Idag har jag och min obestridda favoritkusin Agnes varit i Kristianstad och firat internationella kvinnodagen. Grattis alla kvinnor! Jag läste i Metro att det kommer att dröja ytterligare 80 år innan Sverige blir jämställt om den rådande takten får gälla. Goda nyheter för mig, dvs. Jag kommer att leva ett priviligerat liv och är löjligt nöjd med det. Det enda som lockar med att vara kvinna är ju som bekant att de har så vansinnigt mycket mer snygga kläder att välja på.
Vi var alltså i Kristianstad. Min syster uppträdde med sin feministiska kör utanför Domus (bilder kommer). Sällan har så många nitklädda jackor med anarkistmärken på ryggarna, trånga svarta byxor och besynnerliga sminkningar samlats för att lyssna på körsång. Syrran och hennes väninnor skötte sig utmärkt. De var elva men lät som trettio. Jag kan fortfarande inte riktigt greppa varför de måste vara anarkosyndikalister. Vad har jag missat? Är det en vedertagen sanning att anarki är den samhällsordningen som bäst tar tillvara kvinnors intressen? Någonstans på vägen tappade de bort mig, men låtarna var så roliga att jag liksom inte brydde mig så mycket.
Och sen ikväll har jag tittat på "Djävulen bär Prada" med mamma och ätit chokladglass. Bedårande film. Gjorde mig sugen på att vara rik och bo i Paris. För tillfället nöjer jag mig med att lyssna på "But not for me" med Miles Davis och inte läsa alla de dikter vi ska läsa till morgondagens föreläsning. Baudelaire, Rimbaud, Verlain.
2 kommentarer:
Man får fortsätta uppskatta dem, däremot är det förbjudet att dyrka dem, att springa runt i Nirvana t-shirts och klottra "I hate myself and I want to die" alternativt sjunga "cocain girl". ;)
haha,ja,om lyssnar på just den låten så är väl hela Sverige horigt;)
Skicka en kommentar