Allt jag förvägrats

Efter förra inläggets prunkande rundmålning av vår släkts förutsägbarhet och traditionsvurm borde jag ju ha förstått att det skulle komma en motreaktion på något sätt. Och mycket riktigt: det första jag får höra när jag stiger ur duschen på lördagskvällen är pappas förkunnande att vi tydligen inte alls ska till Tivoli. Vi ska till Bakken. Vidare ska farmor inte med, eftersom hon har höftproblem, och vi ska inte luncha på det vanliga stället utan lite längre fram. Jag muttrade surt något om change for the sake of change men insåg samtidigt att detta bara var mitt straff och att högmod även i fortsättningen går före fall.

Så jag körde järnet på Linas födelsedagsfest i Mala, och blev om sanningen ska fram oproportionerligt full, med tanke på att vi drog hem innan två och att jag hade en späckad söndag framför mig. Svepte min sista GT runt 01.30 vilket resulterade i en viss dåsighet morgonen därpå (och försvinnande små pupiller).

Men festen var trevlig och pajerna förträffliga! Det enda bakslaget (förutom min sluddrande förklaring till Sanna om att Lina hade omkommit och nu låg i en av soptunnorna ute på parkeringen) var att jag glömde bort att skriva i gästböckerna. Jag som har så mycket visdom att dela med mig av. Killen från Skellefteå, som dansade oavbrutet och svettigt i säkert tre timmar, var kvällens underligaste inslag. Hasse det mysigaste.

Bakken sen: det mesta var sämre än på Tivoli. Restaurangerna var enformiga in absurdum och sunkiga, personalen vid attraktionerna blasé och det mesta verkade rikta sig till folk som var antingen mycket yngre eller betydligt äldre än jag. Mina små kusinbarn var således lyriska. Farfar infriade alla förväntningar och åkte alla de värsta grejerna, ständigt med min syster hack i häl, medan jag tog det lite lugnare och åt glass. Och drack en hel del vatten. Men det var ändå en helt ok dag i lagom tempo.