Reporter: Vilken är din största utmaning 2009?
Tina: Att lyckas i EU-valet. Vårt mål är att kasta ut alla socialister från Europa.

Vi får innerligt hoppas att hon blev felciterad, annars har hon och hennes medlemmar en diger uppgift framför sig... Men är det något historien lärt oss så är det att aldrig underskatta högerns målmedvetenhet. Nu drar jag för övrigt hem några dagar och äter upp mig.

Il n'y a pas de hors-texte

Det är ett naturligtvis ett farsartat spektakel, alltihop, och då pratar jag inte om att det är Estlands nationaldag - vart man än vänder sig direktsänds det från tillkännagivanden och presskonferenser och innerliga tal till nationen. Men vi får se det positiva: med en sån average Joe i slottet kan inte själva instutitionen överleva särskilt länge till. Och han kommer ju garanterat att vänstra med Madde om han inte redan gjort det.

Bra tv ikväll: "Mästarnas mästare" (de ska köra beep-test!) på ettan och sen Lyon-Barca på sexan. Först ska jag kuta en runda. Och så ska jag maila till Hässleholms kommuns personalkontor och fråga om de behöver sommarjobbare med brinnande intresse för förvaltning och offentlig sektor.

Sockerkaka

Jaaaaa det smälter! Solen står på och det är olidligt varm på mitt rum, men det kan jag ta för jag var nyss ute och noterade att snöhelvetet fläckvis börjat ge vika, äntligen. Förmodligen töar det till slask som fryser igen och gör det (om möjligt) ännu halare, men just idag är jag på obändigt gott humör och tror på vårens slutgiltiga seger.

Daniel har köpt Lingongrova. För det mesta känner jag mig ganska i fas med resten av befolkningen, men just i fallet Lingongrova verkar konsensus uppnåtts helt utan min medverkan. Jag förstår mig inte på det brödet. Det är liksom mörkt men inte grovt, alldeles för sött, provocerande tunt färdigskivat och går verkligen inte att rosta. En menlös hybrid - och det är naturligtvis däri dess förtjänst ligger, att kunna gå hem hjälpligt i de flesta läger. Utom i mitt, dvs.

Allt är upplevt men verkligt

Jag har bestämt mig för att lägga ner det här bredbandsprojektet, eftersom ingen leverantör jag hört med varit villig att sälja abonnemang med mindre än tolv månaders bindningstid, och om tolv månader bor jag som bekant inte här, så det kändes lite onödigt. Jag klarar mig genom att parasitera på grannen den här våren. Det är långsamt och ganska instabilt, men också gratis.

Vi har delats in i grupper om tre inför de närmsta veckornas pm-skrivande. Och vi har blivit tilldelade ämnen. Det är något uppfriskande i att ledas framåt med så fast och obönhörlig hand. I min grupp finns två unga kvinnor som jag bestämt har för mig heter Daisy och Julia, fem bokstäver gånger två var det i alla fall, och båda är korta och mörka och ser ut att nyss ha börjat gymnasiet, om man ska vara lite elak. Vi ska svänga ihop något på temat "Tillväxt, inkomstfördelning och fattigdom". Kan säkert gå vägen.

Och just som man tror att man alldeles domnat och besegrats av den här aldrig vikande kylan kommer något och ruskar om en så man tror man ska länga ihjäl sig efter riktigt het, brännande svensk högsommar: läser Stig Dagermans "Ormen" och allt är med ens lika levande som någonsin förut---

Parce que c'est la coutume

Alla som sett "Boston Tea Party" på femman vet vem Stig-Björn Ljunggren är, han sitter längst till vänster och är statsvetare. Brukar även synas i morgon-tv på olika kanaler. Och idag hade jag honom som seminarielärare! Osannolikt spännande. Fyra timmar i ett litet rum, han och jag och sex andra studenter. Noterbart:

• Han bar palestinasjal, vilket får betraktas som ett ganska vågat tilltag av alla (icke-araber) över 50
  
• Han vässade sin blyertspenna med en stor fällkniv
• Han påstod att Tiger Woods barn var utmärkta exempel på globaliseringens effekter, eftersom de är "svåra att klassificera"

Min egen insats var klart godkänd. Stig-Björn ("Stickan") sa under ventileringen att min promemoria om Turkiet och EU var "strålande", vilket jag kanske inte fäster så stor vikt vid men ändock sög i mig. Man kan behöva en reserv av positiva omdömen att luta sig mot i tuffa tider.

Imorgon ska jag in till Stockholm och träffa föräldrarna, som är uppe på skomässa. Sen ska de sova över här. Förbereder mig på en så gott som sömnlös natt till följd av pappas snarkningar. Borde kanske gå runt och varna grannarna också...

Straight, no chaser

Nu hände det igen. Jag lyssnade på P1 under söndagens sävliga långpass (1h 36min, ganska slaskigt och oskönt), och plötsligt intervjuades en kvinna från Timbro à propos högerns nya energiuppgörelse. Av olika anledningar gled samtalet sedan in på de mer generella tendenserna i svensk politik; blockens cementerande, debatternas frånvaro, ideologiernas död etc. Same old, same old. Och så prisade hon de socialdemokrater som moderniserat partiet genom att driva frågor om exempelvis ökade avregleringar.

Jag hatar det resonemanget. Varför ska liberaler, särskilt som nu i tider av finanskris och kapitalistisk kollaps, alltjämt ha ensamrätt på m-ordet? Varför kan inte modernisering få betyda ökad rättvisa istället? Och vart tog visionerna vägen? Gudarna ska veta att jag inte är någon nostalgiker - ingen framstegsfascist heller, snarast försiktigt optimistisk - men man blir ju lätt desillusionerad av att läsa svensk politisk 1900-talshistoria och sen slå på tv:n och mötas av Peter Eriksson.

Arroz brut

"Bättre än sex" är ju ett populärt uttryck, men egentligen ganska innehållslöst - även om sex tenderar vara en positiv upplevelse är sambandet långt ifrån naturgivet. Det finns bra sex och det finns dålig sex. Anledningen till att jag kom att tänka på sex (eller snarare på uttrycket) var gårdagskvällens löprunda; de första tjugo minuterna drogs jag med stumma lår och stela höfter, men så plötsligt lossnade allt och jag fick en underbar halvtimme i fint tempo på mjuk nysnö. Det var inte alls som sex men förbannat livgivande.

På ren inspiration anmälde jag mig efteråt till Premiärmilen på Djurgården den 29/3. Hoppas Abbe är hemma så jag kan använda hans dusch.

Mamma ringde mig igår när hon satt i bilen på väg hem från jobbet. Jag försökte föra ett konstruktivt samtal och prata om deras stundande besök här nästa helg, men det gick bara inte, för hon hade precis lagt vantarna på nya Bruceplattan och var helt lyrisk. Varje gång en ny låt började vräkte hon upp volymen och tvingade mig att lyssna på den första halvminuten. Lät iofs bra.

Ca m'arrive

Det är lustigt hur det jag kallar mitt akademiska självförtroende kan flukturera från timme till timme; så sent som igår eftermiddag kände jag mest för att lägga ner och ta över familjeföretaget, men efter en synnerligen trivsam franskalektion samma kväll formligen brann jag av iver och optimism. Nätt överdrift kanske. Men franskan var verkligen upplyftande. Kvällskurser har en speciell stämning, alla är mer avslappnade (läs: trötta) och liksom medvetna om att detta är något man gör utöver, något strikt självpåtaget. Mitt goda humör kan också bero på killen som satt bredvid mig: han hette Richard och hade Donald Trump-frisyr.

Daniel drog på sig någon illasinnad åkomma när han var hemma på besök i helgen. Förmodligen är det svärfar (min morbror, det tål att inskärpas) som smittat honom. Nu ligger han mest inne på sitt rum och hostar och kommer ut när han behöver mer gröt, men ibland samlar han ihop sig och spelar lite piano.

Stegringslopp

När Alma kom på besök inledde vi helgen med att fira hennes återvunna vegetarianism: ost, en flaska rött och lite mörkt choklad som final. Lördagen började sakralt och stilla med kyrkobesök, fortsatte per tåg in till Stockholm och sedan med promenad ut på Söder, där vi träffade Lina vid Medborgarplatsen och letade upp lite krubb. Prat om ditt och datt på café med skandalösa tavlor på väggarna. Albin hörde av sig och sa att han var hemma, så vi sökte oss mot Stureby, fast Lina åkte i motsatt riktning.

Som vanligt vaknade jag två timmar före alla andra. Drack en mugg anskrämligt snabbkaffe. Diskade. Läste fyrtio sidor Proust. Efter en evighet började syrran och Abbe uppvisa vissa livstecken, och till slut fick vi i oss lite frukost och åkte in mot stan igen. Lina mötte upp för lunch, vilket för henne innebar muffins, vilket ledde till vissa moraliserande tillrättavisningar och kostråd från övriga i gruppen. I all välmening! Cheeseburgare och kladdkaka...

Idag försov jag mig till föreläsningen, så jag har läst lite sporadiskt om nyttomaximering och tvättat tre maskiner och köpt ett kilo torkade vita bönor och bänkpressat lite halvdant. Snart kommer Daniel hit igen.

Puy

I morse tänkte jag skriva något för att uppmärksamma att bloggen firar 500 inlägg, men ångrade mig, och när jag nu loggade in påstod Blogger plötsligt att jag redan publicerat mitt femhundrade. Snopet. I alla fall: många inlägg har författats, och om jag skulle våga mig på att uppskatta fördelningen blir den nåt i stil med:

¤ Ovidkommande orerande: 62 %
¤ Kulturrelaterat: 11 %
¤ Fylleinlägg: 1 %
¤ Relativt insiktsfulla analyser: 4 %
¤ Självförhärligande haranger: 19 %
¤ Fotboll: 2 %
¤ Ren briljans: 1 %

Tror att det blir 100 % men orkar fan inte räkna. Jag har redan ägnat halva förmiddagen åt en föreläsning om ATC och AVC och hur dessa förhåller sig till MC - kort sagt, hur olika kostnader påverkar ett företags produktionsplaner. Urbota verklighetsfrånvänt.

Je me suis levé

Snyltandet på grannens uppkoppling fortsätter med oförminskad kraft. I övrigt börjar lägenheten sakta men säkert förvandlas till något som kan liknas vid ett hem - igår packade jag upp alla mina skivor och all skönlitteratur, och garderoben är i princip färdigställd. Har satt upp min USA-karta ovanför skrivbordet. Men det är fortfarande mycket att stå i, vilket bl a illustreras av vår totala brist på potatisstötar.

Inte mindre är fyra föreläsningar i nationalekonomi har jag lyckats insupa. Hittills är det ganska basic grejer, utbud och efterfrågan och så, men ibland smyger läraren in små obehagliga termer som ger mig flashbacks till Matte C, och igår hade han till och med fräckheten att använda d-ordet. "Det är inte mycket matte på den här kursen, jag menar, ni kan ju alla derivera"...

Deterministisk dystopi

Jag är vid liv, men bara knappt, eftersom jag inte har någon internetuppkoppling att tala om. Vid gynnsamt väder lyckas jag ibland ansluta till ett oskyddat trådlöst närverk ("Hippmormor" heter det) och på så vis kolla mailen. Daniel har mobilt bredband men det är ju inte delbart. Alla leverantörer jag undersökt har minst ett års bindningstid på sina ADSL-abonnemang, vilket ju är lite i längsta laget när vi bara har lägenheten i fem månader. Får fortsätta mitt sökande.

Mycket att stå i - saker att packa upp, saker att köpa, saker att ta reda på - och helst hinna mina eftersatta studier också, och en löprunda då och då. Känner att det blir minst en ganska hektisk vecka till innan det vänder. Men jag är väldigt nöjd med nya boendet, det har potential. Rumskamraten är lättskött.